Trollsk löpning – memory lane!

Trollsk löpning – memory lane!


 

Gysing goes Troll Trail

Stuart McInnes rattar Landrovern på vägen mot Bunn inne i Smålands djupa skogar. Det går mot kvälls, strålkastarna lyser upp vägen som slingrar sig fram genom tät, hög granskog. Här och där glimmar det till, där ljuset slår mellan trädstammarna. Vargögon? Björn? Andra okända väsen? Stuarts son kallar vägen för Trollvägen, Stuart skrockar och varnar för de vattenfyllda dikena längs vägen, går man ner sig där kommer man kanske aldrig upp igen. Jag tänker att Stuart försöker trollbinda mig. Kanske har han själv en liten svans därbak? På ytan verkar han dock vara en högst normal och trevlig skotte från Edinburgh (utan kilt), som hamnat i Bunn för kärleks skull (hans fru är från trakten). Stuart har plockat upp mig vid Jönköpings station, bagageutrymmet är fullt av julklappar, snart är det jul. Och i morgon är det race, Troll Trail längs med John Bauer–leden.

Jag tyckte jag behövde ett sista lopp innan året var slut, en liten adrenalinkick innan julfrossan, så jag googlade runt på nätet, och hittade Troll Trail Winter Running Series. Det är ett nytt projekt som startats av Stuart och Lisa Långström, som bor i Växjö. Tillsammans driver de PepUp, ett företag som arrangerar lopp av olika slag. Ambitionen är att kicka igång turistnäringen i Småland i lite nya riktningar. Här finns bland annat massor av fina vandringsleder som är perfekta för trail–löpning, och sjöar som gjorda för Swimrun.  Stuart har arrangerat vinterlopp i Skottland med lyckat resultat, och är en av arrangörerna bakom den gruvliga Celtman, världens kanske tuffaste full–längds–triatlon med 4000 höjdmeter och långsimning i isvatten.

Lisa och hennes man Tony arrangerar triatlon, swimrun– och multisportlopp där det största är 24–timmars–loppet Beast of Sweden. Men den nya vinterserien är för vanliga dödliga, försäkrar Lisa, när jag dagen innan pratar med henne på telefon.

– Jag har sedan tidigare var ideellt engagerad i idrottsrörelsen. En av anledningarna till att jag startade företaget för ett par år sedan var att få vuxna att våga ta klivet ut, prova på någonting nytt. Det är så många som slutar idrotta helt när de slutat skolan. Jag har själv testat på och vågat vara nybörjare i olika idrotter, som MTB, Swimrun, trail–löpning, jag vet hur kul det är bara man kommer igång.

Men när de gjorde ett testlopp med Troll Trail i mars blev det lite jobbigt. Då var det fyra decimeter snö och skare.

– Många var helt slut när de kom i mål, skrattar Lisa, det gick knappt att springa, man trampade igenom skaren hela tiden.

Det var i mars, det. Nu är det december och snön är borta. Det är fem plus och marken torr och mjuk. Den stora frågan är, springa i kortbyxor eller inte springa i kortbyxor? Att springa i kortbyxor två veckor innan jul kan ju ge lite show–of–poäng i poängligan för fåniga fåfängligheter, samtidigt ogillar jag starkt att frysa. Men jag kommer på att jag inte packat ner några kortbyxor (vilket löparpucko packar väl ner kortbyxor i december?) vilket löser frågan på ett bekvämt sätt. Jag och Stuart rullar vidare genom mörkret, snart är vi framme vid Bauergården, det är där jag ska bo.

John Bauer (Pojken som inte var rädd)

Jag är ensam gäst i ett annex till huvudbyggnaden, det är inte högsäsong om man säger så. Inga bilar, inget brus från motorleder, det är så tyst utanför att man kan höra tystnaden, ett mycket märkligt ljud. Ungefär som mörk materia, ingen har någonsin sett mörk materia, ändå finns den (försäkrar i alla fall fysikerna). Skogen utanför står tung och ruvar på möjligen mörka hemligheter, här och där glimmar svagt av ljus från fönster hos avlägsna stugor. Det är John Bauers skog, det var här han fick inspiration till att börja måla tomtar och troll. Och för de som aldrig hört talas om honom så föddes han 1882 i Jönköping, växte upp och vandrade mycket i skogarna häromkring och for sedan till Stockholm för att studera vid Konstakademin. Tomtarna och trollen gjorde honom folkkär som få, han gifte sig, fick barn och en höstdag 1918 tog han med sig sin fru Ester och treårige sonen Bengt på ångaren Per Brahe för en färd till Visingsö. Det skulle han inte ha gjort. Det blåste upp till storm, ångaren förliste och gick till botten med både familjen Bauer, sexton besättningsmän och åtta passagerare. Det var en last av dåligt surrade symaskiner av märket Huskvarna som fick skeppet att kantra. Jag drömmer om det där skeppet i storm, jag drömmer om tomtar och troll, jag drömmer om att bli bergtagen, för evigt inlåst i ett berg med ett umgänge där jag är den ende utan svans. När jag vaknar och tittar mig i badrumsspegeln ser jag ut som ett troll, bara hoppas det går att bota med några koppar kaffe och gröt kokad av människor. Det är tävlingsdag idag.

 

Det är lite lugnare i starten i Bunn, än till exempel inför maran i New York. Lisas man Tony kommer släntrande ur skogen, han har precis markerat klart banan, det är femtio minuter till start. En och annan löpare anländer, de hämtar nummerlappar, någon dricker kaffe. Himlen är ganska så grå, men molnen håller inne med regnet, atmosfären är avspänd och lite familjär, det är inte mer än ett trettiotal löpare anmälda. Samtidigt finns där den vanliga anspänningen, ett lopp är ett lopp är ett lopp, varhelst i världen och storleken förutan. Några löpare har samlats för gemensam kamp, de flesta mest med sig själva, en och annan siktar på pallen. Någon kommer vinna, någon kommer komma sist, det kommer bli jobbigt för de flesta av oss och det kommer att bli underbart att gå i mål. Det är alltid underbart att gå i mål, det är i alla fall min sanning. Även om man står dubbelvikt och spyr på löparskorna efter mållinjen. Men jag tänker inte spy på några löparskor, det har jag blivit för vuxen och klok för. Dessutom är de nya. Jag har ett par sprillans Icebug Bugrip, jag hade räknat med snö och is, men därav blev ju intet. Nu får jag springa dubbat på skogsstigar i stället, och det ser jag fram emot. Sedan de där dagarna i november då det föll nästan en meter snö på bara några dagar, är jag ett stort fan av dubbar. Då hade jag inte hunnit byta till vinterdäck och fick krypköra med sommardäck på ishalka till den verkstad där jag har mina däck på förvaring (där jag sedan fick byta däcken själv för kölistan var flera veckor lång).

 

Starten går, och dobbarna klapprar mot asfalt ett par hundra meter, sedan bär det uppför en skogsväg. Skogsvägen blir till en stig, och skogen runtomkring tätnar. Jag kollar efter troll, men ser inga. Inte än i alla fall, men om det fortsätter uppåt som det gör, så lär jag snart få mjölksyra ända upp i ögonen, sådant kan få en att se troll av har jag hört (mjölksyra är en typisk trolldryck).

Men så når vi ett krön, och det rullar utför. Jag älskar backlöpning när det går utför, jag älskar backlöpning betydligt mindre när det går uppför – jag är förmodligen inte unik. Stigen är bitvis ganska teknisk, rötter och sten och aj, aj inte titta på utsikten här, för då står du på öronen. Och där är ju Stuart, med en kamera (i den lilla lopp–världen är alla arrangörer mångsysslare), och SMILE! Jag försöker le trolskt, det går sådär.

Fältet av löpare tunnas ut, plötsligt springer jag alldeles ensam, det är bara skogen och jag. Luften är fuktig och syrerik, jag har en tunn ulltröja på mig, den ger perfekt temperatur, kallare än så är det inte. Banan är inte lång, drygt 9,2 km, men det är bra med höjdmeter. Grå sjöar syns blänka grått vid den gråa horisontens rand, där dimman som möjligen är en och annan älva i dans, svävar över vattenytorna. Det är mycket vackert.

Jag går i mål utan att ha sett några troll, men det var ett magiskt lopp ändå. Glögg och lussekatter i värmestugan efteråt är en optimal avslutning. Och om de boende i Bunn kallas för bunnies – det är en fråga jag ska ställa nästan gång!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!

Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!


November står och stampar farstun, och det hände sig en gång i tiden i samma  månad, då seklet ännu var ungt och ingen ännu kände till det ordet Corona, att människorna på Bjärehalvön lockade med lopp. Det var ett kusligt sådant, rentav gastkramande, och som sådant naturligtvis ohyggligt lockande. Jag for dit, opch minns det som såhär:

Flyget faller långsamt ner över Ängelholm. Det är ett kontrollerat fall, inget fel på flygplanets motorer, det är inte idag jag ska krascha, möjligen i morgon. Av Ängelholm syns intet, allt är dimma och moln och regn och jag tänker att morgondagens lopp nog kommer att bli en riktigt skräckupplevelse. Jag ska springa trail på Bjärehalvön med starten förlagd till lilla Mölle vid havet,  arrangörerna har döpt loppet till Kullamannen Dödens Zon. Sträckan är angiven till 22 km +, exakt vad det där ”plusset” anger vet jag inte, jag bara hoppas det inte innehåller samma överraskning som när jag sprang ”Run the Rann” i en saltöken långt bort i Indien, där sträckan skulle vara 42 km. Vid en vätskestation efter fyra mil (enligt Gps, det fanns inga kilometerskyltar) fick jag dock ingen som helst känsla av att vara nära målet. Där stod två unga indier med några backar vattenflaskor och öken runt omkring så långt ögat kunde se. De unga indierna förklarade artigt, ”no, sir, 15 more kilometers to go”. Ett minne för livet. 37 grader varmt var det också.

