Slottsskogsvallen i Göteborg. Sprang in här på upploppet i Göteborgsvarvet, när det nu var? Dinosaurierna var i alla fall utdöda, det är jag säker på. Tidskronologin bakåt har aldrig varit min starka sida, men minns att jag klockade in på 1.27 någonting (vissa saker glömmer man inte). Säger det mig något så säger det mig att det var ganska så länge sen. Det är där jag befinner mig i livet just nu, då det mesta känns som ganska länge sen. Det vill säga, i ålder M65. Och strax i M66. M66 existerar dock inte i veteranlöparvärlden, det är fyra år till nästa tävlingsnivå, M70. Det tanken föder blandade känslor.
Vart tog den unge mannen vägen, vart kom den gamla gubben ifrån? Nåja, nu ska här icke överdrivas. Det har icke börjat växa hår i öronen än, och de strån som vågat sig ut ur näsan har raskt avlägsnats med en pincett (trots nästintill outhärdlig smärta). Och än håller benen någorlunda även om farter ner mot 1.27 på halvmaran är ett minne blott (och 1.24 med för den delen, bör blygsamt tilläggas). Det känns dock som obegripliga farter nu, där jag står i startfållan till 5000 meter i klass M65.
Och någonting har hänt. Här kryllar av herrar i klass M65. Nummerlapparna räcker inte till, vi får skriva M65 med tuschpenna på baksidan av nummerlappar till andra åldersklasser. Vart kommer alla M65:s ifrån? Man kan ju knappast kalla det för återväxt – minns i och för sig en märklig film från Hollywood för ett par år sedan där ett barn föddes urgammalt, för att sedan bli yngre för vart år som gick. Men allt man ser på bio kan man ju inte tro på, även om där alltid finns en liten hollywoodhistoria inom en där man på ett obegripligt sätt bara blir bättre och bättre med åren (med rätt träningsprogram). Här finnes vuxna män med stålgrått hår, och vuxna män med inget hår alls – sällan eller aldrig sidokammat hår som går från ena örat till det andra (typ kamrer i en femtiotalsfilm), det gör sig inte bra i fartvind med ett hårsvall/ gråa testar som fladdrar vilt på ena sidan av huvudet.
Och bland dessa hårda, knotiga 65plussare, ynglingar på 60, kvinnor i åldrarna K35 och uppåt – och än äldre män i M70, och en enda i M75. Ett mixat heat på 27 löpare, uppdelat i två grupper. Det känns lite som en start i Diamond League sett till mängden löpare. Nu har jag i o f s aldrig gjort någon start i DL, men man har ju fantasi.
Känslan innan? Den vanliga, ”åh fy faen vad jobbigt det ska bli. Varför utsätter jag mig för det här? Vad är det för fel med en parkbänk och en gammal skogaholmslimpa att mata fåglarna med?” Men jag vet ju också, av (enorm) erfarenhet, känslan när man väl har kommit i mål. Absolut eufori halvböjd över knäna med svetten droppande på löparskorna och en puls som gradvis återgår till det normala. Man känner att man lever där man står och har sprungit sig halvdöd. Livet är en räcka av paradoxer: sats, motsats, abrasax som en poet en gång uttryckte det, och väl någon filosof med: tes, antites, syntes … i löpande sammanhang, det ska göra ont för att det ska kännas gott och man för en stund kan förpassas till paradiset. Tyvärr räcker känslan inte särskilt länge, men det kommer ju alltid fler lopp.

foto: Herman Degselius

Starten går, och genast blir jag trampad på hälarna och får en armbåge i sidan. Kvinnliga löpare kan! Strid på kniven, hej och hå för att hålla balansen, hitta en rytm och lägga sig bakom en rygg eller två. Som brorsan messade strax innan start, ”du får absolut inte ta täten, lägg dig bakom och ta det så lugnt det går”. Det var ju ett gott råd, men ganska så onödigt, det fladdrade om nummerlapparna på en grupp M65:or, de drog på som om det inte fanns någon morgondag, inte en chans att hålla jämna steg med dem.
Vår tid är utmätt, det vet alla i de övre åldersklasserna, men så fruktansvärt bråttom, jag intalade mig att vägen är målet (gick dåligt). Stånkade sedan på bakom en M65, en K45, en K35 och var ganska nöjd med det, fast inte nöjd med känslan i kroppen. Första tusen i fyrafart, förfärande jobbigt. Andra tusingen i strax över fyrafart, ännu mera jobbigt. Tredje tusingen i lite mer än strax över fyrafart, nu började det bli riktigt jobbigt.
Ryggarna till K45 och K35 fick jag säga farväl till och efter ytterligare en tusing där jag brakade igenom den ena väggen efter den andra stegade M65an jag hade framför mig iväg. I näst sista kurvan dundrade en M75 förbi, herregud M75. Funderade på om jag skulle ta det som inspiration inför framtiden eller se mitt framtida öde som löpare beseglat, men tänkte sedan icke så mycket mer. Försökte lägga in en spurt de sista hundra men det sista krutet var genomblött av all svett som trängt ur porerna, det var knappt jag klarade att trycka stopptid på klockan när jag passerade mållinjen. Men det gjorde jag förstås, det gör alla löpare – man har ett slags ”död mans grepp” om handleden, dör man efter målgång vet i alla fall de efterlevande när klockan är slagen.
I omklädningsrummet gratulerar jag Bo Persson, född 1948 och tävlandes för Almby IK, till segern i åldersklass M75 på tiden 20.25.98. Ensam i den klassen, samtidigt i en klass för sig. Jag frågar försynt hur han tränar, tänkte här finns goda råd att få för den löpande framtiden. Det blir ju en del säger Bo, ganska så mycket faktiskt, sommartid kör jag runt tjugo mil i veckan – men jag tar det väldigt långsamt. Han berättar att han orienterat förr i tiden men gjort ett uppehåll på trettio år. För sex år sedan började han löpträna igen men var för ivrig i början, kroppen gick sönder. Men sedan blev det bättre.
Tjugo mil i veckan, hå ja ja. Jag räknar mina egna mil på fingrarna, och behöver bara använda ena handen. Men 20.34.49 räckte i alla fall till en femte plats, och 32 sekunder upp till toppen och kanske finns det ändå ett litet hopp om framtiden. I alla fall om jag räknar till en hand, och kanske en och annan tå till veckoschemat. Eller om man skulle börja kuta medeldistans? Eller 60 meter? Jag minns jag var rätt snabb på 60 meter i gymnasiet. Det var förstås på nittonhundratalet, men ändå. Många svåra frågor, den som kutar på får se.
Ännu ett VSM till ändå. Roligare kan man nog inte ha det som löpare. Fantastiska funktionärer som håller ordning på alla tävlanden, inspirerande möten med andra löpare, hård kamp och svettig glädje. Människan är ett flockdjur, och underbart är att löpa i flock. Även om man blir trampad på en häl och får en armbåge i sidan. Delad glädje är dubbel glädje, och delad smärta.
Visst gör det ont när kroppar brista (fritt efter Karin Boye) – men då är det bara köra rehab och komma igen! Det kommer fler VSM. Nästa år i Karlstad!

