Ljuset i tunneln – Memory Lane

Ljuset i tunneln – Memory Lane


Jag bor på Lidingö, åker genom en tunnel varje gång jag lämnar ön (efter att ha åkt över en bro). Det är oerhört bekvämt, jämfört med tiden innan tunnel. För tre år sedan fanns ingen tunnel. Det känns som en evighet sedan. Då sprang jag genom tunneln. Det känns som igår. Så här lät det då:

 

Det kommer att bli mitt tredje tunnellopp i Stockholm. Jag har sprungit Södra länken, jag har sprungit Norra länken, nu ska jag ner under Riddarfjärden från starten vid nya Karolinska sjukhuset och sedan upp någonstans vid Medborgarplatsen på Söder. Den här gången blir det en tågtunnel, det vill säga en servicetunnel som sträcker sig längs den nya pendeltågsbanan, asfalterad och utan räls. Man kan springa som på räls, men man kan inte springa på räls, det är en av löparlivets oomkullrunkeliga sanningar. Risken att spåra ur är alldeles för hög.

Drygt 33 000 löpare har anmält sig, banan mäter 7,6 km och ska enligt rapporter vindla sig fram under jorden med ordentligt tilltagna upp– och nerförsbackar. Loppet är döpt till TunnelRun, och kommer att bli en engångsföreteelse. It´s now or never, som Frank Sinatra brukade sjunga, vill man springa det här loppet ska man göra det nu. Vill man bli historisk och få en bra berättelse till de eventuella barnbarnen i en kommande framtid, så är det i dag det gäller. Det är det jag intalar mig där jag står i sovrummet hemmavid och plockar bland en massa utslängda löparkläder på sängen med höger hand, den vänstra har jag i bandage. Det har gått en månad efter kraschen i Arena Run i Friends Arena, där jag fastnade med en fot i en bilring och föll näst intill fatalt framåt, men fortfarande ömmar handen så pass att jag knappt förmår att peta mig i näsan (inte så att jag ofta behöver peta mig i näsan, men ibland kraxar en kråka till och vill ut) det är vridningen av handleden som ställer till problem. En konsulterad doktor trodde varken på benbrott eller spricka och ordinerade vila och Voltaren, men tio dagar med Voltaren hjälpte inte, gav bara magen utbrott utan avbrott. Jag funderar på att konsultera en ny doktor och kanske få till en röntgen, om det nu inte bara är så att läkköttet har blivit en smula segt med åren?

Lyckligtvis går det ändå att springa, och bäst då när man viker in tummen under pekfingret och så att säga låter handen knipa åt om handen. Och vad ska jag då ha på mig?

Det blåser isvindar ute, men brorsan som också ska springa loppet, har hört ett rykte om att det kommer att vara arton grader varmt där nere i tunnlarna. Exakt var han hört det är lite oklart, mer än att det var någonstans på nätet. Och är man då vinterrustad utifrån när man löper in i den där tunnelvärmen, då blir det ju rena värmechocken och löpningen en formidabel pina. Brorsan tänker färdas lätt i korta tajts och linne, och ha en massa släng–kläder på sig i starten. Stadsmissionen ska ha containrar framställda i starten som man kan slänga överdragskläder i som man ändå har tänkt kasta bort. Och det är just det, där jag står framför sängen med alla löparkläderna på, jag tycker inte jag har några kläder jag bara sådär på rak hand kan kasta bort. Somligt är visserligen urtvättat och noppigt och har sett sina bästa dagar, men alla minnena i dessa plagg – tänk om dessa T–shirts kunde tala!

Kolla bara här, tröjan från The Great Wall Marathon i Kina, det måste ha varit minst tio år sedan. Den har fått vila bra länge i garderoben, men borde inte barnen få ärva den en dag? Och den här, från Big Sur Marathon i Kalifornien, när jag håller i tröjan är det som det vore igår. Den där väldiga dimman som svepte in från Stilla havet, och fick temperaturen att sjunka med tio grader, där frös man nästan ihjäl. Men den har ju också legat här i evigheter, och aldrig har väl barnen egentligen (hur underligt det än låter) visat något större intresse för alla mina fina T–shirts från lopp runt om i världen. De får faktiskt skylla sig själva. Jag klär mig i ett osorterat urval av gamla minnen och tänker att ”oh, vad Stadsmissionen kommer att bli glad idag”!

Uppvärmningen blir aningens oortodox, jag får skjuts i bil ända fram till Karolinska sjukhuset av min simtränare, med mera, (hon är hälften människa, hälften delfin, och med en häpnadsväckande tilltro att kunna göra mig till en bättre simmare), vi sitter kvar i bilen och pussas fram till dess det är femton minuter kvar till start. Det är en mycket effektiv uppvärmning, när jag väl kliver ur bilen är kroppen full av endorfiner och andra sprakande spårämnen. Nu ska här rusas genom underjorden, med Dire Straits The Tunnel of Love i lurarna.

Men det är inte Dire Straits som håller i uppvärmningen minuterna innan start – det är Susanne Lanefelt, och tiden gör en timewharp!! På en jätteskärm studsar Susanne fram exakt som densamma som på 80–talet i SVT:s otroligt populära träningsprogram ”Gymping”, där hon blev Kniiiip med hela svenska folket. Ola Bryngelson, ledare för Team Stockholm Marathon, dyker upp vid min sida, där är fullt av TSM:are i startfältet . Vi gläds båda över den fantastiska stämningen och uppslutningen till loppet. Huvudstaden bjuder till löparfest, och alla stadens löpare ser ut att vilja vara med. Och vi kniiiper med Lanefelt, innan det är tid att släppa loss i tunneln.

Starten går, och det är rätt svalt i linne. Men nere i tunneln ska det ju bli varmt, det har ju brorsan lovat, hoppas tunneln dyker upp snart.  Det är trångt i början, och några egentliga ambitioner har jag heller inte, det här loppet är ett lopp att uppleva, inte tävla i. Det sa i alla fall speakern, innan startskottet gick. Och hur jag än springer, så kommer det ju ändå att bli PB – 7,6 km är en helt ny distans för mig – och säkert för de flesta andra också.

Vi springer drygt 1600 meter ovan jord, och så bär det ner i tunneln. Fältet har tunnats ut, jag har sprungit på en del för att få upp värmen. Tunneln öppnar sig, lyser i mörkt rött, det är som att springa in i ett kärlsystem. Jag tänker en aorta till stadens hjärta, och högt upp på tunnelns väggar flimrar bilder i neon förbi, som sprakande nervimpulser. Låter det som jag är på en flumride, får jag skylla på tryckförändringar, tunneln stupar brant nedåt, benen pinnar på i alldeles underbart tempo. Jag tillhör den kategori löpare som har väldigt lätt för att löpa utför, kanske för att jag sedan födseln är tämligen svank, jag bara lutar mig tillbaka och låter benen rulla. Värre är det uppför, där får jag springa framåtböjd för att inte trilla bakåt.

Men snart planar banan ut, och farten sjunker. Jag passerar en kör som sjunger så det dånar, man skulle kunna säga ”som faen” eftersom vi befinner oss i underjorden, men det låter gudomligt vackert. En skylt markerar Odenplan, och se där, en arrangerad kyrkogård. Det är lite spöklikt, och jag ökar tempot. Brorsans försäkran om arton grader varmt i tunnlarna var som väderprognoser brukar vara, inte särskilt väl överensstämmande med verkligheten, snarare är temperaturen runt elva. Men det är gott nog, i mitt linne ligger jag i gränssnittet mellan att frysa och inte frysa. Till dess jag plötsligt springer in i en iskyla, temperaturen sjunker dramatiskt, kan det vara Riddarfjärden som är ovan som kyler ner?

Det känns stort att springa under Riddarfjärden. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt den genom åren, på träningsrundor och i Stockholm Marathon, men nu alltså för första gången under. Jag är full av beundran för alla dessa ingenjörer och byggjobbare som skapat de här tunnlarna, hur allting håller samman och inte faller ihop. Jag ser inte en droppe vatten läcka in från Riddarfjärden, och det är jag mycket glad över.

Jag springer så fort jag bara kan genom en värld där solen aldrig lyser, och med stenväggar runt omkring som är miljarder år gamla och tänker att här är tiden ingenting. Det kan ju också bero på att jag har svårt att vrida på min sargade vänsterarm för att kolla in löparklockan, vad nu det skulle tjäna till förresten, här finns ju knappast någon satellitkontakt.

Men jag vet att jag närmar mig slutet när det börjar bära uppför, väldigt mycket uppför. Tvåhundra meter kvar ropar en funktionär, och där skådar jag plötsligt ljuset bortom tunneln. Solen lyser, ett torg öppnar sig fullt av människor och musik, och en portal i plast som signalerar målgång sträcker sig mot himlen.

