ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!

ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!


Team Runners World Oldboys ÖTILLÖ blev bara en halvö! Läs den skakande rapporten om deras  bittra öde i Stockholms skärgård!

Men vad är det där för en plastremsa (svordom) de har dragit över vägen in till vätskestationen på Nämdö?

Totte har rusat på som en galning sedan vi landsteg på Nämdö. Vi låg på tjugofem minuter plus vid första cuten vid Styrsvik. Förra gången vi körde ÖTILLÖ (2013) låg vi trettio minuter plus vid Styrsvik, och när vi den gången kom fram till Nämdös cut, låg vi närmare femtio minuter plus. Nu hade det varit lite körigt i den långa simningen från Sandhamn, Tottes simglasögon gick obegripligt nog sönder när han skulle dra på dem i vattnet (gummibandet släppte på ena sidan) ”jag kör utan, inga problem”, men vi växlade om och jag tog Totte på lina i stället (lättare simma rakt med sikt genom simglasögon, och undvika att hamna på t ex Åland), och de regnvåta klipporna på Vindalsö hade varit rena isgatan. Men vi hade sprungit på bra på Runmarö, och vid Styrsvik kändes allt så lugnt och fint. Vi hade, upplevde jag det som, oceaner av tid. Jag käkade kanelbullar, pratade med mycket trevliga funktionären Helena Bockner som talade så vänligt om mina krönikor i RW (jag kunde ha stått där i timmar och lyssnat) och som såg fram mot att läsa min racerapport.

Men när vi kom upp ur vattnet vid Nämdö förklarade funktionären att vi hade tjugofem minuter på oss till cuten och att han trodde det var fem kilometer dit.

– Men va (svordom) Totte, vart har tiden tagit vägen?

– Inte fem kilometer, stånkade Totte, jag tror det är mindre.

Men det var det inte. Det var tillräckligt långt för att vi skulle missa cuten med en minut och fem sekunder. Det visade sig att cuten ändrats året 2017, då den hade kortats med 45 minuter, från 12.00 till 11.15. För att tala med Peter Dalle och Lorry, ”det hade jag ingen aaaaaning om”. Det borde jag förstås ha haft en aning om. Och detta är ingen text om att beklaga sig. Och absolut ingenting om att typ ”om inte OM hade varit”. Som typ:

Om inte Tottes simglasögon gått sönder (en minuts kaos)

Om inte Totte fått knyta om skosnörena på sina nya dojor FYRA gånger (tog säkert dryga minuten totalt, plus en massa svordomar).

Om inte jag ätit en extra kanelbulle vid Styrsvik (jag var bra torr i munnen efter löpningen, där vi legat i sub fem min i rätt många kilometer, det tog extra tid att tugga), uppskattar till 1 ½ minut.

Om inte jag haft det där trevliga samtalet med Helena om mina författarmödor (ytterligare 1 minut).

Om inte jag hade fibblat med låset till den vattentäta påsen med salttabletter vid energistationen på Munkö (där Totte suckade över sin påse med salttabletter som läckt, och innehållet förvandlats till saltvatten), det var rena IQ– testet att försöka stänga den igen (gissar att IQ generellt sjunker med 40 % under ÖTILLÖ), det tog säkert 1  1/2 minut extra.

Totalt då för Om inte Om: 5 minuter

Men ingenting om det, nej, nej, man KAN inte skylla på Om inte Om. Hur skulle världen se ut då? Det är som det är, det är bara att tugga i sig, det går inte att dra klockan tillbaka, tiden funkar inte så, inte ens om man har full koll på Einsteins relativitetsteori (och det har man ju inte heller, inte jag i alla fall)  Einsteins teori är bara en teori –  Swimrun däremot, är på riktigt!

Går det åt skogen i skogen, vrenskas det i vattnet, det är bara att bryta ihop, komma igen, eller i vårt fall kanske investera i varsin rullator (vi är ju ändå lite till åren komna). Det är heller ingenting en funktionär satt att hålla cuten kan göra någonting åt, tider är till för att hållas, tidtabeller till för att läsas.

I stället blir det här en text om hur det känns att bli tagen av banan, att misslyckas med det man föresatt sig, att svälja förtret (vi svalde och svalde och svalde), att trots en stor motgång använda ett vårdat språk (skriva ”svordom” i stället för att skriva en svordom) och vända en ohyggligt jobbig situation till någonting positivt.

– Men vad ända in i (svordom) Totte!

– Ja fy (svordom) Kenneth!

– Får vi inte fortsätta?

– Nä.

– Alltså, inte fortsätta alls?

– Nä inte alls!

Hjärnan har svårt att registrera det, i tankarna är jag redan framme vid Grissimmet, det är dagens största utmaning. Det började gunga rätt bra redan vid 1000 -meters-passagen mellan Käckskär och Nämdö, jag var rätt säker på att det skulle bli ännu mera gung under de 1400 meterna mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Men efter det skulle det vara lugnt, då skulle den värsta simningen vara över och vi kunde lägga fokus på löpningen. Totte körde Sparthlaton för två år sedan i Grekland (24,5 mil) och även om han trappat ner en del på träningen sedan dess, så är han en löpande evighetsmaskin. Själv brukar jag kunna gneta på rätt bra också även om långpassen varit ganska få i år, jag fick en skada i vaden i våras som ställde till det lite. Men jag tänkte att i värsta fall kunde Totte få dra mig i lina, och jag luta mig tillbaka och njuta av färden och omgivningarna, under framför allt då, de tjugo kilometrarna på Ornö.

– Så vi FÅR alltså inte fortsätta?

– Nä, det är kört?

– Men vad ska vi göra NU då?

Hjärnan är en fullkomlig gröt, målbilden måste ställas om. Det är som att styra om en fullastad oljetanker ute till havs, det går inte på ett ögonblick.

­– Vill ni ha kaffe, frågar en vänlig funktionär.

Kaffe, ja det blir bra. Kanske en korv också? Korv blir det. Vi är inte ensamma om att ha missat cuten, Nina och Monique står i fållan och är lika bedrövade som jag och Totte. Där var den en mage som ställde till det. Av och på med våtdräkt ute i skogen, uppskattad tidsförlust – tio minuter. Där sket det sig ordentligt med andra ord (förlåt).

Vi lugnar ner oss till slut, kroppen växlar från Red Alert till tomgång. Pulsen slår som dunket från motorn på en gammal fiskebåt, solen skiner och vi sitter på färjan tillbaka till Utö, en TV visar direktsändning från loppet. Ett franskt par sitter och deppar, mannen fick problem med någonting, hänger med huvudet, kvinnan ser ut att ha drabbats av en stor sorg, bara det inte blir skilsmässa nu. Här finns en ny nisch för relationsterapeuter –  parterapi för kraschade swimrunners! På avstånd ser vi några som simmar Grissimmet, paddlarna svingar i luften, det stänker när de slår ner i vågorna, som rullar friskt. Det kunde ha varit vi – men det är det inte.  Åhhhh …..

