Ledarkrönikan: Onaturliga fiender

Ledarkrönikan: Onaturliga fiender


När vår reporter Sofia Hedström gick ut på Facebook och efterlyste era erfarenheter av hundattacker blev reaktionerna starka. Många vittnade om hemska upplevelser, svår hundångest, blodiga konflikter och oförstående hussar och mattar. Andra ilsknade till och var rädda att vi skulle svartmåla hundar och skuldbelägga hundägare. Reaktionerna var ett tydligt bevis för att det här är ett reellt problem – som vi nu belyser i artikeln ”Hunden! Löparens vän eller fiende?” i nummer 4 (i butik på tisdag 7 april). 

Själv är jag mer rädd för björn och varg när jag springer ensam i de jämtländska skogarna, än vad jag är rädd för de lösa hundar jag dagligen möter på mina löprundor i Stockholm. Min björnångest är förstås inte helt rationell. Det är inte heller mina funderingar över vad jag gör om jag möter en varg ( jag har ingen aning). Sannolikheten för att jag ska bli offer för en varg- eller björnattack är nämligen försvinnande liten. Ingen människa har dödats av varg i Sverige sedan 1821. Antalet dödliga björnattacker i Sverige de senaste hundra åren är två – ingen av dem var löpare. (Annat är det i Transsylvanien – läs Viktor Winterglöds reportage om de faror som lurade under Dracula Trail…)

Jag ser över huvud taget inte på hundar som potentiella faror – trots att antalet hundattacker mot människor är långt fler än björn- och vargattacker i Sverige. Enligt Socialstyrelsens statistik från 2012 blev 326 personer inlagda på sjukhus efter att ha blivit angripna av hundar. Statistiken redovisar inte hur många av dem som var löpare, men jag är övertygad om att det finns ett stort mörkertal här.

Att jag inte är rädd för hundar kan förstås bero på min uppväxt i en familj med hundar – eller att jag aldrig har blivit attackerad när jag sprungit. Det beror i sin tur kanske på tur, eller på att jag alltid stannar och står still tills hundägaren har koll på sin hund ( ja, det händer att jag muttrar lite också).

Hittills har jag alltså levt i tron att jag har koll – men jag fick ändå en hel del aha-upplevelser när jag läste Sofias artikel. Förhoppningsvis kan den hjälpa fler löpare att lättare hantera oväntade, och för många ovälkomna, möten med hundar.

Vi kan inte uppfostra hundarna – eller deras ägare – men vi är övertygade om att ökad kunskap om hundars beteenden, och större förståelse mellan löpare och hundägare minskar risken för konflikter och attacker. För det är inte hundarna som är våra fiender. Det är rädslan och ångesten som är det, när den hindrar oss från att springa fritt precis som våra vänner hundarna.

Ta en tjuvtitt på nummer 4 2015 

Så här gör du för att läsa Runner’s World digitalt!

Prenumerera: 12 nr och en Garminprodukt 899 kronor



Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 5

Eric

Bra att ni tar upp detta som jag upplever som ett ganska stort problem.
Är själv van med hundar och är inte rädd. Jag har dock haft ganska mycket otur med just lösa hundar när jag springer. I vintras blev jag till slut biten och fick uppsöka läkare för att ta stelkramp. Alla de gånger jag haft problem är det ägarna till hundarna som är det största problemet. Just deras hund bits inte etc etc. Jag har numera 0-tollerans och kommer göra det som krävs om fler hundar/hundägare ställer till det för mig. Alla ska kunna springa där de vill och känna sig trygga!


Fia

Var ute och joggade med en kompis på en skogsstig, när en lös beagle kom rusande mot oss. Vi stannade upp medan hunden cirklade runt oss, skällde ursinnigt och började nafsa i mina handskar, som jag höll i handen. Efter hunden kom en person släntrande med ett koppel i handen och ett fånigt leende i ansiktet. Kvinnan bad inte ens om ursäkt. Hon var inte särskilt bestämd mot hunden, men lyckades till slut få den med sig.


