Musse till OS-maran: SOK svarar oss

Musse till OS-maran: SOK svarar oss


———————————————- SVAR FRÅN SOK ————————————————–

Musses prestation i sitt första maratonlopp i Hamburg var
mycket bra och sluttiden 2.12.28 är en fantastisk debut på sträckan. Jag räknar
bort hans första försök på sträckan i Sevilla 2005 eftersom yttre
omständigheter den gången omöjliggjorde en rättvis prestation.

Precis som ni påtalar har Musse tidigare presterat bra på
mästerskap på bl.a 3000mH. Skillnaden är att han då gått in i mästerskapen på en
rankingnivå topp 5-20 en nivå som han senare har förvaltat på ett mycket bra
sätt.

Nu skulle han starta
med en 60.e ranking räknat tre per nation samt ca 280.e plats på
världsbästalista under kvalperioden.

Som ni vet är våra uttagningskriterier att kunna slåss om en
topp 8 nivå på OS.

Musse har ännu inte visat den kapaciteten. Ni vill visa att
2.12.som tid räcker till topp 8 på OS. 
Det är sant och det kommer säkert att räcka med 2.12 även i London för
att komma runt en åttondeplats.

Londonbanan innehåller ett hundratal riktningsförändringar i
form av kurvor och vändningar vilket kanske påverkar sluttiderna till det
sämre.

Det jag tycker att ni missar i ert resonemang är följande:

Precis som ni beskriver räcker 2.12 på OS 2000-2008 till en
5-10.e placering.

Men dessa placeringar har tagits av löpare med årsbästan
innan OS på tider mellan 2.06-2.09.

 Därför är tiderna som presteras på OS av mindre vikt,
eftersom det är placeringar som man springer om. Men som sagt topp 8
placeringar har ännu inte tagits av 2.12 löpare.

Eller har i alla fall ännu inte gjorts på något mästerskap
mellan 2000-2011 (se er egen sammanställning nedan.)

OS 2000: 8 Mohamed Ouaadi
2.14.04 – Årsbästa 2.07.55 

VM 2001: 8 Morishita Yoshiteru 2.17.05 – Årsbästa 2.07.59  

VM 2003: 8 Michael Kosgei Rotich 2.10.35 – Årsbästa 2.06.33 

OS 2004: 8 Alberto Chaíça
2.14.17 – Årsbästa 2.09.25 

VM 2005: 8 Julio Rey 2.12.51 – Årsbästa 2.07.38  

VM 2007: 8 William Kiplagat 2.19.21
– Årsbästa 2.10.47 

OS 2008: 8 Yared Asmerom
2.11.11 – Årsbästa 2.08.34

VM 2009: 8 José Manuel Martínez 2.14.04
– Årsbästa 2.11.08 

VM 2011: 8 Ruggero Pertile 2.11.57 – Årsbästa 2.10.58 

Jag tog mig friheten att kompletter er sammanställning av OS
och VM maror med löparnas uppnådda årsbästatider inom kvalperioden till
mästerskapet.

Samt att fetmarkera OS marorna eftersom det är dom vi
diskuterar i första hand.

Jag lade även till vilket årsbästa den löpare hade innan OS
som presterade Musses 2.12.28 som ni hänvisar till i er sammanställning. (i
rött längst ut till höger).

Det är just detta resonemang som gör att jag som ni skriver
”så kategoriskt” kan säga att Musse kapacitet inte räcker i ett topp 8
resonemang för uttagning. Tiden 2.12.28 räcker med stor sannolikhet till en
Topp 8 i London precis som ni hävdar.

Men som sagt det blir med största sannolikhet ingen med
personrekordet 2.12 som kommer att ta denna 8.e placering. 

Topp 8 kriteriet är ju inte en absolut tid i ett
uttagningsperspektiv in mot OS. Topp 8 kan ju ändras hela tiden efter hur konkurrensen i
världen gå upp eller ner resultatmässigt i olika grenar.

Sedan är det naturligtvis fritt att tycka vad man vill om
uttagningskriterierna vi jobbar efter. Men det är faktiskt dom olympiska specialförbunden själva
(inkl Friidrottsförbundet) som har bestämt dessa kriterier och inte vi
tjänstemän på SOK.

Vi har att följa det som är beslutat av årsmötet och där
anser vi att Musse ännu inte är på en topp 8 nivå i världen på Marathon. Vi hoppas
naturligtvis att Musse kämpar vidare och med lite flera skadefria år än
hittills så har Musse förhoppningsvis sprungit två VM och ett EM innan vi får
se honom i Rio.

Min ambition är naturligtvis inte att vinna över er läsare
så att ni tycker att vi gjort rätt som inte tagit ut Musse denna gång. Däremot
har jag försökt förklara lite om hur uttagningsprocessen och kriterierna för
uttagning går till och vem som fattat beslut om kriterierna vi arbetar efter
när det gäller OS uttagningar.

Tack för engagemanget när det gäller våra svenska löpare.

Vi håller nu tummarna för Isabellah och alla andra svenska
deltagare i London.

Mvh Thomas Engdahl

Sportchef SOK med ansvar för friidrott. 
(f.d Förbundskapten Svenska Friidrottsförbundet).

———————————————- SVAR FRÅN SOK ————————————————–

Läs Runner’s Worlds öppna brev till SOK

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 44

Erik

Lamt SOK. Lamt! I min värld har Musse lika stor chans på en framskjuten placering som Isabellah. Eller är jag helt ute och cyklar?


fredrik holmquist

Det är någonting annat som hindrar känns det som. Inte Musses egentliga kapacitet. Tror faktiskt inte Isabellah placerar sig topp 8 med resonemanget.
Har Musse fel tränare möjligen för att få chansen? Hmm…


Sune

SOK glömmer en mycket. mycket viktig sak.
De jobbar FÖR SVENSKA FOLKET!


Roger Andersson

Suck… SOK…
Frågan är vad nackdelen med att ha Musse med skulle vara… ?
Det har man från SOKs sida inte lyckats besvara…
Kanske inte så konstigt att man finner så många svenska idrottare som känner att de inte har det stöd de behöver.
I det långa loppet så är jag övertygad om att SOK själva bara lyckats komma i sämre dager.
Som en reflektion kan man hoppas att ’Musse’ får gör ’sommar’ i P1 nästa år.
Om inte annat för att berätta om sin livs-resa samt sina framtids drömmar.
(Nu mer får ju vi som lyssnare rösta, så makten ligger helt hos oss).
Att ’musse’ har hela Sverige (utom möjligen SOK) i ryggen torde det råda ringa tvekan om.


Cristina Bengtsson

Jag tror inte att man med detta resonemangen ökar intresset för att göra en långtids satsning på Marathon. Musse är en ambassadör för friidrott och löpning. En förebild på alla plan, någon som ung likväl som gammal kan se upp till, och ha som förebild.
Under kommande OS kommer vi inte att han med mer än en eller ett par idrottare, om de ska lyckas ta sig igenom SOK´s nålsöga. Let´s face it, vi har inte många topp 8-kandidater.
Musse kommer inte till OS hur mycket VI än pratar oss varma om hans storhelt som idrottare om inte SOK vågar släppa kanten och satsa på honom. Men vi kan ge honom vårt stöd!!!


Martin Wahlström

Hur stor är chansen att de svenska ungdomarna tittar på Marathon i OS utan svenskt deltagande?? Om ungdomarna inte tittar, hur stor är chansen att de blir inspirerade till att bli lika bra som Musse som ocksp sitter hemma i soffan och tittar. Tycker det är helt obegripligt att inte Musse blir uttagen.. Funderar väldigt mycket på hur uttagningen för golfen kommer se ut till OS i Rio.. vi har inga svenska golfare topp 8 i världen?