Jag lämnar tunneln bakom mig, glad och lycklig. Det var på många sätt ett alldeles fantastiskt lopp, en mäktig och märklig miljö att löpa igenom, ett under att beskåda av formidabel ingenjörskonst. Men underjorden i all ära, det är hos de levande jag känner mig mest hemma. Jag får en banan i handen, en flaska vatten och en påse med nötter. Jag spanar ut bland människorna, ser ut över torget och skymtar en bekant bil. Jag tänker – TunnelRun avklarat – nu ska jag lära mig simma bättre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dolomiterna i minne

Dolomiterna i minne


För fyra år sedan vid den här tiden, innan någon visste vad Corona var, for jag till Italien och sprang i de brantaste berg jag någonsin sprungit i. Ett lika plågsamt som kärt minne (nostalgi i coronatid):

 

Jag kan knappt berga mig.  Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail.  Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.

Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter).  Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!

– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.

Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan ”Rock´n Trail” på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.

– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det  är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.

Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.

Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30–årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa,  i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.

Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.

Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför  mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.

I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.

– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?

Nämen va–f–n! Men jag hinner inte ens säga ”Keb …”  – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då ”inga berg i Sverige ” Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som ”auf wiedersehen”. Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.

Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.

Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k  ”lerarschel” och knäar vidare. Traillöpare  är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar,  spring, klättra och kläng mot nya vårar!

Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.

Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.

Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.

Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för  jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.

Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.

Men var är Carsten?

Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon (”scheisse”) skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

 

Fakta:

Dolomite Extreme Trail

Tre distanser: 103 km, 53 km, 23 km

Höjdmeter: 7150 m, 3800 m, 1000 m

http://www.dolomitiextremetrail.com/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö


IFK Lidingös veteransektion hör till Sveriges mest aktiva. Eva Krönlein är ansvarig för veteranerna sedan ett år tillbaka. Hon blev själv aktiv i klubben 2013, och hör idag till Sveriges främsta veteranidrottare med inriktning på 200 och 400 meter.

– Det är otroligt roligt med veteranidrott, säger Eva Krönlein, både att få tävla och för gemenskapen. Jag har träffat en massa människor som blivit bra vänner när vi tränat tillsammans.

 

 

 När hon växte upp spelade hon volleyboll, men i tjugoårsåldern blev det mest att hon tränade på egen hand.

– Det var som vanliga motionärer, jag sprang en runda ibland, gick på gym då och då och anmälde mig till något lopp när jag fick lust. Men det var helt omedvetet och säsongsbetonat, det var skönast att träna ute på sommarhalvåret.

Det var först när hon kom i kontakt med Mattias Sunneborn och Anna Sunneborn, via barnen i skolan och en träningsgrupp de var med i, som hon kom på att hon kanske själv skulle pröva på ett träningspass med Sunneborns.

– Vi kom överens om att jag och min dåvarande man skulle träna en gång med Mattias. Jag tyckte det var jätteroligt, klarade träningen galant, men min man drog genast en baksida.

Eva fortsatte själv med träningen, gick med i Anna Sunneborns träningsgrupp och satsade på sprint och längdhopp.

– När jag var tretton år blev jag värvad av Danderyds friidrott för att springa 800 meter. Jag hann aldrig träna något för det, jag var så upptagen med annat, men jag sprang någon tävling och tyckte det var bland det värsta jag hade gjort i hela mitt liv. Det skulle jag aldrig göra igen.

Korta distanser som 60, 100 och 200 meter plus längdhopp kändes dock mer överkomligt när hon började i IFK Lidingö.

– Jag har varit rädd för 400 meter också, men förra sommaren hände något när jag tränade med 08fri.Masters på Stockholm Stadion. Det var där jag började tycka att det var möjligt att genomföra 400 meter.

Det gick så pass bra att hon vann DM i januari på 69.70 i K50 (hon har fyllt 53).  Förutom då att hon också tog guld på 60 meter och 200 meter.

– Det gick så himla bra där, det var mitt snabbaste lopp på 200 meter någonsin, 30.20.

Parallellt med friidrotten tävlar hon också i tyngdlyftning, olympisk gren, med ryck och stöt. Där tog hon silver i EM 2017.

– Vi är flera vuxna kvinnor som tränar tyngdlyftning tillsammans, det är fantastiskt bra för kroppen, jag har aldrig mått så bra i kroppen som jag gör nu. Det är en sådan komplett träning, vi är alla så mycket starkare än vi tror. Och det kan man hålla på med upp i hög ålder, som med allting annat handlar det bara om att bygga upp träningen gradvis.

Eva säger att det bästa som hänt henne under senare år att hon kom igång med träningen med Anna Sunneborn.

– Träningen har gett mig så otroligt mycket, det är så lekfullt med veteranfriidrott. Här springer man och jagar varandra, hoppar och gör en massa roliga grejer. Varför slutade man med det här när man var ung?

– Att få tävla är också jätteroligt, men det är inte det viktigaste för mig, men jag tror att det är en bra drivkraft som gör att man håller fokus. Det är så välkomnande och prestigelöst med veteranidrott. Det är bara du själv som sätter upp barriärerna, man är själv sin största kritiker. Det är ingen annan som skulle säga ”men gud vad gör du här, du springer ju inte så fort”.

– Träningen har också varit bra för min psykiska hälsa, den har hjälpt mig genom olika livskriser, ibland har träningsrutinerna varit det som har hållit mig uppe.

Intresset för veteranfriidrott har ökat under senare år, och det är mycket Mattias Sunneborn och Jenny Åkervalls förtjänst, menar Eva (med träningsgruppen 08fri.Masters),

– Problemet tidigare har nog varit att veteranfriidrotten varit lite osynlig, att folk inte fattat att de själva kan vara med, och inte bara barnen. Jag tog med min yngsta son när jag började med tyngdlyftning och han var fjorton, och så tränade vi tillsammans. Det är så roligt att fler söker sig till veteranfriidrott nu, alla blir bara glada ju fler som kommer.

Och vad tycker barnen om en mamma, plus femtio, som kommer hem med medaljer från löp– och tyngdlyftningstävlingar stup i kvarten?

– De tycker faktiskt att jag är supercool, skrattar Eva.

Löpning på ny sula!

Löpning på ny sula!


Brorsan blev lite grinig, här hade han slagit både sig själv och världen (läs: medlöpare i löparklubben FK Studenterna) med häpnad genom att flåsa sig in ett par sekunder under tolv minuter på 3000 meter på en tävling i Uppsala. Det hade fått en medlöpare att höja på ordentligt på ögonbrynen, under senare år hade brorsan (med ålderns rätt) fått allt svårare att hänga med i hens tempo, men nu visade han plötsligt upp ett resultat som stred mot naturens ordning; komma här och plötsligt löpa på som om tiden inte vore någonting i klass M60 – fortsatte det på detta viset skulle hen till och med kunna bli omsprungen igen. Det kunde bara betyda en sak!

– Sprang du i fuskdojorna?

De kallas normalt inte så, Nike Vaporfly (Nikes löparsko med karbonsula och fluff runtomkring som enligt hypen runt skon ska ge extra skjuts i steget och därmed bättre tider), mer nämns de som ett teknikens under, eller ”framtidens löparsko”. Många löpare tycker att skon är toppen (som David Nilsson som slog Kjell–Erik Ståhls gamla rekord på maran i ett par, men som var säker på att han gjort det i ett par vanliga skor också), andra löpare tycker den är sådär.

Men vad hjälpte det brorsan när någon kallade dem för ”fuskdojor”.

– Det berodde ju inte på skorna, muttrar han, det är ingen skillnad, den där sulan hjälper bara riktigt snabba löpare, jag hade kutat lika snabbt i ett par vanliga dojor.

– Men jag läste någonstans att man kan kapa tiden med fyra procent på ett lopp med ett par Vaporfly, påpekar jag vänligt och försynt.

Då blir brorsan ännu grinigare.

– Inte en chans, morrar han, kolla vad David Nilsson sa, max tjugo sekunder på en mara, de är lite snällare mot hälsenorna, det gör bara så man blir mindre sliten i benen.

 

Kenyanen Eilud Kipchoge sprang maran på 1.59.40 i ett par Vaporfly, men då hade han också ett gäng farthållare framför sig och det är inte lätt att veta vad som beror på vad. Tron sägs ju kunna försätta berg, och om man verkligen tror att en sko är snabbare kanske man också springer snabbare?

I en undersökning gjord av New York Times, där man använt data från motionsappen  Strava, konstaterades dock att fyrtioen procent av de som sprungit under tre timmar på maratonlopp under de sista månaderna av 2019 hade gjort det i någon av Nikes karbonmodeller.