Hasse

Det stora problemet är hundägarna. De vet vilka krav som ställs på dom. Jag undrar hur många hundägare som tycker det vore trevligt att jag sprang fram till dom och skällde på dom på en halvmeters avstånd, utan att dom skulle kunna ta sej ur situationen.
Jag har blivit hundbiten 3 ggr varav 2 ggr när jag sprungit. En gång på ett motionsspår och en gång på grusväg på Norra Djurgården. Inte bad nån av dom om ursäkt trots kroppsskada och sönderbitna kläder.
Observera att många hundägare sköter sej utmärkt, det stora flertalet. Men det finns en del som inte tar sitt ansvar. Det är dom hundägarna som gör mej så besviken.


Peter

Hundattattacker förekommer. Det är ju inte bara i Sverige som människor springer. Jag bor tillfälligt i Sarajevo och här finns det många vilda hundar. De uppträder inte sällan i flock. Så inse att det ibland inte ens finns en ägare som säger ”Han är inte farlig” eller att du inte skall bry dig om hunden, bara nonchalera den. Jag skulle vara tacksam för praktiska råd som jag har nytta av.


Johan Håkansson

Orationell rädsla är väl en någorlunda rättvisande beskrivning. Det är homo sapiens som är den stora faran när man är ute och springer – speciellt om de har placerat sig i en automobil. Själv blir jag mest rädd för alla graciösa rådjur som plötsligt dyker upp, särskilt när det är mörkt och man bara ser ett eller flera par ögon som stirrar på en i skenet från pannlampan. Osökt leds tankarna iväg till en vargflock, trots att jag befinner mig i en del av världen – Danmark – där det i stort sett inte finns tillstymmelse till andra farliga djur än just människan. Men när man nästan blir nermejad av en bilist som inte har styr på trafikreglerna när man korsar vägen på ett övergångsställe, då blir man bara förbannad – inte rädd!
Har blivit jagad av ett antal hundar genom åren, och biten en gång när jag körde inlines, och de har satt lite spår i hjärnan, så jag känner numera ett visst obehag när jag möter lösa hundar i skogen. De flesta av hundarna vill bara leka, och tycker det är himla skoj när någon vill springa tillsammans med dem. Speciellt om kroppshyddan hos ägaren inte tyder på någon större löpvillighet – äntligen en rolig tvåbening som vill leka. I Danmark får bara släppa lös sin hund om man har den inom synhåll och har kontroll på den. Min erfarenhet från många möten med hundar i skogen, säger mig att generellt är det de förnuftiga ägarna som har styr på sin hund, och kallar den till sig när man springer förbi, och som inte släpper lös hunden i skogen. Brukar tacka eller nicka till dem, och får i stort sett alltid ett leende tillbaka. Medan de som inte kan kontrollera sin hund gärna låter den springa vind för våg, och oftast reagerar de hundarna heller inte när ägaren försöker kalla dem till sig. Så länge det är mindre hundar så gör det mig inte något, är mest rädd för att råka sparka till dem, när man märker att de är på väg att nafsa en i hasorna. Men har tyvärr råkat ut för ett antal aggressiva muskelhundar och andra lite större hundraser i skogen, och har själv lyckats få stopp på dem när man märker att de är attackvilliga. Det har i stort sett aldrig varit ägarna som ryckt in, det har jag själv fått klara ut. Dessutom ser husse – nästan alltid en man – ofta själv ut som en pitbull, och den sortens människor är det nästan aldrig lönt att diskutera med. De struntar fullkomligt i när man försöker förklara hur obehagligt det är, och vad lagen säger, och verkar närmast vilja bussa hunden på en om man börjar argumentera.
Återigen så är det homo sapiens som ställer till problem med sin attityd och inställning. Hundarna är inget problem – med rätt ägare!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Aron vann igen – och aktuellt från ultravärlden

Aron Andersson vann återigen Wings for Life när han hann längst av 184 000 startande....

Läs mer

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc...

Läs mer

Den ultimata sportlovssoppan!

Denna mustiga soppa passar helt perfekt i en termos i skogen, skidbacken eller skidspåret.

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Gröt och kaffe i ett

Sätt guldkant på frukosten med den här enkla och goda vardagsfavoriten!

Läs mer
Len bovetegröt med björnbär

Att göra gröt på bovete är en bra variation till havregröten – dessutom 100 procent fullkorn!

Läs mer
Havregrynsgröt Deluxe

Recept av Dietistens Val: En supergod havregrynsgröt som passar alla – vi lovar!

Läs mer
Chiafrutti

Recept av Dietistens Val: Vem mer älskar när frullen står klar i kylen när man vaknar? Här kommer en favorit...

Läs mer