Jag trodde jag var på väg in i en liten dipp igår. Men så kom jag på vilken vecka det var… Aha! Och så blev det en toppendag.
När jag både hämtar och lämnar på dagis så är det snabba ryck på jobbet. När jag vill hinna träna OCH umgås på ett bra sätt med Ebba får jag vara kreativ.
Igår jobbade jag intensivt och effektivt till 14.30 och fortsatte svara på mail på väg till dagis. Bytte iofs om hemma först för det var pysselkväll. Jag gick lös på ett trasigt staket och sen åt vi varmkorv i vårsolen. Ebba var täckt i damm, ketchup och smuts så medan hon badade passade jag på att träna på badrumsgolvet. Det hade högt underhållningsvärde.
Mysigt i sängen med ABC-boken och när hon sen somnade själv så kastade jag mig över funktionärsschemat fram till läggdags. En helt vanlig fullspäckad dag. Och jag är full av energi. Hur? Jo såhär:

8 timmar här

Varje morgon sånt här.

Massor av det här

Mycket frisk luft i terräng

Och det viktigaste av allt: insikten av att det inte gör något om jag inte hinner allt jag tänkt göra, bara jag hinner med att vara precis där jag är!
Ha en fin onsdag!

När jag är emellan två projekt brukar jag tänka att jag är i ställtid. Det är kloka Bodil Malmsten som blivit känd för uttrycket som hänvisar till bland annat den tid det tar för maskiner och processer att ställa om till en ny aktivitet.

Jag är i ställtid på ett sätt just nu. På vissa fronter i livet är det full fart men på andra är det vägskälsfunderande. Det är klart att det känns att springa 8 mil och någonstans efteråt lägger sig euforin. Eller? 🙂 Men man börjar se framåt mot nya mål igen.
Den här tiden är jätteviktig. För att nästa äventyr ska bli bra måste man hinna stanna upp, utvärdera, njuta, vila för att kunna ladda om.
Att konstant vara på väg mot måluppfyllelse sliter.
Jag är i ställtid på ett större plan också. Vart är jag på väg yrkesmässigt? Jag klarar inte att jobba så spretigt i ett år till, så mycket vet jag. De här funderingarna har jag bestämt att jag skjuter på tills semestern.
Ställtiden jag upplever nu har mer med träningen att göra.

Vad gäller att en dröm går i uppfyllelse är det inte ställtid. Det är rena yeeehaaahögproduktionsfasen. Visst är ni med på ett hörn?

Och vad gäller PwC Charity and Fun Run på Solvalla så var det visst bara två dagar kvar. Jag har ca 25 funktionärer att göra schema för, briefa och hålla koll på. Och så var det gårdsstädningen på dagis ikväll….
Min ställtid flyger rätt bra.

Många har frågat om mina träningskläder jag hade på TEC. Jag har förmånen att få träna i kläder från Trimtex. Jag tycker att tio timmars aktivitet i både snö och regn är ett rätt bra test på funktionaliteten hos träningskläder. Och Trimtex får högsta betyg!
I regn och snö i 10 timmar behövde jag inte byta på överkroppen. All svett transporterades magiskt bort. Jag såg att många bytte kläder men det behövdes aldrig för mig.

Dessutom sitter jackan helt fantastisk och är elastisk runt axlarna precis där det brukar börja tjorva.

Den heter Trimtex Element Lzr womens jacket. Finns i herr förstås.
Jag försöker se om jag kan hjälpa de som vill köpa en- hör av dig till mig isåfall!
Tightsen som består av 36 sydda delar är mitt nya favoritplagg alla kategorier !
Jag ska försöka ta fram mer info på dem med.
Det jag gillar mest med Trimtex är att det är funktionen som är 100% fokus och så råkar de vara snygga. Inte tvärsom.
Har du något favoritmärke?

Tanken den här veckan har hela tiden varit återhämtning . Jag har ätit vad jag vill, sovit mer och genomfört två lätta träningspass.