Peter

Det är inte många europeer som slår Musses 2:12. Och varför Topp8? Då kan vi ju glömma Karro och många andra friidrottare!


Jenny

Är det pengar som saknas för att skicka honom? Isf tror jag säkert det kan sponsras från något håll…


Agaton

Det är inte pengar som saknas för Musse, det är att Thomas inte har fått tillräckligt med mutor tillsammans med de andra i SOK.
Tänk om alla skulle resonera att tiderna ska räcka för minst en 8:e plats, då vore det inte många som skulle ställa upp i IS.


Niklas

Tror ni att de skulle göra samma sak med en helig ko som Carolina Klüft som inte heller direkt rosat markanden på sista tiden? Inte för jag har ngt personligt emot CK men det skall vara samma behandling för alla i så fall.
Vad har delegaterna för krav på sig själva? Snabbast tid tid till snittarna och bubblet?


Annica

Jag blir så trött. SOK har uppenbarligen bestämt sig för att inte lyssna ens på sig själva:
”Grundkravet är att en aktiv ska ha visat att man kan konkurrera om en topp-8 plats för att bli uttagen. Men kravet kan sänkas om det handlar om en aktiv som är mycket lovande och bedöms kunna topprestera vid nästkommande OS.”
http://www.sok.se/london2012/sverigestrupp.4.716d1d681310a8621bf80009664.html
Ganska långt ner på sidan.
Dags att byta ridiga stoffiler?


Peter

SOK hade chansen att göra en pudel, istället fortsätter man idogt gräva sin egen grav. Ingen högoddsare att specialförbunden kommer ta över ansvaret att ta ut OS-deltagarna inom en snar framtid. Detta på bekostnad av de dunkla byråkraterna i Stadiontornet som tror sig veta allt om alla idrottare i alla grenar. Fallet Mustafa är inget annat än en skandal.


Anders

Kan inte ni på Runners ta reda på hur mycket det skulle kosta att skicka Musse till OS vi var 2700 som skrev på. Om alla lägger en tia eller mer för den som så önskar så kan vi väl fixa det här. Musse kan säkert ta ett Ryanair från Säve om han får springa. Förresten så finns det väl snart en outnyttjad biljett/sängplats när Carro hoppar kort och har ont i benet. Men hoppet är ju det sista som överger människan. Tydligt är att hoppet är det sista SOK överger. Kolla truppen Jungmark eller Green-Tregaro topp 8 jo visst med ett antal benbrott i övriga startfältet så. Om Yannick tar saken i egna händer som Tonya Hardings gubbe gjorde så kan det gå vägen. Med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad!
Innan någon blir arg så vill jag bara säga att jag tycker samtliga ovan nämnda ska tävla i OS men jag blir jävligt lack på att man inte fattar hur marathon fungerar. I höjdhopp kan du försöka kvala in flera ggr i veckan på maran har du en kanske två bra chanser på ett år! Dessutom så tycker jag att vi ska skicka våra bästa även om de inte är vidare konkurrenskraftiga i år. Skrällar kan ske och det fantastiska med OS är det breda deltagandet. Eric the eel, Eddie the eagle, kenyanska längdskidåkare och muslimska kvinnor som springer 100m på 15-20s iförda slöja visar alla på den stora glädjen i att få delta. Man är fri att tycka att det låter fånigt och blåögt att tala om glädje i att delta men om vi bara ska ha med de allra bästa (topp8 i världen) så blir det inte ett OS då blir det en inbjudningsgala som alla andra!


Henric Arvidsson

Man blir bara ledsen när man läser Herr Engdahls svar, en så kallad sportchef som skall representer det svenska folket. Det enda argument som upprepas är att Musse ”inte har potentialen att bli bland de 8 bästa” på maran. Det är självklart otroligt svårt att placera sig bland de 8 bästa och skulle han lyckas med det så är det en enorm prestation där han troligtvis överträffar sig själv.
Det jag verkligen vänder mig emot är att man från SOKs sida går så strikt på regelverket utan att väga in personens utveckling inom grenen och framtida potential att nå framgång. Det borde verkligen finnas utrymme att väga in lite mjukare värden.
För en sann byråkrat så är det ju dock lättare att hålla i en regelbok och kunna hänvisa till någon skriven paragraf så slipper man motivera ett eget beslut.
SOK, släpp sargen och skicka Musse ( samt övriga liknande fall) till London! OS är var fjärde år och är en stor händelse för många svenskar. Ju fler grenar med svenskintresse ju större engagemang för OS vilket borde gynna även SOK i längden.
// Henric


David Jenkins

Engdahl has no idea what he’s talking about. British runner Jon Brown who came 4th in the 2004 Olympic Marathon (just missed a medal by a few seconds) ran his best marathon in 2003 in a time of 2.18, and then his best time in 2004 before the Olympics in 2004 was in London in 2.13.39. I’m afraid Engdahl is just being selective with the truth and probably why he continues not to reply to the many emails I’ve sent him over recent weeks. A disgrace for Swedish sport.


Mathias Karlsson

Idioter! Ge Musse en chans!


GH

Inte har potential…….. Jaså? Gäller inte det Klüft som numera landar alldeles för nära hopplankan. Kan heller inte se Emma Green-Tregaro och Ebba Jungmark vara så enormt stora medaljhopp, här krävs en enorm tur om 195 skall ge bra placering. Nej SOK har även i andra fall visat underlig inställning till idrottare. Dags att låta specialförbunden ta över.


Mathias Karlsson

Idioter! Ge Musse en chans!


Thomas Jansson

Jag hade mycket gärna sett Musse på OS men det är onekligen ett mycket bra svar med starka och logiska argument.


Lars-Åke

Onekligen logiska argument från SOK. Problemet är väl att man tillsammans med specialidrottsförbunden en gång bestämt att topp-8 skall vara en realistisk målsättning.


Carl-Johan

Det enda som bitar är nog pengar. D.v.s. sponsorpengar.
Om alla här bojkottar SOK:s sponsorer och även meddelar dem varför, så kanske det blir annat ljud i skällan. Det kommer iallafall jag göra.


David Jenkins

I don’t understand why certain posters think Engdahl has replied with a logical argument just because he’s posted a whole set of statistics for the 8th placed runners in major championships, the fact is he hasn’t done his homework as there are a number of runners who’ve placed higher than 8th in those races who haven’t run a 2.06-2.09 time in the year of each particular championship. The guy’s incompetent, he’s selective with truth and in actual fact as an extremely weak argument.


Åsa Annerstedt

Håller med Henric A, detta är inte ok, känns som ngt personligt. Topp 8 för ett litet land som Sverige är ett orimligt mål. Då skulle bara Alshammar och Sjöström få åka då? Kanske Emma Johansson också…Nej, detta börjar bli lite pinsamt. Alla som klara OS-kval (det internationella) bör få åka. Det är som sagt bara var fjärde år, och ”a very big deal!!!” Det fungerar inte ett SOK hittar på egna kvaltider, då börjar man ju söka nytt land…för det finns många länder som inte håller på så här!
Suck!


Peter Olofson

Hur tänker SOK? Vem ska de få att satsa så hårt som Musse gör och ändå inte får en chans att tävla? Jag skulle ha förstått SOK om vi hade som Kenya ett överskott på maratonlöpare av världsklass, men det har inte Sverige idag. SOK måste ju visa att satsar man hårt, gör bra tider och kvalar in så får man åka och tävla för Sverige i OS. Eller? Ska vi göra som Bahrain och köpa in medaljhopp? Är det det SOK tänker?


