Löpning och graviditet – från milen på 35 minuter till haltande gång

Ett nytt år brukar innebära ny motivation. Kanske i form av ett löfte att börja träna mer, springa ett lopp osv. Men januari är ju inte den mest motiverande månaden. Det är mörkt, kallt och vädret kan växla mellan snöstorm till slaskigt regnblask. Och hur kul är det att lufsa omkring i?

Jag försöker alltid hitta små saker att motivera mig med, oavsett årstid. Det kan vara ett pass ihop med kompisar för det sociala, ett pass med ett tydligt syfte som snabba intervaller eller ett pass på nya stigar för äventyret. Allt detta går ju trots allt att lösa oavsett tid på året. Snabbare pass blir oftast inomhus på vintern pga svajigt underlag men allt annat blir ute. Frisk luft är svårslaget och jag behöver det som mest på vintern.

För att väl ta mig ut är jag extra noga med att planera in dem så att det verkligen blir av. Tisdagar är exempelvis alltid intervalldag ihop med kompisar. Då är det svårare att dra sig ur med dåliga ursäkter. Onsdagar coachar jag min löpargrupp så då kommer jag också ut och får sällskap. Fredagar springer jag lite längre på morgonen och möter halvvägs upp mina vänner för att jogga vidare och avslutar med frukost på ett bageri innan vi gör oss redo för veckans sista jobbdag. Ett favvopass som ger energi hela helgen.
På lördagar blir det också lite tur med sällskap och nästan alltid en ny runda som såklart avslutas med gemensam brunch. Dagarna däremellan blir det ensamjogg och både lugnt och med fart. Då motiverar jag mig med att springa på lunchen för lite sol på näsan eller med att lyssna på någon bra podd för att drömma mig bort en aning.

Detta är kortsiktig motivation som gör det enklare att ta sig ut för dagen och jag vet ju såklart att det alltid är skönt efteråt vilket också är en drivkraft. Men jag har även långsiktiga mål där jag tränar för att bli snabbare för ett specifikt lopp eller distans vilket gör det lite lättare att kämpa sig igenom tuffa intervaller och långa pass i mörker och kyla denna tid på året. Jag vet helt enkelt att jag kommer ha glädje av det senare.

Men min allra största drivkraft är att KUNNA springa. Att umgås och upptäcka världen genom löpning. Jag mår som bäst när kroppen fungerar som den ska och jag har orken att springa på nya stigar långt och länge. Stanna upp, njuta av stunden och platsen jag befinner mig på. Då spelar det faktiskt ingen roll vilken tid jag springer maran på.

---

Jag och mina kompisar skapade klubben och loppet 10k High Club för att kunna göra något riktigt, riktigt jäkla jobbigt och extremt. Så vi tyckte att 10.000 höjdmeter i en och samma backe var en bra ide. Förra året gjorde vi det i mindre skala och framför allt för att testa om det ens var möjligt. Och det var det.

Man har totalt 48 timmar på sig och starten gick i fredags kl 18. Totalt hade vi 22 startande varav 7 tog sig runt alla varv. De enda reglerna är att du ska upp och runda en eldkorg på toppen och stämpla in dig på botten av backen 176 gånger. Du får heller inte lämna tävlingsområrdet. Totalt får man ihop drygt 130km på dessa varv.
Några fick bryta på grund av smärta, några för att tröttheten tog över och en massa andra anledningar som dyker upp när man håller på under så lång tid. Och det är inte konstigt.

Stämningen under ett sånt här lopp är magisk. Hejarop i backen, eldar som brinner, pannlampor och månsken, soluppgång, frukost, folk som sover i campingstolar eller på ett trädäck under bar himmel, svajande motivation, endorfinkickar och en massa annat. Ett lopp du inte glömmer i första taget.

I år var jag både funktionär och deltagare. Så det tog lite tid. Jag hade också några svackor där jag satt i timmar och sa att jag skulle sluta. Men jag tog mig till slut upp alla varven och det känns idag. Eftersom jag var både funktionär och deltagare fanns inte heller tid för sömn så jag var vaken från fredag morgon till söndag kl 19. Det är inget jag rekommenderar.

Det var en fantastisk helg och jag är hög på alla känslor. jag längtar redan till nästa år och hoppas få se ännu fler kämpa sig igenom dessa dygn som hjältar. Vi ses väl? <3

---

Förra året skapade jag och några kompisar en annorlunda och smått galen utmaning som vi döpt till 10k High Club. Namnet, eller klubben, är precis vad det låter som. En klubb du blir medlem i när du tagit dit 10.000 höjdmeter upp i Karlstads slalombacke Bryngfjorden. Den är knappt 60 höjdmeter vilket innebär att du behöver ta dig från botten till toppen 176 gånger. Den totala sträckan är ungefär 13 mil. Med andra ord är det inget du gör på en eftermiddag.

Som tur är har alla som deltar 48 timmar på sig. Du får disponera tiden precis hur du vill så länge du inte lämnar tävlingsområdet. Att slå upp ett tält för att sova några timmar är med andra ord helt okej. Men ju mer vila man unnar sig desto svårare kan det vara att komma igång igen. Och man vill ju helst få det överstökat så snart som möjligt.