Men som Kjell–Erik Ståhl påpekade i förra numret av Runners World på frågan om hur det kändes att förlora sitt gamla rekord på maran; när Ståhl sprang och satte rekord kom han tvåa i loppet, när Nilsson satte rekord kom han på sextonde plats.

Man ska kanske inte jämföra lopp exakt på det viset, men om nu alla löpare drar nytta av den nya löparskorevolutionen (om det nu är en revolution?), så kommer tiderna förbättras för alla, men placeringarna inte bli bättre än vad man tränat för. Kan man tänka sig.

– Köp ett par karbondojor själv då får du se, surar brorsan.

Jag tröstar honom (storsint) och säger att han gjort en kanontid oavsett om han fick lite hjälp av dojorna eller inte, jag vill på intet vis ta udden av hans prestation. Men inte tänker jag köpa samma karbondojor som brorsan, till våren ska det ju komma en ny modell – med dubbelt så tjock sula som brorsans!

Då rackarns ska det bli åka av!!!

 

Choklad och syrebrist

Choklad och syrebrist


Nämen där är ju chefen!

Jag ligger i soffan och tittar på Sveriges Television med en låda Aladdin på magen – jag vet, det är så dekadent det kan bli – men jag har hört från en säker källa (som önskar vara anonym) att choklad kompenserar för uteblivet solsken. Exakt hur det går till har jag inte riktigt fått klart för mig, men det håller definitivt humöret uppe. Och så har jag för någon timme sedan dundrat fem gånger två kilometer intervall på gymmets löpband och tio minuter roddmaskin på det, vilket enligt alla gällande lagar för den pliktuppfyllande lutheranen inom mig är mer än tillräckligt för att få ligga i soffan med en låda Aladdin på magen.

Det går bra fram till en tre, fyra bitar men efter åtta, nio börjar det kännas lite underligt i magen, och efter tolv chokladbitar drabbas lutheranen av ångest, reser sig med möda ur soffan och gömmer Aladdinlådan längst in i garderoben.

Jag tittar alltså på Vetenskapens Värld och där i TV–rutan står Anders Szalkai och stretchar benen mot ett träd. Det vill säga, Anders håller i ett träd med ena handen och håller i ett ben bakom ryggen med den andra, det ser riktigt spänstigt ut. Anders förklarar intervallträningens fördelar, enligt det klassiska konceptet ”no pain, no gain” – det måste ibland göra ont att träna för att man ska kunna förbättra sig. Det skymtar en del gråa strån i skägget på den gamle stjärnlöparen, men han kan fortfarande springa i farter som är få löpare förunnat, och är därmed också ett lysande exempel på hur livslång träning hård träning kan hålla en löpare levande.

Inslaget om löpning i Vetenskapens värld har till stora delar handlat om de positiva fördelarna med syrebrist, om hur den mänskliga kroppen när den drabbas av syrebrist under hård ansträngning, bildar ett särskilt protein för att kompensera syrebristen. Ett reportageteam har varit på plats i Kenya, där de intervjuat kenyanska löpare som tränar löpning på hög höjd. Det är ju ingen nyhet att höghöjdsträning ökar antalet röda blodkroppar i kroppen, och därmed förbättrar syreförsörjningen, men nu har forskningen runt omkring detta också belönats med 2019 års nobelpris i ”fysiologi eller medicin” (priset delades mellan William Kaelin, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza).  Forskarna har visat hur mängden av proteinet HIF-1a ökar när syrenivån är låg och bryts ned när syrenivån ökar och hur man genom att styra syrenivån i kroppen också kan bekämpa blodbrist, cancer och många andra sjukdomar.

Jag har återvänt till soffan och ligger där med en känsla av syrebrist, ganska klar över att det är chokladen som trycker på från magen och pressar ihop lungorna. Det gör inte direkt ont, inte alls som intervallträning, och jag är rätt klar över att det är en form av syrebrist som aldrig kommer att tas upp av Vetenskapens värld. Jag lyfter ett ben upp över soffans ryggstöd och stretchar försiktigt, med huvudet fullt av nobelpris och stora frågor och tankar om träning och liv.  Men den största frågan av dem alla är nog ändå: Äter Anders Szalkai choklad?

 

 

 

 

 

 

Readers High

Readers High


En kväll i december, jag dunkar kilometer på ett löpband. Regnet piskar mot gymmets fönsterrutor, bleka gatlyktor kämpar mot mörkret utanför. Jag hade hellre sprungit ute, men karaktären är svag. Så mycket behagligare att löpa inomhus i linne och tajts än i regnställ utanför, och låta listan med låtar från ”Träningshits” piska tempot framåt i hörlurarna. Piska är kanske en överdrift, vad jag bedriver är en slags rehab–löpning, en hälsena har trilskats en längre tid, den ömmar men inte mer än att det går att springa om man inte drar på för mycket. Så jag drar inte på för mycket, jag rullar fram i ett makligt tempo med hopp om att hälsenan mår bättre av rörelse än av vila, och i detta makliga tempo far jag bort i tankar, bort från löpbandet och gymmet och ut litteraturens oändliga universum.

”Jag anar/ att världens mittpunkt/ inte är en geografisk plats/ utan ett sinnestillstånd” skriver poeten Eva–Stina Byggmästar i nya diktsamlingen, ”Nattmusik för dagsländor”. Det är vackert och tänkvärt skrivet och jag tänker att löparens mittpunkt i världen är där hen för ögonblicket springer, men då både en geografisk plats och ett sinnestillstånd.

 

Sedan trampar jag en smula snett och aj, aj, hälsenan och jag förflyttas bryskt tillbaka till löpbandet. Mitt upplägg för kvällens löpning är att inte titta på kilometerangivelserna före det att jag lyssnat på tjugo låtar i hörlurarna och sedan eventuellt bli glatt överraskad när jag väl kollar in mätaren. Det vill säga, glatt överraskad så till vida att jag kanske har sprungit lite längre än vad jag vågat hoppas på, beroende på att låtarna varit lite längre än jag räknat med. Men när hälsenan protesterar kan jag inte låta bli att blänga till på mätaren, och det står klart att listans låtar är betydligt kortare än vad jag hoppats på. Det är många kilometer kvar innan jag nått fram till de femton jag planerat för den här kvällen.

Men smärtan i hälsenan släpper, och jag drömmer mig bort till litteraturen igen. En brittisk antropolog och evolutionsforskare, Robin Dunbar, har gjort jämförelser mellan löpning och läsning, och menar att ett fenomen som liknar Runners high också kan uppstå när vi läser böcker, ett slags Readers high. Dunbar skriver att ”endorfinsystemet, som är en del av hjärnans smärtcentrum, aktiveras när vi engagerar oss emotionellt av en berättelse”. En annan studie visar på läsningens hälsosamma effekter, man har kommit fram till att människor som läser böcker statistiskt sett lever längre, läsningen motverkar nedbrytning av hjärnan och motverkar demens.

Regnet piskar på mot fönsterrutan, hjärtat dunkar i bröstkorgen, pumpar blod genom kroppens alla vener och artärer, linnet dryper av svett. Jag är i min löparbubbla, hög på min löpning, anar att det inte är långt kvar. Jag sänker blicken och titta där, femton komma två kilometer. Nu ska jag duscha, äta och lägga mig i soffan med en bok – och hoppas på en Readers high.  Löpning och litteratur, det bästa av två världar – med dessa båda storheter i kombination hoppas jag leva både länge och väl i alla mina dar!

(t o m Spindelmannen föredrar en bok då och då framför webben …)

Twin peaks i Åre

Twin peaks i Åre


 

Twin peaks i Åre – med systrarna Sanna och Lina El Kott

Fredag morgon, jag står på en perrong på Stockholm Central och väntar på morgontåget 06.48 till Åre. Målet är en etapp i SWEARE Trail Tour på lördagen, tjugofyra kilometer löpning över fjäll och myrar och rejält med höjdmeter, starten går klockan tio på förmiddagen. Tanken med tåget är att slå ett slag för hållbart resande, det tar visserligen drygt sex timmar mot ett par timmar med flyg och buss, men jag har också alltid älskat att åka tåg. Du sitter där och ser ut genom tågfönstret; landskap, städer och små byar passerar förbi, där finns så många möjliga ställen att bo på, så många möjligheter till ett annat liv. Till det alla dessa små vägar och stigar som slingrar fram längs tågspåren, som vänder av över fält eller in i djupa, okända skogar, tänk att få springa fram på dem. Att åka tåg ger också en känsla av frid, jag är i rörelse samtidigt som jag sitter stilla, det ger den latenta latmasken jag alltid haft inom mig gott samvete. Här far jag minsann fram genom världen, det är annat det än att ligga stilla på rygg hemma i soffan och dagdrömma. Men alla lopp du sprungit då, undrar kanske vän av ordning. Jo, men bland det bästa med att löpa lopp, har jag alltid tyckt, är vilan efteråt.