Fernando Dinis

Jag vet inte om man ska skratta eller bli ännu mer förbannade med SOK `s(Svenska okunniga kamrater), eller Thomas Engdhal svar.
Statistisk är en sak att finnas på plats och springa är en helt annan.
Att dessa löpare hade årsbästa på flera minuter snabbare än OS/VM resultat säger inget, vilken löpare som helst vet att det finns löpare som om farten går för långsamt inlednigsvis iblande kan inte växla tempo när det så väl börjas skruva upp tempo. Dessa löpare behöver ett högt tempo från början eftersom de har svårt att anpassa farten, det fysiologiskt bevisat och det finns flera exempel och fakta på detta. För att påmina Thomas E. ett exempel är Musses alla start i OS/VM, Göteborgsvarvet & Lidingöloppet 2 gånger, alla dessa tillfälle fanns löpare med betydligt bättre PB än Musse men ändå var de efter honom i mål, hur kommer det sig??
Att Thomas Engdahl/SOK inte kan ge sig och framför allt kommer med dessa absurda statistik är rena pinsamhet.
Hade jag varit Musse hade jag fortsatt att springa framtida EM/VM men OS skulle jag skita i.
Topp 8 i Marathon innebär i dagensläge 8 afrikaner eftersom jag ser svårt att någon Europé kan matcha deras tid.
Att Idrott börjar påverkas av alla dessa byråkratier är ett skämt och ett riktigt svart prick för Sverige ut i världen.
Med all respekt Thomas Engdahl, tänk 2ggr innan du/ni lämnar sådana svar det påvisar ett viss okunnighet i det du/ni pratar om och beslut som ni tar i detta fall Löpning på elitnivå.
Mvh
//Fernando Dinis


Kajsa

Medaljer i all ära, men det är ju svenska deltagare man vill se, oavsett placering. Vad hände med ’det viktiga är inte att vinna utan att delta’? Nej, topp 8 känns som en trist inställning.


Linda

Vad hände med ” se och lära” som har varit så poppis i vissa grenar? Om målet för alla svenska deltagare skall vara en 8: e plats så blir dem ju inte så många…


Ingemar

Som uttagningskommiten tänker är risken stor att det blir fler ledare och byrokrater som skickas till OS än vad det blir tävlande.
Ett mycket trist tänkande, som man nu resonerar finns det inte plats för idrottare att vara med och lära för framtiden, rutin betyder ofta mycket för framtida resultat och inte minst för motivationen att orka sikta mot högre mål.


Henrik

men vilka årsbästa hade de som landade plats 1 – 7?
Det känns ju ganska relevant i jämförelsen. Här jämförs ju bara 12,5 % av de som är i top 8. Det borde finnas några som gjort bättre tider än sitt årsbästa kan man tro….
/controller’n


Anders

I en mara kan allt hända. Jag talar av egen erfarenhet. 🙂
Mustafa kommer att förbereda sig väl om han får ett klartecken och kommer att lyfta sig många nivåer fram till OS. Han har enorm potential!
Allt kan hända i en mara. Tänk om det blir ett långsamt lopp (2.10-1.15). I så fall kan Musse lyckas bra eftersom han är en vass avslutare. Hans sista två varv i ett hinderlopp är absolut världsklass!
Sverige behöver en manlig maratonlöpare i OS, det är viktigt för Sverige!
Blir inte Musse uttagen röstar jag för att SOK-styrelsen byts ut!


Björn W.

Kompetent skrivet av herr Engdahl.
Ska vi skicka en kille som är rankad 280 i världen till OS så tror jag det blir ont om plats på bussen till London. Rimligen finns det minst några hundra svenska idrottare som är högre rankade i sina idrotter, som har större chans att placera sig bra, OCH som är mer berättigade att få åka till OS än den totalt chanslösa (men duktiga löparen) Musse.


Fredrik Karlsson

Jag gillar din tanke Anders!
Hur mycket kostar det att skicka Musse?
Jag är villig att lägga en slant.


marwar

Mycket bra svar från SOK/Engdahl – logiskt och klargörande.
Möjligen kan man invända emot inledningen där han saluterar Musse för ”debuten” (riktiga debuten var ju i Sevilla för några år sen och rent katastrofal) i Hamburg där han gör mkt måttliga 2.12 efter att vara i 1.02 halvmarathonform (några veckor tidigare).1.02 form för en amerikansk eller kontinetal löpare indikerar resultat i spannen 2.07-2.09 på fulla distansen. Har man dessutom 8.05 speed på hinder i bagaget så måste 2.12 anses som ett rejält misslyckande och till stor del en indikation på att marathon inte alls passar Musse. På senare år så har ingångsnivån på marathon i första loppet ofta angett framtida nivå. Få debuterar idag med modesta tider och jobbar sig neråt – ett förlegat resonemang som fanns i Sverige på 70- och 80- talet. Idag tittar men mer på systemdisposition dvs löparens balans mellan tröskelkapacitet, löpekonomi, Vo2max och ren aerob uthållighet. I princip så vet man om en löpare är lämpad för marathon redan innan han/hon testat – möjligen att den mentala komponenten är outforskad. Musse är dessutom i nerförsbacken på sin karriär. Han är skadebenägen och drabbas ständigt av långa tävlingsuppehåll som inte gangnar utveckling på en ny distans. Han har ett märkligt plattfotad och bromsande fotisättning framför kroppen som han borde kommit tillrätta med under alla år. Sen är han en trevlig och sympatisk prick. Men det har ju sällan räckt för OS-kvalifikation, eller ?


Kalle Norheden

Samma sak gäller även Sofia Arwidsson i tennis, hon borde också få en chans.


Jens

Jag håller med Fredrik Karlsson – jag kan tänka mig att skicka in en slant om det är pengar det handlar om.


Mikael Svennbeck

Jag lägger gärna ett fyrsiffrigt belopp för att se vad Musse kan prestera.


kjell wiberg

Hej
Jag tycker att Musse ska springa i os. Jag tycker att Thomas Engdahls
argument inte håller. Det finns andra friidrottare som är uttagna som inte kommer
att nå topp 8 eller final. Musses 2,12 är en jättebra tid på ett marathon. Och
under ett Marathonlopp händer många olika saker. Så det är ju ibl
and inte tiderna avgör. Det kan ju vara mycket taktik i loppet plus om man har en bra dag
just då. Har själv sprungit 9 stockholmmaror fast på ganska låg nivå. Fast jag
begriper ändå att man måste lägga upp loppet på ett speciellt sätt.
Tack för ordet


christer

klart att man argumenterar för sin sak, sitt tagna beslut.
jag tycker att man ska passa på att skicka så många som möjligt nu när os går på ”hemmaplan”. kostnaderna är ju så mycket mindre än när man skickar folk till andra sidan klotet. jag vill se svenska utövare, ju fler desto roligare. varför kan inte sverige ha deltagare som kommer sist när andra småländer skickar deltagare som ibland knappt kan simma eller springa eller åka skidor eller … och som gör os till den fest som os-andan bygger på. om alla resonerat som sok så hade det ju inte varit många tävlande på plats.
sverige har råd att skicka inte bara mustafa utan många fler till london.
”det viktiga är inta att vinna utan att deltaga”


snurre sprätt

men det kan hända saker under en tävling och det kan man inte förutse med statistik. i peking deltog ca 11000 och antalet medaljer var 305. det blir ju
ca 36 deltagare per medalj? varför inte belöna duktiga idrottare med ett deltagande i OS? kanske blir många inspirerade till stordåd?
så mycket kostar det väl inte-litet pengar blir väl kvar efter alla feta löner och bonusar-eller?


snurre sprätt

re svennbeck-då tycker jag du ska kontakta SOK omgående!


matsf

Engdahls svar kommer från en byråkrat utan egen tanke. Dags att skrota det inkompetenta och korrupta SOK. Det är VÅRA (svenska folkets) idrottare det handlar om. Skicka så många det bara går. Ett ännu värre exempel är BT spelaren (Matilda Ekholm?) som VANN OS-kvalet men ändå inte får åka. Borde de väl sagt redan för fyra år sedan att hon lika gärna kunde lägga av eftersom det inte spelade någon roll att hon fixade kvalet. Nej, tydligen ska de ha pengarna själva att festa upp. Som någon annan redan skrivit så har det inte presenterats något som helst argument för vad man förlorar på att skicka Musse. Deltar man inte så kan man ju inte prestera resultat. Hur har SOK tänkt sig att det ska bli några placeringar och medaljer ifall inga svenskar får vara med?