En liten bildkavalkad (grymma foton av Jakob Edholm/ÖTILLÖ):

 

– För tre veckor sedan stod jag och tittade på gråvattnet i Årstaviken, suckar Totte, jag tänkte vad skönt att inte behöva simma i det där.  Fem minuter senare plingade det till i mobilen, ett sms om att vi fått en plats i ÖTILLÖ och en fråga om jag ville vara med.

– Och det ville du ju, säger jag.

– Det kunde man ju bara inte säga nej till, säger Totte.

Så då gjorde vi inte det, tackade nej. Och även om det gick som det gick, så var det fantastiskt så länge det varade. Vi fick vara med kvällen innan, sitta där i den stora salen på Djurönäsets hotell, med tävlingsledaren Michael Lemmel på scenen som visade film från tidigare lopp och eldade upp stämningen. Vi fick känna anspänningen och förväntan från alla deltagarna i salen, dela den där grymma känslan av att stå inför ett stort äventyr. Och på morgonen efter, stiga upp vid fyratiden, äta frukost och dra på sig våtdräkt och ta färjan till Sandhamn, se gryningen långsamt komma oss till mötes, och räkna minuterna till start.

 

Lite starstruck dagen innan, Hej Petter, hej Therese (som sen gick i mål för andra året i rad, grymt kämpat).

Det fick vi vara med om, och den långa simningen till Vindalsö, och löpningen över klipporna, med hjärtat i halsgropen, så otroligt halt efter regnet och många möjligheter att slå ihjäl sig, men vi klarade oss. Och härliga löpningar på små skogsstigar, och en mindre härlig simning i vad som mest liknade en göl full med vattenväxande ogräs, när jag till slut klafsade upp ur blåleran hängde det meterlånga vattenväxter från paddlarna. Och efter det, ny simning i öppet hav, friskt vatten och noll sjögräs, glida med dyningarna och gunga med vågorna och allt var härligt igen.

 

/Här har jag just fiskat upp Totte/

Väl framme vid Utö tar vi oss upp till målet, vi sätter oss i solen med varsin ÖTILLÖ – öl (vi känner oss lite skämmiga, får man dricka öl utan att ha gått i mål? (men sk-t i det) Skål!) Där väntar vi in målgången, och där kommer de, Team ATG Sport, Pontus Lindberg och George Bjälkemo, det är grymt imponerande, vilken otrolig fart genom loppet, de går i mål på 7.47.48.

– Nä, nu blir det asfalt och banlöpning, säger Totte (som hann med ett par snygga vurpor i terrängen också), bara mata på utan risk för att snubbla på någon rot.

– Ingen mera swimrun?

– Nä. I alla fall inte i år.

Men nästa år, det är förstås ett helt annat år!

Stort tack, ÖTILLÖ, för att vi fick komma och vara med i alla fall en bit på vägen, och stort tack till alla underbara funktionärer (inte minst de som sörjde med oss på Nämdö). Och stort tack till alla underbara medtävlanden. Vilket gäng, så många glada fyllda av kamplust, och vilket äventyr det var för oss alla (även för oss som av olika anledningar inte kom hela vägen in i mål)! Må nu hösten komma, sedan vinter, sedan vår. Och så – på´t igen!!

Men först, en Dagen efter! Säsongsavslutning  med Åkersberga Triathlonförenings finest –  ännu mera korv – och simning i spegelblanka Valsjön. Jag hade ju 5000 meter kvar att ge i kroppen från Ötillö, så det blev 1400 m i sprinttempo (inget är så bra för  snabbsimning som 100 % frustration).

/foto: Joakim Malmerfelt/

Med detta, tack för i år, ses nästa år i Det Stora Blå!!

 

//Resultat ÖTILLÖ 2019:

1 Män: ATG Sport, Pontus Lindberg, George Bjälkemo

1 Kvinnor: Team Envoi, Fanny Danckwordt, Desireé Andersson, 9.05.20

1 Mix: Team Garmin, Charlotte Eriksson, Simon Börjeson, 8.38.10

Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!

Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!


 

Senast det begav sig var för sex år sedan!

Ö till Ö, eller som tävlingsledaren Michel Lemmel brukar uttrycka det, ”The Mother of  Swimrun”. Sextiofem kilometer löpning, över kobbar och skär, längs snirklande stigar genom urskog, över rötter och stenbumlingar, vindlande grusvägar och klättringar upp ur vattnet på hala klippor. På det tio kilometer simning. Jag minns målgången som ett överjordiskt rus. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå innan – men vi klarade det!

Det var fruktansvärt långt redan för sex år sedan, och då var min swimrunpartner Totte och jag ännu fortfarande ungdomar, Totte knappt fyllda femtio och jag blott 55 (med en vecka kvar till att fylla 56). Nu är Totte en vuxen man på 56 vårar och jag kvalar strax in på 62, vilket gör en total på 118 år, vårt deltagande i år blir alltså något av ett slags geriatriskt experiment. Har vi fått HYBRIS, eller är ålder bara en SIFFRA?

 

 

Jag hoppas innerligt på att det bara är en siffra. I annat fall, man kanske kan ringa på färdtjänst mot slutet?

Totte känner dock inga farhågor.

– Det kommer att bli A walk in the park, säger Totte som kollat in väderprognosen. Runt 19 C i luften, 17–18 C i havet och svag vind.

Totte är till sin natur en mycket positiv människa, det är i och för sig jag också men har vis av erfarenhet ett ganska avvaktande förhållningssätt till väderprognoser. Plötsligt slår vädret bara om, det börjar blåsa halv storm över natten och allt varmvatten försvinner ut till havs och det blir så där kallt i vattnet att man hör tårna skallra som isbitar i skorna när man kommer upp ur vattnet och ska springa. Jag hör till kategorin swimrunners som tycker bäst om att springa med fötter jag har någorlunda kontakt med, det är annars så lätt att göra felsteg.

Det finns dock också annat som ger oss hopp om att ta oss i mål även den här gången. Swimrun som sport har utvecklats någonting otroligt på de här sex åren. När vi körde förra gången hade vi tjockgummiga våtdräkter som vi klippt av benen på, vi var rätt usla på att simma och det tog evigheter att ”cabba” ner våtdräkterna (och dra upp) inför de längre löpsträckorna.  På den tiden fanns det också fortfarande en ”galenstämpel” över ÖTILLÖ, bara några år innan var det obligatoriskt med flytvästar som utrustning och en och annan deltagare kunde dyka upp med en luftmadrass under armen. Idag är Swimrun en sport med tävlingar över hela världen, med seriösa elitsatsningar och team som satsar stenhårt för att få en plats i  ÖTILLÖ, som också är Världsmästerskapet i Swimrun, och det har också skett en fantastisk utveckling av utrustningen för swimrun.

