Det oslagbara rekordet? RW möter Jonny Danielsson
Det är friidrottsgala på Södertälje IP den sjunde juni 1989. Regnet öser ner denna onsdagskväll och temperaturen visar kring tio grader. Snart går startskottet för 10 000-metersloppet. Kvarnsveden-löparen Jonny Danielsson ska göra en attack mot Mats Erixons sju år gamla svenska rekord på sträckan, som ligger på 27.56,56.
På grund av det usla vädret undrar den brittiske farthållaren Colin Reitz om det fortfarande är aktuellt att hålla det tempo som han blivit tillsagd om. Det är det. Britten håller en hög och jämn fart från start och passerar 5 000 meter på 13.55 – ett perfekt genomfört uppdrag – sedan tvärstannar han och rusar snabbt in i värmen i omklädningsrummet.
Efter att Reitz gjort sitt blir loppet en kamp mellan Jonny och Harri Hänninen från Finland. Med två varv kvar sätter Hänninen igång spurten och Jonny hänger på. När de kommer in för det sista varvet springer Jonny om finländaren och lämnar honom på efterkälken. Han stormar i mål på tiden 27.55,74 – nytt svenskt rekord.
– Det var tack vare Hänninen som det blev svenskt rekord. Han missbedömde hur långt det var kvar och satte igång spurten med två varv kvar – och jag följde efter, minns Jonny Danielsson. Det är en krispig oktoberdag när vi kliver in i ett falurött hus med vita knutar – precis som många andra hus i Vansbro kommun.
Vi slår oss ner i soffan i vardagsrummet hemma hos Jonny Danielsson i Dala-Järna. Han hämtar kaffe som han bryggt i en perkulator. Någon större kaffesörplare är han däremot inte själv, han dricker mest på jobbet, berättar han.
Att vi är på besök hos den svenska rekordhållaren på 10 000 meter vittnar bland annat 14 SM-guldmedaljer och en inramad affisch från OS i Seoul 1988 om. Bokhyllan i rummet domineras annars av de gula tidningsryggarna på National Geographic, som Jonny har varit prenumerant på sedan 1991.
– Jag ska väl inte säga att jag lusläser dem. Men det är kul med bilderna. Sedan har det varit ett bra sätt att lära sig engelska.
Det har gått drygt 26 år sedan Jonny satte sitt rekord den där kvällen i busvädret i Södertälje. Just vädret är det första som dyker upp i hans minne när han tänker tillbaka på hur det kändes efter målgången.
– Jag fortsatte att springa rätt in i omklädningsrummet, säger Jonny och skrattar, men förutom det var det riktigt skoj.
Hans bästa tid före rekordkvällen var drygt 30 sekunder långsammare, så det handlade om en rejäl putsning av personbästat. Men Jonny erkänner samtidigt att 10 000 meter aldrig riktigt var hans distans, han tävlade inte så ofta på den sträckan.
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2015. |
|||
|
