Ledarkrönikan: Onaturliga fiender

Ledarkrönikan: Onaturliga fiender


När vår reporter Sofia Hedström gick ut på Facebook och efterlyste era erfarenheter av hundattacker blev reaktionerna starka. Många vittnade om hemska upplevelser, svår hundångest, blodiga konflikter och oförstående hussar och mattar. Andra ilsknade till och var rädda att vi skulle svartmåla hundar och skuldbelägga hundägare. Reaktionerna var ett tydligt bevis för att det här är ett reellt problem – som vi nu belyser i artikeln ”Hunden! Löparens vän eller fiende?” i nummer 4 (i butik på tisdag 7 april). 

Själv är jag mer rädd för björn och varg när jag springer ensam i de jämtländska skogarna, än vad jag är rädd för de lösa hundar jag dagligen möter på mina löprundor i Stockholm. Min björnångest är förstås inte helt rationell. Det är inte heller mina funderingar över vad jag gör om jag möter en varg ( jag har ingen aning). Sannolikheten för att jag ska bli offer för en varg- eller björnattack är nämligen försvinnande liten. Ingen människa har dödats av varg i Sverige sedan 1821. Antalet dödliga björnattacker i Sverige de senaste hundra åren är två – ingen av dem var löpare. (Annat är det i Transsylvanien – läs Viktor Winterglöds reportage om de faror som lurade under Dracula Trail…)

Jag ser över huvud taget inte på hundar som potentiella faror – trots att antalet hundattacker mot människor är långt fler än björn- och vargattacker i Sverige. Enligt Socialstyrelsens statistik från 2012 blev 326 personer inlagda på sjukhus efter att ha blivit angripna av hundar. Statistiken redovisar inte hur många av dem som var löpare, men jag är övertygad om att det finns ett stort mörkertal här.

Att jag inte är rädd för hundar kan förstås bero på min uppväxt i en familj med hundar – eller att jag aldrig har blivit attackerad när jag sprungit. Det beror i sin tur kanske på tur, eller på att jag alltid stannar och står still tills hundägaren har koll på sin hund ( ja, det händer att jag muttrar lite också).

Hittills har jag alltså levt i tron att jag har koll – men jag fick ändå en hel del aha-upplevelser när jag läste Sofias artikel. Förhoppningsvis kan den hjälpa fler löpare att lättare hantera oväntade, och för många ovälkomna, möten med hundar.

Vi kan inte uppfostra hundarna – eller deras ägare – men vi är övertygade om att ökad kunskap om hundars beteenden, och större förståelse mellan löpare och hundägare minskar risken för konflikter och attacker. För det är inte hundarna som är våra fiender. Det är rädslan och ångesten som är det, när den hindrar oss från att springa fritt precis som våra vänner hundarna.

Ta en tjuvtitt på nummer 4 2015 

Så här gör du för att läsa Runner’s World digitalt!

Prenumerera: 12 nr och en Garminprodukt 899 kronor


Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu

Antal kommentarer: 5

Eric

Bra att ni tar upp detta som jag upplever som ett ganska stort problem.
Är själv van med hundar och är inte rädd. Jag har dock haft ganska mycket otur med just lösa hundar när jag springer. I vintras blev jag till slut biten och fick uppsöka läkare för att ta stelkramp. Alla de gånger jag haft problem är det ägarna till hundarna som är det största problemet. Just deras hund bits inte etc etc. Jag har numera 0-tollerans och kommer göra det som krävs om fler hundar/hundägare ställer till det för mig. Alla ska kunna springa där de vill och känna sig trygga!


Fia

Var ute och joggade med en kompis på en skogsstig, när en lös beagle kom rusande mot oss. Vi stannade upp medan hunden cirklade runt oss, skällde ursinnigt och började nafsa i mina handskar, som jag höll i handen. Efter hunden kom en person släntrande med ett koppel i handen och ett fånigt leende i ansiktet. Kvinnan bad inte ens om ursäkt. Hon var inte särskilt bestämd mot hunden, men lyckades till slut få den med sig.


Hasse

Det stora problemet är hundägarna. De vet vilka krav som ställs på dom. Jag undrar hur många hundägare som tycker det vore trevligt att jag sprang fram till dom och skällde på dom på en halvmeters avstånd, utan att dom skulle kunna ta sej ur situationen.
Jag har blivit hundbiten 3 ggr varav 2 ggr när jag sprungit. En gång på ett motionsspår och en gång på grusväg på Norra Djurgården. Inte bad nån av dom om ursäkt trots kroppsskada och sönderbitna kläder.
Observera att många hundägare sköter sej utmärkt, det stora flertalet. Men det finns en del som inte tar sitt ansvar. Det är dom hundägarna som gör mej så besviken.