I årets upplaga av ÖTILLÖ kommer deltagare från 24 olika länder, och 160 lag är anmälda. Dit har de tagit sig via sex kvaltävlingar: 1000 Lakes i Tyskland, Cannes i Frankrike, Hvar i Kroatien, Utö (i Sverige), Isles of Scilly i England, och Engadin i Schweiz.

Jag och Totte har dock seglat in på en räkmacka (bildligt talat, då faktiska räkmackor är rangliga farkoster). Tävlingen har en liten kvot för deltagare från Pressen, och vi har fått äran att rapportera från tävlingen inifrån. Sedan ska det också tilläggas, trycket på förfrågningar från Pressen om att få delta i loppet, har inte varit överdrivet stort. De flesta journalister som rapporterar från loppet tycks föredra att följa tävlingen från sidan, faktiskt tror jag Runners World Team Old Boys är det enda reportageteamet på plats med gummidräkter i bagaget. Det gillar vi – känslan av att vara exklusiv, känns exklusiv!

Det är också en av anledningarna till att Totte är så positiv – Gummidräkterna!

Igår hämtade vi ut två våtdräkter från butiken Wolff–Wear på Östermalm i Stockholm, en alldeles fantastisk butik om man är Swimrunner, där finns hur många underbara prylar för swimrun som helst att drägla över. Dräkter, dolmar, paddlar, skor, öronproppar, elastiska skosnören, allt en swimrunner kan drömma om. Annat var det för sex år sedan, då var det hemmaverkstad som gällde, vi fixade vi till våra egna dolmar, borrade hål och köpte elastiska remmar och det ena med det andra. Storleken på dessa dolmar var mycket blygsamma, jättedolmar var inget man skyltade med på den tiden – idag finns det fabriksproducerade dolmar i storlek XL, fenomenalt formade för minimal friktion i vattnet. Nu har dock tävlingsledningen bestämt ett maxformat för dolmar, när man checkar in till tävlingen måste man stoppa ner dolmen i en låda för maxformat – ungefär som med bagage när man flyger med Ryan Air.

Och våtdräkterna – Totte var alldeles lyrisk efter att ha testat sin Orca RS1.

­– Det är en otrolig skillnad, det är en helt annan sport än att springa i min gamla våtdräkt med avklippta ben. Vi kommer lätt kunna springa typ 3.30, 3.45 fart utan problem.

Ja, ja, springer vi så fort lär vi förmodligen vinna. Springer vi så fort får Totte dra mig i ett snöre. Springer vi så fort lär vi nog dö ändå.

Men det är bra att vara positiv, själv tänker jag positivt att bara jag klarar mig i mål den här gången också så räcker det och blir över för alla mina ambitioner i swimrunlivet.  Jag ska köra i en Orca Perform, med en massa underbara fickor både här och där. Förra gången vi körde hade vi varsin midjeväska för att få med alla grejer (karta, kompass, gel, första förband, vattenflaska), att simma med den var som att segla och ha en köl på tvären i vattnet.

Formen då? Det har ju hunnit hända en del på sex år, året 2013 hade jag bränt av en halvmara i Berlin på 1.26 och klockat milen på 39.23. När jag senast sprang en halvmara gjorde jag det på 1.36, och när jag plågade mig igenom en mil för någon månad sedan (på Veteran–SM) så gick den på 42.25. För sex år sedan vägde jag runt 70 kilo, nu väger jag in närmare 73 (en fasaväckande utveckling i löparkretsar). Jag får skylla på att jag kört mer sim– och styrketräning (och en och annan pizza), utan att operera mig har jag till och med fått antydan till bröst. Min spinkige bror kallar mig tjockis, min fru påstår att det är klädsamt, löpsteget har definitivt blivit tyngre. Ack dessa svåra val i livet, att behöva välja mellan fart och fåfänga.

Hur som helst, det är med bävan, spänning och stor förväntan Runners World Team Old Boys tar sig an ÖTILLÖ igen – ett stort, fantastiskt och sanslöst jobbigt äventyr! Förhoppningsvis kommer mina barn, och Tottes barn och barnbarn (han har hunnit bli morfar sedan sist) skriva känslosamma ballader om oss och denna vår kamp genom skummande böljande hav och vild natur!  Det kommer, det är jag övertygad om (hur det än går) för att tala med Michael Lemmel igen– att bli EPISKT!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nya hästkrafter (gnägg, gnägg)

Nya hästkrafter (gnägg, gnägg)


The return of a man called Gysing. Klockan är runt sex på morgonen och jag tassar försiktigt över några trädrötter som slingrar sig över stigen på Runmarö, rötter fortfarande fuktiga av nattens dagg. Jag hör en gök kokoa från någonstans och bestämmer mig för att det är en västergök, det vill säga en bästergök (bara inte från söder, då är man döder).

(Bästergök)

Jag tänker att jag är tillbaka, som Richard Harris i filmen The return of a man called Horse, en smula ärrad men fast besluten att ta plats i tillvaron igen. Harris som indian, och jag då, som löpare.

(Harris on Horse, before Harris on Ford)

För er som aldrig hört talas om filmen så hade den premiär 1976 (det här ÄR en blogg för seniorer), och var en uppföljare till A man called Horse (1970)   där blekansiktet Harris i en initiationsrit bland siouxindianer fick hänga fritt i rep som trätts genom bröstvårtorna. Jämfört med de plågor Harris fick gå igenom så är förstås min skada högt upp på vänstra vaden i ett muskelfäste i knävecket något som både Harris och hela stammen av siouxindianer skulle ha fnyst föraktfullt åt, men drygt två månaders vila från löpningen har ändå varit en riktig plåga i den något mer civiliserade värld jag själv framlever mitt liv i. Men nu ska det ske, nu ska vaden prövas på riktigt, lugnt och fint, och med en absolut koncentration i hjärnkontoret på eventuella smärtsignaler från det skadedrabbade området.

Det här är löpning som ligger högt upp på topplistan, att vakna tidigt på morgonen en sommardag, skopa upp en skopa vatten ur hinken (inget rinnande vatten här inte), tugga i sig en handfull russin och så ut i skogen. Möta världen som ligger stilla utanför, träden står stadiga med rötterna djupt förankrade i jorden, alla människor sover utom jag och vildsvinen har gått och lagt sig (hoppas jag). Det är bara gökarna som gökar, och det är dem väl unt.

(trynande vildsvin)

Morgonsolen bryter igenom trädens grenar, torkar upp fukten på stigen och vaden känns fortfarande som den ska. Lite stel kanske, men ingen smärta och jag erinrar mig naprapatens ord om att det kan uppstå ärrbildningar på muskeln efter en muskelbristning. Men knappast några ärr i jämförelse med dem som Harris fick efter hängningen i bröstvårtorna. Ett glatt ”ugh” för det!