Som ni kanske förstår har tågresan börjat, tågvagnens krängande, gnisslande och gungande har redan stämt mig en smula filosofiskt. Men kroppen är också påtagligt närvarande, den har haft en del problem det här året. I våras var det ett muskelfäste i vänster vad som krånglade, en naprapat med järnhårda nypor bände sånär alla kroppens leder ur led (”alla leder hänger ihop förstår du”) och sedan fick jag rulla en tennisboll under fotbladet i ett par veckor, det var sådär kul. På det vilade jag helt från löpning i ett par veckor, och under över alla under, då blev vaden bättre. Sen så blev det sommar och några lopp, och så blev det höst och så började höger hälsena att krångla. Där ungefär är vi nu, och jag på väg till Åre för att springa trail. Hälsenan ömmar fortfarande och kanske borde jag vila helt, men det är ju så vansinnigt tråkigt, och det går faktiskt att springa. Jag tänker att jag ska vila efter SWEARETRAIL istället, ta ner skylten för säsongen och gå i ide (eller i alla fall bara köra rehab, typ tåhävningar, ha s k tå–lamod).

Tvillingsystrarna Sanna och Lina El Kott är med som arrangörer av SWEARETRAIL, det är två unga ultralöpare som farit fram som två skott (!) genom ultravärlden under senare år. Två år i rad har de tillsammans vunnit Gore–Tex Transalpine Run, och haft flera topplaceringar i världscupen i Skyrunning. De älskar med andra ord att springa uppför, och uppför lär det bli i Åre (de har lagt banan). Vad JAG tycker om att springa uppför? Jo det roligast med att springa uppför är när man får springa utför, med mjölksyra upp till öronen uppe på toppen av ett fjäll äntligen få luta överkroppen tillbaka och bara låta benen rulla på i utförsbacke. Det är litegrann likt och lika härligt som att åka tåg, man rör sig framåt utan att behöva anstränga sig (latmasken som talar igen).

 

Lördag förmiddag

 

– Det blåser visst lite, säger Lina El Kott och håller hårt i ena plastväggen till tältet för utdelning av nummerlappar. Lite och lite tänker jag, tältet håller på att lätta upp mot Tottbacken med Lina i en lina i handen. Väggen tas ner och rullas ihop och så blir det fritt spelrum för blåsten.

Årefjällen är försänkta i tät dimma, temperaturen är några grader över noll, andedräkten bolmar ur munnen, och det är regn i luften.

– Härligt med regn, säger Lina, då blir det ännu mera hardcore trail.

Ja, ja, tänker jag, som framför mig sett bilderna från loppet 2017 med löpare i sol i linne genom ett fjällandskap sprakande i alla höstens färger, det som inte tar livet av en gör en starkare. Och det kunde faktiskt vara värre, förra året snöade det.

Mina tidigare erfarenheter av Åre är mest att jag har åkt skidor här, men då har jag tagit liften upp till toppen, och det jobbigast med det har varit trängseln i liftkön.  Nu ska vi i stället springa rakt upp till Lillskutan från start, utan några onödiga svängar på vägen, längs en skidbacke rakt upp i himlen, och jag tänker positivt att då kommer jag i alla fall få upp värmen. Liftkort behöver man inte heller, bara en sådan sak.

Fem minuter kvar till start och jag tar av mig några lager kläder, upptäcker prispallen och provar att stå högst upp. Vem vet, bäst att passa på, jag kanske inte kommer att hamna där efter loppet? En vänlig själ tar en bild, och dagens instagram är räddad.

Så är vi iväg, ett par hundra tappra där jag sett till ålder kunde vara pappa till åtminstone hälften av startfältet (det är jag lyckligtvis inte, jag är så nöjd med de barn jag har), men ålder är ju bara en siffra, åtminstone fram till första backen. Där övergår min löpning till vandring. Jag trycker med händerna mot låren för varje steg för att förmedla lite kraft från överkroppen ner i vaderna. Lite som pistongerna på ett gammalt ånglok (tåget igen, och jag pustar verkligen som ett gammalt lok). Det är fasansfullt brant, kan verkligen någon springa här? Täten, systrarna El Kott? Bildbevis på det!

Men så till slut, äntligen, planar det ut. Benen yra av chock och mjölksyra, börjar ta små steg som åtminstone påminner om löpning, jag höjer blicken och ser mig omkring. Det är som att springa i ett sagolandskap, dimman ligger tät, sikten bara ett tiotal meter. Det är magiskt, jag ser änglar, demoner virvla runt i gränstrakterna av det synliga (kan vara s k backeffekt) och lyckligtvis några andra löpare strax framför mig. Här gäller det att inte missa markeringarna längs stigen, för då kan man hamna i Norge, eller slukas av något myrhål, och bli för evigt bortsprungen. Stigen vi sprungit på har förvandlats till en riktig surmyr, det plaskar och gungar för varje steg, och den där första impulsen att försöka undvika att bli blöt om fötterna släpper snabbt, det är bara att gilla läget. Man kan bara bli dyngblöt om fötterna en gång, så klofs, klofs klofs, raka spåret fram. Bara se till så att dojorna inte fastnar och försvinner i dyn, inget kul att springa barfota ner till byn (jag skaldar ofta när jag drabbats av syrebrist).

Jag kommer in i en rytm, hjärtat bankar och slår i en hyfsat rimlig puls–zon, att löpa trail är så annorlunda från vanlig löpning på platten. Jag går där jag måste gå och springer där jag kan, alla tankar på tid och tempo lämnar jag bakom mig. Det är bara jag och naturen och hjärtats tunga slag, och en och annan löpare som ibland skymtar till i dimman.

Jag har aldrig tidigare sprungit ett så blött lopp förut, ryktet om faran för låga grundvattennivåer i klimatkrisens spår tycks för ett ögonblick en smula överdrivet, och än mer när ena foten fastnar i en rot som får mig att falla som en fura med ansiktet före rakt ner i ett gyttjehål. Jag tar emot med händerna men gyttjan släpper generöst igenom dom också. Över detta svär jag djupt och innerligt, men inser efter hand att det handlar om kroppslig demokrati – varför ska händerna få vara torra när fötterna inte får vara det!

 

Det börjar dra kallt, det är brant uppför igen, jag segar mig långsamt förbi en ung man som stannat i en våldsam brant  häpet betraktande sina ben (som vägrar röra på sig), ”jag trodde det skulle var mer löpning”, suckar han. Jag dräglar några uppmuntrande ord om att trail ändå är toppen när man nått toppen, och bara lite till så bär det utför hela vägen ända ner i mål.

Till slut gör det också det, plötsligt faller berget framför fötterna, och benen kommer till liv igen. Det är så härligt att springa utför, det är som att åka skidor, bara hoppa lite och sidställa fotbladen för varje sväng, men gäller också att noga tygla farten, inte fastna med fötterna i rötter eller sten, det är betydligt mjukare att falla i en skidbacke med snö – än utan.

Jag kommer i mål, och känslan är obeskrivlig. Inga ben brutna, hälsenan höll hyfsat ihop, och blodet bubblande av koncentrerat fjällsyre. Nu blir det rehab på riktigt.

– Duscharna ligger där borta, säger damen i receptionen till hotell Holiday Club, och pekar mot hotellets spa–avdelning. Du ser ut att behöva en, skrattar hon och pekar på min panna.

Jag erinrar mig osökt Birgitta Trotzigs roman, ”Dykungens dotter”. Nu har han fått en son.

 

Faktaruta SWEARE Trail.

Fredag: 7 km nattlöpning med pannlampa.

Lördag: 24 eller 14 km traillöpning

Söndag: Sprint

 

Resultat 24 km trail:

 

Herrar:

1 Rémi Français, Schweiz, 02:06:23

2 Emil Granqvist, Sverige, 02:07:36

3 Isak Bergset,Norge,  02:08:50

83 Kenneth Gysing, 03:28:11

 

Damer:

1 Hedwig Haas, Sverige, 02:42:55

2 Marie Krysander, Sverige, 02:49:08

3 Noemi Ambauen, Norge, 02:51:36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kval till Veteran-EM  triathlon (kvalfullt) och andra mirakler!

Kval till Veteran-EM triathlon (kvalfullt) och andra mirakler!


Först en dramatisk inledning – jag pallade!

