Camilla fick skallfraktur och blödningar runt hjärnan efter olyckan den 3 september. Läkarna höll henne i konstgjord koma tills hon vaknade upp den 22 september. Hon ska ha pratat och undrat varför hon är på sjukhus.
– Läkemedlen är så starka att det kan ta upp till tio dagar innan de är ur kroppen. Under denna period kommer hon inte att komma ihåg något, hon kommer förmodligen att be om samma saker flera gånger. Det är som att vara kraftigt drogad. Det är en pågående process. Hon är vid medvetande, men har inget minne och är förvirrad, säger Camillas tränare Michael Krüger till Aftonbladet.
Läkarna kan inte ge någon prognos ännu om det kommer att bli bestående skador. Tidigast om en vecka vet man mer.
Det har startats en insamling för att hjälpa Camilla ekonomiskt och kunna jobba med sin rehab. Hittills har det gett 45 000 kronor. Det kommer även att anordnas ett spinningevent i Danmark för att samla in ytterligare medel.
Camilla har tillhört eliten under de senaste tre åren, men det var framförallt med vinsten i Ironman Frankfurt i somras som hon visade att hon tillhör världseliten. Ironman Frankfurt är en populär tävling och lockar alltid ett starkt startfält.
Eliud Kipchoge höll för trycket och skrev löparhistoria när han sprang maraton sträckan under 2 timmar i Ineos 1:59 Challenge. Sluttiden skrevs till fenomenala och otroliga 1:59:40!!
Farthållarna avlöste varandra i den optimerade V-formationen och km avsnitten låg nästan helt jämt på 2:50 min/km.
Sista biten in mot målet kunde fantastiska Eliud defilera och levde upp till sitt motto ”No Human Is Limited”.
Även om de ambulerande farthållarna och fartbilen gör att det inte är ett officiellt världsrekord visar Eluid återigen vilken fantastisk löpare han är. Stort grattis, så imponerande!!
Starten och målgången i det historiska loppet kan du kolla in på vår instagramsida: @runnersworldswe
Eliud Kipchoge celebrates with his pacemaking team, friends and supporters after crossing finish line to break the historic two hour barrier for a marathon.
The INEOS 1:59 Challenge, Vienna, Austria. 12 October 2019. Photo: Thomas Lovelock for The INEOS 1:59 Challenge
Pressemeddelandet på engelska:
History is made as Eliud Kipchoge becomes first human to break the two-hour marathon barrier
Kenyan legend runs 1:59:40:2 in INEOS 1:59 Challenge. 34-year-old proves No Human is Limited.
Eliud Kipchoge proved No Human Is Limited when he became the first human in history to run a sub-two-hour marathon in the city of Vienna, Austria this morning. Kipchoge ran the 42.195KM distance in a remarkable time of 1:59:40:2.
The 34-year-old Kenyan’s landmark achievement began at 8:15AM CEST on the Reichsbrucke Bridge in Vienna in perfect weather conditions of around 9 degrees celcius and wind speeds between 0.5 – 1.5 m/s.
The circuit featured four [4.4] laps of the Hauptallee, the historic tree-lined avenue in The Prater, picked as the location of the INEOS 1:59 Challenge because of its long, flat straight sections and its protection from the wind.
Vienna came out to witness history being made with thousands of spectators lining the course to support Kipchoge and his team of 41 pacemakers, featuring some of the best middle and long-distance runners on the planet.
Kipchoge ran a consistent pace set by the electric timing car and the pacemakers of 2:50min/KM throughout the race with every single KM split being between 2:48min/KM – 2:52min/KM.
With the noise levels rising, Kipchoge crossed the line in a history-making time of 1:59:40:2 to become the first human to break the two-hour barrier for the marathon.
Kipchoge’s incredible achievement emphatically proved his own mantra that No Human is Limited and places him alongside other sporting greats such as Sir Roger Bannister – who ran the first sub-four minute mile in 1954 – and Usain Bolt who’s 100M world record of 9.58 seconds has stood since 2009.