Sonen växer så det knakar, har lämnat grundskolan för gymnasiet. Stort fokus i livet på fotboll (fotbollsspelet FIFA) och Liverpool FC. Faderns intresse för löpning tog sonen efter under något år men det mattades med tiden för att avstanna helt och i stället förflyttas till gymmet. Nu är sonen stark som en oxe, fadern dock fortfarande snabbast i familjen.
Vi bestämmer oss för en far–son–resa, sonens val faller (förstås) på en fotbollsresa till Liverpool och en match på legendariska fotbollsstadion Anfield. Förstaval är ett möte mot storklubben Manchester City, men biljettpriserna blir en chock – inte konstigt att Zlatan är så rik som han är. En match mot mindre omsusade Brighton är också hutlöst dyr– men vad är väl snudd på personlig konkurs mot sonens lycka – dessutom har fadern aldrig varit i Liverpool tidigare och stor lycka (för fadern) är att upptäcka en helt ny stad med några härliga löpturer.
Så far vi iväg, vi kommer till Liverpool och taxichauffören som kör oss till den lilla lägenhet vi hyrt berättar att han är gammal boxare, han har boxats i EM på åttiotalet och vid ett tillfälle också varit i Sverige på träningsläger på Boson. Bosön, undrar fadern. Just det, säger chauffören, Boson. Fadern förklarar att han kutat i skogen där många gånger, och vi kommer överens om att världen är liten.
Fadern försöker innan avfärd locka sonen att ta med ett par löpardojor, men det tycker sonen belastar handbagaget alltför mycket (vi reser budget, utan incheckat bagage, huvuddelen av reskassan går till matchbiljetterna). Själv har fadern dock inga problem med att få med allt vad en löpare kan tänkas behöva i handbagaget, vad gäller övriga kläder (i minimalt urval) kan man ju alltid vända ut och in på både det ena och det andra.
Matchdagen vaknar fadern tidigt, ser solen lysa därutanför, löpargudarna och fotbollens dito vare oss nådiga. Sonen sover som bara en tonåring kan sova (som en sten), själv möter fadern morgonen med GPS–en inställd på Stanley Park bara några kvarter bort, där ska finnas en utmärkt löprunda på tre kilometer som slingrar sig runt små sjöar och botaniska trädgårdar – och där blir till en magisk löpning en lördagsmorgon i Liverpool. Fadern nickar åt nymornade liverpoolska hundrastare och powerwalkare, luften är krispig och hög av syre, ett varv blir till fem och allt är runners high i mindfullness innan det är dags att ta sig hem och väcka sonen.

Matchen Liverpool–Brighton blir till en riktig rysare, 0–2 i baken efter en halvlek, men Liverpool kommer tillbaka i andra, matchen slutar 3–3.

Sonen, uppfylld av matchen, är halvt nöjd med resultatet (dock bättre än förlust), fadern lugn och lycksalig, fortfarande hög på morgonens löparrus. Sonen vill varva ner fotbollsnerverna med en långpromenad, fadern stapplar efter bäst han kan på trötta löparben, somnar sedan sött på tidiga kvällen, sover som en tonåring (som tidigare nämnd sten) natten igenom. Inte så dumt med fotboll ändå – bara man får köra ett långpass innan!