BGN

Man blir trött… Jag hänger på alla som förespråkar att vi sänder svenska deltagare som kan lyfta intresset för hela OS. Musse är en sådan – istället för några tusen tv tittare skulle det plötsligt vara 100 tusen tals som skulle beröras och intressera sig för marathon tävlingen. Att Musse kommer göra en kanonprestation är jag övertygad om. Arbetar som VD på ett bolag i södra Sverige, sponsrar en del på lokal nivå, känner andra som sponsrar betydligt mer och på central nivå. Vi vill alla att dessa pengar ska ge utrymme för bragder inom idrotten och inte på kontoren. Jag kommer verkligen tänka mer än en gång innan jag sponsrar nästa gång och även ta en dialog men andra företagare. Blir grymt besviken på hanteringen av detta.


Johan

Vilka dumjökar har kommit på regeln om ”slåss om topp-8 placering”? Detta måste vara den dummaste princip som någon kanslitomte någonsin har infört. Med den principen kan vi ju lika gärna lägga ner både OS och VM, och nöja oss med Golden League-galor.
Sverige ska skicka de bästa svenska idrottarna, ju fler desto bättre. Musse är definitivt en av dem. SOK finns för att svenska folket behöver någon som företräder svenska intressen i OS-sammanhang. Men det uppdraget visar man nu att man inte klarar av att hantera. Detta är genant som svensk.
Dessutom så drar SOK helt fel slutsats av statistiken som påpekats nedan. De kan inte sköta sitt jobb det är uppenbart. Skäms SOK. / J


Jonas Löfling

Det är otroligt sorgligt, men inte oväntat att Thomas Engdahl måste försvara ett felaktigt beslut. Titta bara på vilka som nu får åka – Jessica Samuelsson och Kim Amb. Helt rätt, men till den skaran borde även bl.a. Philip Nossmy, Musse och Sofia Arvidson hört. Lustigt nog så tar man nu med Sofia efter ett initialt nej, med ursäkten att hon ändå spelar mixed.
Jag håller helt med föregående kommentarer (utom marwar som har hittat någon obskyr statistik jag inte tror ett dugg på) att Musse har speed och troligen kapacitet att tävla om topp 8.
Musse har framtida potential och borde få vara med och lära. Dessutom håller jag helt med att det sänder oerhört tråkiga signaler till alla svenska löpare. Inte den bästa motivationen…



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

David om superloppet i Berlin

David om superloppet i Berlin


I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”

Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.


Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.


Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.

Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.


När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!

FOTO: Carl-Gustaf Nilsson

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Yolanda klar för VM

Yolanda klar för VM


I Runner´s Worlds marsnummer mötte vi Turebergslöparen Yolanda Ngarambe. Sedan dess har hennes utveckling som löpare fortsatt i rekordfart. Nyligen tog hon en meriterande seger på Lag- EM på 3000 meter, och vid en tävling i Polen slog hon till med den 3:e bästa svenska kvinnliga tiden på 1500 meter någonsin, vilket gör att Yolanda fått klartecken för VM.

Med tiden 4.05.18 är det av svenskor bara världslöparna Abeba Aregawi och Meraf Batha som sprungit snabbare. Det ska bli spännande att följa Yolanda på VM och framöver, och därför vill vi här dela med oss av Herman Degselius intervju med Yolanda under vinjetten Elitlöparen i Runner´s World mars nummer 2019.

Yolanda Ngarambe efter segern på Lag-EM

Skadefri och ny tränare – då satte hon nytt svenskt rekord!

I slutet av januari blev Sarah Lahti svenska rekord på en engelsk mil (1 609 meter) inomhus raderat. I amerikanska Boston korsade Yolanda Ngarambe mållinjen på 4.28.30 – en putsning av det tidigare rekordet med två och en halv sekund. Yolanda passerade 1 500 meter med tiden 4.10.13, vilket gör att hon klättrar upp till en sjätte plats genom tiderna på den distansen. (Sedan denna intervju har alltså Yoland nu sprungit 1500 meter på 4.05.18)

Innan loppet i Boston visste Yolanda att det skulle finnas en bra ”hare” och många snabba löpare i startfältet.
– När startskottet gick så behövde jag få en bra position från början för vi var många tjejer med. Så jag sprang ganska fort i början, sedan försökte jag hålla farten uppe hela vägen och med två varv kvar försökte jag trycka på och se hur många som jag kunde passera på slutet.
– Jag hann inte tänka så mycket utan jag försökte bara vara aggressiv hela loppet eftersom jag visste att det var bra tjejer med; och jag visste att om jag sprang hårt så skulle jag nog få en bra tid, säger Yolanda som slutade femma i loppet och hade de två välmeriterade amerikanskorna Brenda Martinez och Emma Coburn efter sig i resultatlistan.

Hade du tankar på att ta det svenska rekordet?
– Helgen innan sprang jag på 4.31 (helgen dessförinnan på 4.37) och då sprang jag sista 800 själv med negativ split. Och när jag sprang på den tiden och det kändes jättebra utan någon konkurrens, då kände jag att jag borde kunna springa under 4.30. Men jag ville inte prata om det utan tänkte att jag åker till Boston och springer och så får vi se vad som händer. Däremot kändes det som att något måste gå väldigt fel för att jag inte skulle springa under 4.30 – för formen var där.

Hur kändes det när du korsade mållinjen?
– Alltid när jag springer så vet jag inte hur fort jag springer, så jag hade ingen koll; för jag är alltid nervös att jag kommer att sakta ner i slutet av loppet. Därför visste jag inte vad jag sprang på och tänkte ”hoppas det är under 4.30”, haha. Sen när jag såg att det var låga 4.28, då var det kul!

Första helgen i mars stundar inomhus-EM i Glasgow. Yolandas 1 500-meterspassering på 4.10 innebar att hon sprang klart under kvalgränsen på 4.16. Tre tjejer blir uttagna, och det är låga odds på att Yolanda inte skulle vara en av dem. Yolanda har under inomhussäsongen dessutom satt PB på 800 meter med 2.04.08, också det en tid för EM, men det är 1 500 som gäller om hon blir uttagen.

Löparkarriären har onekligen fått sig en skjuts framåt i vinter – hur förklarar hon det?
– Det är många som har frågat mig om det, och mitt svar är att jag har varit skadefri i ett år och att jag har haft en bra tränare i fyra år. Jag har dessutom tränat ordentligt och trott på min träning. Jag var skadad 2017, precis innan var jag i jättebra form på träning men jag fick aldrig visa det på tävling – jag hade nog tagit ett kliv redan då fast det fick vänta tills nu i stället; för förra året försökte jag bara komma tillbaka, och det gick ändå ganska bra men jag missade EM-gränsen med en sekund. Så jag har alltid varit nära, men det är nu som det äntligen klickar.