On becoming the first ever person to run a marathon in under two hours, Eliud Kipchoge said:
“It is a great feeling to make history in sport after Sir Roger Bannister [set the first sub-four-minute mile] in 1954. I am the happiest man in the world to be the first human to run under two hours and I can tell people that no human is limited. I expect more people all over the world to run under two hours after today.
“The pacemakers did a great job, they are among the best runners of all time. I thank them and appreciate them for accepting to do the job.
”I wanted to run under two hours and show human beings can do a good job and lead a good life. It shows the positivity of sport. I want to make the sport an interesting sport whereby all the human beings can run and together we can make this world a beautiful world.”
Sir Jim Ratcliffe, Chairman of INEOS said:
”That was sensational. It is quite difficult to believe it’s actually happened because it happened so quickly. That last kilometre where he actually accelerated and came through on his own was just superhuman. I can’t believe he did it.
”I can’t believe he ran the first half marathon in less than an hour and then he had to do that again.
”Everything had to go right to do this and it’s been immaculately well organised. It was especially brilliant to see the pacemakers because running is normally such a solitary sport and here they were all running for Eliud. They’re the best athletes in the world and so full of enthusiasm, it’s almost like a new sport for them.”
Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.
Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!
LÖRDAG 12/10 med start klockan 08:15 kan det skrivas löparhistoria om Eliud Kipchoge blir förste man att springa maraton-sträckan under två timmar.
Löpningen sker i den minst sagt , i löparvärlden, omtalade satsningen som kallas Ineos 1:59 Challenge. Det är inget ”riktigt” lopp, så något världsrekord kan det inte bli, men en tidsbarriär kan sprängas när Kipchoge springer mot klockan.
Loppet görs på en noga utvald varvbana i Praterparken i Wien, och Kipchoge kommer ha 41 !! stjärnlöpare som som avlöser varandra för att hjälpa Kipchoge hålla den grymma fart som det krävs för att gå under 2 timmar.
I snitt måste han avverka varje kilometer på 2.50 minuter per kilometer, i 4,2 mil. Hararna som drar upp farten har i sin tur en pacingbil till hjälp, som projicerar en lasermarkör på marken framför löparna som de ska försöka hänga med.
Vädret ser ut att bli riktigt bra med nästan ingen vind, runt 8 grader i starten som sedan stiger till runt 12-13 grader mot slutet av det förhoppningsvis under 2 timmarnas löpning!
I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”
Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.
Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna. Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.
Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.
Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar! Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.
När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför. Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!
I Runner´s Worlds juli nummer presenterade vi Norrköpingskillen Emil Millán De La Oliva under vinjetten elitprofilen. Igår tog han ett stort steg närmare världseliten, när han som första svenska junior någonsin tog sig under 14 minuter på 5000 meter med sina 13:57:64 på Sommarspelen. Här bjuder vi alla våra läsare på Herman Degselius intervju med Emil som minst sagt har många strängar på sin lyra.
Han är youtuber, rappare – och ett superlöfte i löpning. Målet är högt ställt – Emil tar sikte på världseliten.
På sina två Youtubekanaler, en engelskspråkig och en svensk, har Emil Millán De La Oliva i skrivande stund 43 000 prenumeranter. Där ”reagerar” han på olika rappare, det vill säga att han kommenterar deras musikvideos samtidigt som han kollar på dem. För lite drygt ett år sedan bestämde han sig även för att göra egen musik. – Jag tog influenser från olika rappare som jag har gjort min egen stil av, säger Emil Millán De La Oliva som precis har släppt en ny musikvideo på Youtube.
Vem skulle du säga är Sveriges bästa rappare? – Det är Young Emil, det är jag det! Nu kom vi från ämnet lite – det här ska ju handla om löpning. Även där är den snart 18-årige Emil ett stort löfte. Den första maj kammade han hem sin första internationella seger i italienska Oderzo. På tiden 31.03 vann han tiokilometersloppet European Road Race (i U20-klassen) som samlat juniorlandslag från bland annat Frankrike, England, Italien och Spanien. Tiden var hela 58 sekunder bättre än förra året, då Emil slutade på en fjärde plats.