Förutom min nerv som är ett riktigt sattyg just nu så mår kroppen väldigt bra. Jag vet att det är lätt att dras med i en längtan efter att träna och ta i för tidigt. Jag har verkligen mentalt gett mig själv 10 lugna dagar där jag lär mig av det jag genomfört.

Uthållighet har jag i kroppen och utmaningarna som ligger för mig är att tackla två toppturer på Skutan i Åre. En för att reka banan och en för att leda ett pass med Magnus på Workout Åre.
I augusti springer jag Axa Fjällmarathon. Loppet som får Lidingöloppet att framstå som en promenad i en krattad manege. Jag har tampats med den där banan nog många gånger för att veta att ska jag in under 6 timmar i Vålådalen så kommer jag få tugga en hel del stigmeter nu och i sommar.

Därför är amen i kyrkan – långpassen på söndagar utbytta mot backar en tid framöver.
Idag- söndag förvisso men första söndagen efter TEC och jag är fortfarande i slapp-mode. Varvar godsaker med blodpudding och mackor och guvetvadannat jag blir sugen på.
Men ut skulle jag och den fantastiska 300-metersbacken som blir brantare i brantare hägrade.
Att slamma fötterna i asfalt i högt tempo kan man passa på att undvika en vecka efter 80 kilometersbataljen då det belastar skelett, senor och ligament rätt bra. Dessa sk avaskulära vävnader har inte så mycket blodtillförsel som muskler och tar längre tid på sig att återställas. Mina muskler är servade med blod som bär på massa näring så har återhämtat sig mycket snabbare.

Dessutom gick det inte så fort på TEC och väldigt lite var asfalt så kroppen känns väldigt fräsch och har så gjort sen min jogg i onsdags.

Att mata backe drar ned hastigheten och tar man bara det lugnt nedför så är det ett otroligt bra stärkande träningspass som ändå är rätt skonsamt.

Jag har rättfärdigat mig nu eller hur? 🙂

Nå jag har väl klarat en sju vändor i den här backen med bra teknik förut och planen idag var just sju vändor vilket ger strax över två km backe. Jag genar på vägen ned för idag handlade det om att jobba uppför.

Kände direkt att benen var på jobbhumör. De första fyra rev jag av utan att det kändes. Efter den femte öppnades dörren till ett av husen och en man frågade om jag ville ha vatten? Jag avböjde med ett tack- jag har bara två kvar. Sa jag. Men nej. Efter sju var endorfinerna i taket och jag var tvungen att ta en till. Har man gjort åtta har man slagit sitt rekord och efter TEC finns inget ”nu orkar jag inte mer”. Det finns bara jag kan. Så jag körde två till. Lungorna vände sig ut och in efter den sista och jag pep och flåsade och var lika glad som jag var högt upp. Nedjogg och stretch. Iväg på dop. Ett ton mat.

Jag älskar backträning. Gillar inte backar i lopp men träningen är underbar.
Nu är jag återhämtad. Det blir en vecka till av lättare träning men på lördag sätter jag igång med ett nytt fokus och lite ny träningsinput. Mer om det senare.
Jag har nog aldrig varit så taggad inför något som den träning jag har framför mig. Jag har hittat nyckeln till jag kan rummet. Nu gäller det att ge sig möjligheterna att jobba mot målet. Att planera, förbereda ordentligt. Min styrka! Min svaghet är att jag har mycket annat som jag också vill genomföra med kvalitet.

Men motivationen är på topp.

Här är en bild Ebba tog på oss i kyrkan på kusin Nikkis dop idag.

Nu ska jag planera veckan som är sprängfylld av event, Tjejmarathonäventyr, bus och träning!

Ha en fin kväll!

Jag har en sån. Den är svår att komma åt men syns tydligt på lördagar.Det är så mycket nu och det finns många jag inte känner att jag haft tid att visa hur mycket de betyder för mig. Mina fina vänner, min syster och min.. gulp kille.

Läskigt! Vi har träffats under så speciella förhållanden som präglats av en levertransplantation men ikväll är vi på vår första riktiga date. På bio.
Heja livet.