Men för att ta det från början:

Morgonstund sägs ha guld i mun, men inte idag. Munnen smakar mest havregrynsgröt, bananer och kaffe, ingen ädel metall alls. Vi är på väg i mot Uppsala, och världen har ännu inte vaknat. Starten i Uppsala Triathlon går 08.05, frukost bör man ha ätit åtminstone tre timmar innan start för att undvika onödig tidsspillan på nödiga nödlägen. Vi steg ur sängen som två zombies 04.00 och nu sitter vi här. Anna sover i sätet bredvid, jag kör och känner mig som gentleman. Det är en ganska skön känsla.

Distansen i Uppsala är olympisk: 1500 m simning, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Det är dessutom SM för veteraner, och kval till EM i Malmö i augusti 2020, där de tre bästa i varje åldersklass kvalificerar sig direkt. Jag tävlar i åldersklass M60, Anna i M50. Nästa helg ska vi köra ett triathlon till, i Linköping. Då är det sprint, 750 m simning, 10 km cykel och 5 km löpning. SM det med och kval till EM. Det är mycket nu!

JAG HÄNGER upp cykeln i tävlingsområdet, ställer ut skor och andra grejer och börjar dra på mig våtdräkten, det närmar sig start. Det är mycket pyssel med triathlon, många prylar att hålla reda på. Och så detta med T1 och T2, där du i T1 ska kränga av dig våtdräkten och så snabbt som möjligt få på dig cykelskor och rusa iväg till cykelbanan. I T2, byte från cykelskor till löparskor. Där kan man tappa, eller vinna, många minuter. Jag minns en tävling där våtdräkten vägrade släppa greppet om höger fot, det var som att brottas med en boaorm. ”Vad tog du vägen då?” undrade Anna glatt när jag kom i mål den gången. Nu har jag modifierat våtdräkten med två dragkedjor på vaderna (mitt hemliga vapen), ambitionen är att aldrig fastna i en våtdräkt igen!

Alla seniora ynglingar i M60 är samlade på en och samma plats, många är bekanta sedan tidigare, ärrade veteraner från otaliga tävlingar i triathlon. De hejar på varandra, småpratar, ”Blir det Kalmar i år igen då?” Då menar de Ironman förstås, det här är gubbar av rätta virket. Några har tempocyklar som ser ut som rymdskepp, min gamla racerhoj från tidigt 2000-tal ter sig en smula skamfilad i jämförelse.

En av seniorerna presenterar sig för mig. Jag är ett nytt ansikte, har aldrig varit med på ett SM i triathlon.

– Du ser snabb ut, säger han, vad siktar du på för tid på löpningen?

– Nä, nä, säger jag och pekar på vänster ben, jag har knappt tagit ett löpsteg på fyra månader, fick en muskelbristning i vaden, jag är glad om jag kan ta mig i mål. Och du då?

– Oj, oj, cyklingen går väldigt trögt, säger han, och någon simmare har jag aldrig varit, jag får hur det går med löpningen.

Vi står där som två pokerspelare med korten tätt mot kroppen, håller hårt om tidsmål och ambitioner. Min vad började kännas ok för någon vecka sedan, men jag har inte vågat anstränga den maximalt, men OM jag ska plocka tid, så är det på löpningen (dock inget jag vågar slå vad om, öhö).

JAG STÅR på en pontonbrygga i Fyrisån, jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt ska simma i  Fyrisån. Här brukar Uppsalas studenter en gång om året forsar fram i egenbyggda farkoster som nästan alltid välter i forsen till åskådarnas jubel. Jag har drömt om en slags laxtrappa bredvid forsen för simmande triatleter, lyckligtvis är dock simbanan lagd ovanför forsen. Uppsala Nya Tidning har skrivit reportage om stadens Magnetfiskare, som innan loppet med båt och en stor magnet fäst i lina fiskat upp gamla cyklar och annat metalliskt skräp ur ån,  som annars skulle kunna verka menligt på de simmande triathleternas framfart. Det verkar i alla fall inte vara strömt i Fyrisån idag, kanske har de fällt ner någon dammlucka? Fast lite strömt är det visst ändå.

– Oj, det var inte bra, suckar en skäggig man som tappar simglasögonen när han hoppar ner i ån, de sjunker snabbt under utan och flyter iväg. Det är en halv minut till start, och ingen chans till nya.

– Jahaja, jag får väl simma utan, då slipper jag i alla fall imman på glasögonen, utbrister den skäggige positivt.

Det är rätta takterna, tänker jag, bävar själv för startskottet, gemensam start i simning är bland det värsta jag vet. Tänk hundratalet adrenalinstinna triatleter i en sardinburk, som kämpar för sin frihet, det är ben och vevande armar åt alla håll. Man kan få andnöd för mindre.

Pang, och där går starten! Anna, far iväg som en raket (det gör hon alltid), hon har förmodligen varit delfin i ett tidigare liv. Jag andas djupt ett par gånger, och lägger mig sist. Tiden är ingenting, och allting är bättre än att drunkna!

Det är 750 meter till vändpunkten uppströms, jag faller in i ett meditativt tempo, intalar mig att det är vägen som är målet, begrundar växtligheten i ån, ser inga cyklar, inga abborrar, inga styckade lik i svarta sopsäckar. Publik står längs åkanten och vinkar uppmuntrande, solen slår i vattenytan, jag får imma i glasögonen och en sikt sämre än ledsyn. Den gula bojen är dock jättelik, den går inte att missa, jag rundar den och äntligen bara halva simningen kvar. Jag får syn på en massa näckrosor, jag hyser stor fruktan för näckrosor, de kan dra ner en i djupet där man sedan får sitta och höra Näcken fila fiol i evighet, jag ändrar kurs och lägger mig i åns mittfåra.

Plötsligt ser jag massor av gula badmössor framför mig, tänker att jag måste ha simmat fruktansvärt fort utan att veta om det, att jag simmat ikapp halva startfältet (jag visste väl att jag hade det i mig) men upptäcker till min fasa att de gula mössorna är på väg mot mig. Det är ett senare startfält med yngre veteraner, och de forsar fram som ett jättelikt stim med tumlare på jakt efter sill. Men här finns ju ingen sill, här finns bara jag, och med hundra procent adrenalinpåslag slår jag säkert världsrekord på femton meter högersväng, med blott några centimeter från att bli översimmad. Puh.

Äntligen upp ur vattnet, kämpar med våtdräkten som lossnar fint med dragkedjorna på vaden, och så ut på cyklingen och vatten i alla ära, men så härligt ändå att ha fast mark under fötterna (eller åtminstone hjulen). Borrar in huvudet i vinden, och trampar på. Då och då dundrar någon på tempohoj förbi med hjulen täckta med vindskivor, men ack livet blir ju så mycket mer med lite luftmotstånd tänker jag positivt på min gamla racer. Undrar förresten vad en tempohoj kostar? Kanske om man säljer bilen?

T2, och byte från cykel till löparskor. Om triathlon funnits i Italien på 1200-talet så hade Dante, författaren till Den gudomliga komedin, där han indelar Helvetet i nio olika nivåer, säkert förlagt T2 i triathlon till åtminstone nivå 6, en rejäl plåga för alla gamla syndare. Första kilometern är hemsk, bly i låren och fötter som vägrar lyfta från asfalten. Men efter två kilometer lättar det lite, och efter fem kilometer känns det ganska så bra, jag passerar andra löpare en efter en och simningen är glömd, triathlon är en underbart härlig sport i alla fall.

Efter sju kilometer får jag syn på en bekant rygg, nämen det är ju fru Anna, jag klappar henne uppmuntrande i rumpan till de omgivande löparnas stora förfäran. Men är man gift så är man gift (med äktenskapet följer vissa rättigheter, som att klappa stjärt) och jag vrålar ”grymt jobbat, snart i mål” och Anna vrålar tillbaka ”ge järnet” och då gör jag det och stapplar i mål med mjölksyra upp över öronen.

Det räcker dock inte riktigt till, jag slutar på sjunde plats i M60. Man måste vara minst trea för att kvalificera sig för att komma till EM. Anna kommer trea, får gå upp på pallen och ta emot medalj, och börjar strax efteråt att googla  tävlingsdräkten med ”SWE” bröstet.

– Fin, eller hur, säger hon glatt när hon hittar den.

– Jättefin, säger jag, nästan lika glatt (men bara nästan).

Jag får en chans till, i Linköping Triathlon, helgen efter.  Och för att göra en lång historia kort: vi kastar oss direkt in löpningen, med tre kilometer kvar. Där dyker upp en annan löpare vid min sida, vi sågs senast i Uppsala och tävlar i samma klass.

– Vi ligger visst trea, pustar han.