Jag står i fållan till Hallsta Triathlon i Hallstahammar och känner mig en smula filosofisk, erinrar mig en stor tänkare, ”O, människa lär dig dansa för annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig (Augustinus, 354–430 e.Kr.). Dansa kan jag väl hyfsat (om jag får säga det själv, även om jag vet en och annan som taktlöst (!) nog inte skulle hålla med), värre är det med simningen. Att jag aldrig får till den.
Min fru Anna, som brukar köra simpass runt 4000 meter med Åkersberga Triathlon i en tjugofemmetersbassäng varje fredagskväll, säger att jag tränar alldeles för lite simning, och det må vara hänt, men jag måste ju hinna träna löpning också. Hon säger att mitt nötande på löpband under vintermånaderna är fullkomligt obegripligt, att springa på löpband är bara sååååå tråkigt tycker hon, aldrig att hon ställer sig på ett löpband. Det tycker jag är en underlig inställning, menar att kajka 4000 meter fram och tillbaka i en simbassäng och räkna hårstrån och plåster och annat onämnbart på botten, herregud tala om trååååkigt. Om detta tvista vi då och då, och aldrig komma vi överens.
Men här är vi nu, och det är tjugo minuter till start, och jag önskar att jag ändå hade tränat mycket mer simning än vad jag har gjort. Så dags nu då. Men solen skiner i alla fall och vattentemperaturen ska vara runt 17 grader. Det är jag tacksam för, min kropp funkar mycket dåligt i kallvatten, bröstkorgen snörps åt, lungorna krymper, jag får svårt att andas. Jag kastas tillbaka genom evolutionen, full snurr i dna–spiralen, och upp dyker minnen från den första kvastfeningen halvvägs upp på en strand, kippandes efter luft.
Jag donar med cykelskor och löparskor och strumpor (strumpor eller icke strumpor, det är frågan, hur många sekunder tjänar man på att inte dra på sig strumpor på ett par våta fötter, och hur stor är risken att få skavsår om man inte gör det? Svåra val!), då George kommer fram och säger hej.
George ska starta en halvtimme före mig. Ja han ska starta en halvtimme före alla andra.
– Är det i M80, undrar jag (vi sågs för några år sedan vid en annan tävling)
– Nej, säger George, jag har fyllt 88, så M85.
Ack tidens flykt, nyss 80, nu 88. Men still going strong. Det är mäktigt, rentav hisnande. Själv kör jag i M65, blir 66 i höst, känner mig som en tonåring bredvid George. Det var länge sedan man kände sig som en sån.
– Jag har inte så många att tävla emot, säger George, det är lite synd.
George är ensam i M85. Ingen är anmäld i M80. Eller M75. Eller M70. Återväxten står att finna i M65. Där är vi fyra som kommer till start. Vi skulle ha varit fem, men en blev skadad. Vi nickar lite försiktigt till varandra, man börjar bli bekant med ansikten från tidigare tävlingar (det har tillkommit en yngling född 58 som tidigare tävlat i M60, som ska vara ruggigt snabb), och kollar in cyklarna. Oj, oj, den där ser snabb ut, här har det visst satts sprätt på pensionen.
Per–Olof träffade jag senast vid Arlanda duathlon. Då fick han punktering. Det fick han året innan också, på samma tävling. Båda gångerna satt han vid sidan av banan och bytte slang, satt där och pumpade. Ett öde värre än döden, tänkte jag då, men Per–Olof är mer praktiskt lagd.
– Andra gången tänkte jag att nu lägger jag ner det här, berättar han (inte triathlon då men att fullfölja tävlingen), men så tänkte jag att jag måste ju ändå byta slang när jag kommer hem så då kunde jag ju lika gärna göra det där.
Han är en man av rätta virket, Per–Olof.
Själv har jag aldrig fått punka under en tävling, och hoppas att jag aldrig får det. Blotta tanken förskräcker, och tänk om det smittar av sig, att stå här och prata punkteringar. Tvi, tvi och ta i trä (fast jag fann inget av trä i fållan).
Så tar vi oss till Skantzsjön, och den är grund i början. Och botten klafsig gyttja (men gyttja ska ju vara bra för huden, kanske kommer mina fötter bli som en ynglings igen?) Fru Anna säger att jag ska ta det lugnt, andas jämnt och inte stressa, hon ser gärna att jag tar mig i land, det gör mig rörd. Jag tänker att det inte bara är för att hon vill ha skjuts hem efteråt. Då gör det ingenting att hon kommer att forsa iväg som en delfin. Går allt som det ska kommer vi att ses i slutet av löpningen där jag kommer upp i rygg och kan ropa, ”heja, heja”. Det har hänt förut och det är lika roligt varje gång. Utom en gång, då stod hon i målområdet med ett (vad jag skulle vilja säga försmädligt) leende och undrade vad jag hade tagit vägen. Men de gånger jag kommer först i mål säger hon att en man inte kan jämföra sig med en kvinna, män har helt olika muskelfibrer och blodvärden. Men det tycks däremot gå alldeles utmärkt bra för en kvinna att jämföra sig med en man då hon har kommit först i mål. Det är naturligtvis inte rättvist, men så
är ju världen heller icke rättvis. Jag tar det med ro, som en klok och vis man i klass M65. Viktigare än att vinna är att deltaga. Om man sen kommer först i mål så är det bara en bonus. Jajamän!
Starten går och jag kajkar på. Inte bli stressad av att fältet drar iväg som ett stim av flygfisk. Var glad att du flyter, och inte fryser. Allt annat är oväsentligt. I sinom tid är du på land igen.
Och jag kommer till slut i land och är lycklig över det och rusar bäst det går iväg till cykeln. Växlingar borde man också träna på. Varför ska våtdräkten alltid fastna på fötterna? ”ÖÖÖÖVER startlinjen” vrålar en funktionär (man får inte kliva på cykeln innan en viss linje, det är mycket noga med det), ”ja, ja, jag ser ”säger jag (lugn och fin, andas djupt, ingen risk för kallsupar längre), och upp på cykeln kommer jag. Hör bakifrån speakern i högtalarna säga något om seniora hetsporrar, och det har han rätt i för nu ska det jädrar i min låda trampas på (tnusvenska: nu jävlars) och trampas på gör det, lycksalig över att återigen ha fast land under fötterna – eller i alla fall hjul som rullar där det är torrt.
Cyklingen går fint, jag plockar en och annan duktig simmare, nu bara se till att inte fasta bakom någons rygg för då kallas det för drafting och då kan bli kallad till stopp och få strafftid.
Jag närmar mig första varvet, passerar växlingsområdet och i en tvär kurva går jag om en annan cyklist, med mer koll på cyklisten än vägbanan, och så plötsligt studsar däcket till och så en smäll med ett rejält PANG!!! Oj där var visst en grop tänker jag och oj vad är det med däcket?
Det tar ett tag att ta in – punktering. Punktering så in i helvete. Däcket ser ut som om jag kört på en mina. Jag vill spola tillbaka filmen till innan, vänta med omkörningen, undvika hålet i asfalten. Men det går inget vidare, sådant kan man bara göra på film typ Tillbaka till framtiden, … fast tvärtom.
Någon extraslang har jag inte. Om det omöjliga skulle hända, det som aldrig tidigare hänt, att jag skulle få punktering, så är det ingen ide att byta under en sprint, har jag tänkt teoretiskt. Och nu är det i praktik. Det är bara att knalla tillbaka till växlingsområdet, och det var ju bra att jag fick punka så nära i alla fall, försöker jag tänka positivt. Det går sådär. Luften gick ur ett tag (om man så säger), men jag stöp ju inte i backen, det har hänt bekanta som kört cykel ner i håligheter, inga ben brutna. Och pumpen (lite vitsigt, kära hjärtanes) klarade sig ju bra! Jag bestämmer mig för att heja fram fru Anna i stället. Femtio procents familjelycka är ju i alla fall femtio procents familjelycka. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Halvfullt! – och nu bara fylla på lite till.
Där kommer hon och cyklingen har gått toppen. Snabbt byte till löparskor och hon löper ut före värsta konkurrenten, som är stark löpare (kanske borde fru Anna ha tragglat mer löpband i vintras, och inte bara plaskat runt i bassängen, kanske något att ta upp efter loppet? Eller inte …) för plötsligt så dyker hon upp i målgången snabb som en blixt och hon är först – milda makter. Ett guld bärgat!

