Springa halvmaraton gravid

Ljuset och värmen är på gång och vad passar väl bättre än att ge sig ut och springa i det härliga vädret?

Många tycker det är tufft att ta första steget ut så för att göra det lite enklare och för att öka motivationen lite extra tänkte jag bjuda på några tips som gör löpningen till något lustfyllt snarare än ångestfyllt.

-Börja lugnt
Kör inte ditt tuffaste pass första gången, ta det lugnt. Och om det behövs, varva med promenader. Tänk att det nästan ska kännas för lätt och sluta när du fortfarande har energi kvar. Om du ger allt du har och blir jättetrött första passet är risken stor att du inte blir så sugen på att ge dig ut igen.

-Träna med en kompis eller en löpargrupp
Om du bokar in en tid med någon eller går med i en grupp blir det lite svårare och större projekt att strunta i löpningen. Dessutom är det kul och socialt.

-Träna när det är ljust ute
Då får du mer energi och det känns mer naturligt för kroppen att röra sig i dagsljus än i mörker. Dessutom fyller du på med massa D-vitamin som en bonus.

-Spring på nya platser
Genom att variera miljö känns det oftast lite enklare. Har du en slinga du alltid springer finns risken att du tröttnar och blir uttråkad. Dessutom kan det vara lite äventyrligt att ha som mål att springa på en plats man aldrig varit på innan. Det kan vara en gata, liten stig eller liknande som du vanligen inte tar.

-Variera dina pass
Om du vill utvecklas och bli en bättre löpare är det viktigt att variera passen. Variera mellan intervaller, lugna återhämtningspass och distanspass.

Hoppas du känner dig lite mer motiverad på att ge dig ut i vårsolen för att springa, lycka till med träningen!

---

Livet som löpare med en fripassagerare är som ett kuperat maraton!

Att ha friheten att springa när och vart jag vill är oftast en självklarhet. Löpningen är en så stor del av mig och mitt liv och något jag gör i princip varje dag. Det är också något socialt och ett sätt för mig att umgås. Jag coachar löpargrupper och tränar tillsammans med vänner.Allt detta är långt ifrån självklart just nu. Jag har nämligen en liten fripassagerare i magen som ställer till det lite för mig. Att vara gravid och van att träna på hög nivå är inte den lättaste kombinationen och jag har såklart varit inställd på att kroppen kommer förändras och att jag får dra ned på träningen allt eftersom graviditeten fortgår. Men att det skulle ta tvärstopp och att jag i princip varje dag de senaste åtta veckorna skulle halta omkring med smärta på grund av foglossning var inte väntat. Från att ha sprungit och tränat i princip som vanligt de första 17 veckorna till att inte kunna gå nästa, det var vad som hände. Jag kände mig dessutom urstark i början och sprang milen på löpband på dryga 35 minuter i vecka 16. Jag såg framför mig att jag skulle börja trappa ned intensiteten och fortsätta jogga mig igenom hela graviditeten. Men just nu är det långt bort att ta ett löpsteg och vissa dagar känns det ganska tungt, farförallt för att jag har ont.

Jag är verkligen förväntansfull inför det nya livet som väntar med en ny liten kompis i familjen men vägen dit är inte så rosaskimrande som det kan verka. Det är fantastiskt att ha ett liv som växer i magen och kroppen är verkligen häftig. Men det är nio månader som ska klaras av i olika stadier av allt från illamående och trötthet till smärta och en växande mage som blir mer och mer i vägen. Det är med andra ord mycket som påverkas.

För mig är en positiv inställning viktigt och jag vet att det går över, även om det är så mycket jag saknar. Jag kan träna en hel del annat men inte så intensivt. Jag är till exempel rätt bra kompis med crosstrainern och promenader. Försöker också bli kompis med styrketräning, framförallt för överkroppen som ska orka med att bära bebis. Och har jag tur kommer foglossningssmärtorna som kommer som huggande känslor i höft och ländrygg att avta.

För att distrahera mig fokuserar jag på allt jag faktiskt kan göra. Jag kan träna och jag mår bra i övrigt. Jag coachar mina löpargrupper och håller löparevent. Jag hakar på mina kompisars träning fast att jag tränar annat än just löpning och möter upp dem före och efter passen.

Jag ser denna tid som en lärdom och utveckling inför framtiden och jag ser så mycket fram emot att få träffa vår nya familjemedlem och att kroppen ska återhämta sig så jag kan ge mig ut på nya löparäventyr igen. Jag njuter av livet men saknar löpningen liiiite!

---

Ett nytt år brukar innebära ny motivation. Kanske i form av ett löfte att börja träna mer, springa ett lopp osv. Men januari är ju inte den mest motiverande månaden. Det är mörkt, kallt och vädret kan växla mellan snöstorm till slaskigt regnblask. Och hur kul är det att lufsa omkring i?