Kroppen börjar bli varm, landskapet öppnar sig och klipphällar bryter fram genom undervegetationen, hällar med djupa räfflor efter inlandsisen som drog fram här en gång. Mina steg sätter dock inga spår, trots att de börjar bli besvärande tunga, jag har efter några kilometer blivit påtagligt klar över vad två månaders vila från löpningen kan göra med en gammal löparkropp. Jag har cyklat och jag har kört benböjningar och det finns styrka i låren, men vart tog löpsteget vägen? Jag klossar fram som en gammal dinosaurie genom skogen och skrämmer fåglar ur träden och ekorrar upp i desamma, men när jag klockar åtta kilometer och fortfarande inte känner smärta i vaden, börjar någonting stort och starkt blomma upp i löparhjärtat – där växer hopp. Och jag lovar mig själv att se om The return of a man called Horse. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur den slutade – men hoppas och tror att den slutade bra!

Runmarö Halvmaraton

Runmarö Halvmaraton


 

– Är det möjligtvis Gysing?

En ung man i löparlinne med Fredrikshofs friidrotts logga löper upp jämsides ungefär en kilometer in i Runmarö Halvmaraton.

– Visst är det det, flåsar jag. Jag befinner mig i ett tempo som jag inte alls tänkt mig från början, nyss stod jag och halvsov på startlinjen med en kropp som kändes som bly, nu kutar benen på uppenbarligen helt frånkopplade hjärnkontoret, som om det inte finns någon morgondag. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det finns en morgondag, den kan inträffa redan om några kilometer om jag inte hejdar mig. Jag måste tygla mig, bara nååååågra ystra steg till …

– Jag tycker om dina texter i Runners World, säger den unge mannen och jag tänker att det nog ändå finns hopp för mänskligheten. Jag bedömer hans ålder till mellan 14 och 20, det visar sig att han är 17 och heter Elias, och redan med en så sublimt utvecklad litterär smak. Han löper med ett steg som bara en ung gänglig man kan löpa med, själv sluggar jag mig fram, vilt vevande med armarna och krängande överkropp, med alla mina år tungt vilande på axlarna.

– Bara spring förbi, säger jag generöst, låt inte mig hejda dig, jag ska ändå strax växla ned. Sedan säger jag inte så mycket mer, det kostar på att både prata och löpa i den här farten.

– Nej, jag vet inte säger han, men lägger sig i alla fall framför mig och jag tar rygg. Vid den första vattenkontrollen blir det plötsligt ombytta roller, men vid sju kilometer frågar han vänligt (och mycket väluppfostrat):

– Du tycker kanske det är oartigt av mig att ligga bakom hela tiden?

Icke då säger jag (generöst)  vi byter plats vid 10 km. Och så gör vi det, och så några byten till, och vid 17 km flyktar han iväg (som en gång min ungdom). Då råder högspänning i det egna proppskåpet, det gnistrar och sprakar och jag är orolig för att någon propp ska gå, men då är det bara fyra kilometer kvar och jag har fått all den hjälp jag behöver för att löpa fortare än jag tänkt eller trott vara möjligt från början. Tack för det, Elias.

Runmarö Halvmaraton kallar sig för det lilla loppet på den stora ön, och det är ett alldeles förträffligt lopp. Det böljar fram på grusvägar och smala skogsstigar och här och där över stenhällar som räfflats av inlandsisen, men den varierande terrängen med massor av kullar och backar gör det till ett riktigt tufft lopp. Det gäller att spara på krutet bäst det går, för att inte stumna helt på slutet. Loppet har max 150 deltagare, för att inte slita för mycket på naturen (och arrangörerna).

Det blir ett lyckligt lopp för mig, jag har haft problem med ett fäste för vaden under våren, men nu gör det inte ont någonstans, känner bara lite stelhet och kroppen orkar hålla tempo hyfsat genom hela loppet. Jag stånkar in på 1.38, en femtonde plats totalt och etta i M55+ (I love uppfinningen Åldersklasser). Och känslan att kunna löpa igen utan smärta är obeskrivlig (ni som vet vet), och glädjen total över att det man var orolig för skulle vara en kronisk skada visar sig inte vara det. För fru Anna är det dock inte lika roligt, hon stapplar i mål med en skada i ett fäste för hamstrings, nästan varje steg har gjort ont under loppet, och världen är mörker. Tid för tröst, med andra ord. Jag har ju varit där hon är nu, och kommit ut på andra sidan.

Så till slut tack Nicholas Roman med familj, för ett underbart väl arrangerat lopp, och alla hårt hejande åskådare längs med banan. Långa lopp (och korta, där fanns också Lunken, 5,7 km) är ett alldeles lysande sätt att hålla skärgården levande på!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wounded Knee

Wounded Knee


 

Aj aj aj, knähelvetet!

Men har bara mig själv att skylla. Testade ett indianhopp en morgon bara för att – kolla om det skulle gå. Det gjorde det inte.

– Du har nog fått en sträckning på bristningen, säger Salov.

Salov, det är naprapaten. Han är vänlig, hård och rättvis. Säger som det är. Har fingrar som hittar alla punkter där det gör som mest ont. Och så lite nålar på det. Sen så inger han hopp.

– Visst kommer du att bli bra, och du kan göra allt som inte gör ont nu. Bara inte löpträna.

Så jag cyklar, jag gör benböj, jag ror. Mor är rar, far ror. Eller hur det var. Något ska man ju tänka på när man ror. Faen vad jag längtar efter att få springa.

Den stora frågan, kommer jag bli hel till 9 juni? Då är det SM i triathlon i Uppsala. Plus Veteran–SM. Det är där jag har tänkt att köra.

– Glöm nu inte rulla foten på en liten boll och knip med tårna, säger Salov.

Det lovar jag att inte göra. Glömma knipa med tårna. Jag tror jag har någon gammal tennisboll i garderoben hemma. Rehab är så trist.

Men är glad att jag kan cykla i alla fall. Det kunde vara värre. Som i filmen Wounded Knee (1973). Där var det rena slakten.

 

/to be continued/

Delad möda, dubbel glädje!

Delad möda, dubbel glädje!


 

Ringer på dörren med ryggsäcken full att löparskor, våtdräkt, dolme, paddlar och simglasögon. Jag är lite nervös, vi har inte setts så många gånger innan. Det här är första gången vi ska prova på att träna swimrun ihop. Jag vet att hon simmar som en delfin (och jag som en krabba) och vi har kommit överens om att knyta ett elastiskt snöre mellan oss så vi kan hålla ihop. Hon får dra mig lite i vattnet, där jag också drar nytta av slipstreamen i bakvattnet efter henne. Jag är lite snabbare på land, och ska dra henne där. En win win för oss båda!

Dörren öppnas, ett stort leende.

– Hej, ska vi älska först och träna efteråt, eller träna först och älska sen?

Det var en frågeställning jag aldrig tidigare hade ställts inför under min ganska så långa levnad, och jag förstod ögonblickligen att det var en frågeställning som jag hade väntat på i hela mitt liv. Vi tränade efteråt, och sedan gifte vi oss (om än icke alldeles direkt efter träningen)!