Det är jobbigt med triathlon!

Men säg den lycka som varar för evigt!

Konkurrenten frågar försynt efteråt om kurvan genom skogen, och osäkerhet uppstår. Vilken kurva? Någon klocka sprang hon inte med, siffror är onödig stress, bättre löpa på känsla. Koll med sekretariatet, och det visar sig att hon slagit personbästa på fem kilometer med många minuter. Det visar sig också strax därpå att hon sprungit rakt fram där hon borde ha tagit till höger, och missat en ögla på 1,5 kilometer. Diskad!
Så! En punkterad och en diskad, ingen stor dag för Åkersberga Triathlonförenings utsända. Vad gör man åt det? Man drar förstås till Donken och äter burgare med extra allt och skakad mjölk med vanilj och jordgubbsmak. Skit och pannkaka, men det kommer fler lopp och fick vi inga medaljer så blev vi i alla fall varsin erfarenhet rikare.
Nu gör vi som Kungen brukar säga – nu vänder vi blad!

Det våras för löpningen! Ja, för livet också då förstås, löpningen och livet, de går hand i hand, fot för fot, åtminstone i den här spalten. Icebugsen, dojorna med dobbar, är nu placerade nere i källaren på hyllan bredvid skidpjäxorna. De har tjänat väl under den vinter som gått, har kraschat sig fram över isiga spår i skogen, huggit tag i underlag där löpning i ett par vanliga löparskor skulle ha varit förenat med livsfara. Hur viktigt det är att ha rätt sulor under fötterna lärde jag mig en sen höst (gränsande till vinter) för några år sedan på samma stigar i löpskor utan dobbar. Natten innan hade det varit frost, i en brant utförslöpa visade sig en matta av nedfallna löv vara förvandlad till rena skridskobanan. Fötterna försvann under mig, jag föll som en fura, vred ena foten fel men lyckades rulla runt på axeln och landa på rygg. Första känslan var skam (fåfängligt förnedrande att falla), snabbt upp på fötter och låtsas som om ingenting hade hänt. Men någonting hade hänt, vänstra foten gjorde fruktansvärt ont, vad göra? Fem kilometer direkt hem, elva kilometer åt andra hållet. Huvudet ville så gärna löpa vidare (löparhuvuden är ju så funtade), jag tänkte att om jag börjar gå så kommer det släppa, kommer blodet börja flöda genom foten och allt bli bra igen (hade jag för mig jag läst någonstans, och passade löphuvudets önskan mycket bra). Jag började stappla fram bäst det gick, foten kändes lite bättre, och plötsligt sprang jag igen och det gjorde jag fram till sista kilometern. Då sa foten ifrån med besked, och det blev ingen mer löpningen på tre veckor. En närstående förklarade mig ypperligt korkad (för att uttrycka det milt), jag skulle efter fallet omedelbart ha lagt foten i högläge och låtit den stanna där ett bra tag, då skulle blodet ha runnit ner i benet och svullnaden lagt sig. Jag invände att det varit väldigt kallt, om jag legat på rygg och väntat på att foten skulle ha blivit bra så hade jag frusit ihjäl. Bättre då att försöka springa vidare. Om detta tvistar vi fortfarande, ingen vill erkänna fotfel. Men med de dubbade dojorna har jag sprungit tryggt, sprungit som en skogsmaskin, en traktor, stadigt och säkert (och aningens tråkigt), fjärran den gasell i ystra språng jag har som målbild varje gång jag ger mig ut på en löprunda. En gasell kanske inte helt synlig för utomstående betraktare, och sällan eller aldrig fångad på bild, men som jag brukar säga till mig själv i sammanhanget – det är tanken som räknas.
Men nu mina vänner, är det äntligen dags att släppa löparfötterna loss för nu är det VÅR, tid att studsa fram med kolfibersulor under fötterna igen, löpa utan vindjacka och handskar och mössa, spränga lössläppt fram mellan knoppar som brister och fält av utslagna vitsippor och höra trånande fåglar kvittra parningssånger så högt att man knappt hör sig själv flåsa. Med andra ord – det är dags att släppa fram din inre GASELL!!