Vaknar med ett stort smajl varje morgon just nu! Värt att njuta av att livets bergodalbana är på en hög sekvens!

Snart går starten!

…så kan det gå lite för fort. Alltså 6 km i 5:20 är på intet sätt för fort men jag är ju ett vrak efter det här famösa snögloppet om 50 miles förra helgen.
Men kroppen bara spritter av löpglädje och livseufori just nu så det är svårt att stå emot.
Jag gjorde en apostlahästig snabb sightseeing av Lund. Hittade en fin alle:

… och en massa andra gator och swosch förbi Skånes och Göteborgs nation. Det var mycket swosch, yeeha och WOPPA under de 31 minuter jag var ute.
Under den här vilda westernrundan hann jag tänka lite trots alla ljudeffekter.
Jag är så otroligt fantastiskt förskonad från skador. En nerv i kläm är inte mycket att bråka om när det inte beror på något allvarligt.
Men jag har dragit en muskel i ljumsken och vänster knäskål ömmar lite. Jag är livrädd för att skada mig och så otroligt laddad för att jobba mot mitt, i perspektiv, galna marathonmål. Så jag styrde stegen mot hotellets gym för att lägga lite energi på att prehaba och rehaba. Det såg ut såhär:

och såhär:

Rygg. Bål. Axlar. Djup stretch för sätesmuskulaturen, den som kallas pigeonstretch. Vänster är verkligen stel.
Såhär glad var jag iallafall efter att ha tränat och haft en toppendag:

Som ett 80-talsdisco.

Att bo på hotell betyder BBC News och en egen fredagskväll 6 dagar innan PwC Fun and Charity Run och 2 månader innan Tjejmarathon betyder jobb! Imorgon är det upp i ottan och ut till Skryllegården för att sätta upp tält och heja på våra 25 löpare och 475 anmälda totalt! Fattar ni hur roligt jag har? Sov gott!

Idag lämnade jag ett regnigt/snöigt/blåsigt Stockholm för att flyga ned till Malmö. Jag och min kollega från marknadsavdelningen har först gjort ett nedslag på vårt fina Malmökontor som har galet fin utsikt i ljusa lokaler där det bjuds fredagstårta för att fira lanseringen av ett nytt affärskoncept.

Jag har träffat en av våra löpareldsjälar här som är kontaktperson och ansvarig för Malmökontorets gemensamma löpträningar.
Snart går hyrbilen mot Lund där vi ska träffa gänget som laddar för Skrylleloppet imorgon. Det är det första av de 14 Lidingöloppet On Tour lopp som går fram till sista helgen i september och vårt Lundkontor har 18 anställda, några kunder och några studenter som springer. Jag ska vara med och hjälpa till och sen blir det rapport i blogginlägget på Lidingöloppets hemsida.

Ikväll ska jag ta mig en underbar efterlängtad löptur i Lund och avsluta med lite styrka och jacuzzi på hotellet.

Sen blir det en tidig start imorgon. Känns som allt annat än en slump att Lejonbragden om 10 mil också går i Lund imorgon. Men det är återhämtning som gäller fortfarande och jag älskar min roll som löpeventkoordinator och kolllegepeppare!

Hoppas ni får en fantastisk kväll!

Jag är en svamp vad gäller mantran och sk affirmationer..
När man var liten hade man en snuttefilt eller gosedjur att ta till om det var tufft.

Nu tar jag till mantran. Jag har inte kommit på något själv direkt men lånar från alla möjliga håll.

Just nu, när bussen är sen så tänker jag på ett som jag blev påmind om när jag läste Andreas Falks inlägg om TEC från sidan av.

Om jag kan påverka det så lägger jag energi på det.

Att bussen är sen kan jag inte göra ett jota åt. Men jag kan passa på att blogga och läsa nyheter.

Att TEC-banan såg ut såhär:

Foto: Annelie Ståhl

.. Det gick inte heller att göra något åt. Men det gick att ta det lugnt och skratta åt det.

Den här veckan är minst sagt överbelamrad. Det är mycket ” måsten” i revisionsbranschen. Måste vara klart då och då. De saknar oftast verklighetsförankring men likväl är det inte roligt att låta folk vänta och stöka till andra människors agendor.

