Vägen tillbaka-min träning efter förlossningen

Som de flesta som följer bloggen räknat ut så betydde frånvaron att jag var upptagen med att leverera en till liten världsmedborgare. Med 10 dagar över tiden fick hon (!! vi trodde det var en kille!) för sig att nu ska jag ut.

Min första förlossning var ett brutalt 24 timmarslopp. Detta var just ett maraton- på ungefär samma tid som jag joggade mitt senaste- 4 timmar ungefär tog det. Lyckan är total. Det är det mest naturliga som sker och kanske därför det mest fantastiska. Här är hon nu. Vårt lilla underverk. Från små celler till komplett liten människa med hela livet framför sig och vi får vara hennes ledsadgare, guider, föräldrar. För resten av våra liv. Nej jag fattar det inte riktigt trots att jag har en dotter sen tidigare. Samtidigt gör hjärtat ont efter det vi varit med om under våren. Livet är så brutalt orättvist. Så bräckligt.  Försöker uppskatta lite mer. Vara extra tacksam.

Bloggen är inte en plats där jag delar tydliga bilder på mina barn. Deras integritet är deras. Det är inte hemligt vad de heter, men jag undviker att skriva ut deras namn. Alla äger sin integritet och jag tänker inte försöka plocka enkla gillabilder på söta barn. Kanske är de fortfarande söta när de är stora och vill vara med på bild då :).

Däremot tänker jag att jag försöker dela personliga reflektioner här. Men inte privata. Hur mycket jag än vill visa upp det finaste jag har och berätta om det så hör det liksom inte hemma här i en sfär där vem som helst kan läsa.

Jag fascineras över människokroppen. Och det mentala. Den kropp som föds och den som föder. Kraften och hur målinriktad den är.

I tisdagskväll var jag på gymet, 9 dagar över tiden. Körde rätt hårt. Kontrollerat- men hårt. Modifierade rmhävningar, pressar, enarmsrodd med 16-kilos klunsen. På väg in i omklädningsrummet springer jag ihop med min barnmorska. Hon skrattar och gör tummen upp och säger att hon hoppas att vi inte ses imorgon då vi har en tid utan att bebisen kommer. Jag säger att jag känner ingenting så vi ses nog.

Men klockan 5 vaknar jag och vet att det är på G.

Förra gången började allt på kvällen och jag fick vara med om en lång natt där jag till slut ” gav upp” och tog en ryggmärgsbedövning. Nu hade jag hopp om att det skulle gå fortare och efter de här fem åren där jag blivit så mycket tryggare i mig själv och i vad jag klarar ville jag låta kroppen och andningen få jobba.

När vi åkte in trodde jag fortfarande inte det var ”på riktigt” än men tyckte N skulle bränna alla rödljus för det var så obekvämt att sitta. Yogaandas och slappnar av allt jag kan mellan värkarna som vi förstås inte har koll på hur täta de ska vara.

Väl inne var personalen lika fantastiska som vanligt. Lugnt och proffsigt. jag börjar nästan gråta av glädje när barnmorskan säger ” bra jobbat hemma det här kommer gå fort”.

Sen går jag in i någonsorts bubbla för att fokusera på att det ska gå framåt, för att hantera smärtan.  Hör N och personalen prata om ditten och datten runtom men jag får vara ifred och de är så proffsiga. Kommer med varm kudde, kall handduk. Jag parerar de brutala värkarna med andning och lustgas som jag aldrig testat innan.  Både gillar och gillar inte. Sitter som en groda på den stora kudden. Det går inte att förklara smärtan. Det bara går inte. Det är helt brutalt. Det är som att kroppen ska gå i två delar.

Sen känner jag att det är dags. Hxn ska ut. Kroppen vet och det är så mäktigt att haka på. Ont så in i hel**** gör det men N är med och jag är så trygg.

Och på 10 minuter är hon ute. En liten rosig skrikande underbar flicka! OCh det är så mycket mycket mer. Det är så stort. Hon har massa rufsigt mörkt hår- Lillspark var en trollunge!