Jag försöker alltid hitta små saker att motivera mig med, oavsett årstid. Det kan vara ett pass ihop med kompisar för det sociala, ett pass med ett tydligt syfte som snabba intervaller eller ett pass på nya stigar för äventyret. Allt detta går ju trots allt att lösa oavsett tid på året. Snabbare pass blir oftast inomhus på vintern pga svajigt underlag men allt annat blir ute. Frisk luft är svårslaget och jag behöver det som mest på vintern.

För att väl ta mig ut är jag extra noga med att planera in dem så att det verkligen blir av. Tisdagar är exempelvis alltid intervalldag ihop med kompisar. Då är det svårare att dra sig ur med dåliga ursäkter. Onsdagar coachar jag min löpargrupp så då kommer jag också ut och får sällskap. Fredagar springer jag lite längre på morgonen och möter halvvägs upp mina vänner för att jogga vidare och avslutar med frukost på ett bageri innan vi gör oss redo för veckans sista jobbdag. Ett favvopass som ger energi hela helgen.
På lördagar blir det också lite tur med sällskap och nästan alltid en ny runda som såklart avslutas med gemensam brunch. Dagarna däremellan blir det ensamjogg och både lugnt och med fart. Då motiverar jag mig med att springa på lunchen för lite sol på näsan eller med att lyssna på någon bra podd för att drömma mig bort en aning.

Detta är kortsiktig motivation som gör det enklare att ta sig ut för dagen och jag vet ju såklart att det alltid är skönt efteråt vilket också är en drivkraft. Men jag har även långsiktiga mål där jag tränar för att bli snabbare för ett specifikt lopp eller distans vilket gör det lite lättare att kämpa sig igenom tuffa intervaller och långa pass i mörker och kyla denna tid på året. Jag vet helt enkelt att jag kommer ha glädje av det senare.

Men min allra största drivkraft är att KUNNA springa. Att umgås och upptäcka världen genom löpning. Jag mår som bäst när kroppen fungerar som den ska och jag har orken att springa på nya stigar långt och länge. Stanna upp, njuta av stunden och platsen jag befinner mig på. Då spelar det faktiskt ingen roll vilken tid jag springer maran på.

---

Jag och mina kompisar skapade klubben och loppet 10k High Club för att kunna göra något riktigt, riktigt jäkla jobbigt och extremt. Så vi tyckte att 10.000 höjdmeter i en och samma backe var en bra ide. Förra året gjorde vi det i mindre skala och framför allt för att testa om det ens var möjligt. Och det var det.

Man har totalt 48 timmar på sig och starten gick i fredags kl 18. Totalt hade vi 22 startande varav 7 tog sig runt alla varv. De enda reglerna är att du ska upp och runda en eldkorg på toppen och stämpla in dig på botten av backen 176 gånger. Du får heller inte lämna tävlingsområrdet. Totalt får man ihop drygt 130km på dessa varv.
Några fick bryta på grund av smärta, några för att tröttheten tog över och en massa andra anledningar som dyker upp när man håller på under så lång tid. Och det är inte konstigt.

Stämningen under ett sånt här lopp är magisk. Hejarop i backen, eldar som brinner, pannlampor och månsken, soluppgång, frukost, folk som sover i campingstolar eller på ett trädäck under bar himmel, svajande motivation, endorfinkickar och en massa annat. Ett lopp du inte glömmer i första taget.

I år var jag både funktionär och deltagare. Så det tog lite tid. Jag hade också några svackor där jag satt i timmar och sa att jag skulle sluta. Men jag tog mig till slut upp alla varven och det känns idag. Eftersom jag var både funktionär och deltagare fanns inte heller tid för sömn så jag var vaken från fredag morgon till söndag kl 19. Det är inget jag rekommenderar.

Det var en fantastisk helg och jag är hög på alla känslor. jag längtar redan till nästa år och hoppas få se ännu fler kämpa sig igenom dessa dygn som hjältar. Vi ses väl? <3

---

Förra året skapade jag och några kompisar en annorlunda och smått galen utmaning som vi döpt till 10k High Club. Namnet, eller klubben, är precis vad det låter som. En klubb du blir medlem i när du tagit dit 10.000 höjdmeter upp i Karlstads slalombacke Bryngfjorden. Den är knappt 60 höjdmeter vilket innebär att du behöver ta dig från botten till toppen 176 gånger. Den totala sträckan är ungefär 13 mil. Med andra ord är det inget du gör på en eftermiddag.

Som tur är har alla som deltar 48 timmar på sig. Du får disponera tiden precis hur du vill så länge du inte lämnar tävlingsområdet. Att slå upp ett tält för att sova några timmar är med andra ord helt okej. Men ju mer vila man unnar sig desto svårare kan det vara att komma igång igen. Och man vill ju helst få det överstökat så snart som möjligt.

Även om jag är med och arrangerar loppet tänkte jag faktiskt delta även i år. Jag har inga lopp planerade inom det närmsta så jag kan lika väl slita på benen lite. Det är ju inte heller så högintensivt utan mycket gång.

Hur som helst, på fredag smäller det kl 18. Har du vägarna förbi Karlstad och kanske vill ta några vändor i backen eller bara heja så är du varmt välkommen! Det blir kul. Eller nej, det blir jobbigt. Och det är ju kul!

---