Så varmt kommer det i alla fall inte att bli i morgon. SMHI har utlovat fyra  grader och regn, så värmeslag kommer jag i alla fall inte att drabbas av, tänker jag positivt. Till loppets programförklaring ”dödens zon” har arrangörerna också lagt till underrubriken ”När löpning blir till ett äventyr”. Det låter ju väldigt lockande. Bara ge sig ut rakt ut i det okända och se vart man hamnar, ingen tidsjakt, ingen stress, bara kämpa och ha kul, det får ta den tid det tar.

Så talar en klok löpare (i alla fall när formen inte är på topp). Jag har haft strul med en hälsena, jag har haft strul med en grunka i ryggen, dock inte värre än att jag har kunnat springa. En kvinnlig bekant förklarade rått att det förmodligen rör sig om degenerering, med åldrande följer en gradvis nedsättning av kroppsfunktionerna. Men där har hon naturligtvis fel, det vet ju alla som löper att löpning ger evigt liv, och att löpare vid en viss ålder helt enkelt upphör att åldras för att i stället bli tidlösa. Efter det här loppet ska jag bara hitta en kiropraktor som kan vrida ryggen rätt igen – och därmed också tiden.

En del tid hann förstås gå innan jag blev tidlös, så pass mycket faktiskt att jag hör till dem som såg ungdomsthrillern Kullamannen på TV 1967. Det glömmer jag aldrig, det var det läskigaste jag sett på TV, möjligen för att jag inte riktigt hade hunnit bli ungdom när jag såg den. Det var hotfulla skuggor och gruvliga gruvgångar, barn som försvinner, spioner och mystiska ljussignaler. Det är kanske det som det kommer handla om när jag springer in i Dödens Zon i morgon. Kullamannen kommer och tar mig. Bohoooo ­– kanske kommer jag aldrig hem igen.

 

 

Det är tidig morgon och tävlingsdag och jag har vaknat upp i mitt rum på Riverside Hotel i Ängelholm. Det låter lite som Riverside Tower Hotel i New York, men det är det inte. Det vore som att jämföra Rönne Å med Hudson River. Båda har sina kvaliteter, men där skiljer en smula i vattenvolym.

Jag fyller camelbacken med en blandning av avslagen coca cola och vätskeersättning, en gammal beprövad brygd, sträckan är visserligen inte mer än en dryg halvmara, men där är också tusen höjdmeter på en bana som arrangörerna nämner som ”mycket teknisk”. Bäst vara beredd på en lång dag.

Dimma, duggregn och vindrutetorkare som får jobba hårt, naturligtvis far jag förbi avfarten till Mölle och är halvvägs till Höganäs innan jag inser mitt misstag.  Vilse i den skånska saffranspannkakan – nåja, inte värre än att jag kan vrida på ratten, och leta mig tillbaka. Och till slut, på slingrande småvägar genom att böljande landskap som mot slutet störtar tvärt neråt havet, Mölle bye the Sea. Jag har sett vykort från sekelskiftet härifrån, med män och kvinnor i randiga baddräkter, vågade för sin tid, mindre vågade idag. Men i startfållan syns inga baddräkter, här är klädseln inriktad på det som väntar. Mössor, vantar, vattentäta vindjackor, långtights och trailskor med grova sulor. Det finns förstås också en och annan mutant, i linne och korttights och hud som lyser i ett slags rosa skimmer. Jag brukar kalla dem för de ”kallskurna”, varelser komna ur ett annat material än vanliga dödliga, alldeles okänsliga för kyla.

Fen minuter till start, och plötsligt upphör regnet. Ett mirakel, och några danskor bredvid mig prisar vädergudarna på danska. Det är många danskar här, Danmark är inte långt borta, det var förresten en dansk kung, Kristian II, som gav Ängelholm stadsprivilegier en gång i tiden. Bara så ni vet.

Starten går, det börjar med någon kilometer asfalt längs havet. Sedan bär det in i skogen, bär det uppåt. Vi är på väg mot klipphedar med namn som Isle of Skye och Drakryggen och någonstans kommer kanske också Strandvaskaren dyka upp, den oroliga vålnaden av en sedan länge drunknad sjöman, för att försöka dra mig ner i djupet. Jag räknar också med en och annan rabiessmittad rondellhund på jakt efter mörade löparvader, då vi kommer springa längs den strand av enorma kullerstenar , Håle stenar, där konstnären Lars Wilks uppfört sitt plockepinnliknande konstverk, Nimis. Och från Nimis uppför Kullaberg igen via Dödsbacken. Med andra ord, in i Dödens Zon!

 

Det går uppför, men inte mördande uppför. Kortare steg, försöker hålla samma kadens som på platten och pendlar vackert med armarna och begrundar naturen runt omkring. Den är storslagen, går i fyra nyanser av grått med inslag av flammande färgklickar av löv som ännu inte släppt taget om bokskogens grenar. De arma träden har dock tappat det mesta av löven, står där och stammar halvnakna i novemberkylan. Skälderviken skymtar nedanför, väldigt grå den med. Och under fötterna, en matta av löv, fuktig jord, lera. Tunga dofter av mylla stiger ur marken, man kan bli yr för mindre.

Jag tänker efter drygt sju kilometer att det här är ju inte så mycket annorlunda än Lidingöloppet och att arrangörerna nog tagit i allt vad de orkat i marknadsföringen om väntande strapatser. Men det var dumt att tänka så, hann knappt tänka klart förrän allt plötsligt förändrades. Stigen smalnar och det bär utför, och det bär ännu mera utför. Det är stubbar och stenar och rötter och lera och jag drattar inte särskilt elegant på arslet som i ett slag förvandlas till en skånsk våtmark. Jag vill inte tänka på hur jag ser ut, men räknar kallt med att bli baktalad andra löpare.

V kommer i ut på strandremsan Håle Stenar, där ligger såphala kullerstenar i jätteformat, det är spännande att balansera runt och klättra ett tag, men (de förbannade) stenarna tar ju aldrig slut. Kullerstenssträckan känns som flera kilometer, med löpare som tar sig fram i de mest varierande stilar. Armar fladdrar runt i de mest avancerade balansakter, ben och fötter far åt alla håll. Jag halkar till, biter ihop, känner hur något lossnar i en tand och ser framför mig tandläkare Berglund hemma i Stockholm, hur han står och gnuggar händerna (nu är det nog dags att byta ut allt amalgam mot plast).  Men inte tänka på det nu, håll tand för tunga, vidare och vidare.

Plötsligt dyker Lars Wilks bygge upp, en stadig bråte av drivved, slipad slät av stormar och hav. Jag begrundar konsten med ett öga, håller det andra riktat mot stenarna på marken, en konstig upplevelse, mer åt det skelande än själsliga. Till slut tar i alla fall stranden slut och det bär brant uppför. Det är klättring över klippor, här och där får man häva sig uppåt med grepp om små träd och rötter. Låren ylar, mjölksyran sprutar, det är verkligen löpning som äventyr.

Det bär utför igen innan låren riktigt återhämtat sig, jag gör en snygg kullerbytta och landar mjukt på camelbacken, med gegga all over. Men vad gör väl det, inget brutet, bara fåfängan stukad, framåt mot Kullens fyr. Fyren ligger 187,5 meter över havet, vägen upp är kamp, utsikten är hisnande, vinden blåser friskt, och på min ulltröja, över bröstet, små vita pärlor av svett. Det enda bling-bling en traillöpare behöver.

Banan fortsätter vidare längs havet, mot målet i Mölle, det är branta stigar och hisnande stup mot en horisont utan slut. Jag blir inte jagad av Rondellhundar, ingen Strandvaskare försöker dra ner mig i havets djup, men jag klarar mig fint utan det, löpningen räcker mer än väl. Jag går i mål på 2.41, en dryg timme efter segraren. Det känns i hela kroppen, jag är grundligt stenad av Håle stenar. Där väl Håle är släkt med Hin, om inte rent av densamme. Djävulskt jobbigt var det i alla fall, och faen så kul. Det svär jag på!

 

Epilog: Kotknackaren tryckte en vecka senare in en armbåge i vänstra Glutus Maximus, för att lösa upp en muskel som krampat. Det gjorde djävulskt ont det med. Och därmed kroppen regenererad (ej degenerad) med siktet inställt på tidlös löpning i evighet, amen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delar av den går på öppna klipphedar som på Isle of Sky, Drakryggen, dödsbacken, Nimis, klippstenshopp får löparen att ena stunden kippa efter andan av den otroligt vackra naturen. Andra stunder är det som de gamla drunknande sjömännen, Strandvaskaren vill dra ner en i avgrunden och med andnöd kämpar man mot brinnande mjölksyreben.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lysande löpning

Lysande löpning


Lysande löpning/ Memory lane

 

Det är en torsdag i början av oktober  2016. Klockan närmar sig sex på kvällen, jag sitter i en bil som sniglar sig fram i en oändlig kö av bilar som ska ta sig igenom Slussen i Stockholm och ut längs Stadsgårdskajen och vidare mot hemmen där bortom någonstans. Där ska de så småningom vackla ur sina bilar, svära över dessa förbannade jävla bilköer som bara blir värre och värre, säga hej till familjen (för de som har familj), kolla in vad som finns i kylskåpet och röra ihop någonting över spisen och sedan falla ner i soffan (för de som har soffa) framför TV:n. Ännu en vanlig vardag är över i livet.