Kan det också vara så att det är din träning under många år som ger utdelning?
– Precis. Jag har ju alltid gått framåt lite, lite, men det är väl mest man själv och sin tränare som märker sådant. Om man kollar på min utveckling så ser man att det gått uppåt hela tiden, fast det har ju inte gått såhär: ”poff!”. Och jag har aldrig varit något ungt stjärnskott utan jag har som sagt alltid förbättrat mig lite hela tiden. Jag har också alltid tänkt långsiktigt; att resultaten kommer, så det är skönt att jag nu har resultaten i skrift, säger Yolanda som började med friidrott i årskurs nio då hon gick med i Turebergs FK.

Efter löpargymnasiet i Sollentuna fick Yolanda ett idrottsstipendium till University of Vermont, där hon fortsatte sin satsning på löpning varvat med studier under fyra års tid. Sedan 2015 bor hon i Atlanta.

Du tillhör Atlanta Track Club. Kan du berätta hur det fungerar?
– Jag har ett idrottsvisum. Jag springer för klubben på heltid och vi är sponsrade av Mizuno som vi får kläder och skor ifrån. Klubben har tränare, ett gym och vi åker på tävlingar tillsammans. Mitt visum gick ut i december, jag är här lagligt, men jag får inte ta emot pengar just nu, bara träna. Men när jag har fått förnyat visum kommer jag jobba tio timmar i veckan för klubben, det måste alla göra för att få lön. Jag lever på de pengar jag får från klubben och delar bostad med två lagkamrater.

När jag ber Yolanda beskriva en vanlig dag som löpare i Atlanta Track Club, säger hon att det främst handlar om att träna och sova. Med klubben har de gemensam träning tre gånger i veckan.
– Om det är en sådan dag möts vi till exempel på friidrottsbanan och kör intervaller. Därefter ett pass på gymmet. Sen åker jag hem och tar en tupplur. Oftast har vi dubbelpass. Vi måste också vara volontärer 200 timmar per år, så ungefär varannan vecka volontärar jag för vår klubb, exempelvis på en löpartävling för barn där vi springer med dem eller så åker vi runt i skolor och prata om löpning.

Du är noga med sömnen – lägger dig tidigt och så?
– Ja, jag är väldigt sömnbesatt. Jag älskar sömn, jag tänker att sömn är nyckeln till allt! Jag känner att det är så jag återhämtar mig bäst.

Hinner du med något annat löpning?
– Faktiskt inte, haha. Umgås med kompisar och pojkvännen, jag vet inte. Man orkar typ inte. Min tränares träning är hård, man är helt slut. Men i dag är det superbowl, då ska alla i laget samlas hemma hos en lagkamrat och kolla, så det är mest sådant; att man hänger ihop.

Hur många mil springer du i veckan?
– Just nu är det 10 mil i veckan. I college sprang jag typ 50 kilometer i veckan. Det är mest med min nya tränare som jag har sprungit ordentligt, i alla fall som jag ser det som ordentligt. Folk kanske tycker det är lite, jag vet inte så mycket om andra personers träning.

Fartpass?
– Vi kör två hårda pass i veckan, ibland tre. Det är lite olika, det beror på vilken period i säsongen man är i, den här veckan körde vi tre hårda pass, men det är sällan. Min tränares filosofi är ”hard days are hard days, easy days are easy”. Så vi kör två jättehårda pass och resten är lätta förutom långpasset som är mediumhårt.

Hur länge kommer du stanna i USA?
– Om allt med visumet går bra så i alla fall till 2020, det är min och min tränares plan. Jag tycker om min tränare (Andrew Begley) och vill inte ha någon annan.

Är det satsning på 800 och 1 500 meter som gäller framöver?
– Mitt fokus är 1500 men med min träning kommer jag kunna springa 800 upp till 5 000 meter. 1 500 är min gren, men jag måste kunna springa alltifrån 800 till 5 000 meter, det är också en del av min tränares filosofi.

VM i Qatar, som avgörs i månadsskiftet september-oktober – hur ser du på det?
– Jag tycker inte om att prata om mina mål så mycket, säger Yolanda och skrattar till. Hon fortsätter:
– Oftast när folk frågar om mål, har jag lärt mig genom åren, om man säger sitt mål så är det många som svarar ”det är inte omöjligt”, eller ”jaha, det kan bli svårt”. Så jag gillar inte att dela med mig av mina mål längre. Men jag kan säga att jag vill springa fortare och fortare för varje år – det är mitt svar!

Yolanda Ngarambe , Turebergs FK, 1500 meter

FAKTA YOLANDA NGARAMBE

Ålder: Född 1991.
Bor: Atlanta, USA.
Klubb: Atlanta Track Club och Turebergs FK.
Tränare: Andrew Begley.

FOTO: Deca Text & Bild

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare


Visst kommer jag ihåg när jag var med i RW förra gången, det var för nio år sedan, då hade jag kommit igång bra med löpningen, och siktade på att gå ner mot femtio minuter på milen. Sedan sprang jag Tjejmilen, Midnattsloppet, Vårruset och en massa andra lopp.

När jag var liten satte mina föräldrar mig i alla idrotter man kan tänka sig. Jag var riktigt duktig i basket, handboll och simning. Och så spelade jag golf och tennis, det gjorde alla i Falsterbo där jag växte upp. Men när jag blev äldre ville jag har en mer tonad kropp med mer långa muskler, det får jag av löpning.

Ett år efter att jag senast var med i RW så blev jag gravid. Det var faktiskt så att jag hade fått några missfall innan jag fick behålla det inom mig. Grejen var att jag fortsatte träna precis lika mycket när jag blev gravid, det klarade inte min kropp. Det är så himla många som säger att man kan träna på exakt som vanligt, men det var först när jag slutade träna och åt precis vad som helst, som det fastnade, som jag blev gravid på riktigt.

Jag hade önskat att det hade varit annorlunda, det var ju inte så bekvämt att gå upp trettio kilo och sedan gå ner trettio kilo, och så upp trettio kilo när jag blev gravid igen. Vissa bara ploppar ut ungar och det händer ingenting med deras kroppar, men för mig var det verkligen tufft att komma tillbaka.

Efter graviditeterna började jag med styrketräning för att bygga upp min kropp igen. Jag körde tung styrketräning i tre år, med min PT, Emelie. Det var mycket kettlebells, egen vikt med boll, men också tunga lyft med skivstång. Min kropp hade tagit mycket stryk av graviditeterna, det tog lång tid innan jag kände mig stark nog för att kunna pusha mig i löpspåret igen.

Jag tycker inte det är skitkul att träna alla gånger, för mig är det mer ett nödvändigt ont, för att kroppen ska orka bli gammal. Men det är alltid skönt efteråt. Tidigare körde jag tre gånger i veckan, men nu har jag ökat rejält, nu kör jag fem gånger i veckan. Det är styrkepass, löpning och ridning. Nu har jag också fått grymma resultat, men det är inte gratis. Det krävs mycket träning, bra kost och disciplin till max.

Jag kör ingen strikt diet, men jag äter inget gluten, ingen laktos och inget socker. Kött äter jag. 

Vid jul tog jag mig under timmen igen på milen, och var så jäkla nöjd med mig själv. Nu finns det inget stopp, tänkte jag, nu ska jag under 50. Det har jag inte klarat än, men ligger runt 52 minuter.

Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband.

Jag bor på Ekerö, det finns ett spår där som är ungefär två kilometer, där snurrar jag runt. Det är hälften skog, hälften asfalt och lite kuperat. Min PT lägger upp nya program varje månad, som jag följer. Det är en hel del intervaller, som är det tråkigaste jag vet. Men jag märker ju efter några intervallpass att jag går ner några sekunder på milen. Det brukar bli tre pass med löpning i veckan, ett intervallpass, ett pass på fem kilometer och ett på en mil.