Men jag vägrar bli stressad av att ett dokument ska flyttas från À till B med en underskrift. Inte då sagt att jag inte försöker göra det i tid, men det får finnas en gräns för hur stressigt det får bli när det inte handlar om liv och död.

Mitt viktigaste mantra är iallafall det jag tar till när det dyker upp problem, när folk är dumma och missunsamma. När jag tappar styrfart:

Hinder är det där du ser när du tittar bort från dina mål.

Och apropå mål så kan jag idag efter gårdagens hamburgerdekadens med ro återgå till att äta dyra frön som fastnar i tänderna.

Hahahahahahaaaaaaa. Jag är så stel. Öm. Trött. Det gör ont i nerven. I knäet. Och så fort jag stannade efter vårt modifierade träningspass som lades upp för att passa fotografering så slog hungern från hell till.
Måste. Ha. Hamburgare.

Har inte varit så hungrig sen TEC men nu slog det till nå det grövsta. Allt ska vara så nyttigt och rent o man ska fota fina skålar med dyra bär och frön som fastnar i käften. Äta en liten tallrik med holistiskt bladibla och vara mätt på det och det känns så underbart befriande att klämma en riktigt god 200-grammare fast utan gurka o sen rapa som en hel hejarklack efteråt.
Vi fick iallafall ett fint träningspass i Vasaparken och jag hoppas bilderna blev bra till vår interna tidning. De gör ett hälsonummer och hjälten ska också vara med i ett reportage om sin återhämtning efter transplantationen. Snart 8 månader!

Not your average yogi.

Jag får lite hicka ibland. När jag tittar på agendan. På kalendern. På allt som står på mina post-itlappar. Det ramlar in kanske 4 mail på fem minuter på jobbet. Ett handlar om revision, ett om Lidingö Challenge. Ett om Lidingöloppet on Tour. Ett om Tjejmarathon. Jag växlar mellan revision, redovisning, deklaration, förbereda resan till Lund, svara på frågor om LL on Tour, gör ett funktionärschema till PwC Charity and Fun Run och istället för lunchrast och fika så pysslar jag med Tjejmarathon. I love it! Men det är helt galet!

Mitt tempo är högt. När jag går. När jag pratar. Det är bara när jag springer det inte går så fort men det ska det bli ändring på !

Jag brinner för precis allt jag gör. Det jag inte brinner för, tvekar jag inte en sekund att försöka sluta med. Jag är inte lat. Men det finns arbete jag gillar, och arbete jag inte gillar. Livet är för kort och jag tror vi alla levererar och gör godast i världen när vi gör det vi trivs med. Vad det är, vet kanske inte alla. Magkänslan är inte alltid tillgänglig och ibland får man ta ett jobb som kanske inte får ögonen att lysa men genererar kosing så man kan ha lite fritid då man kan hänge sig åt det som får hjärtat att pumpa lite extra.

Jag har sett till att jag gör det jag älskar när jag jobbar och när jag är ledig. Jag kan inte minnas när jag sist hade tråkigt eller inte visste vad jag skulle göra. Det finns tusen projekt jag inte ens hinner med.

Vill ni ha ett? Jo- tänk på alla föräldrar som bor på Astrid Lindgrens sjukhus för deras barn ligger där, svårt sjuka. Vet ni hur nära det är till Hagaparken? Tänk om man satte upp en lapp ” Vi rör på oss tillsammans ute i friska luften 1 timme varje lunch. Ses i huvudentren. ” Och så gör några eldsjälar ett schema och tar sig dit varje lunch och ger de här föräldrarna en endorfinkick som de så väl behöver. Tar dem med ut på en runda med uppvärmning, lite gång och jogg och styrkeövningar och stretch. Sen tillbaks. Röra på sig är det sista de tänker på när deras barn är svårt sjuka, men en stund ute i friska luften kan göra mycket.