Men det ska inte jag. Jag svär över bilköerna som alla andra, pulsen ligger en bra bit över distanspass–tempo, jag har en tid att passa. Klockan 19.00 går starten i Amazing Night Trail i Hellasgården, och i den här trafiktjockan är det frågan om jag hinner fram i tid.

Men jag hinner fram i tid. Vid Danvikstull släpper det, det är rena ketchupeffekten på trafikförstoppningen,  pruuderuppp  bara och hastigheten ökar från krypkörning i 25 km till 50, 60 och 70. Jag glider in på parkeringsplatsen på Hellasgården strax efter halvsju och läget är lugnt. Det här kommer inte att bli någon vanlig vardagskväll i mitt liv.

Night trail, det är nytt för mig i mitt löparliv. Här handlar det om att springa 10.5 km på slingriga stigar genom en skog i mörker med en pannlampa på huvudet. Tävlingsledningen har satt upp reflexskyltar och gjort markeringar på träd med en färg som reflekterar ljus.

Hellasgården är ingen ny plats i mitt liv. I ett tidigare millennium tog min pappa hit mig första gången, då var jag fem år, det var mitt i smällkalla vintern, vi badade bastu och jag rullade mig i snö utanför. Jag kan fortfarande känna hur blodet rusade under huden av den ilsnabba temperaturväxlingen. Min pappa badade i den upphuggna isvaken, men det gjorde inte jag, jag kunde ännu ibte simma. Och långt senare i livet, många löpningar i milspåret och löpningar i våtdräkt på alla möjliga stigar, och simningar kors och tvärs över Källsjön när jag och min bror tränade för Amfibiemannen, och när jag och min polare Totte tränade för Ö till Ö. Men aldrig att jag har sprungit här i mörker en höstkväll i oktober.

Vi är ett hundratal i starten. Eldar brinner, brinnande ved luktar så gott, det sprakar till i generna, urtida minnen stiger upp till ytan, från där vi satt i grottorna och höll mörkret och vargarna borta med flammande brasor. Det är bara den dunkande eurodiscon som stör bilden en smula (den håller förmodligen också vargarna borta), det är uppvärmning på gång. Jag vevar lite med armarna, men spar på energin till löpningen. Discoåren är förbi, jag bara sträcker lite varsamt på ryggdiskarna och tänker på vardagsdisken där hemma. Ingen disk idag, ingen vardag den här veckodagen. Jag ska springa genom mörka skogen med pannlampa, och jag vet att det kommer att bli ett minne för livet. Det är i alla fall vad Anna säger vid min sida.

– Nu kommer vi att skapa ett minne, säger hon samtidigt som hon fifflar med pannlampan tills hon blir riktigt på lyset (ö-hö).

Vi ska springa ihop, Anna först, och jag efter. Anna ska få hålla tempo, då håller jag mig lugn, rusar inte iväg. Vi ska springa utan tankar på tid, bara springa och känna in, hitta en fin rytm och uppleva skogen. Ingen tävling idag. Anna får lysa upp min väg, och jag hennes, lite så där bakifrån. Det är väldigt poetiskt, vilket jag berättar för Anna.

– Kolla in min häck, menar du, skrattar Anna (en klok och livserfaren kvinna).  Glöm bara inte bort var du sätter fötterna, det är en helt annan grej att springa på natten än på dagen.

 

(följa häck, bilden har dock inget med loppet att göra, springa trail i badtofflor, det skulle se ut …)

Anna är van vid skog och mörker, har orienterat i många år och kört nattorientering, vilket låter som en livsfarlig sport. Tänk om pannlampan slocknar mitt ute i ingenstans? Då blir det väldigt mörkt.

– Man ska alltid ha extra batterier med sig, förklarar Anna.

Fast det har hon inte nu, det har hon glömt. Jag fingrar på min pannlampa (en lånelampa).  Undrar hur länge batteriet räcker? Men jag hinner inte fundera så mycket mer, för pang, där går starten!

 

Startfältet drar på bra i början. Många löpare har namn på orienteringsklubbar tryckta på ryggarna. En kvinna springer i kortärmad T–shirt, hon måste vara ett kallblod, det är bara sju grader varmt och fallande temperatur. Jag har en långärmad ulltröja med ett linne över och handskar och mössa, springer jag vilse tänker jag i alla fall inte frysa ihjäl.

Första kilometern går längs med sjön mot badet på andra sidan, här finns det lampor vid sidan, bara att rulla på i klungan. Men när vi kommer fram till badet är det rätt upp i skogen, här dras startfältet ut och det blir terränglöpning på riktigt. Annas rumpa rör sig rytmiskt över rötter och stenar men jag får snart fullt upp med att hålla koll på var jag sätter fötterna, till förfång för vidare estetiska och filosofiska funderingar om bra form är lika med god form. Skogen står mörk runt omkring oss, granar och tallar ruvar tunga och tysta och undrar möjligen vad det är för en ström av ljushuvuden som kommer här och stör deras nattsömn. Jag har nyligen läst ”Trädens hemliga liv” av tyske biologen Peter Wohlleben, som skriver att träden har känslor och att deras rötter är som långa nervtrådar som ytterst långsamt banar sig väg genom jorden och känner av tillvaron. När jag plötsligt sätter en tå i en av dessa nervtrådar och är ytterst nära att göra en riktig kullerbytta (låg tyngdpunkt och ett frenetiskt viftande med armarna räddar mig), är jag dock övertygad om att det gjorde mer ont i min stortå än i trädet.

Det är bitvis väldigt teknisk löpning, mycket roligt, inte helt ofarligt. Det finns många stora stenar man kan slå ihjäl sig på. Nattlöpning på stigar som de här måste man springa koncentrerat, varje steg övervägas. Det är en märklig känsla att röra sig framåt där i bubblan av ljus från pannlampan, det är lätt att bli storslagen och se det som en metafor för livet – hur mänskligheten far fram på sitt lilla klot av ljus genom kosmos kolmörka oändlighet. Ett blött steg ner i ett gyttjehåll gör mig dock jordnära igen.

Så dyker där upp ett troll! Vi är några som springer i grupp, det är brant uppför och brant nerför, tempot är jämt, några flåsar lite mer än andra, och så plötsligt står han där vid sidan av stigen. En äldre man i hatt och rock, ingen ficklampa, ingen hund, han bara står där med ryggen mot löparna, huvudet vridet bakåt en smula, hakan full av skägg. Inget leende, inget heja, ingenting.

– Vad var det där, undrar någon, hur kom han dit? Det är ju kolsvart här!

Jag tänker Jordskott, serien i SVT förra året, där Moa Gammel är på jakt efter en dotter som rövats bort av väsen i skogen.

– Öka Anna, här kan vi inte stanna!

Anna springer på bra. När vi körde Ö till Ö sprint för en tid sedan gick det tyngre. Nu har en släng av lågt järnvärde styrts upp med en massa spenat och blodpudding – rena delikatesskosten för långlöpare. Vi leker oss fram genom skogen, upp och ner, många sidsteg, skiftar tempo.  När man springer stigar på det här sättet, knappt synliga, och bara följer reflexerna, är det lätt att glömma bort både tid och distans, huvudet har fullt upp med att kalibrera stegen för underlaget.

Till slut kommer vi ut på något som mer liknar en väg, tempot ökar, och då händer det, Anna trampar snett på en sten. Hon rullar runt i blåbärsriset vid sidan av vägen, lägger sig på rygg med foten och benet rakt pekande upp – och säger något otryckbart. Hon förklarar snabbt att hon har stukat foten och att det är bra att hålla benet rakt upp för det minimerar svullnaden.

Och så säger hon att jag ska springa på.

– Men jag kan ju inte bara lämna dig här, säger jag. Vad slags man lämnar en kvinna i nöd bakom sig?

Spring, säger Anna, annars blir hon arg.  Jag ska ta mig i mål, jag har ett reportage att tänka på, hon fixar det här. Det blir ju reportage vilket som, säger jag, en olycka och ett brutet lopp räcker mer än väl, det är all den dramatik som behövs för en bra story (en gång nyhetsreporter på Expressen, alltid nyhetsreporter på Expressen), men det örat vill Anna inte lyssna på.

Plötsligt dyker en funktionär upp, han kommer från ett vägskäl en bit bort där han stått som lysande vägvisare. Han lovar ta hand om Anna. Så jag springer motvilligt på, känner samtidigt hur bilden av mig själv som löpande gentleman börjar krackelera i sömmarna. När jag hör spridda toner från eurodisco spridas genom granmörkret är det som en obetvinglig magnet, målet är nära, jag ökar farten, det är gångväg nu och ingen fara för några nerviga rötter. Jag ger järnet (genom spenaten) för en snygg målgång, går i mål på strax under timmen, och får höra att segraren, Jonas Leanderson, gått i mål på 36.53. Han måste ha sprungit som ett jordskott (hälften människa hälften troll), ofattbart annars hur man kan springa så snabbt i mörker på en sådan trixig bana.

Någon timme senare rullar bilen hemåt i kvälle, det lyser från lamporna i  lägenheterna i Hammarby Sjöstad, klockan visar att Aktuellt har börjat, nyheter från hela världen med krig, orkaner och annat elände strömmar ut i vardagsrummen. Annas fot ömmar en smula, men inte värre än att hon tror hon kan springa med den om några dagar. Det är ingen olycka som kommer med i Aktuellt, men vi kommer aldrig att glömma den. Vi kommer aldrig att glömma det här loppet i mörkret genom skogen i Hellas den sjätte oktober 2016. Ett litet lopp en vardagskväll, som blir till ett minne för livet.