Jag tycker egentligen åtta kilometer är max, de två sista sliter på kroppen, och jag vill inte börja se ut som en sådan där tanig, utmärglad person. Sedan i julas, med omläggning av kost och all träning, har jag gått ner sjukt mycket. Jag brukar inte väga mig, jag tycker vikten är ointressant, men jag märker det på kläderna, allting har blivit för stort. Och det är ju så jäkla dyrt att behöva köpa nytt hela tiden.

Det har hänt att jag har sprungit på löpband när det har varit total snöstorm ute, men det är verkligen skittråkigt. Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband. Ibland har det faktiskt varit lättare att springa milen med snö piskande i ansiktet, mentalt känner man sig så cool, det är jag mot stormen. 

Jag springer alltid till musik, jag hatar att springa utan. En gång i vintras dog mobilen för att det var så kallt, de sista tre kilometerna utan musik ville jag bara skjuta mig själv. Det är ju på slutet man behöver grymma låtar så att man får adrenalin.

Tre bra låtar att springa till är Aviciis ”Hearth Upon My Sleeve”, Britney Spears ”Work Bitch” och The Presets ”This Boy´s In Love”. Om jag varvar de tre låtarna på Premiärmilen blir det nog sub 50, haha.

Ibland jobbar som skådespelare, men mitt huvudsakliga jobb på dagarna är konstnär. Det har gått jättebra, jag har haft många utställningar de senaste åren. Jag har också gjort min konst till olika designprodukter; brickor och allt möjligt. Jag vill inte hamna i den desperata knipa man kan hamna i när man börjar bli äldre och inte är lika intressant för TV-branschen. Jag vet ju hur det är, ena dagen är du svinhet, men nästa vill de inte ha dig.

Nu satsar jag allt på att komma i form till Premiärmilen. Jag kan ta ett glas vin till middag, men jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Det är en konstig grej, Runners High, man kan springa och känna och tänka, åh faen nu gör det ont här och där, eller att telefonen ligger i fel ficka, eller den här låten var inte så jävla bra som jag trodde. Man springer där och ältar en massa grejer, men plötsligt glömmer man allt, och när man gör det och det inte alls känns jobbigt att springa, då upptäcker man att man plötsligt har sprungit fortare än man någonsin har gjort tidigare.

Och så att man ena kilometern kan känna, guud jag vill bara dö, och nästa, livet leker, jag flyger fram, och så ännu en kilometer fram och ner i svackan igen. Ibland är det som att man går igenom hela livet på en löprunda.

Jag och Carina Berg ville verkligen göra en podd tillsammans om att hitta sig själv och andra grejer. Spotify nappade, och nu har vi sänt fyra avsnitt och vår podd ligger tvåa i Sverige. Jag trodde väl att det skulle gå rätt bra, vi har ju många följare på sociala medier, men inte så här bra, det är fantastiskt kul.

Jag dejtar en ny kille som är löpare, vi har tränat lite ihop, men inte sprungit. Han springer så fort, jag är rädd för att han bara kommer att älga iväg. Vi får se hur det blir med det, allting är väldigt nytt, men jag älskar att träna med den jag är ihop med.

Löpning är också en ventil, den är ångestbefriande. Om jag ger mig ut och springer mår jag alltid bättre efteråt. När man går igenom en skilsmässa som jag gjorde, det är helt fruktansvärt och speciellt när man har små barn, hjälpte löpningen mig mycket. 

Ridningen fungerar på samma sätt. Ibland kunde jag ha så mycket ångest, då åkte jag till stallet och bara höll om min häst, det var så lugnande. Och när jag satt på honom kunde jag känna hur all min dåliga energi gick ur min kropp och ner i hans. Jag tänkte, guud jag ger min häst dålig energi, för det ville jag ju inte, jag älskar ju min häst, men de är så balanserade energimässigt. Han bara sög upp min negativa energi och så försvann den. 

Jag har en app, Runkeeper, men sådana där gps-klockor tycker jag är helt värdelösa, jag fattar aldrig hur de funkar. Jag har två par Asics-skor, som jag tycker är jättebra. Ingen spons, jag köper själv, haha. 

När jag har klarat under 50 minuter på milen, kommer jag sikta på att gå under 45 minuter. Jag tycker att det är jättekul att ha mål som jag kan sikta in mig på. 

 

 

 

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna


Mohamed ”Mo” Farah är löparen som under 2010-talet dominerat långdistanslöpningen på bana vid de stora mästerskapen. Mo har vunnit fyra OS-, sex VM- och fem EM-guld. Nu har han lämnat banlöpningen och siktar in sig på maratonsträckan där han gör en mycket spännande start i 2019 års London Marathon. Hans sponsor Nike bjuder här på en lång intervju med Sir Mo.

Du har tränat väldigt hårt i Etiopien – är du exalterad över att tävla i London i år igen?
– Ja, jag är väldigt exalterad att springa i London igen. Förra året kom jag trea, och i år vill jag definitivt förbättra det. Jag har varit i Etiopien de senaste sex veckorna och tränat med min tränare och teamet. Det har känts bra, så därför ser jag fram emot London. För mig finns ingen plats som hemma. Jag får massivt stöd av publiken, och det gör en stor skillnad för mig, bara saken att tävla på gatorna i London där jag växte upp. Men årets uppgift är enorm.
– Eliud Kipchoge som är världsrekordinnehavare, Wilson Kipsang, Daniel Wanjjiru… Det är också många andra löpare som jag inte nämner som kommer tävla, så vi får se vad som händer.

Du är en av de bästa idrottarna genom tiderna och nu väljer du att springa 42 195 meter, inte 5 000 meter och inte 10 000 meter – och nu ställs du mot några av de bästa maratonlöparna genom tiderna. Tror du att du kan vinna?
– Oavsett vilket lopp jag ställer upp på vill jag vinna. Jag vill alltid genomföra en bra prestation och jag tror inte att du skulle ställa upp på ett lopp som London Marathon utan att du tror att du har en chans att vinna. På tävlingsdagen kan allt hända, och i slutändan tenderar den bästa idrottaren att vinna.
Något som jag lärt mig genom åren är att oavsett om det är ett lopp, eller om jag bara spela datorspel med mina barn, har jag vinnarinstinkten i mig och vill alltid vinna.

– Det är en del av mig. Jag har haft en fantastisk karriär på bana, men jag har nu bestämt mig för att gå vidare till maraton. Och en av anledningarna till att jag bestämde mig att tävla var att jag har tittat på London Marathon och sett så många stora idrottare tävla och vinna där. London är också staden jag växte upp i. Jag kan knappt föreställa mig, men förhoppningsvis om allt går bra, skulle det vara fantastiskt att ha en maratontitel från London.

– Det är utan tvekan ett av de största maratonloppen i världen. Från förra året i London har jag bra erfarenheter och sedan gick jag vidare och sprang Chicago Marathon. Att vinna det var en stor sak för mig och gav mig en stor boost. – Inför året London Marathon, har jag förhoppningsvis lite mer självförtroende och lite mer tro på mig själv. – Hursomhelst, jag tror att allt kan hända och jag vet att jag gett mig själv den bästa chansen genom att komma hemifrån, tränat uppe i bergen och löpt mina kilometer, jag har lagt ner arbetet.

Hur många kilometer springer du i veckan?
– Det varierar, det beror på hur mycket min tränare säger att jag ska springa. Ibland är han snäll mot mig och ger mig en lätt vecka. Men i genomsnitt löper jag över 190 kilometer under en vecka.