Peter

Hundattattacker förekommer. Det är ju inte bara i Sverige som människor springer. Jag bor tillfälligt i Sarajevo och här finns det många vilda hundar. De uppträder inte sällan i flock. Så inse att det ibland inte ens finns en ägare som säger ”Han är inte farlig” eller att du inte skall bry dig om hunden, bara nonchalera den. Jag skulle vara tacksam för praktiska råd som jag har nytta av.


Johan Håkansson

Orationell rädsla är väl en någorlunda rättvisande beskrivning. Det är homo sapiens som är den stora faran när man är ute och springer – speciellt om de har placerat sig i en automobil. Själv blir jag mest rädd för alla graciösa rådjur som plötsligt dyker upp, särskilt när det är mörkt och man bara ser ett eller flera par ögon som stirrar på en i skenet från pannlampan. Osökt leds tankarna iväg till en vargflock, trots att jag befinner mig i en del av världen – Danmark – där det i stort sett inte finns tillstymmelse till andra farliga djur än just människan. Men när man nästan blir nermejad av en bilist som inte har styr på trafikreglerna när man korsar vägen på ett övergångsställe, då blir man bara förbannad – inte rädd!
Har blivit jagad av ett antal hundar genom åren, och biten en gång när jag körde inlines, och de har satt lite spår i hjärnan, så jag känner numera ett visst obehag när jag möter lösa hundar i skogen. De flesta av hundarna vill bara leka, och tycker det är himla skoj när någon vill springa tillsammans med dem. Speciellt om kroppshyddan hos ägaren inte tyder på någon större löpvillighet – äntligen en rolig tvåbening som vill leka. I Danmark får bara släppa lös sin hund om man har den inom synhåll och har kontroll på den. Min erfarenhet från många möten med hundar i skogen, säger mig att generellt är det de förnuftiga ägarna som har styr på sin hund, och kallar den till sig när man springer förbi, och som inte släpper lös hunden i skogen. Brukar tacka eller nicka till dem, och får i stort sett alltid ett leende tillbaka. Medan de som inte kan kontrollera sin hund gärna låter den springa vind för våg, och oftast reagerar de hundarna heller inte när ägaren försöker kalla dem till sig. Så länge det är mindre hundar så gör det mig inte något, är mest rädd för att råka sparka till dem, när man märker att de är på väg att nafsa en i hasorna. Men har tyvärr råkat ut för ett antal aggressiva muskelhundar och andra lite större hundraser i skogen, och har själv lyckats få stopp på dem när man märker att de är attackvilliga. Det har i stort sett aldrig varit ägarna som ryckt in, det har jag själv fått klara ut. Dessutom ser husse – nästan alltid en man – ofta själv ut som en pitbull, och den sortens människor är det nästan aldrig lönt att diskutera med. De struntar fullkomligt i när man försöker förklara hur obehagligt det är, och vad lagen säger, och verkar närmast vilja bussa hunden på en om man börjar argumentera.
Återigen så är det homo sapiens som ställer till problem med sin attityd och inställning. Hundarna är inget problem – med rätt ägare!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!


Vi vill tacka de över 1 500 läsare som bidrog med värdefull information, åsikter och tips i vår stora läsarundersökning för 2020. Era synpunkter är oerhört värdefulla för oss i vårt arbete med att utveckla innehållet i Runner’s World – tack! Vi återkommer framöver med resultatet.

I samband med läsarundersökningen lottade vi ut tre fina priser, och nu är vinnarna klara:

Ola Agermark

Malin Nelson

Hanna Bladh

Grattis till er – och tack än en gång!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck


Hon håller igång den just nu längsta runstreaken i Sverige. I skrivande stund har hon sprungit över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta. Möt runstreak-drottningen Ellen Westfelt.

Varför satte du igång en runstreak?

– Jag började när jag var i en period i livet när jag jobbade för mycket, tränade för mycket och hade lite för hög snurr på livet och jag kände att jag började få prestationsångest när det gällde löpningen. Då hade jag börjat springa lite ultra men jag tyckte ofta att jag inte var tillräckligt bra eller tränade tillräckligt hårt.