Man kan börja tro på troll för mindre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ljuset i tunneln – Memory Lane

Ljuset i tunneln – Memory Lane


Jag bor på Lidingö, åker genom en tunnel varje gång jag lämnar ön (efter att ha åkt över en bro). Det är oerhört bekvämt, jämfört med tiden innan tunnel. För tre år sedan fanns ingen tunnel. Det känns som en evighet sedan. Då sprang jag genom tunneln. Det känns som igår. Så här lät det då:

 

Det kommer att bli mitt tredje tunnellopp i Stockholm. Jag har sprungit Södra länken, jag har sprungit Norra länken, nu ska jag ner under Riddarfjärden från starten vid nya Karolinska sjukhuset och sedan upp någonstans vid Medborgarplatsen på Söder. Den här gången blir det en tågtunnel, det vill säga en servicetunnel som sträcker sig längs den nya pendeltågsbanan, asfalterad och utan räls. Man kan springa som på räls, men man kan inte springa på räls, det är en av löparlivets oomkullrunkeliga sanningar. Risken att spåra ur är alldeles för hög.

Drygt 33 000 löpare har anmält sig, banan mäter 7,6 km och ska enligt rapporter vindla sig fram under jorden med ordentligt tilltagna upp– och nerförsbackar. Loppet är döpt till TunnelRun, och kommer att bli en engångsföreteelse. It´s now or never, som Frank Sinatra brukade sjunga, vill man springa det här loppet ska man göra det nu. Vill man bli historisk och få en bra berättelse till de eventuella barnbarnen i en kommande framtid, så är det i dag det gäller. Det är det jag intalar mig där jag står i sovrummet hemmavid och plockar bland en massa utslängda löparkläder på sängen med höger hand, den vänstra har jag i bandage. Det har gått en månad efter kraschen i Arena Run i Friends Arena, där jag fastnade med en fot i en bilring och föll näst intill fatalt framåt, men fortfarande ömmar handen så pass att jag knappt förmår att peta mig i näsan (inte så att jag ofta behöver peta mig i näsan, men ibland kraxar en kråka till och vill ut) det är vridningen av handleden som ställer till problem. En konsulterad doktor trodde varken på benbrott eller spricka och ordinerade vila och Voltaren, men tio dagar med Voltaren hjälpte inte, gav bara magen utbrott utan avbrott. Jag funderar på att konsultera en ny doktor och kanske få till en röntgen, om det nu inte bara är så att läkköttet har blivit en smula segt med åren?

Lyckligtvis går det ändå att springa, och bäst då när man viker in tummen under pekfingret och så att säga låter handen knipa åt om handen. Och vad ska jag då ha på mig?

Det blåser isvindar ute, men brorsan som också ska springa loppet, har hört ett rykte om att det kommer att vara arton grader varmt där nere i tunnlarna. Exakt var han hört det är lite oklart, mer än att det var någonstans på nätet. Och är man då vinterrustad utifrån när man löper in i den där tunnelvärmen, då blir det ju rena värmechocken och löpningen en formidabel pina. Brorsan tänker färdas lätt i korta tajts och linne, och ha en massa släng–kläder på sig i starten. Stadsmissionen ska ha containrar framställda i starten som man kan slänga överdragskläder i som man ändå har tänkt kasta bort. Och det är just det, där jag står framför sängen med alla löparkläderna på, jag tycker inte jag har några kläder jag bara sådär på rak hand kan kasta bort. Somligt är visserligen urtvättat och noppigt och har sett sina bästa dagar, men alla minnena i dessa plagg – tänk om dessa T–shirts kunde tala!

Kolla bara här, tröjan från The Great Wall Marathon i Kina, det måste ha varit minst tio år sedan. Den har fått vila bra länge i garderoben, men borde inte barnen få ärva den en dag? Och den här, från Big Sur Marathon i Kalifornien, när jag håller i tröjan är det som det vore igår. Den där väldiga dimman som svepte in från Stilla havet, och fick temperaturen att sjunka med tio grader, där frös man nästan ihjäl. Men den har ju också legat här i evigheter, och aldrig har väl barnen egentligen (hur underligt det än låter) visat något större intresse för alla mina fina T–shirts från lopp runt om i världen. De får faktiskt skylla sig själva. Jag klär mig i ett osorterat urval av gamla minnen och tänker att ”oh, vad Stadsmissionen kommer att bli glad idag”!

Uppvärmningen blir aningens oortodox, jag får skjuts i bil ända fram till Karolinska sjukhuset av min simtränare, med mera, (hon är hälften människa, hälften delfin, och med en häpnadsväckande tilltro att kunna göra mig till en bättre simmare), vi sitter kvar i bilen och pussas fram till dess det är femton minuter kvar till start. Det är en mycket effektiv uppvärmning, när jag väl kliver ur bilen är kroppen full av endorfiner och andra sprakande spårämnen. Nu ska här rusas genom underjorden, med Dire Straits The Tunnel of Love i lurarna.

Men det är inte Dire Straits som håller i uppvärmningen minuterna innan start – det är Susanne Lanefelt, och tiden gör en timewharp!! På en jätteskärm studsar Susanne fram exakt som densamma som på 80–talet i SVT:s otroligt populära träningsprogram ”Gymping”, där hon blev Kniiiip med hela svenska folket. Ola Bryngelson, ledare för Team Stockholm Marathon, dyker upp vid min sida, där är fullt av TSM:are i startfältet . Vi gläds båda över den fantastiska stämningen och uppslutningen till loppet. Huvudstaden bjuder till löparfest, och alla stadens löpare ser ut att vilja vara med. Och vi kniiiper med Lanefelt, innan det är tid att släppa loss i tunneln.

Starten går, och det är rätt svalt i linne. Men nere i tunneln ska det ju bli varmt, det har ju brorsan lovat, hoppas tunneln dyker upp snart.  Det är trångt i början, och några egentliga ambitioner har jag heller inte, det här loppet är ett lopp att uppleva, inte tävla i. Det sa i alla fall speakern, innan startskottet gick. Och hur jag än springer, så kommer det ju ändå att bli PB – 7,6 km är en helt ny distans för mig – och säkert för de flesta andra också.

Vi springer drygt 1600 meter ovan jord, och så bär det ner i tunneln. Fältet har tunnats ut, jag har sprungit på en del för att få upp värmen. Tunneln öppnar sig, lyser i mörkt rött, det är som att springa in i ett kärlsystem. Jag tänker en aorta till stadens hjärta, och högt upp på tunnelns väggar flimrar bilder i neon förbi, som sprakande nervimpulser. Låter det som jag är på en flumride, får jag skylla på tryckförändringar, tunneln stupar brant nedåt, benen pinnar på i alldeles underbart tempo. Jag tillhör den kategori löpare som har väldigt lätt för att löpa utför, kanske för att jag sedan födseln är tämligen svank, jag bara lutar mig tillbaka och låter benen rulla. Värre är det uppför, där får jag springa framåtböjd för att inte trilla bakåt.

Men snart planar banan ut, och farten sjunker. Jag passerar en kör som sjunger så det dånar, man skulle kunna säga ”som faen” eftersom vi befinner oss i underjorden, men det låter gudomligt vackert. En skylt markerar Odenplan, och se där, en arrangerad kyrkogård. Det är lite spöklikt, och jag ökar tempot. Brorsans försäkran om arton grader varmt i tunnlarna var som väderprognoser brukar vara, inte särskilt väl överensstämmande med verkligheten, snarare är temperaturen runt elva. Men det är gott nog, i mitt linne ligger jag i gränssnittet mellan att frysa och inte frysa. Till dess jag plötsligt springer in i en iskyla, temperaturen sjunker dramatiskt, kan det vara Riddarfjärden som är ovan som kyler ner?

Det känns stort att springa under Riddarfjärden. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt den genom åren, på träningsrundor och i Stockholm Marathon, men nu alltså för första gången under. Jag är full av beundran för alla dessa ingenjörer och byggjobbare som skapat de här tunnlarna, hur allting håller samman och inte faller ihop. Jag ser inte en droppe vatten läcka in från Riddarfjärden, och det är jag mycket glad över.

Jag springer så fort jag bara kan genom en värld där solen aldrig lyser, och med stenväggar runt omkring som är miljarder år gamla och tänker att här är tiden ingenting. Det kan ju också bero på att jag har svårt att vrida på min sargade vänsterarm för att kolla in löparklockan, vad nu det skulle tjäna till förresten, här finns ju knappast någon satellitkontakt.

Men jag vet att jag närmar mig slutet när det börjar bära uppför, väldigt mycket uppför. Tvåhundra meter kvar ropar en funktionär, och där skådar jag plötsligt ljuset bortom tunneln. Solen lyser, ett torg öppnar sig fullt av människor och musik, och en portal i plast som signalerar målgång sträcker sig mot himlen.

Jag lämnar tunneln bakom mig, glad och lycklig. Det var på många sätt ett alldeles fantastiskt lopp, en mäktig och märklig miljö att löpa igenom, ett under att beskåda av formidabel ingenjörskonst. Men underjorden i all ära, det är hos de levande jag känner mig mest hemma. Jag får en banan i handen, en flaska vatten och en påse med nötter. Jag spanar ut bland människorna, ser ut över torget och skymtar en bekant bil. Jag tänker – TunnelRun avklarat – nu ska jag lära mig simma bättre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dolomiterna i minne

Dolomiterna i minne


För fyra år sedan vid den här tiden, innan någon visste vad Corona var, for jag till Italien och sprang i de brantaste berg jag någonsin sprungit i. Ett lika plågsamt som kärt minne (nostalgi i coronatid):

 

Jag kan knappt berga mig.  Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail.  Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.

Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter).  Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!

– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.

Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan ”Rock´n Trail” på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.

– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det  är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.

Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.

Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30–årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa,  i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.

Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.

Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför  mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.

I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.

– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?

Nämen va–f–n! Men jag hinner inte ens säga ”Keb …”  – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då ”inga berg i Sverige ” Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som ”auf wiedersehen”. Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.

Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.

Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k  ”lerarschel” och knäar vidare. Traillöpare  är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar,  spring, klättra och kläng mot nya vårar!

Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.

Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.

Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.

Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för  jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.

Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.

Men var är Carsten?

Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon (”scheisse”) skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

 

Fakta:

Dolomite Extreme Trail

Tre distanser: 103 km, 53 km, 23 km

Höjdmeter: 7150 m, 3800 m, 1000 m

http://www.dolomitiextremetrail.com/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö


IFK Lidingös veteransektion hör till Sveriges mest aktiva. Eva Krönlein är ansvarig för veteranerna sedan ett år tillbaka. Hon blev själv aktiv i klubben 2013, och hör idag till Sveriges främsta veteranidrottare med inriktning på 200 och 400 meter.

– Det är otroligt roligt med veteranidrott, säger Eva Krönlein, både att få tävla och för gemenskapen. Jag har träffat en massa människor som blivit bra vänner när vi tränat tillsammans.

 

 

 När hon växte upp spelade hon volleyboll, men i tjugoårsåldern blev det mest att hon tränade på egen hand.

– Det var som vanliga motionärer, jag sprang en runda ibland, gick på gym då och då och anmälde mig till något lopp när jag fick lust. Men det var helt omedvetet och säsongsbetonat, det var skönast att träna ute på sommarhalvåret.

Det var först när hon kom i kontakt med Mattias Sunneborn och Anna Sunneborn, via barnen i skolan och en träningsgrupp de var med i, som hon kom på att hon kanske själv skulle pröva på ett träningspass med Sunneborns.

– Vi kom överens om att jag och min dåvarande man skulle träna en gång med Mattias. Jag tyckte det var jätteroligt, klarade träningen galant, men min man drog genast en baksida.

Eva fortsatte själv med träningen, gick med i Anna Sunneborns träningsgrupp och satsade på sprint och längdhopp.

– När jag var tretton år blev jag värvad av Danderyds friidrott för att springa 800 meter. Jag hann aldrig träna något för det, jag var så upptagen med annat, men jag sprang någon tävling och tyckte det var bland det värsta jag hade gjort i hela mitt liv. Det skulle jag aldrig göra igen.

Korta distanser som 60, 100 och 200 meter plus längdhopp kändes dock mer överkomligt när hon började i IFK Lidingö.

– Jag har varit rädd för 400 meter också, men förra sommaren hände något när jag tränade med 08fri.Masters på Stockholm Stadion. Det var där jag började tycka att det var möjligt att genomföra 400 meter.

Det gick så pass bra att hon vann DM i januari på 69.70 i K50 (hon har fyllt 53).  Förutom då att hon också tog guld på 60 meter och 200 meter.

– Det gick så himla bra där, det var mitt snabbaste lopp på 200 meter någonsin, 30.20.

Parallellt med friidrotten tävlar hon också i tyngdlyftning, olympisk gren, med ryck och stöt. Där tog hon silver i EM 2017.

– Vi är flera vuxna kvinnor som tränar tyngdlyftning tillsammans, det är fantastiskt bra för kroppen, jag har aldrig mått så bra i kroppen som jag gör nu. Det är en sådan komplett träning, vi är alla så mycket starkare än vi tror. Och det kan man hålla på med upp i hög ålder, som med allting annat handlar det bara om att bygga upp träningen gradvis.

Eva säger att det bästa som hänt henne under senare år att hon kom igång med träningen med Anna Sunneborn.

– Träningen har gett mig så otroligt mycket, det är så lekfullt med veteranfriidrott. Här springer man och jagar varandra, hoppar och gör en massa roliga grejer. Varför slutade man med det här när man var ung?

– Att få tävla är också jätteroligt, men det är inte det viktigaste för mig, men jag tror att det är en bra drivkraft som gör att man håller fokus. Det är så välkomnande och prestigelöst med veteranidrott. Det är bara du själv som sätter upp barriärerna, man är själv sin största kritiker. Det är ingen annan som skulle säga ”men gud vad gör du här, du springer ju inte så fort”.

– Träningen har också varit bra för min psykiska hälsa, den har hjälpt mig genom olika livskriser, ibland har träningsrutinerna varit det som har hållit mig uppe.

Intresset för veteranfriidrott har ökat under senare år, och det är mycket Mattias Sunneborn och Jenny Åkervalls förtjänst, menar Eva (med träningsgruppen 08fri.Masters),

– Problemet tidigare har nog varit att veteranfriidrotten varit lite osynlig, att folk inte fattat att de själva kan vara med, och inte bara barnen. Jag tog med min yngsta son när jag började med tyngdlyftning och han var fjorton, och så tränade vi tillsammans. Det är så roligt att fler söker sig till veteranfriidrott nu, alla blir bara glada ju fler som kommer.

Och vad tycker barnen om en mamma, plus femtio, som kommer hem med medaljer från löp– och tyngdlyftningstävlingar stup i kvarten?

– De tycker faktiskt att jag är supercool, skrattar Eva.

Löpning på ny sula!

Löpning på ny sula!


Brorsan blev lite grinig, här hade han slagit både sig själv och världen (läs: medlöpare i löparklubben FK Studenterna) med häpnad genom att flåsa sig in ett par sekunder under tolv minuter på 3000 meter på en tävling i Uppsala. Det hade fått en medlöpare att höja på ordentligt på ögonbrynen, under senare år hade brorsan (med ålderns rätt) fått allt svårare att hänga med i hens tempo, men nu visade han plötsligt upp ett resultat som stred mot naturens ordning; komma här och plötsligt löpa på som om tiden inte vore någonting i klass M60 – fortsatte det på detta viset skulle hen till och med kunna bli omsprungen igen. Det kunde bara betyda en sak!

– Sprang du i fuskdojorna?

De kallas normalt inte så, Nike Vaporfly (Nikes löparsko med karbonsula och fluff runtomkring som enligt hypen runt skon ska ge extra skjuts i steget och därmed bättre tider), mer nämns de som ett teknikens under, eller ”framtidens löparsko”. Många löpare tycker att skon är toppen (som David Nilsson som slog Kjell–Erik Ståhls gamla rekord på maran i ett par, men som var säker på att han gjort det i ett par vanliga skor också), andra löpare tycker den är sådär.

Men vad hjälpte det brorsan när någon kallade dem för ”fuskdojor”.

– Det berodde ju inte på skorna, muttrar han, det är ingen skillnad, den där sulan hjälper bara riktigt snabba löpare, jag hade kutat lika snabbt i ett par vanliga dojor.

– Men jag läste någonstans att man kan kapa tiden med fyra procent på ett lopp med ett par Vaporfly, påpekar jag vänligt och försynt.

Då blir brorsan ännu grinigare.

– Inte en chans, morrar han, kolla vad David Nilsson sa, max tjugo sekunder på en mara, de är lite snällare mot hälsenorna, det gör bara så man blir mindre sliten i benen.

 

Kenyanen Eilud Kipchoge sprang maran på 1.59.40 i ett par Vaporfly, men då hade han också ett gäng farthållare framför sig och det är inte lätt att veta vad som beror på vad. Tron sägs ju kunna försätta berg, och om man verkligen tror att en sko är snabbare kanske man också springer snabbare?

I en undersökning gjord av New York Times, där man använt data från motionsappen  Strava, konstaterades dock att fyrtioen procent av de som sprungit under tre timmar på maratonlopp under de sista månaderna av 2019 hade gjort det i någon av Nikes karbonmodeller.

Men som Kjell–Erik Ståhl påpekade i förra numret av Runners World på frågan om hur det kändes att förlora sitt gamla rekord på maran; när Ståhl sprang och satte rekord kom han tvåa i loppet, när Nilsson satte rekord kom han på sextonde plats.

Man ska kanske inte jämföra lopp exakt på det viset, men om nu alla löpare drar nytta av den nya löparskorevolutionen (om det nu är en revolution?), så kommer tiderna förbättras för alla, men placeringarna inte bli bättre än vad man tränat för. Kan man tänka sig.

– Köp ett par karbondojor själv då får du se, surar brorsan.

Jag tröstar honom (storsint) och säger att han gjort en kanontid oavsett om han fick lite hjälp av dojorna eller inte, jag vill på intet vis ta udden av hans prestation. Men inte tänker jag köpa samma karbondojor som brorsan, till våren ska det ju komma en ny modell – med dubbelt så tjock sula som brorsans!

Då rackarns ska det bli åka av!!!

 

Choklad och syrebrist

Choklad och syrebrist


Nämen där är ju chefen!

Jag ligger i soffan och tittar på Sveriges Television med en låda Aladdin på magen – jag vet, det är så dekadent det kan bli – men jag har hört från en säker källa (som önskar vara anonym) att choklad kompenserar för uteblivet solsken. Exakt hur det går till har jag inte riktigt fått klart för mig, men det håller definitivt humöret uppe. Och så har jag för någon timme sedan dundrat fem gånger två kilometer intervall på gymmets löpband och tio minuter roddmaskin på det, vilket enligt alla gällande lagar för den pliktuppfyllande lutheranen inom mig är mer än tillräckligt för att få ligga i soffan med en låda Aladdin på magen.