– Min plan var att hålla mitt tempo från start och inte tänka på de andra i loppet. Jag visste att om jag lyckades hålla mina tider hela vägen till mål så skulle det kunna räcka till en vinst, säger Emil som – förstås – är väldigt nöjd med resultatet.
– Den här vinsten var den bästa hittills i min karriär. Publiken runt banan gav mig energi från start till mål. Och efter loppet var det många från publiken som kom fram och grattade och ville ta bild med mig – det var första gången som något sådant hände.
Emil kombinerade löpning med fotboll till för två år sedan. Nu är det däremot löpning för hela slanten som gäller, förutom att han spelar fotboll med kompisar. Men ännu ligger träningsmängden på en blygsam nivå, förra året sprang han endast tre och en halv mil i veckan. I år har han steppat upp träningsmängden något till fyra, fem mil per vecka och genomför då två till tre distanspass och tre intervallpass per vecka.
Emil, som bor i Norrköping men numera tävlar för Eskilstuna Friidrott, tränas av sin pappa Fidel. Inför den här säsongen bestämde han att Emil skulle sänka farten på distanspassen. – Jag har haft lite problem med det och alltid kört lite för snabbt, ofta runt 3.50-tempo. Så nu håller jag kring 4.10-fart i stället, säger Emil.
Milen på 31.03 och fortfarande mycket kvar att ge i träningsväg – här finns det utvecklingspotential. Vill Emil satsa allt på löpningen och se hur bra han kan bli? – När jag tränar något, det kan vara vad som helst, då har jag inställningen att alltid göra mitt bästa för att nå toppen. Jag har väldigt stora mål med min löpning, jag vill nå världseliten och tävla mot de bästa i världen.
I år är Emils stora mål 5 000 meter på U20-EM, som avgörs i Borås i juli. – Jag siktar på medalj! (Red anmärkning: Efter att ha legat i täten stora delar av U20-EM loppet fick Emil släppa med en knapp kilometer kvar och slutade åtta på 14:24.88)
Vad har du för övriga målsättningar denna säsong? – Det är att springa 10 000 meter under 30 minuter och ta medalj på den distansen på seniorernas SM. Sedan satsar jag på topp-tre på junior-EM i terränglöpning i Portugal.
Kommande år är planen att fokusera på 5 000 och 10 000 meter. Längre fram öppnar Emil för en satsning på längre distanser. – Jag kommer absolut satsa på halvmaraton och maraton, för jag tror jag har väldigt bra förutsättningar där också.
Hur mycket vill du satsa på musiken? – Just nu satsar jag för fullt även där. Sedan får vi se vad som händer.
Vad väljer du – OS-guld på 10 000 meter eller att vinna en Grammy? – Jag vinner loppet, sedan hämtar jag Grammypriset på kvällen, haha!
FAKTA Emil Millán De La Oliva:
Ålder: Född den 24 juli 2001. Yrke: Studerande. Klubb: Eskilstuna Friidrott. Familj: Pappa Ernesto Fidel, mamma Anna samt systrarna Alice och Alba. Instagram: @emilmillan
I Runner´s Worlds marsnummer mötte vi Turebergslöparen Yolanda Ngarambe. Sedan dess har hennes utveckling som löpare fortsatt i rekordfart. Nyligen tog hon en meriterande seger på Lag- EM på 3000 meter, och vid en tävling i Polen slog hon till med den 3:e bästa svenska kvinnliga tiden på 1500 meter någonsin, vilket gör att Yolanda fått klartecken för VM.
Med tiden 4.05.18 är det av svenskor bara världslöparna Abeba Aregawi och Meraf Batha som sprungit snabbare. Det ska bli spännande att följa Yolanda på VM och framöver, och därför vill vi här dela med oss av Herman Degselius intervju med Yolanda under vinjetten Elitlöparen i Runner´s World mars nummer 2019.
Yolanda Ngarambe efter segern på Lag-EM
Skadefri och ny tränare – då satte hon nytt svenskt rekord!