Jag landade min första lägenhet i Solna i slutet av sjuttiotalet, tjugo kvadrat med kokskåp och ett litet kylskåp placerat i den minimala hallens garderob. Jag gav mig ut på löpturer redan på den tiden, lägenheten låg i närheten av Solna Centrum, man kunde välja mellan att ta sig ner till Råstasjön och löpa runt den och Lötsjön (samma som loppet Två sjöar runt) eller att kämpa sig upp till Blåkulla (de ljusblå höghusen som byggdes på gamla Hagalund) och vidare mot Hagaparken. Det blev ofta att jag sprang mot Hagaparken, då vinkade jag också till släkten på Norra Skogskyrkogården (hej, hej farmor och farfar, farfars mor och farfars bror), ibland susade det till i björkarnas kronor, jag tänkte det var släktens sätt att hälsa tillbaka. Haga var också Bellmanfester efter gymnasiet, drömska sommarnätter, spirande kärlek och kyssar under takmålningen i lusthuset vid Haga slott, en park full av minnen.
Nu drygt fyrtio år senare befinner jag mig där igen, det är lördag morgon den 31 december 2022 och snart ska jag springa mitt första Parkrun, två varv på en 2,5 kilometers slinga, startplats vid Haga tennisstadion. Där styr en gammal vän, Pelle Larsson (den här dagen solandes i Thailand) som 1978 tog fyra gem i en match mot John McEnroe i Stockholm Open (vilket han ofta gärna återkommer till) och som alltid fasat vid blotta tanken på att springa ett steg utan en boll att jaga efter. Icke desto mindre har han upplåtit utrymme till den utrustning som krävs för ett Parkrun (vepor, koner, material till bansnitslar) – kanske är det ändå ett tecken på att han en dag kommer skåda löparljuset!
Starten går (som den alltid gör i ett Parkrun) klockan 09.30, dit är det fem minuter, det strömmar till alltmer löpare och jag funderar över mina lår, de känns som bly. Jag värmde upp med ett varv på banan för att se om backen upp till krönet innan utförslöpan till Koppartälten kanske hade blivit snällare med åren, men det hade den inte, den var lika hemsk som jag minns att den var på sjuttio– och åttiotalet. Å andra sidan behöver jag ju inte sätta någon som helst press på mig, (det har jag läst på Parkruns hemsida), ett Parkrun är en tävling där man springer så fort eller långsamt man vill, det är en tävling öppen för alla från små barn (i sällskap med föräldrar), gamla gubbar, gravida kvinnor till yppersta eliten av löpare – vilket jag också förklarar för min bror, och min fru, som också ska springa. De nickar eftertänksamt och erkännsamt (som jag tycker) åt mina insiktsfulla ord, komna ur erfarenheten av ett långt och rikt löparliv.

Så går starten, och det är som det är, krafter bortom allt sunt förnuft tar över, benen skjuter fart som vore jag en ung man på åttiotalet – men det är jag ju inte, flåsandet börjar redan femhundra meter in i loppet och fortsätter ända in i mål. Du lät ju som en brunstig älg, skrockar brorsan (döv för sitt eget flåsande), och visst var det var en pärs och en pina, men årets sista (och mitt första) Parkrun är heroiskt avklarat. Strax efteråt plingar det till i mobilen, ett mail med tid och andra spännande fakta. Med andan återhämtad är ribban satt – 2023 ska tiden från 2022 hinnas ifatt!

Det var ändå inte så länge sedan, så här i midvindern, som det var sommar. Här en liten tillbakablick på juniskär swimrun i augusti.
Det blir aldrig som man tänkt sig, en gammal sanning bra att ha med sig på äventyr i tillvaron, inte minst när det gäller Swimrun. Men det är förstås ingenting jag tänker på när jag packar bilen med teammaka (fru), gummidräkter, flytdolmar, paddlar, simglasögon, visselpipor, första förband, simglasögon, vaselin, löparskor – oundgängliga prylar för att stå pall till havs och på land – och så kör vi upp till lilla hamnen Juniskär utanför Sundsvall, där Juniskär Swimrun ska gå av stapeln.
Vi har varit här en gång förut (2020) och lyckades ta oss i mål på den 26 km långa banan (drygt 19 km löpning, 6500 m simning), en riktig pärs den gången för den manlige deltagaren (jag) som mot slutet antog gestalt av överkokt kräfta. Det var en hiskeligt varm dag med temperaturer upp mot 30 C, jag hade inte ”cabbat” ner våtdräkten på sista löpsträckan (6, 5 km), dräkten hade långa ärmar och det vet alla som någon gång försökt krångla sig ur en våtdräkt att det är tidsödande. Under den sista simningen, med hjärnan i ett närmast koagulerat tillstånd, drömskt plaskande framåt i ett grönskimrande hav, lycklig över att kroppen äntligen fick svalna av, märkte jag inte att jag tappat den ena paddeln till dess en kvinna på en segelbåt ropade och undrade vart jag var på väg. Det undrade min fru också. Hon vinkade febrilt med orangea paddlar på en plats fjärran där jag befann mig. Jag var på god väg att simma runt i en cirkel (tänk hjulångare med bara ett hjul), men det ordnade sig, vi kom i mål med en paddel mindre, vilket ingen noterade, då hade vi möjligen blivit diskade (allt man tar med sig från start ska vara med i mål), eller så var det av barmhärtighet, vi var ändå bara där för att deltaga, icke vinna.