I och med alla kilometer du springer, tycker du fortfarande om det?
– När jag började springa var det bara något jag gillade, en hobby som senare blev ett arbete. Ett jobb som jag tycker om och tränar för, men ibland när du tar en paus inser du att du inte vet vad du ska göra, och då tänker du ”Vad ska jag göra nu?”

– Det är de stunderna du uppskattar löpning och du uppskattar tiden du lägger ner för att bli bättre. Inte många personer har den möjligheten och jag tycker om att springa, jag skulle troligtvis säga att jag är beroende av löpning. Jag gör inget halvdant, antingen går jag in helhjärtat eller så gör jag det inte alls.

Känner du av press, om ja, hur hanterar du det?
– Ja, jag känner press, särskilt under de senast 6-7 åren. Med framgång kommer press, det är en del av allt. Det är bara att folk förväntar sig att du vinner, egentligen alla lopp du ställer upp på. Men jag försöker att inte lägga press på mig själv, jag lägger ner jobbet och litar på min tränare.

– Jag vet att om jag tränar hårt ger jag mig själv den bästa chansen, jag kan inte göra mer. Om jag har genomfört min träning på rätt sätt, är frisk och är i form, då är det lätt att ställa sig på startlinjen. Jag tror att de veckor och månader du lagt ner på din träning betalar av sig.

Efter London, vilka mål har du efter det?
– För mig är det ett lopp i taget, och om jag kan vinna London vore det fantastiskt. Och efter det kommer jag att gå vidare och sätta nya mål. Just nu vet jag inte var nästa mål är, jag kommer att prata med min tränare och mitt team och därefter bestämma vad som är bäst för mig, vad som blir nästa steg. Ju mer maraton jag kör, desto mer erfarenhet samlar jag på mig och desto mer kan jag lära mig om andra idrottare. Att springa ett maraton i jämförelse med ett lopp på bana, är väldigt stor skillnad.

Utifrån detta, sneglar du mot Tokyo?
– Ja, det är möjligt. Om jag har chansen att ta en medalj och jag är i form, vem skulle inte? Jag skulle aldrig tacka nej till den chansen. Jag skulle gärna se mig själv tävla i Tokyo och som jag sa, är jag i form och redo att slåss för en medalj till mitt land, varför skulle jag inte pusha mig själv?

Låt oss prata om Etiopien, hur har träningen gått?
– Träningen har gått bra. Jag var där i över 6 veckor och träningen har gått bra, allt fokus har varit mot den 28 april.

Hur känns det fysiskt att träna på hög höjd? Är det tuffare?
– Ja, för att jag ska kunna nå mina mål måste jag vara villig att arbeta hårdare och springa de extra kilometrarna. Jag spenderar mycket tid på hög höjd och en av anledningarna till att jag gör det är för att kunna träna på en plats där det är mindre syre.

– Till exempel när du är nere på havsnivå andas du normal luft, på hög höjd känns det inte som det finns så mycket luft. När du stannar under en längre period vänjer du dig och om jag kan träna hårt på hög höjd kommer det göra skillnad när jag springer på havsnivå. Återhämtningen är exempelvis svårare på hög höjd. När du gör ett hårt pass på havsnivå, är återhämtningstiden kortare. – Jag har haft min tränare på plats som har haft koll på mig. Han ser vad som behövs justeras och hjälper mig att nå den bästa formen.

Hur håller du dig motiverad? Känner du dig någonsin mindre hungrig?
– I Rio kände jag att vi hade uppnått allt som gick att uppnå på banan, och ibland vaknar du och känner inte samma motivation, och så var det då.
Efter det ställde jag mig själv frågan om jag skulle ge det ett år till och se hur jag känner. Men nu, med utmaningen med maraton, är jag definitivt motiverad. Nu känner jag att jag aldrig varit i denna miljön innan, att jag aldrig gjort detta innan och jag vill kunna göra det. Jag ställer mig själv frågorna, hur kan jag göra det och vad behöver jag göra? Och det är därför du måste lägga ner det arbetet som behövs och träna för det.

Hur skulle en vinst i London rankas med alla dina andra prestationer?
Jag tror att det skulle vara nära en av de största prestationerna. För mig har min största prestation varit att vinna på hemmaplan 2012, och sedan fyra år senare kunna försvara det. Och nu är det som, vad är nästa steg och vad är möjligt? Det är det jag vill göra, att kasta mig in i nya utmaningar.

Vilka uppoffringar har du fått göra i och med förberedelserna för detta lopp?
– Det som jag saknar mest är mina barn och min familj. Det är fantastiskt att vara med dem hemma och kunna leka med dem, gå med dem till skolan. Det finns många saker jag saknar, som att vakna på morgonen med min son och leka med honom. – Men jag vet att om jag vill uppnå mina mål kan jag inte vara hemma. Barn blir sjuka, och jag kan inte bli sjuk inför ett lopp och därför kan jag inte vara hemma. Det är såklart svårt för mig, men det motiverar mig att träna ännu hårdare, för att göra det värt det.

De är självklart väldigt stolta över dig, motiverar det dig? Förstår det dina mål också?
– Jag tror de är stolta, men jag tror inte de förstår exakt vad jag gör. Våra tvillingar som är 7 år förstår mer, och de är stolta över vad jag gör. När jag vinner är de väldigt exalterade, och när jag förlorar säger dem ”Det är okej pappa, du kan klara det nästa gång”.

Hur är träningen till ett maraton i jämförelse med när du tränar för banan?
Att jämföra min maratonträning med när jag tränade för banan, är väldigt stor skillnad. Jag vet att jag exempelvis inte sprang lika många miles när jag tränade för banan. Och vad gäller intervaller och långpass, löpte jag mer bana och repetitioner, jag kunde exempelvis vara på banan några gånger i veckan med pass på 10 000 meter till 5 000 meter. För maraton springer du mycket längre, dina pass är mycket längre.

Motiveras du av misslyckanden?
Jag är en väldigt enkel människa, jag gillar inte att göra saker komplicerat. Om du misslyckas är det inte din dag, då går du vidare. Det är inte världens undergång.

Vem eller vad inspirerar dig?
Vad som inspirerar mig mest är att se mina barn glada, att de skrattar och att göra dem stolta.

När insåg du att du kunde springa snabbt? När insåg du att detta kunde bli ditt jobb?
– Jag tror att första gången jag sprang för England var en stor sak för mig. Då sprang jag för England och tävlade mot Skottland, Wales och Irland. När jag sedan sprang för Storbritannien som junior var också en stor sak. – En av de stora sakerna du alltid tänker på är om du kommer kunna tävla på seniornivå. Första gången jag gjorde det var i cross country och efter det fick jag min första sponsor. Därifrån, med sponsorer som Nike, inser du att du är bra och kanske kan tillföra något till sporten.

Kan du beskriva dina mentala attribut och hur du tar dig an en stor tävling?
– Jag tror att du definitivt behöver mental styrka, du måste ha en starkare mental styrka än någon annan. De flesta tror att det finns en gräns, men för mig finns det inte det. Jag tror bara det är något jag har naturligt och har utvecklat under åren. Som barn hade jag en stark mental styrka. Du har alltid mer än du tror. – Under loppets gång måste du alltid fatta beslut. Kanske drar gruppen ifrån dig och då måste du hänga med. Du måste alltid tänka på sådant, du måste ha en plan A, B, C och D. Utöver det måste du bara ta dig igenom loppet. Försöka spara så mycket energi som möjligt under den första halvan, och så avslutar du starkt den andra halvan.