– Oj då, pustar jag, och tänker att nu blir det jobbigt. Två kan ligga trea men bara en kan komma in som trea, och han ser förfärande pigg ut. Jag lägger mig i rygg, och försöker tänka positiva tankar, bara tre kilometer kvar, liten plåga jämfört med den eviga plågan för syndarna i Dantes helvete.

Farten ökar gradvis, nu stånkar vi båda rejält, och med en kilometer kvar till mål anar jag ytterligare en höjd frekvens i min medlöpares andhämtning. Det är nu eller aldrig, all in och inga blickar bakåt, munnen på vid gavel. Skulle en humla flyga in där nu skulle det vara slutet för oss båda.

In på upploppet utan flås i nacken och jag viker mig över mållinjen, och wooohaaa – trea i Veteran–SM i sprint! EM i Malmö, här kommer jag, och här kommer Anna! Tänker osökt på Spindelmannen motto,”with great power comes great responsibilities”– vi som tävlar i åldersklasser kör med ”with great age comes great possibilities”. Att åldras i idrott ligger (med andra ord) i en åldersklass för sig!

Vackra veteraner

Vackra veteraner


(“No 3 och no 4 bockar artigt på japanskt vis efter målgång i VSM 10 000 m”)

Kärrbrink IP en helg i mitten av augusti. Veteran–SM i dagarna tre, från fredag till söndag. Antalet deltagare minskar ju högre upp man kommer i åldersklasserna, av ska vi säga, naturlig avgång. Men livets gång och vår korta tid på jorden är ingenting jag och brorsan tänker på, vi är fullt upptagna av att tänka på vad vi har framför oss.  Brorsan gör debut på 1500 meter, jag ska springa 10 000 meter på bana. Brorsan är hög av förväntan och nervositet och en smula skräck, men vet samtidigt att oavsett hur han springer så kommer han sätta personligt rekord. Själv hade jag aldrig några problem med att ta mig under fyrtio på milen för ett par tre, fyra (eller var det fem?) år sedan, men jag är smärtsamt medveten över att det inte kommer bli så den här gången. Jag har dragits med en del skador, och det tycks ha uppstått något slags klister i benen. Ålder påstår brorsan, men det tror jag inte på. Får jag bara igång träningen ordentligt igen, ska jag springa ikapp tidens gång.

Men bort alla tankar på prestation, en kan bara göra så gott en kan, och Veteran–SM stämmer mig till existentiell högtidlighet. Här pågår aktiviteter på alla håll och kanter; män och kvinnor i olika åldrar hoppar höjd, hoppar stav, hoppar tresteg och längd, kastar spjut och diskus och springer olika distanser. Sjuttioåringar dundrar fram med stavhoppsstavarna i högsta hugg, åttioåringar hoppar tresteg och sjuttioåringar springer 10 000 meter; här ska det kämpas, svettas och lekas idrott ända in i kaklet.  Det är vackert, det är inspirerande, det är mänskligheten i sin prydno. Tänker jag. Men så drar det ihop sig till start, och ångest är plötsligt återigen min arvedel.

M50, M55 och M60 kör i samma heat, luften är fuktig, det är åska i luften och vi ska springa tjugofem varv runt den förbannade banan.  Brorsan har redan klarat av sina 1500 m (bara tre varv och trehundra meter, det är ju ingenting). Han såg ändå hur slut ut som helst i mål, vek sig över mållinjen på 5.28, kom sjua och var hur lycklig som helst. Under 5.30 var målet, nu står han strålande vid sidan av banan och ska heja på mig.

Starten går och det är jobbigt redan från början. Halvvägs in i loppet dundrar några M55 förbi med BG Nilensjö i täten, den vindsnabbe redaktören på tidningen Spring. Ja, ja en spoling på blott 56 vårar, vänta bara tills han fyller 62 (men gah!! hur gammal är jag då?)

– Fem sekunder, skriker brorsan.

Varvet innan har han ropat att jag ligger trea, nu blir det jobbigt, jag har någon i hasorna. Bara inte titta bakåt, då kan jag förvandlas till en saltstod (som Lots hustru, googla på det), fokus framåt och piska benen till underkastelse (bildligt talat). Sista varvet är all in, munnen på vid gavel (bara ingen humla i vägen, då är det kört), pulsen dunkar som ett trumsolo av Ian Paice i Deep Purple, och jag faller över mållinjen utan att bli passerad av Någon!

– Torka bort lite drägel, så ska jag ta en bild säger fru Anna.

42.25.73, ack tidens grymma gång, men med en bronspeng som smakar guld. Som vi vuxna ungdomar säger: ”Veteranidrott is da shit!!”

 

Sommarminne

Sommarminne


Vi står och stampar på tröskeln till november, då kan det vara läge att blicka tillbaka på den sommar som var!

Brorsan och jag

 

Det är tidigt morgon i Alböke, en liten by på norra Öland där jag tillbringat några veckor varje sommar sedan fjorton år tillbaka. Brorsan med familj har hängt på i nästan lika många år. Vi bor i en gammal skola som har gjorts om till lägenheter med mycket enkel standard, med två lägenheter på övervåningen där man delar badrum. Och det är ständigt samma visa.

– Upptaget, muttrar brorsan bakom den stängda dörren.

– Nämen va f-n, säger jag och tittar på klockan som visar fem i halvsex. Den här morgonen trodde jag att jag skulle hinna först, brorsan brukar klocka in halvsex. Jag och brorsan tycks födda med ungefär samma metabolism. Vad gäller löpningen har jag alltid varit lite snabbare, som en storebror ska vara, men till muggen, där kan brorsan vara skitsnabb (om man så säger). Så tvåa idag.

– Dra på nu lite då, suckar jag, jag ska ut och springa.

– Jag med, grymtar brorsan.

Det är ständigt samma visa, det med. Vi brukar dra iväg innan frukost när alla andra i huset fortfarande sover, köra en sexton kilometers rundbana längs en smal asfaltsväg från väster till öster över ön och tillbaka, en väg som ringlar sig underbart vackert över det öländska Alvaret mellan hagar fulla av kossor och hästar och ett och annat vindkraftverk.

Jag och brorsan springer aldrig tillsammans, och aldrig åt samma håll. Tar brorsan åt vänster utanför porten till skolan, tar jag åt höger. Tar brorsan åt höger, tar jag till vänster. Morgonlöpning innan frukost är ingen tid för samtal, det är löpning där man långsamt vaknar upp och möter dagen och begrundar världen och varandet, då vill man inte ha en brorsa bredvid sig som stånkar och stressar och tvingar en att springa för fort. Det är brorsan och jag ense om.

– Jag kör till vänster idag, säger brorsan bakom dörren där han kollat vädret på mobilen. Skönt börja med medvind.

Jag tycker han ska släppa vädret och ge plats för en annan löpare, sedan kan han blåsa på åt vilket håll han vill. Säger jag.

Det är bra att ha en brorsa som springer, vi har alltid så mycket att prata om; intervaller, långpass, löparklockor, nya och gamla löparskor, väder (som sagt) ­– och krämpor. Krämpor är ett outtömligt och oerhört intressant ämne, brorsans vänsterfot låste sig till exempel nyligen vilket berodde på att en muskel i vänster häckhalva hade krampat. Brorsan behövde hjälp av en naprapat för att komma på att det förhöll sig på det viset, och genom att rulla häckhalvan över en tennisboll, så släppte krampen i häcken och foten blev löpduglig igen.

Denna märkliga och inspirerande seger för löpningen och läkarvetenskapen och löpning över lag avhandlades grundligt kvällen innan då det var grillning tillsammans med övrig släkt och vänner, där dock övrig släkt och vänner underligt nog visade ett påtagligt ointresse för just det ämnet. Utom en, min son Max, nyligen fyllda tretton.

– Pappa, kan jag få låna din Garmin i morgon, undrade han, jag tänkte springa.

Det fick mitt löparhjärta att slå ett dubbelslag av glädje. Det finns uppenbarligen hopp för mänskligheten – och den löpande successionsordningen i familjen Gysing!

ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!

ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!


Team Runners World Oldboys ÖTILLÖ blev bara en halvö! Läs den skakande rapporten om deras  bittra öde i Stockholms skärgård!

Men vad är det där för en plastremsa (svordom) de har dragit över vägen in till vätskestationen på Nämdö?

