Ledarkrönika: En bra start

Man kan tycka att åtminstone vi som jobbar på en löpartidning borde veta bättre än att bli skadade. Vi berättar ju för er i varje nummer hur viktigt det är med styrketräning, prehabövningar och en sund träningsbelastning. Men så enkelt är det förstås inte.

Om det bara handlade om kunskap skulle vi till exempel knappast se rökande läkare. Nej, varken läkare eller löpartidningsredaktörer är blott mer än människor med allt vad det innebär i form av bristande självinsikt, förnekelse, destruktiva drivkrafter, lathet och slarv.

Dessa mindre smickrande egenskaper, hur mänskliga de än må vara, har orsakat mig bekymmer. Mer exakt: Jag har haft ont i en hälsena, och har bara mig själv att skylla.

Ett pass med plyometrisk träning (läs mer om det på sidan 86) kräver en ordentlig uppvärmning. Jag slarvade med det precis som jag slarvat med styrketräningen,  eftersom jag är en lat människa.

Med ett stort mått bristande självinsikt körde jag igång för hårt och för snabbt för min stela kropp. Jag intalade mig själv att det första hugget i hälsenan inte var så farligt (förnekelse) och körde på eftersom jag ville komma i form till vår läsarresa i Portugal (destruktiva drivkrafter).

Jag fick förstås ont.  
Jag fick förstås inte springa.
Det var ingen bra start på säsongen.

Efter två månader med alternativ träning – skidåkning och cykling i första hand – var det dags för avfärd till Portugal. Jag hade inte sprungit en meter. Det kändes så där.

Men solen sken och den första vårvärmen strömmade upp från den afrikanska kontinenten. Sällskapet, stämningen och inspirationen försatte mig och alla andra i ett träningsrus. Första tre dagarna körde jag dubbla löppass och lite rörlighetsträning. Jag vet – idiotiskt. Men jag är bara en människa, driven av en önskan att springa bättre, längre och snabbare.

Jag borde ha fått ont. Men det fick jag inte. Så jag fortsatte att springa långpass, intervallpass och morgonjoggar tillsammans med alla andra löpare och läsare som var med på resan.

Vi var lyckliga. Stela och ömma – men lyckliga. Så den här gången var det kanske tur att vi inte lyssnade för mycket på våra överjag. Det kanske var tur att vi bejakade våra drivkrafter istället för att hålla tillbaka dem. Det kanske var tur att vi inte var så himla insiktsfulla. Det kanske var tur att vi bara sprang och inte kände efter så himla mycket. Och det kanske var tur som gjorde att vi inte blev skadade. Men det blev en bra start på säsongen.  

HÄR HITTAR DU SENASTE NUMRET AV RW DIGITALT

---