– Jag kände att jag var tvungen att bryta de här tankarna och börja träna på ett annat sätt. Då hittade jag det här med runstreak och jag tänkte att det kunde vara ett knep för att bli av med prestationsångesten. 

Ellen Westfelt har sprungit i över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta.

Hur började du? 

– Jag hittade på det här med att springa 20 minuter om dagen. Minimun i en runstreak är ju annars 1,6 kilometer, men för mig var det bättre att sätta en gräns på 20 minuter. Jag skulle aldrig mäta distans och bli lockad att bara riva av de där 1,6 kilometerna. 

– Jag körde på så i ett antal dagar och tvingade mig själv att bara springa 20 minuter varje dag och då kände jag mig duktig ändå, trots att jag ”bara” hade sprungit 20 minuter. Det hade helt trollat bort mina tankar om prestationsångest och jag trivdes så bra med det. Det här var i september 2013 och det var inte tänkt att jag skulle hålla på så här länge. 

Hade du sprungit innan

– När jag gick i skolan hatade jag idrott och jag gillade inte att springa fort. Men när jag var 17 började jag och en kompis springa, men vi sprang jättelångsamt och upptäckte att vi kunde vara ute i flera timmar! Så höll vi på i ett par år, men sedan sprang jag mer sporadiskt.

– Efter första barnet gick jag upp mycket i vikt och började springa för att få tillbaka min vanliga vikt och blev tipsad om ultralöpning och började med det. Men jag är verkligen ingen elitlöpare, bara en vanlig människa som gillar att träna. Men visst springer jag en del galna lopp, till exempel Diagonale de Fous, UTMB och Ehunmilak. 

Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med”?

– Jo, visst har jag kriser ibland. Efter 1 000 dagar tänkte jag att ”nu får det väl räcka”. Min sambo sa att jag inte skulle ta beslutet att sluta i dag, utan springa i tio dagar till och känna efter då. Efter tio dagar ville jag fortsätta igen. Men för mig har det aldrig handlat om att slå rekord, utan det här är bara så bra träning för mig. Jag har inte hoppat över någon dag, då bryter man ju streaken.

Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken.

– Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken. Dessutom återhämtar jag mig så mycket bättre efter mina ultralopp nu. Kroppen får en ordentlig genomblödning och det är jättebra för mig. 

Hur ser dina pass ut? 

– Under långa perioder springer jag bara 20 minuter varje dag, framför allt efter långa lopp. Men så har man ett löparläger och då kan det ju bli 6 timmar på en dag. Och ibland är det någon kompis som vill ut och springa ett par timmar. Men även när jag bara springer 20 minuter går det väldigt fort och lätt att trappa upp träningen inför ett lopp. 

Har du några tips till den som vill testa en runstreak?

– Det bästa är att sätta upp 1,6 kilometer eller 20 minuter som mål. Många, framför allt killar, sätter gärna upp 5 kilometer eller mer som gräns och då blir det väldigt svårt att hålla. 

Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass.

– Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass. Om det känns motigt att ge sig ut, gör det stegvis. 

– Jag kan tycka att det är jobbigt bara att byta om ibland och då gör jag det först. Sedan gör jag något annat, typ lagar mat, och sedan är det ju bara själva löpningen kvar och den tar jag när det passar.

Läs också: Häng med på Runner’s Worlds #RWRunstreakSWE!

Fakta: Ellen Westfelt

Ålder: 42

Bor: Vallentuna

Gör: Tillsammans med sin sambo Johnny Hällneby och Jënni Jalonen driver hon Pace on Earth – ett företag som anordnar löparresor, event, coaching, runstreakutmaningar och annat som har med ultralöpning att göra. 

Antal kommentarer: 1

"Jag firar var 50:e dag!" - Runner's World

[…] igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har […]



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årets bästa julklappar för löparen

Årets bästa julklappar för löparen


/Betalt samarbete med Flowlife/ Förbättra din prestation genom att förändra sättet du återhämtar dig på. Det är mottot bakom det svenska företaget Flowlifes massage- och återhämtningsprodukter. Flowpillow heat och Flowgun är två av deras mest populära massagehjälpmedel – perfekta julklappar till din käraste löpare (eller dig själv). 