Det går bra fram till en tre, fyra bitar men efter åtta, nio börjar det kännas lite underligt i magen, och efter tolv chokladbitar drabbas lutheranen av ångest, reser sig med möda ur soffan och gömmer Aladdinlådan längst in i garderoben.

Jag tittar alltså på Vetenskapens Värld och där i TV–rutan står Anders Szalkai och stretchar benen mot ett träd. Det vill säga, Anders håller i ett träd med ena handen och håller i ett ben bakom ryggen med den andra, det ser riktigt spänstigt ut. Anders förklarar intervallträningens fördelar, enligt det klassiska konceptet ”no pain, no gain” – det måste ibland göra ont att träna för att man ska kunna förbättra sig. Det skymtar en del gråa strån i skägget på den gamle stjärnlöparen, men han kan fortfarande springa i farter som är få löpare förunnat, och är därmed också ett lysande exempel på hur livslång träning hård träning kan hålla en löpare levande.

Inslaget om löpning i Vetenskapens värld har till stora delar handlat om de positiva fördelarna med syrebrist, om hur den mänskliga kroppen när den drabbas av syrebrist under hård ansträngning, bildar ett särskilt protein för att kompensera syrebristen. Ett reportageteam har varit på plats i Kenya, där de intervjuat kenyanska löpare som tränar löpning på hög höjd. Det är ju ingen nyhet att höghöjdsträning ökar antalet röda blodkroppar i kroppen, och därmed förbättrar syreförsörjningen, men nu har forskningen runt omkring detta också belönats med 2019 års nobelpris i ”fysiologi eller medicin” (priset delades mellan William Kaelin, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza).  Forskarna har visat hur mängden av proteinet HIF-1a ökar när syrenivån är låg och bryts ned när syrenivån ökar och hur man genom att styra syrenivån i kroppen också kan bekämpa blodbrist, cancer och många andra sjukdomar.

Jag har återvänt till soffan och ligger där med en känsla av syrebrist, ganska klar över att det är chokladen som trycker på från magen och pressar ihop lungorna. Det gör inte direkt ont, inte alls som intervallträning, och jag är rätt klar över att det är en form av syrebrist som aldrig kommer att tas upp av Vetenskapens värld. Jag lyfter ett ben upp över soffans ryggstöd och stretchar försiktigt, med huvudet fullt av nobelpris och stora frågor och tankar om träning och liv.  Men den största frågan av dem alla är nog ändå: Äter Anders Szalkai choklad?

 

 

 

 

 

 

Readers High

Readers High


En kväll i december, jag dunkar kilometer på ett löpband. Regnet piskar mot gymmets fönsterrutor, bleka gatlyktor kämpar mot mörkret utanför. Jag hade hellre sprungit ute, men karaktären är svag. Så mycket behagligare att löpa inomhus i linne och tajts än i regnställ utanför, och låta listan med låtar från ”Träningshits” piska tempot framåt i hörlurarna. Piska är kanske en överdrift, vad jag bedriver är en slags rehab–löpning, en hälsena har trilskats en längre tid, den ömmar men inte mer än att det går att springa om man inte drar på för mycket. Så jag drar inte på för mycket, jag rullar fram i ett makligt tempo med hopp om att hälsenan mår bättre av rörelse än av vila, och i detta makliga tempo far jag bort i tankar, bort från löpbandet och gymmet och ut litteraturens oändliga universum.

”Jag anar/ att världens mittpunkt/ inte är en geografisk plats/ utan ett sinnestillstånd” skriver poeten Eva–Stina Byggmästar i nya diktsamlingen, ”Nattmusik för dagsländor”. Det är vackert och tänkvärt skrivet och jag tänker att löparens mittpunkt i världen är där hen för ögonblicket springer, men då både en geografisk plats och ett sinnestillstånd.

 

Sedan trampar jag en smula snett och aj, aj, hälsenan och jag förflyttas bryskt tillbaka till löpbandet. Mitt upplägg för kvällens löpning är att inte titta på kilometerangivelserna före det att jag lyssnat på tjugo låtar i hörlurarna och sedan eventuellt bli glatt överraskad när jag väl kollar in mätaren. Det vill säga, glatt överraskad så till vida att jag kanske har sprungit lite längre än vad jag vågat hoppas på, beroende på att låtarna varit lite längre än jag räknat med. Men när hälsenan protesterar kan jag inte låta bli att blänga till på mätaren, och det står klart att listans låtar är betydligt kortare än vad jag hoppats på. Det är många kilometer kvar innan jag nått fram till de femton jag planerat för den här kvällen.

Men smärtan i hälsenan släpper, och jag drömmer mig bort till litteraturen igen. En brittisk antropolog och evolutionsforskare, Robin Dunbar, har gjort jämförelser mellan löpning och läsning, och menar att ett fenomen som liknar Runners high också kan uppstå när vi läser böcker, ett slags Readers high. Dunbar skriver att ”endorfinsystemet, som är en del av hjärnans smärtcentrum, aktiveras när vi engagerar oss emotionellt av en berättelse”. En annan studie visar på läsningens hälsosamma effekter, man har kommit fram till att människor som läser böcker statistiskt sett lever längre, läsningen motverkar nedbrytning av hjärnan och motverkar demens.

Regnet piskar på mot fönsterrutan, hjärtat dunkar i bröstkorgen, pumpar blod genom kroppens alla vener och artärer, linnet dryper av svett. Jag är i min löparbubbla, hög på min löpning, anar att det inte är långt kvar. Jag sänker blicken och titta där, femton komma två kilometer. Nu ska jag duscha, äta och lägga mig i soffan med en bok – och hoppas på en Readers high.  Löpning och litteratur, det bästa av två världar – med dessa båda storheter i kombination hoppas jag leva både länge och väl i alla mina dar!

(t o m Spindelmannen föredrar en bok då och då framför webben …)

Twin peaks i Åre

Twin peaks i Åre


 

Twin peaks i Åre – med systrarna Sanna och Lina El Kott

Fredag morgon, jag står på en perrong på Stockholm Central och väntar på morgontåget 06.48 till Åre. Målet är en etapp i SWEARE Trail Tour på lördagen, tjugofyra kilometer löpning över fjäll och myrar och rejält med höjdmeter, starten går klockan tio på förmiddagen. Tanken med tåget är att slå ett slag för hållbart resande, det tar visserligen drygt sex timmar mot ett par timmar med flyg och buss, men jag har också alltid älskat att åka tåg. Du sitter där och ser ut genom tågfönstret; landskap, städer och små byar passerar förbi, där finns så många möjliga ställen att bo på, så många möjligheter till ett annat liv. Till det alla dessa små vägar och stigar som slingrar fram längs tågspåren, som vänder av över fält eller in i djupa, okända skogar, tänk att få springa fram på dem. Att åka tåg ger också en känsla av frid, jag är i rörelse samtidigt som jag sitter stilla, det ger den latenta latmasken jag alltid haft inom mig gott samvete. Här far jag minsann fram genom världen, det är annat det än att ligga stilla på rygg hemma i soffan och dagdrömma. Men alla lopp du sprungit då, undrar kanske vän av ordning. Jo, men bland det bästa med att löpa lopp, har jag alltid tyckt, är vilan efteråt.

Som ni kanske förstår har tågresan börjat, tågvagnens krängande, gnisslande och gungande har redan stämt mig en smula filosofiskt. Men kroppen är också påtagligt närvarande, den har haft en del problem det här året. I våras var det ett muskelfäste i vänster vad som krånglade, en naprapat med järnhårda nypor bände sånär alla kroppens leder ur led (”alla leder hänger ihop förstår du”) och sedan fick jag rulla en tennisboll under fotbladet i ett par veckor, det var sådär kul. På det vilade jag helt från löpning i ett par veckor, och under över alla under, då blev vaden bättre. Sen så blev det sommar och några lopp, och så blev det höst och så började höger hälsena att krångla. Där ungefär är vi nu, och jag på väg till Åre för att springa trail. Hälsenan ömmar fortfarande och kanske borde jag vila helt, men det är ju så vansinnigt tråkigt, och det går faktiskt att springa. Jag tänker att jag ska vila efter SWEARETRAIL istället, ta ner skylten för säsongen och gå i ide (eller i alla fall bara köra rehab, typ tåhävningar, ha s k tå–lamod).

Tvillingsystrarna Sanna och Lina El Kott är med som arrangörer av SWEARETRAIL, det är två unga ultralöpare som farit fram som två skott (!) genom ultravärlden under senare år. Två år i rad har de tillsammans vunnit Gore–Tex Transalpine Run, och haft flera topplaceringar i världscupen i Skyrunning. De älskar med andra ord att springa uppför, och uppför lär det bli i Åre (de har lagt banan). Vad JAG tycker om att springa uppför? Jo det roligast med att springa uppför är när man får springa utför, med mjölksyra upp till öronen uppe på toppen av ett fjäll äntligen få luta överkroppen tillbaka och bara låta benen rulla på i utförsbacke. Det är litegrann likt och lika härligt som att åka tåg, man rör sig framåt utan att behöva anstränga sig (latmasken som talar igen).

 

Lördag förmiddag

 

– Det blåser visst lite, säger Lina El Kott och håller hårt i ena plastväggen till tältet för utdelning av nummerlappar. Lite och lite tänker jag, tältet håller på att lätta upp mot Tottbacken med Lina i en lina i handen. Väggen tas ner och rullas ihop och så blir det fritt spelrum för blåsten.