Totte har rusat på som en galning sedan vi landsteg på Nämdö. Vi låg på tjugofem minuter plus vid första cuten vid Styrsvik. Förra gången vi körde ÖTILLÖ (2013) låg vi trettio minuter plus vid Styrsvik, och när vi den gången kom fram till Nämdös cut, låg vi närmare femtio minuter plus. Nu hade det varit lite körigt i den långa simningen från Sandhamn, Tottes simglasögon gick obegripligt nog sönder när han skulle dra på dem i vattnet (gummibandet släppte på ena sidan) ”jag kör utan, inga problem”, men vi växlade om och jag tog Totte på lina i stället (lättare simma rakt med sikt genom simglasögon, och undvika att hamna på t ex Åland), och de regnvåta klipporna på Vindalsö hade varit rena isgatan. Men vi hade sprungit på bra på Runmarö, och vid Styrsvik kändes allt så lugnt och fint. Vi hade, upplevde jag det som, oceaner av tid. Jag käkade kanelbullar, pratade med mycket trevliga funktionären Helena Bockner som talade så vänligt om mina krönikor i RW (jag kunde ha stått där i timmar och lyssnat) och som såg fram mot att läsa min racerapport.

Men när vi kom upp ur vattnet vid Nämdö förklarade funktionären att vi hade tjugofem minuter på oss till cuten och att han trodde det var fem kilometer dit.

– Men va (svordom) Totte, vart har tiden tagit vägen?

– Inte fem kilometer, stånkade Totte, jag tror det är mindre.

Men det var det inte. Det var tillräckligt långt för att vi skulle missa cuten med en minut och fem sekunder. Det visade sig att cuten ändrats året 2017, då den hade kortats med 45 minuter, från 12.00 till 11.15. För att tala med Peter Dalle och Lorry, ”det hade jag ingen aaaaaning om”. Det borde jag förstås ha haft en aning om. Och detta är ingen text om att beklaga sig. Och absolut ingenting om att typ ”om inte OM hade varit”. Som typ:

Om inte Tottes simglasögon gått sönder (en minuts kaos)

Om inte Totte fått knyta om skosnörena på sina nya dojor FYRA gånger (tog säkert dryga minuten totalt, plus en massa svordomar).

Om inte jag ätit en extra kanelbulle vid Styrsvik (jag var bra torr i munnen efter löpningen, där vi legat i sub fem min i rätt många kilometer, det tog extra tid att tugga), uppskattar till 1 ½ minut.

Om inte jag haft det där trevliga samtalet med Helena om mina författarmödor (ytterligare 1 minut).

Om inte jag hade fibblat med låset till den vattentäta påsen med salttabletter vid energistationen på Munkö (där Totte suckade över sin påse med salttabletter som läckt, och innehållet förvandlats till saltvatten), det var rena IQ– testet att försöka stänga den igen (gissar att IQ generellt sjunker med 40 % under ÖTILLÖ), det tog säkert 1  1/2 minut extra.

Totalt då för Om inte Om: 5 minuter

Men ingenting om det, nej, nej, man KAN inte skylla på Om inte Om. Hur skulle världen se ut då? Det är som det är, det är bara att tugga i sig, det går inte att dra klockan tillbaka, tiden funkar inte så, inte ens om man har full koll på Einsteins relativitetsteori (och det har man ju inte heller, inte jag i alla fall)  Einsteins teori är bara en teori –  Swimrun däremot, är på riktigt!

Går det åt skogen i skogen, vrenskas det i vattnet, det är bara att bryta ihop, komma igen, eller i vårt fall kanske investera i varsin rullator (vi är ju ändå lite till åren komna). Det är heller ingenting en funktionär satt att hålla cuten kan göra någonting åt, tider är till för att hållas, tidtabeller till för att läsas.

I stället blir det här en text om hur det känns att bli tagen av banan, att misslyckas med det man föresatt sig, att svälja förtret (vi svalde och svalde och svalde), att trots en stor motgång använda ett vårdat språk (skriva ”svordom” i stället för att skriva en svordom) och vända en ohyggligt jobbig situation till någonting positivt.

– Men vad ända in i (svordom) Totte!

– Ja fy (svordom) Kenneth!

– Får vi inte fortsätta?

– Nä.

– Alltså, inte fortsätta alls?

– Nä inte alls!

Hjärnan har svårt att registrera det, i tankarna är jag redan framme vid Grissimmet, det är dagens största utmaning. Det började gunga rätt bra redan vid 1000 -meters-passagen mellan Käckskär och Nämdö, jag var rätt säker på att det skulle bli ännu mera gung under de 1400 meterna mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Men efter det skulle det vara lugnt, då skulle den värsta simningen vara över och vi kunde lägga fokus på löpningen. Totte körde Sparthlaton för två år sedan i Grekland (24,5 mil) och även om han trappat ner en del på träningen sedan dess, så är han en löpande evighetsmaskin. Själv brukar jag kunna gneta på rätt bra också även om långpassen varit ganska få i år, jag fick en skada i vaden i våras som ställde till det lite. Men jag tänkte att i värsta fall kunde Totte få dra mig i lina, och jag luta mig tillbaka och njuta av färden och omgivningarna, under framför allt då, de tjugo kilometrarna på Ornö.

– Så vi FÅR alltså inte fortsätta?

– Nä, det är kört?

– Men vad ska vi göra NU då?

Hjärnan är en fullkomlig gröt, målbilden måste ställas om. Det är som att styra om en fullastad oljetanker ute till havs, det går inte på ett ögonblick.

­– Vill ni ha kaffe, frågar en vänlig funktionär.

Kaffe, ja det blir bra. Kanske en korv också? Korv blir det. Vi är inte ensamma om att ha missat cuten, Nina och Monique står i fållan och är lika bedrövade som jag och Totte. Där var den en mage som ställde till det. Av och på med våtdräkt ute i skogen, uppskattad tidsförlust – tio minuter. Där sket det sig ordentligt med andra ord (förlåt).

Vi lugnar ner oss till slut, kroppen växlar från Red Alert till tomgång. Pulsen slår som dunket från motorn på en gammal fiskebåt, solen skiner och vi sitter på färjan tillbaka till Utö, en TV visar direktsändning från loppet. Ett franskt par sitter och deppar, mannen fick problem med någonting, hänger med huvudet, kvinnan ser ut att ha drabbats av en stor sorg, bara det inte blir skilsmässa nu. Här finns en ny nisch för relationsterapeuter –  parterapi för kraschade swimrunners! På avstånd ser vi några som simmar Grissimmet, paddlarna svingar i luften, det stänker när de slår ner i vågorna, som rullar friskt. Det kunde ha varit vi – men det är det inte.  Åhhhh …..

En liten bildkavalkad (grymma foton av Jakob Edholm/ÖTILLÖ):

 

– För tre veckor sedan stod jag och tittade på gråvattnet i Årstaviken, suckar Totte, jag tänkte vad skönt att inte behöva simma i det där.  Fem minuter senare plingade det till i mobilen, ett sms om att vi fått en plats i ÖTILLÖ och en fråga om jag ville vara med.

– Och det ville du ju, säger jag.

– Det kunde man ju bara inte säga nej till, säger Totte.

Så då gjorde vi inte det, tackade nej. Och även om det gick som det gick, så var det fantastiskt så länge det varade. Vi fick vara med kvällen innan, sitta där i den stora salen på Djurönäsets hotell, med tävlingsledaren Michael Lemmel på scenen som visade film från tidigare lopp och eldade upp stämningen. Vi fick känna anspänningen och förväntan från alla deltagarna i salen, dela den där grymma känslan av att stå inför ett stort äventyr. Och på morgonen efter, stiga upp vid fyratiden, äta frukost och dra på sig våtdräkt och ta färjan till Sandhamn, se gryningen långsamt komma oss till mötes, och räkna minuterna till start.

 

Lite starstruck dagen innan, Hej Petter, hej Therese (som sen gick i mål för andra året i rad, grymt kämpat).

Det fick vi vara med om, och den långa simningen till Vindalsö, och löpningen över klipporna, med hjärtat i halsgropen, så otroligt halt efter regnet och många möjligheter att slå ihjäl sig, men vi klarade oss. Och härliga löpningar på små skogsstigar, och en mindre härlig simning i vad som mest liknade en göl full med vattenväxande ogräs, när jag till slut klafsade upp ur blåleran hängde det meterlånga vattenväxter från paddlarna. Och efter det, ny simning i öppet hav, friskt vatten och noll sjögräs, glida med dyningarna och gunga med vågorna och allt var härligt igen.

 

/Här har jag just fiskat upp Totte/

Väl framme vid Utö tar vi oss upp till målet, vi sätter oss i solen med varsin ÖTILLÖ – öl (vi känner oss lite skämmiga, får man dricka öl utan att ha gått i mål? (men sk-t i det) Skål!) Där väntar vi in målgången, och där kommer de, Team ATG Sport, Pontus Lindberg och George Bjälkemo, det är grymt imponerande, vilken otrolig fart genom loppet, de går i mål på 7.47.48.