Den här gången är vi bättre förberedda, jag har klippt av ärmarna på våtdräkten, här skall ”cabbas” ner vid minsta antydan till överhettning. Minnet av Juniskär 2020 har bleknat bort ¬– Carpe Juniskär 2022.
– Nämen vad roligt att ni kommer och tävlar igen, ropar tävlingsledaren Magnus Dahlbom så fort vi kliver in på startområdet. Vi har förresten din gamla paddel uppsatt på en dörr där borta med andra minnen från tidigare lopp.
Där sitter den verkligen, sliten och väderbiten, med varje sim – och löpsträcka noggrant nedplitad med svart tusch. Över detta blir jag en smula rörd, men det finns viktigare saker att tänka på. Havet ser kallt ut den här gången.
– Vad är det för temperatur i havet, undrar jag försynt.
– Lite svårt att säga vad gäller yttre kustbandet, förklarar Magnus (med stor erfarenhet av att inte skrämma köldkänsliga swimrunners) det har varit dåliga vindar, och havet ur ju alltid havet.
Havet är verkligen alltid havet – och den här gången blir havet kallare och kallare ju längre ut vi kommer, med brallande motvind och vitskummande vågor. På det yttersta skäret får vi böja oss för kölden, det ska vara roligt, inte oroligt.
– Det är nog för att vi har för lite underhudsfett, skämtar jag med min kära teammaka, som skrattar så tänderna skallrar som kastanjetter.
Nästa år kör vi med tjockare våtdräkter, om det inte blir värmebölja förstås, och inför denna ovissa framtid ryser vi förväntansfullt under två lager ylletäcken på båten tillbaka till fastlandet.

Tiden rusar allt snabbare ju äldre man blir, samtidigt kutar man allt långsammare – en av löparlivets stora paradoxer. Nu fyller Runners World fyrtio år, man får nypa sig i armen. Jag var med redan från början, långt innan Runners World blev Runners World i Sverige, på sjuttiotalet då Nils Lodin arbetade som utrikeskorrespondent för Aftonbladet i München. Nisses äldsta son Pelle och jag var bästa vänner sedan sexan i mellanstadiet, nu gick Pelle i tysk skola på en ort som hette Grünewald (med småbröderna Ulf och Hans och lillasyster Tove). Jag och Pelle skrev flitigt brev till varandra, mycket handlade det om olika kameror och linser, vi var båda intresserade av fotografi, men Pelle nämnde också emellanåt att pappa Nisse av någon outgrundlig anledning börjat löpträna. Rapporter följde om att Nisse sprang längre och längre i Grünewalds djupa skogar, en dag hade han till och med sprungit tolv kilometer. Rökningen hade han också slutat med, inga mer bloss på Camel utan filter.

(Grünewald)

Jag häpnade, tolv kilometer var ju en fruktansvärt lång distans, både min och Pelles erfarenhet av löpning var kopplat till ett förfärligt lidande när tränaren i fotbollsklubben IFK Salem, som vi båda spelat i under några år i de tidiga tonåren, beordrade terränglöpning efter en timmes träning med boll. Det flesta for iväg som ett gäng skållade råttor på ett förfärligt kuperat terrängspår som mätte 2,5 kilometer, efter en dryg kilometer hulkades spyor vid sidan av spåret. Detta hände dock aldrig mig och Pelle, möjligen aningens mer strategiskt begåvade än det övriga gänget (eller med högre självbevaringsdrift, alternativt, lata), vi la oss alltid längst bak för att öka mot slutet. Det var hemskt ändå, men vi slapp sura uppstötningar. I skenet av detta var Nisses långlöpande absolut obegripligt.
Med tiden flyttade familjen Lodin tillbaka till Sverige, Nisse sa upp sig från Aftonbladet för att starta en tidning för löpare med den fyndiga titeln ”Springtime”. Kollegorna på Aftonbladet skakade på huvudet, ”Herregud, en tidning om löpning, efter två nummer finns det väl knappast något kvar att skriva om?” Men så fel de hade, and the rest is som man säger – historia! Springtime blev en succe´ och resebyrån Springtime Travel med den. Vid ungefär samma tidpunkt hade jag fått flickvän, Kerstin, som bestämt sig för att springa Stockholm Marathon (jag hade slutat med fotbollen och blivit journalist) och som hon mest var ute och sprang, hängde jag på för att vi skulle få lite mer tid tillsammans. Kerstin fick mig att springa min första mil, hon fick mig att springa arton kilometer. Dessa första arton kilometer glömmer jag aldrig, det var som att springa till världen ände och tillbaka. Vaderna var som blysänken dagen efter, men smärtan i kroppen till trots – jag var fast, löpsuget etablerat. Drygt fyrtio år senare, ett otal lopp och löparäventyr runt om i världen, varav mycket omvandlats till text i Runners World, är lusten att löpa lika stark. Det vill jag tacka Nisse för, som där i början av åttiotalet tyckte jag skulle skriva en text för Springtime. Så stort tack Nisse ¬– du har varit (och är) en stor inspiration både som löpare och journalist!

Mona Lisas leende är ju berömt, där hon möter besökarna bakom en stöldsäker monter på Louvren i Paris. Vad ler hon åt, vad tänker hon på? Överlag, vill jag påstå (som varande född på typ dinosauriernas tid), en kvinnas leende är inte alltid så lätt att tolka. Vad som döljer sig bakom Mona Lisas leende lär vi nog aldrig få veta, men en tidig morgon i mitten av sommaren får jag i alla fall veta sanningen bakom EN kvinnas leende – i det här fallet – min kära frus.
Det var efter en het natt på Öland, ja vi talar här då mer om tropisk värme än exalterade kroppsövningar (orgier i svett är att betrakta som ohygieniskt), en värmebölja hade slagit till rejält över hela landet och det är inte alldeles enkelt att somna när kroppen ångar så att lakanen blir fuktiga. Där fanns en plan att stiga upp för ett lugnt och långsamt långpass i arla morgonstund då natten för en stund svalkat av värmen till en någorlunda hanterbar temperatur. Min fru, bördig från nordligare trakter (Timrå), trivs bäst när hon får springa i linne i temperaturer runt 10 C.