Här i bloggen kommer det handla om min väg tillbaka. Och den får ta den tid den tar. Men det ”ser inte ut som du fött barn” sa barnmorskan efter förlossningen så det är en bra start. Och väldigt tacksam.

Jag är pigg, mammastark (man blir ett lejon när man blir mamma så är det bara) och kroppen återhämtar sig med rekordfart eftersom jag tagit så väl hand om den hela graviditeten och eftersom förlossningen gick så lätt.

Sommarens bloggande blir allt från träningstips, mattips till kostråd till hur jag börjar jobba tillbaka till 100 miles utan skador, framfall och med balans i min nya vardag med en till person som kommer först. Från Värmland, Västmanland och Jämtland. Gästspel ur bebisbubblan som är så speciell och så väldigt bara just just nu. Tiden går så fort.

Hoppas du njutit av din tid idag!

Det här är världens godaste mest välförtjänta underbara fika.

Ja inte jag alltså. Fast jag har försökt springa loppet tre gånger. Misslyckats alla tre. Tagit mig runt men gått bet på stimeterna.

Däremot är jag bättre på att tala om för andra hur de ska träna för det här fantastiska loppet: 43 kilometer, över tre fjäll. Totalt 1800 stigmeter. Piss i Missisippi jämfört med tex lopp i Alperna, men sisådär 4,5 ggr så mycket stigning som Lidingöloppet.

Jag har fyra adepter som ska springa och det finns några saker som blir nycklar i träningen inför loppet. De här bitarna passar även för andra kuperade terränglopp.

1) Långa backar

Inte raketforskning alltså. Men att försöka leta upp så långa backar som möjligt och vänja kroppen vid att röra sig uppåt utan avbrott längre sträckor är det som mest liknar loppet. Det händer intressanta saker i vader och annat när man matar uppför länge. Så backar under korta pass- men gärna leta upp en skidbacke på långpasset och mata upp och nedför den.

2) Utförslöpning

Det är intressant att studera folk mellan kilometer 37-43 ungefär. Utförslöpan på spänger och på i början hyfsat trixig terräng med flacka ibland blöta sanka partier, hala spänger och steniga stigar gör ont som fasen i ben som betat av 1800 stigmeter. Många missar att träna utförslöpning och använder dem till vila under träningen. Att smattra på utför så det bränner i låren är ypperlig träning- men! För också med sig risker då man utsätter benen för rejäl påfrestning. Tekniken är A och O här. Men sumpa inte utförslöpan. Vila på toppen och mata nedför och spring med den fart du har kontroll i.

3) Plyometri

Ett sätt att stödja utförslöpningen. Plyoövningar jobbar med ”stunsen” och gummibandseffekten i musklerna och kan simulera en utförslöpa under ett styrkepass. Här gäller det att börja försiktigt och jobba upp teknik och styrka

4) Rörlighet- fokus bröstrygg och höfter

Alltid i mina program. Inte samma dag som hård träning men separat. Bröstrygg för att möjliggöra att andas rätt och en bra hållning. Höft för att jobba rätt med benen och förebygga skador.

5) Trixig terräng

Axa bjuder på väldigt varierat underlag. Är det riktigt blött är det halt. Det är steniga stigar, hala spänger, geggamoja, grusväg och allt däremellan. Att springa regelbundet i riktig trixig terräng utan fokus på fart vänjer muskler, ledband och balans att röra sig över den typen av underlag.

Vad du än tränar för så önskar jag dig lycka till!

En del av banan!

I flera år var jag vegetarian. Numer är jag en sån där flexitarian- jag har inga förbud mot något men vi äter väldigt mycket vegetariskt.

Det finns flera studier på att det är bättre för hälsan, det är bättre för miljön och bättre för plånboken.

Under graviditeten har jag varit lite mer liberal med köttet och det har visat sig på mina järnvärden- jag har haft 136 ungefär hela tiden och det är ett bra värde även för en icke-gravid kvinna.