Med detta sagt är det här en krönika om glädjen i att ha en livspartner som man också kan dela ett stort intresse med.  Ja, flera intressen förvisso, men här skall fokus hållas på former av fysiska övningar som ligger inom anständighetens ramar för offentlig miljö; i det här fallet, löpning, simning, cykel och till och med motionspass innehållande koreografi.

Det sistnämnda trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva utsätta mig för, men vad gör man inte för kärleks skull! Min numera fru är sedan många år ledare för en grupp motionärer som tränar styrketräning, träningspass som alltid börjar med en dansant uppvärmning till dånande popmusik. Jag gick en buggkurs i min ungdom men den passar illa i sammanhanget, och i den mån jag i övrigt dansat genom livet så har jag alltid gjort det efter eget huvud; att följa en koreografi fungerar inte riktigt för mig. Dessa motionspass har blivit en övning i ödmjukhet, som jag dock brukar genomföra i en blå T–tröja med texten ”FINISHER ULTRAVASAN” tryckt på bröstet, för att om möjligt visa att jag ändå inte är helt värdelös, d v s jag må vara usel på musikaliska snedsteg, men jag är i alla fall en jäkel på att springa rakt fram!

Hur som helst (här dansade jag visst till lite snett i krönikan också), detta att kunna göra saker ihop, som att springa i skogen, lugnt och stilla i taltempo eller flåsa livet ur sig i backintervaller; eller kämpa sig igenom ett maraton eller en halvmara eller kanske ett millopp i skogen tillsammans, det är vad jag kallar kärlek med maximal puls.

Och att efteråt ligga halvt utslagna i en soffa med generöst benutrymme och äta så många chokladbollar man vill och göra gemensamma djuplodande analyser av ohyggligt spännande företeelser som mjölksyra, andnöd, eventuella magkramper och allehanda krämpor, för att inte tala om kilometertider intill hundradels decimal –  mer romantiskt än så kan det ju knappast bli!

Med andra ord: delad möda, är dubbel glädje. Om man sen väljer att träna före – eller efter – det är förstås en privatsak!

 

Dina ögon är Radisson Blu

Dina ögon är Radisson Blu


Och nu passerar vi gränsen till Norge!

Jag ser en glimt av snabbt förbipasserande skog genom tågfönstret, och är det inte ett vitt streck där bakom träden? Är på väg till Oslo. Är på väg att träffa fru flygvärdinnan på flygplatshotell vid Gardemoen under en natts stopp.

Gränsen

Dina ögons färg är Radisson Blu! Har redan repliken klar när vi möts.  Och löpardojorna nedpackade i resväskan. Hotellet ska ha ett bra gym med löpband, och grym gröt till frukost. Min fru har ätit den förut, hon säger norrmännen är mästare på gröt. Kanske därför de åker så fort på skidor.

Älskar åka tåg. Långsamhetens lov. Se skog, fält, ödsliga gårdar och samhällen flimra förbi. Undrar vilka som bor där, och där? Och kolla den där fina skogsvägen, där skulle man springa.

Läser norskamerikanska författaren Siri Hustvedts nya roman ”Minnen av framtiden”, fin roman och fantastisk titel. Tänker kvantfysik och senaste avsnittet av Vetenskapens värld på SVT, om tidsresor. Om man på något vis kan färdas snabbare än ljusets hastighet, kan man sedan stå där på plats i framtiden och se sig själv komma allt närmare. Ja alltså, om jag inte står på ett löpband och springer, då kommer jag ju ingen vart?  Eller jo, både löpband och hela konkarongen far förstås framåt. Kvantfysik, det är inga enkla grejer.

Kommer fram, det blir natt, det blir morgon, det blir fem kilometer stegrande på gymmet plus styrka, sex gånger tio knäböj med 70 kg. Min fru säger att det verkar till min fördel akteröver, det motverkar gravitationens (med tiden) påverkan på gluteus maximus, samt ger bättre förutsättningar för framfart i e v kommande fjällmaror. Jag misstänker dock att hon sätter det rent estetiska i första rummet. Så jag böjer lydigt på benen, och tänker Kim Karsdashian, och ambition för nyår.

Just den här dagen har Radisson Bleue stängt av vattnet mellan 11 och 15, så vi är ensamma på gymmet. Vi har fyllt badkaret med vatten, så smarta är vi. Fast efter 90 min på gymmet är vattnet fortfarande kokhett, så jättesmarta var vi kanske ändå inte.  Min fru tycker jag ska hämta snö utanför hotellet i en plastpåse och hälla i men det tycker inte jag. Hon vill inte heller det. Men vattnet svalnar med tiden, och något svedda skinkor är ju också passande till jul.

Och sen, ja sen så åker jag hem igen.

Och nu passerar vi gränsen till Sverige! Och jag tittar ut och där är den igen, gränsen.

Och jag tänker att jag tycker mycket om att åka tåg. Ja det har jag ju visst redan sagt. Men det är värt att säga det igen.

Så, God Jul alla läsare och löpare! Låt oss nu springa framtiden till mötes. Och springer vi tillräckligt fort, kanske vi kan höra oss själva flåsa oss i nacken!

Och då förstås till tonerna av Kvant–ara–mera!

Ack ja!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alex Schulman springer

Alex Schulman springer


Alex Schulman springer. Han berättar om det i en intervju i SvD, Alex brukar straffa sig själv med ett löppass om han inte lyckas skriva det antal tecken han bestämt sig för att skriva under en dag vikt åt skrivande. Om han lyckas, belönar han sig med en whiskypinne eller småkakor.

Foto: Sigge Eklund

För ett par år sedan sprang Alex Schulman ingenting. Utvikt i helfigur över ett uppslag i tidningen Amelia och med en halvrökt cigg i handen, beklagade han sig över löpare i allmänhet och en bok i synnerhet som han fått med sig hem i en goodiebag från en tillställning.

Titeln på boken var ”Ett år av magiskt löpande”, och den hade jag skrivit. Alex var sur, löpning var ett jävla skit, det var ren idioti och slöseri med tid och skribenten en falsk profet. Alex skrev kanske inte exakt ”falsk profet”, men det var den ungefärliga innebörden (som jag minns det). Men jag tog det med ro, somliga människor mognar lite långsammare än andra, jag hoppades och trodde att han en dag ändå skulle skåda ljuset.

Och nu är han där, även om han säger sig använda sig av löpningen som ett straff. Men han har talat om löpning tidigare, om sköna meditativa löprundor på Djurgården, i bloggen han har tillsammans med Sigge Eklund, ”Alex och Sigge”. Jag försökte få till en intervju en gång med honom om det, för Runners World, under rubriken ”Jag är löpare”. Men det hade Alex ingen lust till.