I slutet av januari blev Sarah Lahti svenska rekord på en engelsk mil (1 609 meter) inomhus raderat. I amerikanska Boston korsade Yolanda Ngarambe mållinjen på 4.28.30 – en putsning av det tidigare rekordet med två och en halv sekund. Yolanda passerade 1 500 meter med tiden 4.10.13, vilket gör att hon klättrar upp till en sjätte plats genom tiderna på den distansen. (Sedan denna intervju har alltså Yoland nu sprungit 1500 meter på 4.05.18)
Innan loppet i Boston visste Yolanda att det skulle finnas en bra ”hare” och många snabba löpare i startfältet. – När startskottet gick så behövde jag få en bra position från början för vi var många tjejer med. Så jag sprang ganska fort i början, sedan försökte jag hålla farten uppe hela vägen och med två varv kvar försökte jag trycka på och se hur många som jag kunde passera på slutet. – Jag hann inte tänka så mycket utan jag försökte bara vara aggressiv hela loppet eftersom jag visste att det var bra tjejer med; och jag visste att om jag sprang hårt så skulle jag nog få en bra tid, säger Yolanda som slutade femma i loppet och hade de två välmeriterade amerikanskorna Brenda Martinez och Emma Coburn efter sig i resultatlistan.
Hade du tankar på att ta det svenska rekordet? – Helgen innan sprang jag på 4.31 (helgen dessförinnan på 4.37) och då sprang jag sista 800 själv med negativ split. Och när jag sprang på den tiden och det kändes jättebra utan någon konkurrens, då kände jag att jag borde kunna springa under 4.30. Men jag ville inte prata om det utan tänkte att jag åker till Boston och springer och så får vi se vad som händer. Däremot kändes det som att något måste gå väldigt fel för att jag inte skulle springa under 4.30 – för formen var där.
Hur kändes det när du korsade mållinjen? – Alltid när jag springer så vet jag inte hur fort jag springer, så jag hade ingen koll; för jag är alltid nervös att jag kommer att sakta ner i slutet av loppet. Därför visste jag inte vad jag sprang på och tänkte ”hoppas det är under 4.30”, haha. Sen när jag såg att det var låga 4.28, då var det kul!
Första helgen i mars stundar inomhus-EM i Glasgow. Yolandas 1 500-meterspassering på 4.10 innebar att hon sprang klart under kvalgränsen på 4.16. Tre tjejer blir uttagna, och det är låga odds på att Yolanda inte skulle vara en av dem. Yolanda har under inomhussäsongen dessutom satt PB på 800 meter med 2.04.08, också det en tid för EM, men det är 1 500 som gäller om hon blir uttagen.
Löparkarriären har onekligen fått sig en skjuts framåt i vinter – hur förklarar hon det? – Det är många som har frågat mig om det, och mitt svar är att jag har varit skadefri i ett år och att jag har haft en bra tränare i fyra år. Jag har dessutom tränat ordentligt och trott på min träning. Jag var skadad 2017, precis innan var jag i jättebra form på träning men jag fick aldrig visa det på tävling – jag hade nog tagit ett kliv redan då fast det fick vänta tills nu i stället; för förra året försökte jag bara komma tillbaka, och det gick ändå ganska bra men jag missade EM-gränsen med en sekund. Så jag har alltid varit nära, men det är nu som det äntligen klickar.
Kan det också vara så att det är din träning under många år som ger utdelning? – Precis. Jag har ju alltid gått framåt lite, lite, men det är väl mest man själv och sin tränare som märker sådant. Om man kollar på min utveckling så ser man att det gått uppåt hela tiden, fast det har ju inte gått såhär: ”poff!”. Och jag har aldrig varit något ungt stjärnskott utan jag har som sagt alltid förbättrat mig lite hela tiden. Jag har också alltid tänkt långsiktigt; att resultaten kommer, så det är skönt att jag nu har resultaten i skrift, säger Yolanda som började med friidrott i årskurs nio då hon gick med i Turebergs FK.