Men jag ser fram emot att trappa ned lite igen. Inte så att vi äter mycket kött och absolut inte dåligt men det är inga problem att dra ned lite mer. Jag tror på det för hälsans skull. Och miljön och etikens.

Vi har fått lite inspiration till hjälp genom en bok som heter Hello Green. Den har jag fått via Yogobe där jag är årsmedlem.

Jag får kväljningar bara av tanken på tex egengjord mandelmjölk men andra saker får det att vattnas i munnen.

Utmaningen för mig och många fler är att kombinera rätt mängd protein. Tyvärr är det betydligt svårare att få till en bra komplett balans av aminosyror från vegetabiliska källor. Vitamin B12 tex- går inte att få tag på i vegankost utan kräver tillskott. Dock kan kroppen lagra det rätt bra i kroppen så det behövs inte varje dag.

I min värld överväger hälsofördelarna stort i att basera kosten på goda vegetabiliska källor- som ofta är betydligt billigare att få tag på ekologiskt än KRAV-märkt kött. Riktigt gott kan det vara också om man lär sig laga ordentligt.

Jag läser och inspireras. Men tar mig gärna en hamburgare då och då.

Jag läser just nu ”Lean In” av Sheryl Sandberg. Förutom att det får mig att reflektera över hur vi kvinnor beter oss mot varandra så försöker jag fundera på hur jag som mamma kan lägga grunden så min dotter precis som jag känner att livet är no limits.

Vad vi kan göra åt att kvinnor generellt undervärderar sin potential och rätt till att manifestera den. Det finns inga lagar och regler i Sverige mot att vi ska ha samma möjligheter som män. Och framgång är så mycket mer än en VD-titel och hög lön så det är inte det jag menar rakt av. Men ofta är det ledarroller och procent kvinnor i bolagsstyrelser det vi räknar på.  I min värld är kvotering inte lösningen. I min värld är hur vi beter oss mot varandra, vad vi säger. Hur vi säger det. Hur vi bemöter pojkar och flickor olika från tidig ålder det som lägger grunden för riktig jämställdhet. Det börjar med dig, det börjar med mig. Det börjar med att vi vågar ifrågasätta om vi ser något som inte är ok.

Varför uppfattas kvinnor som kliver fram. sticker ut, tar för sig som lite obekväma? Medan detta är något som mer anses positivt om det är en man som beter sig så?

Jag funderar vidare på detta och måste nog skriva mer. Men idag är peppen att lyssna på Sheryl Sandberg och kanske blir du sugen på att läsa boken. Både män och kvinnor har något att hämta från den.

l

Min kompis T ska börja springa säger hon. Och vill ha tips! Så jag tänkte att jag delar de tips jag tänkte ge henne med er också!

Jag har faktiskt skrivit ett inlägg om detta tidigare.

5 tips att ta med- Här hittar du dem.

Om jag skulle skriva det nu så skulle jag vilja lägga till att vara noggrann just när du väljer löpcoach. Om du har med dig en svaghet eller skada så kan den vara svår att se och svår för dig att veta om också. Personligen hänvisar jag alltid vidare vid skador- jag kan hjälpa med övningar som stärker och kan se brister i teknik och ana vad som kan vara fel. Men jag skulle aldrig ge mig in i att försöka behandla utan då ska en expert på området uttala sig först om vad de tycker ska göras.

Jag skulle också trycka på att med bål menar jag inte bara raka magmusklerna och obliquer. Utan börja från scratch- lite som mammamagträning faktiskt.

Börja aktivera med stabiliserande muskler först och låta de vara basen i löpsteget. Det tror jag är nyckeln till et skonsamt löpsteg. För vissa sker det ganska naturligt. För andra behöver det övas på!

Jag har lovat att skriva mer om sånt men kan verkligen rekomendera Prehabbloggen här på Runners World som skrivs av Rubin och Sirpa- grymt duktiga och kunniga.

För övrigt har jag idag kastat mina bästa löparskor som mer än väl gjort sitt. De förtjänar en bild.