Flowpillow heat

Flowlife Flowpillow heat

Den trådlösa massagekudden Flowpillow heat är tillräckligt kraftfull för att massera benmusklerna. Med tre valbara hastigheter och kraftig infraröd värme får du en effektiv behandling för alla trötta muskler så att du kan anpassa återhämtningen efter dina behov – från snabb sportmassage till långsam triggerpunktsbehandling. 

Flowpillow heat har över två timmars batteritid, och arbetar med en kombination av infraröd värme och vibrationer. Pris: 1 490 kronor. Läs mer och beställ här!

Flowgun

Flowlife Flowgun

Flowlife Flowguns exakta slag och starka och effektiva vibrationer stimulerar din bindväv, ökar din blodcirkulation och mjukar upp dina muskler så att du återhämtar dig snabbare efter träningspasset.

Flowgun arbetar med upp till 3 200 slag per minut men är ändå tystgående. Den har fem olika vibrationsnivåer och hela sex timmars batteritid. Fyra olika munstycken ingår – allt förpackat i en snygg väska! Pris: 3 990 kronor.

Läs mer och beställ här!  

Flowlife är ett svenskt företag specialiserat på massage- och återhämtningsprodukter. Beställer du en produkt från Flowlife ingår fri frakt och fri retur. Du har dessutom 30 dagar på dig att prova produkten hemma. Är du inte nöjd kan du lämna tillbaka den. Flowlife har 5 av 5 i betyg av kunder på både Google och Trustpilot.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiär för RW-Shoppen

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare


Tidigare studier har visat att Vasaloppsåkare är betydligt mer fysiskt aktiva i vardagen och lever längre än andra. Nu har en grupp svenska forskare visat att längdskidåkare också blir mindre deprimerade.

Forskarna har följt 200 000 Vasaloppsåkare under åren 1989–2010 och har sett att dessa drabbades av depression hälften så ofta som befolkningen i stort. Studien, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Psychiatry Research, visade att samma mönster gällde för ångest och oro. Skidåkarna drabbades av ångestrelaterade sjukdomar hälften så ofta som befolkningen i stort. De här resultaten går också i linje med andra studier gjorda på människor som konditionsidrottar, inte minst löpare, som vi har rapporterat om tidigare i Runner’s World.

Forskarna drar slutsatsen att det är Vasaloppsåkarnas fysiskt aktiva livsstil som är huvudorsaken till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa halveras. De diskuterar även om andra positiva faktorer vid sidan av den fysiska träningen påverkar det mentala måendet. Faktor som det sociala umgänget och gemenskapen, att ha ett meningsfullt mål, att man vistas mer utomhus, eller att den regelbundna träningen leder till en bättre kosthållning. Det har man däremot inte kunnat påvisa i studien.

Skillnad mellan könen

Resultaten i studien visade att risken för depression bland Vasaloppsåkare minskade lika mycket hos båda könen. Forskarna upptäckte dock en intressant skillnad mellan könen vad gäller kopplingen mellan fysisk prestation och depression. Hos männen kunde de se att skidåkare som var snabbare också var mer skyddade mot depression än långsammare åkare. Här är det lätt att tro att det är den större träningsdosen hos manliga ”snabba” Vasaloppsåkare som främst förklarar det ökade skyddet mot depression.

Bland de snabbaste kvinnliga åkarna såg de tvärtom en högre risk att drabbas av depression jämfört med de långsammare kvinnliga åkarna, även om skillnaden inte var statistiskt säkerställd. Samtidigt understryker forskarna att de snabbaste Vasaloppskvinnorna fortfarande löpte betydligt mindre risk att drabbas av depression jämfört med övriga befolkningen.

Andra orsaker bakom skillnad?

Studien förklarar inte varför de högpresterande kvinnorna i Vasaloppet drabbas av depression i större utsträckning än de som åker långsammare. Även om det finns vissa skillnader mellan den kvinnliga och manliga hjärnan så kan svaret till skillnaderna finnas någon helt annanstans, menar forskarna.

En amerikansk studie visade att kvinnor som berättade att de tränade för att de ville tappa i vikt eller trimma kroppen hade sämre livskvalitet än de som uppgav att de tränade för att förbättra sin hälsa. Hos männen fanns ingen sådan koppling. Där verkade anledningen till träningen inte spela någon roll för träningens effekter på deras mentala hälsa.

Detta fenomen skulle kunna förklara fynden i den nya svenska studien. Det kan vara så att den högre andelen depression hos de högpresterande kvinnliga skidåkarna bättre förklaras av de individuella skälen att träna än själva träningsnivån.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in