– Nä, nu blir det asfalt och banlöpning, säger Totte (som hann med ett par snygga vurpor i terrängen också), bara mata på utan risk för att snubbla på någon rot.

– Ingen mera swimrun?

– Nä. I alla fall inte i år.

Men nästa år, det är förstås ett helt annat år!

Stort tack, ÖTILLÖ, för att vi fick komma och vara med i alla fall en bit på vägen, och stort tack till alla underbara funktionärer (inte minst de som sörjde med oss på Nämdö). Och stort tack till alla underbara medtävlanden. Vilket gäng, så många glada fyllda av kamplust, och vilket äventyr det var för oss alla (även för oss som av olika anledningar inte kom hela vägen in i mål)! Må nu hösten komma, sedan vinter, sedan vår. Och så – på´t igen!!

Men först, en Dagen efter! Säsongsavslutning  med Åkersberga Triathlonförenings finest –  ännu mera korv – och simning i spegelblanka Valsjön. Jag hade ju 5000 meter kvar att ge i kroppen från Ötillö, så det blev 1400 m i sprinttempo (inget är så bra för  snabbsimning som 100 % frustration).

/foto: Joakim Malmerfelt/

Med detta, tack för i år, ses nästa år i Det Stora Blå!!

 

//Resultat ÖTILLÖ 2019:

1 Män: ATG Sport, Pontus Lindberg, George Bjälkemo

1 Kvinnor: Team Envoi, Fanny Danckwordt, Desireé Andersson, 9.05.20

1 Mix: Team Garmin, Charlotte Eriksson, Simon Börjeson, 8.38.10

Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!

Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!


 

Senast det begav sig var för sex år sedan!

Ö till Ö, eller som tävlingsledaren Michel Lemmel brukar uttrycka det, ”The Mother of  Swimrun”. Sextiofem kilometer löpning, över kobbar och skär, längs snirklande stigar genom urskog, över rötter och stenbumlingar, vindlande grusvägar och klättringar upp ur vattnet på hala klippor. På det tio kilometer simning. Jag minns målgången som ett överjordiskt rus. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå innan – men vi klarade det!

Det var fruktansvärt långt redan för sex år sedan, och då var min swimrunpartner Totte och jag ännu fortfarande ungdomar, Totte knappt fyllda femtio och jag blott 55 (med en vecka kvar till att fylla 56). Nu är Totte en vuxen man på 56 vårar och jag kvalar strax in på 62, vilket gör en total på 118 år, vårt deltagande i år blir alltså något av ett slags geriatriskt experiment. Har vi fått HYBRIS, eller är ålder bara en SIFFRA?

 

 

Jag hoppas innerligt på att det bara är en siffra. I annat fall, man kanske kan ringa på färdtjänst mot slutet?

Totte känner dock inga farhågor.

– Det kommer att bli A walk in the park, säger Totte som kollat in väderprognosen. Runt 19 C i luften, 17–18 C i havet och svag vind.

Totte är till sin natur en mycket positiv människa, det är i och för sig jag också men har vis av erfarenhet ett ganska avvaktande förhållningssätt till väderprognoser. Plötsligt slår vädret bara om, det börjar blåsa halv storm över natten och allt varmvatten försvinner ut till havs och det blir så där kallt i vattnet att man hör tårna skallra som isbitar i skorna när man kommer upp ur vattnet och ska springa. Jag hör till kategorin swimrunners som tycker bäst om att springa med fötter jag har någorlunda kontakt med, det är annars så lätt att göra felsteg.

Det finns dock också annat som ger oss hopp om att ta oss i mål även den här gången. Swimrun som sport har utvecklats någonting otroligt på de här sex åren. När vi körde förra gången hade vi tjockgummiga våtdräkter som vi klippt av benen på, vi var rätt usla på att simma och det tog evigheter att ”cabba” ner våtdräkterna (och dra upp) inför de längre löpsträckorna.  På den tiden fanns det också fortfarande en ”galenstämpel” över ÖTILLÖ, bara några år innan var det obligatoriskt med flytvästar som utrustning och en och annan deltagare kunde dyka upp med en luftmadrass under armen. Idag är Swimrun en sport med tävlingar över hela världen, med seriösa elitsatsningar och team som satsar stenhårt för att få en plats i  ÖTILLÖ, som också är Världsmästerskapet i Swimrun, och det har också skett en fantastisk utveckling av utrustningen för swimrun.

I årets upplaga av ÖTILLÖ kommer deltagare från 24 olika länder, och 160 lag är anmälda. Dit har de tagit sig via sex kvaltävlingar: 1000 Lakes i Tyskland, Cannes i Frankrike, Hvar i Kroatien, Utö (i Sverige), Isles of Scilly i England, och Engadin i Schweiz.

Jag och Totte har dock seglat in på en räkmacka (bildligt talat, då faktiska räkmackor är rangliga farkoster). Tävlingen har en liten kvot för deltagare från Pressen, och vi har fått äran att rapportera från tävlingen inifrån. Sedan ska det också tilläggas, trycket på förfrågningar från Pressen om att få delta i loppet, har inte varit överdrivet stort. De flesta journalister som rapporterar från loppet tycks föredra att följa tävlingen från sidan, faktiskt tror jag Runners World Team Old Boys är det enda reportageteamet på plats med gummidräkter i bagaget. Det gillar vi – känslan av att vara exklusiv, känns exklusiv!

Det är också en av anledningarna till att Totte är så positiv – Gummidräkterna!

Igår hämtade vi ut två våtdräkter från butiken Wolff–Wear på Östermalm i Stockholm, en alldeles fantastisk butik om man är Swimrunner, där finns hur många underbara prylar för swimrun som helst att drägla över. Dräkter, dolmar, paddlar, skor, öronproppar, elastiska skosnören, allt en swimrunner kan drömma om. Annat var det för sex år sedan, då var det hemmaverkstad som gällde, vi fixade vi till våra egna dolmar, borrade hål och köpte elastiska remmar och det ena med det andra. Storleken på dessa dolmar var mycket blygsamma, jättedolmar var inget man skyltade med på den tiden – idag finns det fabriksproducerade dolmar i storlek XL, fenomenalt formade för minimal friktion i vattnet. Nu har dock tävlingsledningen bestämt ett maxformat för dolmar, när man checkar in till tävlingen måste man stoppa ner dolmen i en låda för maxformat – ungefär som med bagage när man flyger med Ryan Air.

Och våtdräkterna – Totte var alldeles lyrisk efter att ha testat sin Orca RS1.

­– Det är en otrolig skillnad, det är en helt annan sport än att springa i min gamla våtdräkt med avklippta ben. Vi kommer lätt kunna springa typ 3.30, 3.45 fart utan problem.

Ja, ja, springer vi så fort lär vi förmodligen vinna. Springer vi så fort får Totte dra mig i ett snöre. Springer vi så fort lär vi nog dö ändå.

Men det är bra att vara positiv, själv tänker jag positivt att bara jag klarar mig i mål den här gången också så räcker det och blir över för alla mina ambitioner i swimrunlivet.  Jag ska köra i en Orca Perform, med en massa underbara fickor både här och där. Förra gången vi körde hade vi varsin midjeväska för att få med alla grejer (karta, kompass, gel, första förband, vattenflaska), att simma med den var som att segla och ha en köl på tvären i vattnet.

Formen då? Det har ju hunnit hända en del på sex år, året 2013 hade jag bränt av en halvmara i Berlin på 1.26 och klockat milen på 39.23. När jag senast sprang en halvmara gjorde jag det på 1.36, och när jag plågade mig igenom en mil för någon månad sedan (på Veteran–SM) så gick den på 42.25. För sex år sedan vägde jag runt 70 kilo, nu väger jag in närmare 73 (en fasaväckande utveckling i löparkretsar). Jag får skylla på att jag kört mer sim– och styrketräning (och en och annan pizza), utan att operera mig har jag till och med fått antydan till bröst. Min spinkige bror kallar mig tjockis, min fru påstår att det är klädsamt, löpsteget har definitivt blivit tyngre. Ack dessa svåra val i livet, att behöva välja mellan fart och fåfänga.

Hur som helst, det är med bävan, spänning och stor förväntan Runners World Team Old Boys tar sig an ÖTILLÖ igen – ett stort, fantastiskt och sanslöst jobbigt äventyr! Förhoppningsvis kommer mina barn, och Tottes barn och barnbarn (han har hunnit bli morfar sedan sist) skriva känslosamma ballader om oss och denna vår kamp genom skummande böljande hav och vild natur!  Det kommer, det är jag övertygad om (hur det än går) för att tala med Michael Lemmel igen– att bli EPISKT!!