Kanske var han lite rädd för att jag skulle häckla honom en smula, men det hade han inte behövt oroa sig för, jag är en snäll människa. Av löpning blir man snäll, det tar udden av alla aggressioner. Att byta åsikt när man blir lite äldre är mycket mänskligt, radikal som ung, konservativ som gammal, en vanlig utveckling. Och storrökare som ung, löpare som vuxen, en inte helt ovanlig utveckling det heller. Vi ska alla dö, men fimpar man i tid kan man kanske leva lite längre.

Jag brukar lyssna på Alex och Sigges blogg, den är riktigt bra. Både rolig och djuplodande, känslosam och med fin blick för samtida fenomen. De är också mästare på att kränga saker i reklaminslagen, jag har aldrig fått sådan lust att prova på att spela på Nätcasino som när Sigge Eklund berättar om hur mysigt det kan vara att testa lyckan med en liten snurr på nätrouletten om man sitter hemma och är uttråkad. Och har man ont om cash så tipsar Alex strax därefter om hur man kan få låna pengar utan säkerhet mot bästa möjliga ränta.  Skulle sedan magen börja krångla efter lite otur på nätet, kan man få bra rabatt på kalsonger (12–pack) i hög textil kvalitet om man knappar in koden ALEX&SIGGE. Det är skitbra!

Alex och Sigge behöver nog själva inte låna pengar till spel på nätet, enligt uppgift drar de in runt sjuhundratusen kr på varje poddavsnitt och med en podd i veckan blir det i runda slängar trettiosexmiljonerfyrahundratusen kronor om året. Man kan bli avundsjuk för mindre, fast som löpare blir man lyckligtvis inte avundsjuk, som löpare springer man sig fri från alla negativa känslor. Med Alex och Sigges inkomster i tankarna får man bara springa lite längre.

MEN NU!!! Vill du träffa spännande människor som pratar om löpning, och livet i stort, och det är klart du vill det, så kolla in en ny pod som är på gång, ”JAG ÄR LÖPARE”. Den kommer att dyka upp här på Runners Worlds hemsida inom kort, och även på de ställen där poddar brukar finnas. Jag kan inte garantera någon rabatt på kalsonger (för löpare), inte än i alla fall, men häng på så får vi se längre fram!

Första gäst är Mårten ”Promoe” Edh; sångare i bandet Looptroop, löpare och numera också seriös student av juridik. Han är på gång med en ny platta, som faktiskt är två, en på svenska och en på engelska,  där han sjunger om både juridik och Mo Farah – en låt heter Mo Farahs Stride.

Gästen som följer blir skådespelaren och imitatören Rachel Mohlin, som säger att hon  inte ”fis–springer” när hon tränar löpning.

Det vore förstås också kul att få med Alex Schulman framöver.

Vad säger du Alex, om du läser det här? Kom till studion för en liten avbön om ungdomligt oförstånd visavi löpning, men hur du nu kommit till klarhet om att löpning är meningen med livet (–  i alla fall en liten bisats), hur den berikar ditt liv, ditt skrivande och poddande!

Eller så kanske vi kan be Rachel göra en imitation av löparen Alex Schulman!

Den som poddar får se – och höra!

I väntan på det, läs Alex Schulmans nya bok, Bränn alla broar. Den handlar om Alex morfar Sven Stolpe, mormor Karin och Olof Lagercrantz, en fin skildring av ett fantastiskt kärleksdrama som sträcker sig genom flera släktled.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidens gång – och Hässelbyloppet sub 40

Tidens gång – och Hässelbyloppet sub 40


Ja vadå tidens gång – tiden rusar ju! Nyss var man en ung man på 60 vårar, och så plötsligt är man 61. Vad var det som hände? Men plus 60 sub 40 gäller fortfarande, bara att man är lite mera plus. Och nu närmar sig Hässelbyloppet och RW:s löparkung och chefredaktör Anders ”Zacke” Szalkai har styrt upp så att jag får starta i tävlingsklass sub 40. Jag försökte locka Zacke med vilken enorm ära och publicitet det skulle ge honom i rikstäckande media, som exempelvis min blogg, om  han kunde farthålla mig ända in i mål – möjligen att jag kunde få hålla honom lite i tröjan mot slutet.

Han vacklade länge fram och tillbaka ”men då måste du klara det också”, som om han inte riktigt vågade tro på varken under eller mirakler,  men nu har han blivit engagerad i något slags fjälläventyr just den helgen loppet går, med rapparen Petter och Markus Torgeby med gäster, de ska springa lite i Årefjällen, äta goda middagar och dricka gott vin och sitta framför en brasa om kvällarna och dra löparhistorier för varandra och gästerna. Det låter ju oerhört tråkigt jämfört med att dra fram mig till mållinjen, men vem är väl jag att döma? Nu har jag dock något att skylla på, om det skulle sk–ta sig. Allt var Petter, Torgebys och Szalkais fel!

Hur går det med träningen då? Jag har kört en del intervall och tempopass på band sista månaden, 15 km i 4.17 fart och 6×1000 m i 3.45 (med 300 m joggvila emellan) och fick på en 8 km i 4.00, men band är ju inte riktigt samma sak som att springa ute. Har sprungit en del lugnt och långsamt ute också, men aldrig längre än två mil sista halvåret. Varför så mycket band då? Tror jag blivit lite latare med åren, så mycket enklare låta bandet bestämma farten än att behöva driva på själv. Fast en del banintervall på Sthlm Stadion har det också blivit, 10×400 m, pendlat mellan 88-92 s, utan att dö på kuppen. Bara nästan. Vi får se hur det går.

Annat då? Knallade upp på Keb i somras, en slags bröllopsmarsch. Gifte mig med Anna i kapellet i Nikkaloukta en förmiddag, med prästen Bertil, 85, som ja, präst. Det var lite knepigt att få tag på präst, men Bertil med fru var i trakten och åkte runt i husbil, och visst hade han tid att hoppa in. Att han varit pensionerad i tjugo år var inget hinder. Det var kul med kapellet, fantastiskt fint, men nuförtiden står det mest tomt. Ont om bröllopsvittnen var det också, men Bertils fru (de har varit gifta i 60 är) ställde upp (och många goda råd om hur man håller samman livet igenom hade de till de unga tu, 60 och 50)  och efter att vi satt upp en liten lapp i receptionen till Nikkaluokta fjällstation, ”Bröllopsvittne sökes”, dök Karin, 26, upp. Hon ställde gärna upp som vittne, och visade sig också vara en alldeles lysande bröllopsfotograf.

Så vi promenerade upp till kapellet från stugan vi sovit i över natten, i kostym och bröllopsklänning klockan 9.55 på förmiddagen, det var redan runt 28 C grader varmt, och aningens svettigt under kavajen, med fjällvandrare i kortbyxor och linne på väg mot Kebs fjällstation som synade oss noga och såg ut att  undra om våra kläder var Fjällrävens nya satsning på lite elegantare klädsnitt för fjällvandring.

Prästen Bertil t v med profetiskt skägg …

Första hjälpen med fjällan min ….