Jag somnar till slut långt in på småtimmarna, vaknar sedan ve och fasa upp först halvåtta då det redan börjar bli hett som i helvete. But when the going gets tought, the tought get going, som presidenten John F. Kennedys pappa Joe Kennedy en gång så träffande uttryckte det, jag svänger benen över sängkanten (hör de gamla lederna gnissla) och vänder mig om för att väcka min fru. Men min fru är redan vaken, med huvudet på kudden och ett strålande leende på läpparna. Det är ett helt obegripligt leende, vad har hon att glädjas åt efter en natt som förmodligen fått demonerna i helvetet att göra vågen? Hon säger ingenting, mitt behov av att kommunicera innan en kopp kaffe är noll, jag vacklar mot muggen med mobilen i hand för att göra det som nöden kräver samt få information om vad som inträffat i världen under de få timmar jag sovit. Och där, på kanten till det krökta rummet, kontemplerande över djupa frågor som meningen med livet samt om jag ska springa med eller utan hörlurar (en sådan här morgon kan det behövas peppande musik för att få fart på benen) kommer chocken – och förklaringen till fruns strålande leende.
Sanningen bakom Mona Lisas leende kunde inte ha slagit hårdare, det här är sådan brutal information att den spirande lusten till löpning alldeles kommer av sig. Frun har gjort ett inlägg på FB, hon har stigit upp 04.30 då solen knappt kravlat sig över horisonten, avverkat tretton kilometer och mött förvånade harpaltar på vägen och hästar som fortfarande stod och sov och hon hade känt det som hon var den första människan på jorden (d v s resten av landets befolkning låg fortfarande och sov, inklusive maken), löprundan i perfekt tempererad morgonkyla var ett minne för livet. När jag återvänder till sovrummet har frun somnat om, med ett lyckligt uttryck i ansiktet, klar med sin löpning. Jag drar på mig löpardojorna, och stapplar ut i hettan. Inga harpaltar i sikte, solen ett glödande kol. Nästa gång ska jag sätta klockan på ringning!

Det går inte alltid som man tänkt sig det. Nej, det är fel. Det löper inte alltid som man tänkt sig det, i det här fallet. Kutar Kyrksjön runt i Ljusdal, tre varv på fyra kilometer vardera. Det är varmt (28 C), det är jobbigt, men vill man komma i form finns inga genvägar. Jönköping Triathlon närmar sig hastigt, bara att bita ihop. Här springer jag Kyrksjön runt med den heliga andan i halsen tänker jag skojfriskt, men frälsningen väntar om jag kommer i mål på en hyfsad tid. Det var troligen en smula hädiskt tänkt för på den sista kilometern tar löpningen tvärstopp (med de himmelska makterna skämtar man icke ostraffat). En klotrund hund kommer farande som en kanonkula, ilsket skällande och blixtrande huggtänder med sikte mot mina skenben.
Hade jag varit en smula bakåtlutad i steget hade jag kunnat dra till med höger fot, en fot med ett ganska bra klipp under tonårens fotbollsår, och skickat ut hundrackaren långt ut i Kyrksjön, men nu fastnar jag i stället med foten under hunden och faller som en fura. Lyckligtvis, och det tackar jag samma tonårs trial and error i ett otal skidbackar, där jag efter ett otal vurpor i framför allt puckelpister utvecklat en fallteknik där jag i ren reflex grupperar kroppen och rullat runt på rygg. Så även här, innan huvudet nått asfalten lyckas jag parera med en arm och snurrar runt i en halv volt. Handflatan mår inget vidare efteråt men inget är brutet.
– Förlåt, förlåt, ropar en förtvivlad dam med ett hundkoppel i handen, jag skulle just koppla när du kom rusande.
Jag undslipper mig ett kraftuttryck (skall erkännas), men kollar på löparklockan, har ju en tid att passa (hann inte knäppa av tiden under fallet, vilket brorsan när han fick höra historien kallade för ”amatörmässigt”), så jag drar på igen innan damen hinner säga ”koppel” igen för att försöka avsluta sista kilometern med en progressiv topp (gör i huvudet ett uppskattat avdrag för hur mycket tid fallet fördröjt). Jag kommer i mål på en hyfsad tid och allt är frid och fröjd förutom en blödande handflata, men no pain no gain, som vi löpare brukar säga.
Det är först dagen efter som jag förstår att allt inte står rätt till, det går inte att komma ur sängen. Höger sida av bröstkorgen ömmar något alldeles förfärligt, det är en smärta jag är bekant med sedan tidigare. För många år sedan fick jag en spricka i ett revben efter ett fall, det här känns exakt som då.
Jag lyckas till slut rulla mig ur sängen, kommer upp på benen, men är klar över sakernas tillstånd – bye, bye Ironman Jönköping. Men som det är skrivet, tider komma och gå, loppen bestå! Dock, aldrig mer skall jag utmana de himmelska makterna – åtminstone inte under ett löppass!