Årefjällen är försänkta i tät dimma, temperaturen är några grader över noll, andedräkten bolmar ur munnen, och det är regn i luften.

– Härligt med regn, säger Lina, då blir det ännu mera hardcore trail.

Ja, ja, tänker jag, som framför mig sett bilderna från loppet 2017 med löpare i sol i linne genom ett fjällandskap sprakande i alla höstens färger, det som inte tar livet av en gör en starkare. Och det kunde faktiskt vara värre, förra året snöade det.

Mina tidigare erfarenheter av Åre är mest att jag har åkt skidor här, men då har jag tagit liften upp till toppen, och det jobbigast med det har varit trängseln i liftkön.  Nu ska vi i stället springa rakt upp till Lillskutan från start, utan några onödiga svängar på vägen, längs en skidbacke rakt upp i himlen, och jag tänker positivt att då kommer jag i alla fall få upp värmen. Liftkort behöver man inte heller, bara en sådan sak.

Fem minuter kvar till start och jag tar av mig några lager kläder, upptäcker prispallen och provar att stå högst upp. Vem vet, bäst att passa på, jag kanske inte kommer att hamna där efter loppet? En vänlig själ tar en bild, och dagens instagram är räddad.

Så är vi iväg, ett par hundra tappra där jag sett till ålder kunde vara pappa till åtminstone hälften av startfältet (det är jag lyckligtvis inte, jag är så nöjd med de barn jag har), men ålder är ju bara en siffra, åtminstone fram till första backen. Där övergår min löpning till vandring. Jag trycker med händerna mot låren för varje steg för att förmedla lite kraft från överkroppen ner i vaderna. Lite som pistongerna på ett gammalt ånglok (tåget igen, och jag pustar verkligen som ett gammalt lok). Det är fasansfullt brant, kan verkligen någon springa här? Täten, systrarna El Kott? Bildbevis på det!

Men så till slut, äntligen, planar det ut. Benen yra av chock och mjölksyra, börjar ta små steg som åtminstone påminner om löpning, jag höjer blicken och ser mig omkring. Det är som att springa i ett sagolandskap, dimman ligger tät, sikten bara ett tiotal meter. Det är magiskt, jag ser änglar, demoner virvla runt i gränstrakterna av det synliga (kan vara s k backeffekt) och lyckligtvis några andra löpare strax framför mig. Här gäller det att inte missa markeringarna längs stigen, för då kan man hamna i Norge, eller slukas av något myrhål, och bli för evigt bortsprungen. Stigen vi sprungit på har förvandlats till en riktig surmyr, det plaskar och gungar för varje steg, och den där första impulsen att försöka undvika att bli blöt om fötterna släpper snabbt, det är bara att gilla läget. Man kan bara bli dyngblöt om fötterna en gång, så klofs, klofs klofs, raka spåret fram. Bara se till så att dojorna inte fastnar och försvinner i dyn, inget kul att springa barfota ner till byn (jag skaldar ofta när jag drabbats av syrebrist).

Jag kommer in i en rytm, hjärtat bankar och slår i en hyfsat rimlig puls–zon, att löpa trail är så annorlunda från vanlig löpning på platten. Jag går där jag måste gå och springer där jag kan, alla tankar på tid och tempo lämnar jag bakom mig. Det är bara jag och naturen och hjärtats tunga slag, och en och annan löpare som ibland skymtar till i dimman.

Jag har aldrig tidigare sprungit ett så blött lopp förut, ryktet om faran för låga grundvattennivåer i klimatkrisens spår tycks för ett ögonblick en smula överdrivet, och än mer när ena foten fastnar i en rot som får mig att falla som en fura med ansiktet före rakt ner i ett gyttjehål. Jag tar emot med händerna men gyttjan släpper generöst igenom dom också. Över detta svär jag djupt och innerligt, men inser efter hand att det handlar om kroppslig demokrati – varför ska händerna få vara torra när fötterna inte får vara det!

 

Det börjar dra kallt, det är brant uppför igen, jag segar mig långsamt förbi en ung man som stannat i en våldsam brant  häpet betraktande sina ben (som vägrar röra på sig), ”jag trodde det skulle var mer löpning”, suckar han. Jag dräglar några uppmuntrande ord om att trail ändå är toppen när man nått toppen, och bara lite till så bär det utför hela vägen ända ner i mål.

Till slut gör det också det, plötsligt faller berget framför fötterna, och benen kommer till liv igen. Det är så härligt att springa utför, det är som att åka skidor, bara hoppa lite och sidställa fotbladen för varje sväng, men gäller också att noga tygla farten, inte fastna med fötterna i rötter eller sten, det är betydligt mjukare att falla i en skidbacke med snö – än utan.

Jag kommer i mål, och känslan är obeskrivlig. Inga ben brutna, hälsenan höll hyfsat ihop, och blodet bubblande av koncentrerat fjällsyre. Nu blir det rehab på riktigt.

– Duscharna ligger där borta, säger damen i receptionen till hotell Holiday Club, och pekar mot hotellets spa–avdelning. Du ser ut att behöva en, skrattar hon och pekar på min panna.

Jag erinrar mig osökt Birgitta Trotzigs roman, ”Dykungens dotter”. Nu har han fått en son.

 

Faktaruta SWEARE Trail.

Fredag: 7 km nattlöpning med pannlampa.

Lördag: 24 eller 14 km traillöpning

Söndag: Sprint

 

Resultat 24 km trail:

 

Herrar:

1 Rémi Français, Schweiz, 02:06:23

2 Emil Granqvist, Sverige, 02:07:36

3 Isak Bergset,Norge,  02:08:50

83 Kenneth Gysing, 03:28:11

 

Damer:

1 Hedwig Haas, Sverige, 02:42:55

2 Marie Krysander, Sverige, 02:49:08

3 Noemi Ambauen, Norge, 02:51:36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kval till Veteran-EM  triathlon (kvalfullt) och andra mirakler!

Kval till Veteran-EM triathlon (kvalfullt) och andra mirakler!


Först en dramatisk inledning – jag pallade!

Men för att ta det från början:

Morgonstund sägs ha guld i mun, men inte idag. Munnen smakar mest havregrynsgröt, bananer och kaffe, ingen ädel metall alls. Vi är på väg i mot Uppsala, och världen har ännu inte vaknat. Starten i Uppsala Triathlon går 08.05, frukost bör man ha ätit åtminstone tre timmar innan start för att undvika onödig tidsspillan på nödiga nödlägen. Vi steg ur sängen som två zombies 04.00 och nu sitter vi här. Anna sover i sätet bredvid, jag kör och känner mig som gentleman. Det är en ganska skön känsla.

Distansen i Uppsala är olympisk: 1500 m simning, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Det är dessutom SM för veteraner, och kval till EM i Malmö i augusti 2020, där de tre bästa i varje åldersklass kvalificerar sig direkt. Jag tävlar i åldersklass M60, Anna i M50. Nästa helg ska vi köra ett triathlon till, i Linköping. Då är det sprint, 750 m simning, 10 km cykel och 5 km löpning. SM det med och kval till EM. Det är mycket nu!

JAG HÄNGER upp cykeln i tävlingsområdet, ställer ut skor och andra grejer och börjar dra på mig våtdräkten, det närmar sig start. Det är mycket pyssel med triathlon, många prylar att hålla reda på. Och så detta med T1 och T2, där du i T1 ska kränga av dig våtdräkten och så snabbt som möjligt få på dig cykelskor och rusa iväg till cykelbanan. I T2, byte från cykelskor till löparskor. Där kan man tappa, eller vinna, många minuter. Jag minns en tävling där våtdräkten vägrade släppa greppet om höger fot, det var som att brottas med en boaorm. ”Vad tog du vägen då?” undrade Anna glatt när jag kom i mål den gången. Nu har jag modifierat våtdräkten med två dragkedjor på vaderna (mitt hemliga vapen), ambitionen är att aldrig fastna i en våtdräkt igen!

Alla seniora ynglingar i M60 är samlade på en och samma plats, många är bekanta sedan tidigare, ärrade veteraner från otaliga tävlingar i triathlon. De hejar på varandra, småpratar, ”Blir det Kalmar i år igen då?” Då menar de Ironman förstås, det här är gubbar av rätta virket. Några har tempocyklar som ser ut som rymdskepp, min gamla racerhoj från tidigt 2000-tal ter sig en smula skamfilad i jämförelse.

En av seniorerna presenterar sig för mig. Jag är ett nytt ansikte, har aldrig varit med på ett SM i triathlon.

– Du ser snabb ut, säger han, vad siktar du på för tid på löpningen?

– Nä, nä, säger jag och pekar på vänster ben, jag har knappt tagit ett löpsteg på fyra månader, fick en muskelbristning i vaden, jag är glad om jag kan ta mig i mål. Och du då?

– Oj, oj, cyklingen går väldigt trögt, säger han, och någon simmare har jag aldrig varit, jag får hur det går med löpningen.

Vi står där som två pokerspelare med korten tätt mot kroppen, håller hårt om tidsmål och ambitioner. Min vad började kännas ok för någon vecka sedan, men jag har inte vågat anstränga den maximalt, men OM jag ska plocka tid, så är det på löpningen (dock inget jag vågar slå vad om, öhö).

JAG STÅR på en pontonbrygga i Fyrisån, jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt ska simma i  Fyrisån. Här brukar Uppsalas studenter en gång om året forsar fram i egenbyggda farkoster som nästan alltid välter i forsen till åskådarnas jubel. Jag har drömt om en slags laxtrappa bredvid forsen för simmande triatleter, lyckligtvis är dock simbanan lagd ovanför forsen. Uppsala Nya Tidning har skrivit reportage om stadens Magnetfiskare, som innan loppet med båt och en stor magnet fäst i lina fiskat upp gamla cyklar och annat metalliskt skräp ur ån,  som annars skulle kunna verka menligt på de simmande triathleternas framfart. Det verkar i alla fall inte vara strömt i Fyrisån idag, kanske har de fällt ner någon dammlucka? Fast lite strömt är det visst ändå.