Efter vigseln svidade vi om till kortbyxor och linnen vi med, hängde in bröllopskläderna i fjällstationens förråd och vandrade vidare upp mot Kebs station. Dagen efter var det värmerekord i trakten (sa personalen) 30 C, och det blev en svettig bröllopsmarsch upp till Sydtoppen. När vi kom upp var Sydtoppen fortfarande högsta toppen, men någon vecka senare var den bara näst högst, värmen hade smält ner den. Vi hann precis. Det tog drygt 7 timmar t/r och var ett riktigt kämpigt backpass får man nog säga. Hoppas kunna ta det med mig mentalt i Hässelbyloppet, där är ju några slakmotor mot slutet, lyckligtvis inga forsande jöklar dock. Det blev väldigt blött om fötterna i Lappland.

Det var toppen på toppen …

Och här hemma i helgen, lite upptrappande träning längs Lidingökusten. Testade Silvas nya lätta ryggsäck, väger nästan ingenting men rymmer en hel del, till och med plats för stavar (ihopfällbara). Sådana använde jag på vägen upp mot Keb, det gjorde inte Anna, ”stavar ser så fånig ut, det har man aldrig när man orienterar”. Fast ändå helt ok att jag kånkade ryggsäcken med hundra liter sportdryck (kändes det som halvvägs) och nästan en visthusbod med proviant och varma kläder utifall att (räckte med en vindjacka på toppen, där var det 12 C). Men så är man ju också till gammaldags genus född, försöker så gott det går att vara – a gentleman – även med mjölksyra upp till öronen.

Och ja, har hört rykten om att jag ska bli TV–serie.

Fast jag har kanske fattat det fel – men i min höga ålder är man ursäktad. Ungefär som Leif GW Persson som i en krönika i Expressen skrev att han alltid röstat på Socialdemokraterna tills en uppmärksam läsare påpekade att han i en krönika 2010 skrivit om varför han det året röstade på Kristdemokraterna. Det hade GW alldeles glömt bort, men med ålderns rätt och allt det där. Och nu är han förlåten.

Det FINNS fördelar med att bli äldre!

Detta om detta. Med siktet mot Hässelbyloppet! Häng på!

Inför Säter Triathlon

Inför Säter Triathlon


Ska vi slå vad? Nä inte slå vad, vila vad!

Lite arg på vaden. Körde Långholmen Swimrun för några veckor sedan, 3 mil löpning och 3 mil simning, drog partner Anna i lina på land, hon drog mig i vattnet. Höger vad blev lite ansträngd, ovan vid dragshow! Nu är den bättre, men lite stel. Och nu dags för Säter triathlon, få se hur det går.

Hade tänkt titta på, men det tyckte inte Anna. Minst ett triathlon per år, ger starka lår, är parollen. Så det var bara att ta fram cykeln igen, loppet går nu på lördag. Första cykelpasset i år, blev fyra mil. Mjölksyra och röd babianröv, precis som det ska vara.

Men mina gamla löparbrillor är inget vidare för cykel. Halkar ner när man ligger över styret i tri–ställning. Var bara att investera i ett par nya. Prylnisse, säger brorsan. Ska han säga, har garderoben full med tjugo par löpardojor, minst!

Känner på mig att jag kommer cykla dubbelt så fort i dom här … dubbelt så cool i alla fall. Bra det, ska visst bli 28 C  på lördag.

Största oron, att det ska bli 21 C i vattnet. Då får man inte använda våtdräkt och då kan det gå illa. Det är en 375 m rundbana, fyra varv, 1500 m, vi ska köra olympisk distans (4 mil cykel, 1 mil löpning, 1500 m sim). Anna simmar som en delfin, jag som en padda. Utan våtdräkt kommer kroppen ligga som en trål i sjön. Risken är stor att Anna varvar mig, klappar mig i häcken och säger, går det bra lilla gubben? Jag har visst klappat henne i häcken under ett löppass en gång, och frågat, går det bra lilla gumman? Det glömmer hon aldrig. Men vi ska ju inte tävla, säger jag, vi ska ju bara ha kul. Det ska bli jättekul, säger Anna, bara det blir 21 C i vattnet.

Får försöka hålla kylan, vara iskall – och hoppas på en kallfront som kyler ner sjön i Säter!! Vore toppen få klappa någon i rumpan hundra meter innan mål på löpningen ….

// to be  continued …//

Från Sjö till Träsk – en nationaldag att minnas!

Från Sjö till Träsk – en nationaldag att minnas!


Se det blev en svensk nationaldag utöver det vanliga!

Enebyberg Swimrunners har anordnat en swimrun dagen till ära, ett alldeles nytt swimrunlopp i trakterna kring (och i) Rösjön med omnejd och angränsande sjöar.

Team True Love anmälde sig så fort det bara gick, att ta sig genom skogar, stigar, stockar, stenar, sjöar, bottenlösa sumphål – hur skulle man bättre kunna fira Sveriges nationaldag? Teamnamnet möjligen en smula vågat (!) utspel, hur skulle relationen klara de gemensamma vedermödorna?

– Bara vi inte fastnar med fötterna i skilsmässoträsket, skrattar Anna på startlinjen.

– Nä, nä, säger jag, känner mig (ganska så) trygg i mina (produktreklam) Icebug Acceleritas på fötterna, med de här dojorna fastnar jag ingenstans (jag har testat dojorna innan, de har grepp så man kan springa lodrät uppför hala klippväggar … nästan i alla fall). Och fastnar du så drar jag upp dig!

Anna har varit lite orolig innan. Hon simmar normalt dubbelt så fort som jag (gammal elitsimmare) men med mina nya och större paddlar och dubbeldolme, så har vi blivit hyfsat jämna, och med skor på fötterna kan hon inte simma på samma sätt som hon gör barfota i en bassäng.

– Vicken jäkla dolme, suckar brorsan när han får se den på bild.

– Inte bara öronen som växer med åren, svarar jag vist.

Men på det örat vill han inte höra.

– Häcken kommer ju att sticka upp som ett skär, akta dig för sjöfåglarna så de inte börjar häcka där!

Hö, hö!

Enebyberg Swimrunners startansvarige Jacob Wollberg har dragit fram en bronskanon modell 1600–tal (bara något mindre i storlek än regalskeppet Vasas …), och tänt var det här och så BOOOM!!!

Starter är alltid besvärliga i Swimrun. Det blir snabbt trångt som i en sardinburk, paddlar vevar, linor trasslar in sig, andningen kommer i otakt, man önskar man hade gälar. Jag glömmer aldrig min första (och hittills enda) start i Ö till Ö. Jag och min partner hade hyfsat snabba ben och låg långt fram i klungan inför första simningen, vi tänkte vi skulle ta lite distans innan simningen där vi båda var ungefär lika usla. Men hundra meter ut i vattnet kom en hord av valar, delfiner och späckhuggare i rygg på oss,  höga på adrenalin och blinda för allt utom att ta sig fram snabbt. Hade jag och min partner inte sparkat vilt med fötterna hade vi blivit översimmade och möjligen slutat som fiskmat på bottren.