Jag hinner inte allt jag vill. Långt ifrån. Jag är i workingmode för det mesta. Ges en ledig stund så försöker jag prestera något. Lära något. Det är såhär jag vill ha det. Jag har inga problem att ligga raklång och titta på dumtv men varför? Jag sover 8 timmar per natt. Vaknar utvilad (nåja för det mesta!) och den vakna tiden, då jag inte är med min dotter då vill jag göra roliga saker. Och det gör jag.

Jag är faktiskt inte stressad. Lite trött ibland när precis allt händer samtidigt. Jag vet precis var fokus ligger. Jag har aldrig hämtat Ebba efter 4 på dagis en enda dag. Jag har aldrig skrikit på henne på morgonen för att vi har bråttom. Varför ska jag göra det? Men för att ha den här lugna tiden med henne så måste det gå undan på andra fronter. Så ser det ut som att jag har bråttom- så är det för att jag tar allt så väldigt lugnt när jag är med henne. Capiche?

Jag vet inte vad det var i snöleran på TEC men sen dess är jag precis hur lycklig som helst. Ingen dipp. Bara en känsla av kraft. Energi. Styrka. Envishet som kom till sin rätt. Glädje och stolthet över mina otroliga vänner, nya som gamla. Kär i löpningen, kär i livet.

Fötterna på jorden säger man. Stå stadigt. Nja. Jag vet inte. Jag är löpare. Nyckeln i den identiteten för mig är att det finns ett svävande moment i min rörelse. Jag är airbourne när jag är som bäst. Om du springer en timme så spenderar du flera minuter av den i luften. Sug på den.

Ikväll är det gemensam träning på jobbet. Vad blir vi? Kanske en 50 pers som tillsammans med Running Sweden tränar oss glada tillsammans!

Jag ska ”återhämtningsjogga”. Och jag vet att kroppen fortfarande pysslar ihop sig själv efter min sneda 8-milslöpning i helgen. Men skallen är klar. Jag skuttar fram. Jag längtar efter att springa. Jag längtar efter att lägga till komponenten igen som gör att mitt liv är precis så som jag vill att det ska vara – airbourne.

;

Feet up!

Helvete vad jag är trött på död. På cancer. På att unga, fantastiska människor i min omgivning slits ifrån livet när de lever som mest.

Jenny Olsson var en riktigt duktig längdskidåkare, tävlandes för Åsarna. Efter bröstcancerbeskedet 2006 slutade hon- men inte direkt att träna!

När jag bodde i Östersund tränade jag några gånger med skidalpinisterna via min kompis Henrik. Då träffade jag Jenny. Jag glömmer aldrig när vi körde backintervaller och jag försökte hålla rygg på Jenny. Hon bara åt upp backen.

Trevlig var hon också och jag brukade smita in på Naturkompaniet där hon jobbade och prata lite på lunchen.

En dag när jag var i vecka 8 och smög in på H&M för att se hur det var med mammakläder så tog vi nästan tag i samma par jeans. Båda garvade- det går inte att vara anonym i Östersund! Vi insåg att vi var i samma vecka och jag tyckte det hade varit kalas att vara mammaledig med en sån tuffing men jag flyttade ju ned till Stockholm. Våra barn föddes med 4 dagars mellanrum.

Jennys aggressiva cancer kom tillbaka efter att sonen Vidar föddes. I söndags förlorade hon kampen.

Jenny- tack för den soliga, kloka, duktiga, tuffa tjej du var. Jag kände dig inte så bra så kan bara föreställa mig hur mycket du inspirerade andra när du gjorde sånt intryck på mig. Dina tips lade grunden för mycket av min träning inför Axa Fjällmarathon. När jag nattade Ebba idag så kunde jag bara tänka på din familj och din lilla pojke. Så fruktansvärt orättvist. Böner är en del av min vardag nuförtiden och jag ska tänka på din familj.

Vad göra? Jo, leva lite mer. Gnälla lite mindre. Uppskatta lite mer. Våga det där du drömmer om.
Jag tycker det är så otroligt uppenbart att livet inte går att ta för givet. Ens för en dag.

Fina Jenny.

Bild:zport.se