Även om jag är med och arrangerar loppet tänkte jag faktiskt delta även i år. Jag har inga lopp planerade inom det närmsta så jag kan lika väl slita på benen lite. Det är ju inte heller så högintensivt utan mycket gång.

Hur som helst, på fredag smäller det kl 18. Har du vägarna förbi Karlstad och kanske vill ta några vändor i backen eller bara heja så är du varmt välkommen! Det blir kul. Eller nej, det blir jobbigt. Och det är ju kul!

---

Så blev det Stockholm marathon tillslut. Som man har längtat och längtat efter att få springa ett lopp med fler än 50 deltagare, som inte är virtuellt eller går på ett industriområde. Det svåra med detta har dock för min del varit att det blir knepigt att planera sin träning när man inte vet vad man tränar för. Om inga lopp blir av. Så jag har tränat lite av varje och mest det som jag haft lust med. Inte specifikt för att springa maran på en viss tid. Jag har i alla fall tränat så att jag underhållit det jag byggt upp sedan innan. Lite fartpass och en del distans. Jag kände mig alltså ganska redo för maraton.

På loppdagen infann sig äntligen det där pirret innan start och jag var så taggad på att få ge mig ut på Stockholms gator. Tillsammans med mina kompisar från Asics Frontrunner tog vi oss till starten och gjorde våra sista förberedelser. Checka in för SM-start och värma upp stod på listan. När vi väl stod i startfållan omringade av människor som var där för att heja och en massa andra löpare förstod man varför man längtat så efter detta. Så härlig stämning och så mycket glädje.

Startskottet gick och vi drog iväg. Det kändes lätt och bra första halvan. Nästan för lätt och jag njöt. Men efter ca 25 km började jag känna av framsida lår som jag hade känt mig sliten i redan en vecka innan men hoppats på att de skulle ge sig. Det blev bara värre och jag fick sänka farten för att inte paja benen helt. Det kändes lite surt eftersom jag kände att jag hade kraften i mig att springa på mer. Men i mål tog jag mig och klockan stannade på 2:47:38 och det gav en 9e plats på SM. Jag är absolut nöjd och ser fram emot att springa ännu snabbare med rätt träning och piggare lår.

Det bästa med loppet var dock stämningen, jag sprang med ett leende hela vägen och jag är så tacksam för alla hejarop längs vägen. Också väldigt tacksam för den fina supporten från min klubb Terrible Tuesdays Athletics Club och mina kompisar från Asics Frontrunner.

Jag är fortfarande hög på helgens känslor och letar redan efter nästa maraton att springa!

Foto: Jesper Lundberg
Foto banner: Andy Astfalck

---

Jag brukar likt de flesta bli lite pirrig timmarna innan ett lopp men inget värre än så. Det är med spänning och förväntan jag gör mig redo för ett lopp. Men denna gång var det värre. Jag skulle ha sprungit Göteborgsvarvet i lördags men eftersom det ställdes in blev det bara ett lopp för elitklassen där SM skulle avgöras bland landets snabbaste damer och herrar.

På ett så stort lopp som Göteborgsvarvet med mängder av olika typer av löpare är det lätt att smälta in och att bara glida med. Det skulle inte gå lika bra på denna halvmara. Vi var bara strax över tio tjejer och jag hade långt ifrån den snabbaste tiden, snarare tvärt om. Detta gjorde mig nervös och nästan lite ångestfylld. Inte för att jag inte ville komma sist utan snarare för att jag skulle vara i vägen och inte hade något där att göra. Trots att min tid var flera minuter under kvalgränsen för SM. Man tänker ju inte helt logiskt ibland.

Till start kom jag i alla fall och loppet gick i Göteborg på en trafikövningsplats. Sju varv på en tre kilometer lång bana skulle avverkas. Värmde upp och övervägde att låtsas stuka foten men det kändes inte heller som rätt väg att gå. Så jag sprang iväg när startskottet gick och sprang själv mer eller mindre hela loppet. Eftersom det var så öppet på banan kändes vinden av väl bitvis. Jag visste exakt på vilken meter motvinden skulle komma och exakt vart varje stigning började. Det var både en fördel och nackdel att veta exakt vad som väntar en hela tiden. Jag såg flera löpare kliva av under loppet. Det var tufft för många idag. Jag själv var sugen på att gå av varje gång jag varvade men eftersom jag hade en fin hejaklack på åtta personer fick jag ny energi och fortsatte de sju varven.

Jag var inte så trött flåsmässigt, det var benen som kändes tunga och slitna. Dock är jag glad att jag inte gav upp trots en sämre känsla. Det blev ett bra pass och ett genomsnittligt tempo på 3:45. Jag sprang i mål på tiden 1:20:36 och klockan visade 21,49km. Jag kom på en 7e plats på SM och jag är både lättad och nöjd att jag gjorde det. Det var mitt första lopp på två år och jag har inte tränat specifikt för ett lopp på länge så det fick bli som det blev. Jag blev sugen på att träna vidare och mer fokuserat nu när det faktiskt verkar bli en del lopp i höst.

 

---