Så mycket lugnare här då i Rösjön. Lite trassel och bök, men efter första ön och andra simningen började startfältet sträcka ut sig och lugnet ta vid. Bara hitta rytmen i löpningen, få ned pulsen, löpa lätt och vägvinnande. Och hålla absolut koll på fötterna, banan är en riktig terrängbana, att trampa snett och ramla är strängt förbjudet. Då kan man slå ihjäl sig och då blir ens partner sur. Hur ska vi då komma i mål?

Anna, Anna, var är Anna? Jamen där borta är hon ju.

Men där är hon ju, halvvägs uppe på land och jag kravlar efter och springer ifatt, lägger mig i rygg, och planerar nästa simning, och strax är det dags igen, 550 m. Nu gäller det att inte tappa för många meter. Jag tar sikte på Annas orangea sulor, det bubblar och plaskar, aha hon försöker använda fötterna ändå. Jag har knipit ihop benen om dolmen och korsat fötterna, gräver mig fram i vattnet, känner mig mer som en kajak med paddlar än simmare. Och kajak har jag ju paddlat och framåt går det, åhej och hå, och fortfarande orange i sikte.

Landstigning, mera löpning, en simning till, ännu mera löpning och så sjön där det ska finnas jättekarpar. Fast karpar har väl inga tänder?  Men där simmar vi så fort vi kan i alla fall för att undvika Karpe Diem. Åh den var dålig (syrebrist i hjärnan).

Ny landstigning och löpning och en massa höjdmeter och Anna börjar stånka, som jag i vattnet – gudomlig rättvisa!  Jag puttar på henne i ryggen, känner mig som en sann gentleman. Så blir det utför och det blir lättsprunget och hej vad det går, men så drabbas jag av en plötslig insikt; var är alla andra och när såg vi en snitsel sist?

Aj aj aj, vilse i urskogen. Jag ropar på Anna som ligger några meter före, men hon hör förstås inget, har proppar i öronen, rusar  på i eufori över att det  är utförsbacke. Jag får växla upp i hundra för att hinna ifatt, och tycker gummit i dräkten börjar ryka mellan låren. Kommer till slut ifatt och vi vänder och hittar till slut snitslar uppåt i skogen. Där försvann ett par minuter, tur vi bara är här för att ha roligt. Eller hur kära partner? (grrrrr …)

Så kommer vi till Klippan. Gör BOMBEN ropar funkisarna, så då är det bara att göra Bomben. Klämmer hårt om dolmen, skydda vad som skyddas kan, hålla hårt i simglasögonen och hej och hopp, man är inte äldre än man gör sig, typ åtta år igen och uppe på räcket till femman på hopptornet vid Möllebadet i Rönninge. Och PLASK!!!

Men simglasögonen fick jag släppa snabbt för att få ut armarna för att inte sjunka ända ner till botten och så upp till ytan halvblind och tömma glasögonen och så på igen.

Sista simningen och vi simmar sida vid sida, drar oss fram med paddlarna i gemensam rytm och andning det får man nog säga är ganska så sensuellt (som delfiner på kärleksweekend mitt i veckan) med det underbara målet i sikte på stranden framför oss. Vi kommer att fixa det, vi fastnade inte i något träsk, det blev bara gyttja upp till knäna vid ett tillfälle, och gyttja ska ju vara så bra för hyn.

Vi springer i mål, paddel mot paddel, och tiden är ingenting, fast klockan stannar på 1.39.02. Vi lovar lätt framåtlutade med händerna mot knäna och mjölksyra upp till öronen varandra att fortsätta Simspringa (svenska dagen till ära) i nöd och lust, i uppförsbackar och utför, såväl motvågs som i medvågs ända in i Evigheten, må Poseidon och alla andra havsgudar bli våra vittnen!

Tack Enebyberg Swimrun för ett toppenrace – och en nationaldag att minnas för livet!

Foton: Enebyberg Swimrun (tack alla fina fotografer)!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Running Runmarö

Running Runmarö


Tidig morgon på Runmarö. Hyr en av författarförbundets stugor. Havet glimrar lojt mellan höga tallstammar. Fåglarna sjungar som galna i skogen. Jag hör en gök, från väster, en bästergök. Jag tänker att det är därför jag blev författare, för att kunna gå med i Svenska författarförbundet och få hyra en stuga på Runmarö. Utedass och kallvatten, ”lycklig lever den som är nöjd med litet”, som gamle Horatius skaldade. Jag är lycklig den här morgonen.

Anna har redan gett sig av, hon ska springa en kortare sträcka. Det är varmt, fast klockan bara är sju. Hon har svårt för värmen. Jag ska springa stora varvet runt ön, jag har inga problem med värmen. Sedan ska vi hoppa i havet, där är det fortfarande kallt. Och äta frukost i solen.

Stigar med rötter och sten, varsamma steg. Ingen brådska, inte trilla, då gör det ont. Och hålla koll efter ormar, det är den tiden på året, de ringlar ur sina vintergömmor och lägger sig där det är sol för att tina upp innan det är dags för parning. Då vill de inte bli störda av ett par löparben. Då kan det bli hugg i vaden. Och vad gör löparen då? Springer vidare, eller haltar hem? Eller dör? Jamen doktorn/ Sankte Per?/  jag skulle ju bara springa klart rundan … inte visste jag att giftet skulle rinna så raskt till hjärtat …

Omsluten av grönska, av klorofyll. Syreyrsel, klorofull. Så kommer jag ut ur skogen, ut på landsvägen där syrénhäckarna står på rad. Det är som att springa in i en parfymbutik. En och annan hägg som fortfarande står i blom. Men ingen Gunder! En morgon som den här är det lätt att andas. Hjärtat slår, benen ökar farten av sig själva. Jag flyger fram, nuddar knappt marken ens. Far mot himlen, airborne!

Men landar igen när Garmin surrar till och visar på 14 km, soppatorsk, glömde bort att det var före frukost. Klockar in på 15 km, ut på bryggan och woohahhh värmeväxlingen är total! Kravlar naken upp på klipporna som den första kvastfeningen som bestämde sig för att bli landlevande och kanske människa en gång i framtiden. Möter där en svettig ängel. Torkar bort lite drägel, och kysser Anna.

God morgon världen!

Och hon som inte gillar att springa i värme har inga problem med att simma i kyla. Så då gör hon det tills hon står på grund. Någonstans mellan Runmarö och Rönnkläppen!

Därpå kontemplation/ horistontalläge/klippa/viktiga göromål/ Fejan

Samt lite andlig spis/ några rader av gamle japanske poeten Matsuo Basho.

Ur ”Det väderbitna benranglet”, en poet med absolut gehör för det löpande livet … och livet i stort …

Och sen, ja sen så blev det måndag igen ….