Sonen fyller sexton. Jag ger honom gamle nobelpristagaren (1946) Herman Hesses ”Siddhartha” i pocketutgåva, om en ung man av ädel brahminsläkt i Indien som lämnar familjen och dess förväntningar på honom och ger sig ut i världen för att söka meningen med livet, via ett stopp hos några erfarna kvinnor i stadsmiljö som lär honom allt om kärlekens konst. Jag minns jag hade stor behållning av den när jag själv var i tonåren någon gång på nittonhundratalet, men i den mån jag har blivit aningen visare med åren så swishar jag för säkerhets skull också över tusen kronor som ett komplement till det litterära. Samt ger ett löfte om att om han också läser boken kan räkna med ytterligare ett bidrag på femhundra kronor, men då får han också ställa upp på ett litet förhör om innehåll och läsupplevelse.
Sonen vrider och vänder på boken och sneglar på baksidestexten, grymtar något på gutturalt tonåringsmål och undrar om jag är buddhist. Jag säger som det är, att det med stor sannolikhet var Herman Hesse som sådde det första fröet till maratonlöparen i mig. Ty efter att Siddhartha förlustat sig väldeliga i staden några år lämnar han den och alla dess värdsliga fröjder och söker sig ut på landsbygden för att leva ett asketiskt liv med målet att nå fram till nirvana. Ja, inte bandet Nirvana då förklarar jag för sonen, utan ett slags högre upphöjt själsligt tillstånd, något motsvarande känslan man kan ha efter att ha gått i mål i maratonlopp. Åt det skakar sonen bara på huvudet, och förklarar med ett snett leende att maratonlöpning inte är någonting de tagit upp i skolan på lektionerna i religionskunskap.
Jag förklarar att löparens liv i mångt och mycket är att likna vid den med tiden upplyste Siddharthas liv; ett liv i enkelhet och andlig innerlighet, en strävan att med stort mentalt och fysiskt fokus nå fram till en slags själslig frid som får livet och tillvaron i stort att framstå i ett förklarat sken.
– Du menar att äta två semlor på raken som du gjorde igår, undrar sonen.
– En löpares belöningssystem skiljer sig en smula från Siddharthas, förklarar jag sanningsenligt (och upplyst), en skopa kokt råris efter ett långpass skulle allvarligt ta knäcken på en löpares nirvana. Två semlor däremot får både kropp och själ att strax börja längta till nästa långpass.

Sonen betraktar mig skeptiskt. Han hade en period då han glatt löpte på i sin faders fotspår, men så en dag sprang han in på ett gym och där blev han kvar. Nu lyfter han vikter så stängerna bågnar och förklarar emellanåt för fadern (som han betraktar som en i sammanhanget oupplyst novis) allsköns olika träningsmetoder för muskulär utveckling samt lever huvudsakligen på burkar med kvarg. Jag försöker locka med en kanelbulle då och då (ytterligare en väg till löparens nirvana) men sonen är lika konsekvent i sitt näringsintag som en gång Siddhartha, inget onödigt fluff i matskålen här inte.
– Sa du femhundra kronor, säger sonen.
– Jag sa det, säger jag.
– Ok, säger sonen, stoppar ner Siddhartha i träningsväskan, jag drar till gymmet!
Jag vinkar farväl. Sexton år och redan längre än sin fader. Man kanske skulle testa en burk kvarg?

Åren går, Runners World består! I år firar tidningen fyrtioårsjubileum, man får nypa sig i armen. Åttiotalet, var inte det alldeles nyss? Åren rusar på, och känns det som att åren har ökat takten de senaste åren, samtidigt som tempot i undertecknads rusande i löparskor inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Det var ett tag det sattes något personligt PB, med en med åren alltmer tilltagande ödmjukhet (!) börjar insikten komma krypande att det nog inte kommer några fler. Lyckligtvis finns det åldersklasser, i år får jag häpnadsväckande nog börja harva i M65. Det är bara att nypa sig i armen igen, var jag inte tjugofem alldeles nyss? Eller i alla fall fyrtiofem?
Med åren har jag i alla fall utvecklat en så kallad löpardetektor (roligt att åtminstone något utvecklat sig), ett slags dubbelseende i det jag läser i min roll som bokredaktör för ett månadsmagasin (Femina) – där jag, vill jag påstå, förenar det bästa av två världar, litteraturen och löpningen. Det har varit till stort gagn och glädje (vuxenspråk från nittonhundratalet) för tidningens återkommande sida, ”Jag är löpare”, där många bekanta (och blivande bekanta) passerat revy genom åren, med det gemensamt att de alla har haft löpning som ett intresse. En hel del löpande författare har det blivit, och det är där min löpardetektor spelar in. I allt jag läser är löpardetektorn påslagen, dyker det upp en löpare i texten, eller en anspelning på löpning, tänker jag ”ahaaaa”, det kan inte vara en slump. Varför skriva om löpning om man inte själv är löpare? För tre år sedan fick jag (exempelvis) Lydia Sandgrens väldiga debutroman ”Samlade verk” som pdf, för att hinna vara aktuell med böckernas utgivningsdagar måste jag alltid läsa manus mycket tidigt (ibland får man be författarna skynda på lite med skrivandet), och minsann – en av huvudkaraktärerna tränade löpning.

Jag kollade med Lydia, och visst tränade hon löpning. Jag blev den första som intervjuade henne om romanen, det vill säga, om löpningen i romanen – just romanen (på 690 sidor) avhandlades på ett par rader. Det tyckte hon var roligt (och en smula udda). I texten i RW nämndes även att Samlade verk var en trolig framtida vinnare av Augustpriset, och mycket riktigt, Lydia Sandgren vann Augustpriset året därefter (den tidigare nämnda utvecklingen av ödmjukhet gäller i huvudsak löpning).

I det här numret av RW är det dags igen. Victor Pavic Lundberg debuterar med kriminalromanen ”Den som överlever”, där det dyker upp en löpare några kapitel in i texten.

En kvinnlig journalist vid namn Danijela ger sig ut på en löprunda i mörkret på Djurgården i Stockholm. ”Trots att det redan var mörkt ute undvek hon att klä sig i en gul, skrikig reflexväst. Det var bara idioter utan någon respekt för sin värdighet som tog på sig sådant. Danijela skulle hellre bli påkörd av en buss”. Jag vill också påstå att Victors ”Den som överlever” är en trolig vinnare av debutantpriset på ”Crimetime award” på Bokmässan nästa år (kom ihåg var ni läste det först). Vad sen Victor själv tycker om att springa i reflexväst – det kan ni läsa under rubriken ”Jag är löpare” längre bak i tidningen.

Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!