Efter löpargymnasiet i Sollentuna fick Yolanda ett idrottsstipendium till University of Vermont, där hon fortsatte sin satsning på löpning varvat med studier under fyra års tid. Sedan 2015 bor hon i Atlanta.
Du tillhör Atlanta Track Club. Kan du berätta hur det fungerar? – Jag har ett idrottsvisum. Jag springer för klubben på heltid och vi är sponsrade av Mizuno som vi får kläder och skor ifrån. Klubben har tränare, ett gym och vi åker på tävlingar tillsammans. Mitt visum gick ut i december, jag är här lagligt, men jag får inte ta emot pengar just nu, bara träna. Men när jag har fått förnyat visum kommer jag jobba tio timmar i veckan för klubben, det måste alla göra för att få lön. Jag lever på de pengar jag får från klubben och delar bostad med två lagkamrater.
När jag ber Yolanda beskriva en vanlig dag som löpare i Atlanta Track Club, säger hon att det främst handlar om att träna och sova. Med klubben har de gemensam träning tre gånger i veckan. – Om det är en sådan dag möts vi till exempel på friidrottsbanan och kör intervaller. Därefter ett pass på gymmet. Sen åker jag hem och tar en tupplur. Oftast har vi dubbelpass. Vi måste också vara volontärer 200 timmar per år, så ungefär varannan vecka volontärar jag för vår klubb, exempelvis på en löpartävling för barn där vi springer med dem eller så åker vi runt i skolor och prata om löpning.
Du är noga med sömnen – lägger dig tidigt och så? – Ja, jag är väldigt sömnbesatt. Jag älskar sömn, jag tänker att sömn är nyckeln till allt! Jag känner att det är så jag återhämtar mig bäst.
Hinner du med något annat löpning? – Faktiskt inte, haha. Umgås med kompisar och pojkvännen, jag vet inte. Man orkar typ inte. Min tränares träning är hård, man är helt slut. Men i dag är det superbowl, då ska alla i laget samlas hemma hos en lagkamrat och kolla, så det är mest sådant; att man hänger ihop.
Hur många mil springer du i veckan? – Just nu är det 10 mil i veckan. I college sprang jag typ 50 kilometer i veckan. Det är mest med min nya tränare som jag har sprungit ordentligt, i alla fall som jag ser det som ordentligt. Folk kanske tycker det är lite, jag vet inte så mycket om andra personers träning.
Fartpass? – Vi kör två hårda pass i veckan, ibland tre. Det är lite olika, det beror på vilken period i säsongen man är i, den här veckan körde vi tre hårda pass, men det är sällan. Min tränares filosofi är ”hard days are hard days, easy days are easy”. Så vi kör två jättehårda pass och resten är lätta förutom långpasset som är mediumhårt.
Hur länge kommer du stanna i USA? – Om allt med visumet går bra så i alla fall till 2020, det är min och min tränares plan. Jag tycker om min tränare (Andrew Begley) och vill inte ha någon annan.
Är det satsning på 800 och 1 500 meter som gäller framöver? – Mitt fokus är 1500 men med min träning kommer jag kunna springa 800 upp till 5 000 meter. 1 500 är min gren, men jag måste kunna springa alltifrån 800 till 5 000 meter, det är också en del av min tränares filosofi.
VM i Qatar, som avgörs i månadsskiftet september-oktober – hur ser du på det? – Jag tycker inte om att prata om mina mål så mycket, säger Yolanda och skrattar till. Hon fortsätter: – Oftast när folk frågar om mål, har jag lärt mig genom åren, om man säger sitt mål så är det många som svarar ”det är inte omöjligt”, eller ”jaha, det kan bli svårt”. Så jag gillar inte att dela med mig av mina mål längre. Men jag kan säga att jag vill springa fortare och fortare för varje år – det är mitt svar!
Yolanda Ngarambe , Turebergs FK, 1500 meter
FAKTA YOLANDA NGARAMBE
Ålder: Född 1991. Bor: Atlanta, USA. Klubb: Atlanta Track Club och Turebergs FK. Tränare: Andrew Begley.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in