– Oj, det var inte bra, suckar en skäggig man som tappar simglasögonen när han hoppar ner i ån, de sjunker snabbt under utan och flyter iväg. Det är en halv minut till start, och ingen chans till nya.

– Jahaja, jag får väl simma utan, då slipper jag i alla fall imman på glasögonen, utbrister den skäggige positivt.

Det är rätta takterna, tänker jag, bävar själv för startskottet, gemensam start i simning är bland det värsta jag vet. Tänk hundratalet adrenalinstinna triatleter i en sardinburk, som kämpar för sin frihet, det är ben och vevande armar åt alla håll. Man kan få andnöd för mindre.

Pang, och där går starten! Anna, far iväg som en raket (det gör hon alltid), hon har förmodligen varit delfin i ett tidigare liv. Jag andas djupt ett par gånger, och lägger mig sist. Tiden är ingenting, och allting är bättre än att drunkna!

Det är 750 meter till vändpunkten uppströms, jag faller in i ett meditativt tempo, intalar mig att det är vägen som är målet, begrundar växtligheten i ån, ser inga cyklar, inga abborrar, inga styckade lik i svarta sopsäckar. Publik står längs åkanten och vinkar uppmuntrande, solen slår i vattenytan, jag får imma i glasögonen och en sikt sämre än ledsyn. Den gula bojen är dock jättelik, den går inte att missa, jag rundar den och äntligen bara halva simningen kvar. Jag får syn på en massa näckrosor, jag hyser stor fruktan för näckrosor, de kan dra ner en i djupet där man sedan får sitta och höra Näcken fila fiol i evighet, jag ändrar kurs och lägger mig i åns mittfåra.

Plötsligt ser jag massor av gula badmössor framför mig, tänker att jag måste ha simmat fruktansvärt fort utan att veta om det, att jag simmat ikapp halva startfältet (jag visste väl att jag hade det i mig) men upptäcker till min fasa att de gula mössorna är på väg mot mig. Det är ett senare startfält med yngre veteraner, och de forsar fram som ett jättelikt stim med tumlare på jakt efter sill. Men här finns ju ingen sill, här finns bara jag, och med hundra procent adrenalinpåslag slår jag säkert världsrekord på femton meter högersväng, med blott några centimeter från att bli översimmad. Puh.

Äntligen upp ur vattnet, kämpar med våtdräkten som lossnar fint med dragkedjorna på vaden, och så ut på cyklingen och vatten i alla ära, men så härligt ändå att ha fast mark under fötterna (eller åtminstone hjulen). Borrar in huvudet i vinden, och trampar på. Då och då dundrar någon på tempohoj förbi med hjulen täckta med vindskivor, men ack livet blir ju så mycket mer med lite luftmotstånd tänker jag positivt på min gamla racer. Undrar förresten vad en tempohoj kostar? Kanske om man säljer bilen?

T2, och byte från cykel till löparskor. Om triathlon funnits i Italien på 1200-talet så hade Dante, författaren till Den gudomliga komedin, där han indelar Helvetet i nio olika nivåer, säkert förlagt T2 i triathlon till åtminstone nivå 6, en rejäl plåga för alla gamla syndare. Första kilometern är hemsk, bly i låren och fötter som vägrar lyfta från asfalten. Men efter två kilometer lättar det lite, och efter fem kilometer känns det ganska så bra, jag passerar andra löpare en efter en och simningen är glömd, triathlon är en underbart härlig sport i alla fall.

Efter sju kilometer får jag syn på en bekant rygg, nämen det är ju fru Anna, jag klappar henne uppmuntrande i rumpan till de omgivande löparnas stora förfäran. Men är man gift så är man gift (med äktenskapet följer vissa rättigheter, som att klappa stjärt) och jag vrålar ”grymt jobbat, snart i mål” och Anna vrålar tillbaka ”ge järnet” och då gör jag det och stapplar i mål med mjölksyra upp över öronen.

Det räcker dock inte riktigt till, jag slutar på sjunde plats i M60. Man måste vara minst trea för att kvalificera sig för att komma till EM. Anna kommer trea, får gå upp på pallen och ta emot medalj, och börjar strax efteråt att googla  tävlingsdräkten med ”SWE” bröstet.

– Fin, eller hur, säger hon glatt när hon hittar den.

– Jättefin, säger jag, nästan lika glatt (men bara nästan).

Jag får en chans till, i Linköping Triathlon, helgen efter.  Och för att göra en lång historia kort: vi kastar oss direkt in löpningen, med tre kilometer kvar. Där dyker upp en annan löpare vid min sida, vi sågs senast i Uppsala och tävlar i samma klass.

– Vi ligger visst trea, pustar han.

– Oj då, pustar jag, och tänker att nu blir det jobbigt. Två kan ligga trea men bara en kan komma in som trea, och han ser förfärande pigg ut. Jag lägger mig i rygg, och försöker tänka positiva tankar, bara tre kilometer kvar, liten plåga jämfört med den eviga plågan för syndarna i Dantes helvete.

Farten ökar gradvis, nu stånkar vi båda rejält, och med en kilometer kvar till mål anar jag ytterligare en höjd frekvens i min medlöpares andhämtning. Det är nu eller aldrig, all in och inga blickar bakåt, munnen på vid gavel. Skulle en humla flyga in där nu skulle det vara slutet för oss båda.

In på upploppet utan flås i nacken och jag viker mig över mållinjen, och wooohaaa – trea i Veteran–SM i sprint! EM i Malmö, här kommer jag, och här kommer Anna! Tänker osökt på Spindelmannen motto,”with great power comes great responsibilities”– vi som tävlar i åldersklasser kör med ”with great age comes great possibilities”. Att åldras i idrott ligger (med andra ord) i en åldersklass för sig!

Vackra veteraner

Vackra veteraner


(“No 3 och no 4 bockar artigt på japanskt vis efter målgång i VSM 10 000 m”)

Kärrbrink IP en helg i mitten av augusti. Veteran–SM i dagarna tre, från fredag till söndag. Antalet deltagare minskar ju högre upp man kommer i åldersklasserna, av ska vi säga, naturlig avgång. Men livets gång och vår korta tid på jorden är ingenting jag och brorsan tänker på, vi är fullt upptagna av att tänka på vad vi har framför oss.  Brorsan gör debut på 1500 meter, jag ska springa 10 000 meter på bana. Brorsan är hög av förväntan och nervositet och en smula skräck, men vet samtidigt att oavsett hur han springer så kommer han sätta personligt rekord. Själv hade jag aldrig några problem med att ta mig under fyrtio på milen för ett par tre, fyra (eller var det fem?) år sedan, men jag är smärtsamt medveten över att det inte kommer bli så den här gången. Jag har dragits med en del skador, och det tycks ha uppstått något slags klister i benen. Ålder påstår brorsan, men det tror jag inte på. Får jag bara igång träningen ordentligt igen, ska jag springa ikapp tidens gång.

Men bort alla tankar på prestation, en kan bara göra så gott en kan, och Veteran–SM stämmer mig till existentiell högtidlighet. Här pågår aktiviteter på alla håll och kanter; män och kvinnor i olika åldrar hoppar höjd, hoppar stav, hoppar tresteg och längd, kastar spjut och diskus och springer olika distanser. Sjuttioåringar dundrar fram med stavhoppsstavarna i högsta hugg, åttioåringar hoppar tresteg och sjuttioåringar springer 10 000 meter; här ska det kämpas, svettas och lekas idrott ända in i kaklet.  Det är vackert, det är inspirerande, det är mänskligheten i sin prydno. Tänker jag. Men så drar det ihop sig till start, och ångest är plötsligt återigen min arvedel.

M50, M55 och M60 kör i samma heat, luften är fuktig, det är åska i luften och vi ska springa tjugofem varv runt den förbannade banan.  Brorsan har redan klarat av sina 1500 m (bara tre varv och trehundra meter, det är ju ingenting). Han såg ändå hur slut ut som helst i mål, vek sig över mållinjen på 5.28, kom sjua och var hur lycklig som helst. Under 5.30 var målet, nu står han strålande vid sidan av banan och ska heja på mig.

Starten går och det är jobbigt redan från början. Halvvägs in i loppet dundrar några M55 förbi med BG Nilensjö i täten, den vindsnabbe redaktören på tidningen Spring. Ja, ja en spoling på blott 56 vårar, vänta bara tills han fyller 62 (men gah!! hur gammal är jag då?)

– Fem sekunder, skriker brorsan.

Varvet innan har han ropat att jag ligger trea, nu blir det jobbigt, jag har någon i hasorna. Bara inte titta bakåt, då kan jag förvandlas till en saltstod (som Lots hustru, googla på det), fokus framåt och piska benen till underkastelse (bildligt talat). Sista varvet är all in, munnen på vid gavel (bara ingen humla i vägen, då är det kört), pulsen dunkar som ett trumsolo av Ian Paice i Deep Purple, och jag faller över mållinjen utan att bli passerad av Någon!

– Torka bort lite drägel, så ska jag ta en bild säger fru Anna.

42.25.73, ack tidens grymma gång, men med en bronspeng som smakar guld. Som vi vuxna ungdomar säger: ”Veteranidrott is da shit!!”