Kan du beskriva en typisk träningsdag i Etiopien?
– En typisk dag i Etiopien vaknar jag kl 07.00, lämnar mitt rum vid 07.15 och äter lite frukost, lite gröt, röstat bröd och kaffe. Efter det går jag tillbaka till mitt rum och byter om och lämnar huset vid 08.30. Jag möter då mina träningspartners och så kör vi ett pass på 10-12 miles, med efterföljande stretchning och sedan åter till huset. – Efter det duschar jag och tar en liten tupplur, och sedan äter jag en lätt lunch. På eftermiddagen, runt klockan 17.00 tar jag en lätt joggingtur med efterföljande gym, där jag kör core och lite vikter.
– Det är ungefär en vanlig dag. På söndagar kör vi ett långpass, och då går vi upp väldigt tidigt. Då går vi upp klockan 05.00 och sätter oss i bilen. Vi åker iväg till en stuga, dricker lite kaffe eller te, och sedan springer vi i några timmar.

Hur skulle du beskriva dig privat och professionellt?
– På personligt plan – 4 underbara barn, lycklig familj och bara lugn och glad. Professionellt är jag ibland skoningslös, har tagit några tuffa beslut, vunnit många medaljer och ett stort fotbollsfan.

Slutligen, kan du berätta om skon Vaporfly NEXT%?
– Som idrottare söker du alltid nästa procent (NEXT%). För mig personligen vill jag ha en sko som är så lätt som möjligt, bra passform, stöd och grepp. 4% var fantastisk, men denna är ännu bättre, då den får mig på tårna och hjälper mig röra mig framåt så fort jag kan. Under utvecklingen av NEXT% genomförde vi många tester på löpband och andra tester, och redan första gången du testade dem fick du en wow-känsla.

– De var väldigt bra dämpning i dem, och som jag sa innan så fick de en upp på tårna och fick dig att röra dig framåt utan att egentligen försöka. Med tiden har Nike och hela teamet arbetat för att förbättra skon på flera olika sätt. De har blandat in fler idrottare i processen, när det gäller att ta reda på vad som behövs förbättras. – Det är också väldigt trevligt att arbeta tillsammans med ditt team – du ger dem feedback om vad du behöver och så levererar dem de bästa skorna för dig, som möjliggör för dig att springa så fort du kan.

Hur arbetar du tillsammans med din sponsor Nike?
– Min relation med Nike är väldigt stark. De vill alltid veta vad jag behöver och vad de kan hjälpa till med. På samma sätt som du har en tränare som hjälper dig komma i den bästa formen som möjligt inför en tävling. Det är samma sak när du sätter på dig dina kläder eller skor, du vill känna att du är smidig och snabb och redo att köra, och det hjälper Nike mig med.

På elitnivån inom idrott, hur viktiga är dessa marginella fördelar, vad gäller träning och tävlingsdag?
– Som elitidrottare handlar det alltid om små marginaler när det gäller om att vinna och kanske till och med komma fyra. Under årens lopp söker du alltid efter dessa små stegen när det gäller vad du kan förbättra. Du kan ställa dig frågan, varför kan inte jag vara på havsnivå med mina barn och träna där? Men jag vet att jag måste träna på hög höjd, på 3 000 meter – det är de som gör en stor skillnad för mig som idrottsman. När jag är tillbaka på havsnivå, har höghöjdsträningen gjort en stor skillnad. Det är samma vad gäller skor, NEXT% har det extra vad gäller stöd och dragkraft – det är bara bra att ha en produkt som hjälper mig uppnå mina mål. Små marginaler kan göra stor skillnad – mellan att du passerar mållinjen som etta eller hamnar på fjärde- eller femteplats. Som ni såg i London 2012, handlade det endast om de små marginalerna.

Mo Farah´s skoval i London Marathon Varporfly Next%

Mikaela spänner bågen i London Marathon

Mikaela spänner bågen i London Marathon


På söndag avgörs London Marathon med stjärnfyllda startfält på både herr och damsidan. Många svenskar finns givetvis på plats i massloppet, och ur elitperspektivet blir det spännande att följa fjolårets Stockholm Marathon vinnare Mikaela Larsson. RW stämde av med Mikaela inför loppet där hon berättar om hur hon vill spänna bågen mot en riktigt snabb tid.

Hur är känslan och tankarna inför London Marathon på söndag?
– Jo, det känns bra. Nu finns det inget mer jag kan göra, och inget jag kunde gjort annorlunda inför loppet. Jag har kunnat förbereda mig riktigt bra sedan årsskiftet då träningen började riktas mot London. Många långpass, långa trösklar och jag har varit hel och skadefri, så det känns som jag laddat så bra som jag kunnat och ser verkligen fram mot loppet på söndag.

Om man ser till helheten på träningen du gjort nu, är det någon skillnad jämfört med inför dina succélopp ifjol, med seger i Stockholm Marathon och suveränt 2.35 lopp på EM-maran?
– Jag har höjt min totala volym rejält, nästan en dubblering mot förra året faktiskt. I år har jag ”snittat” runt 150 km löpning per vecka, mot att tidigare kört 7-8 mil i snitt per vecka. Det har faktiskt funkat väldigt bra, så jag hoppas alla dessa extrakilometer och extra träningstid ska ge utdelning. Men det vet jag ju inte än om det ger utdelning nu direkt eller senare, men det känns kul att det funkat för kroppen.

Det verkar vara en trend nu bland många svenska elitlöpare att köra fartmässigt riktigt tuffa långpass, hur har ditt upplägg inför London sett ut gällande just långpasset?
– Jag har kört många långpass på runt 33-37 km. Nästan varje helg förutom nu på slutet där jag hade halvmaran i Berlin i början av april och sen nu helgen innan London blev det ”bara” ett kort 20 km långpass. – Det är lite intressant att se alla som kört snabba riktigt långa långpass, med farter under 4 minuters fart och så, men det är inget upplägg jag kört. Jag har känt själv att det nästans skulle bli som ett maraton, och det skulle innebära flera vilodagar efter och min kropp skulle varit riktigt sliten då. – Så jag och min tränare Kent har inte alls lagt upp det så utan alla långpass har gått i förhållandevis lugn kontrollerad fart. Runt 4.20 minuter per kilometer som snabbast men oftast har passen i fart legat runt 4.30-4.40 min/km. I gengäld har jag kört kvalitativ träning, med exempelvis långintervaller, dagen innan långpasset och det tycker jag ger bra effekt. Jag tycker det upplägget dessutom gör att jag kan maxa helgen bättre vilket är bra när man jobbar heltid i veckorna.

Nu är det bara 2 dagar kvar till loppet, hur har din nedtrappning sett ut i övrigt utöver ett kortare sista långpass med en vecka kvar?
– I måndags körde jag lugn distans, lite crosstraniner och lätt core styrka. Sen på tisdagen körde jag det sista kvalitativa passet innan London, men även det klart lugnare än vanligt. Så det blev 25 minuter i planerad maratonfart följt av några avslutande 200 meters intervaller. I onsdags tog jag helvila men fick en bra massage hos Access Rehab. I torsdags blev det 10 km distans, men med 9 minuter lätt tröskel inlagt och några stegringar som avslutning. Sista två dagarna blir det 6-8 km lugn jogg per dag och kanske någon lätt kort fartstegring.

Vilken är din plan nu inför London gällande upplägg på loppet? Jag vet att du vid något tidigare lopp skippat klockan helt och kört på känsla.

– Den här gången vågar jag inte köra helt på känsla. Då är jag rädd att det kommer gå för fort i början. I halvmaran i Berlin som jag körde som uppladdning inför London gick jag ut alldeles för fort i början av loppet och det vill jag undvika nu. Jag är inte så fartsäker på 3.33 minuter per kilometer som är mitt fartmål att hålla så länge jag kan. Så inledningsvis kör jag med klocka, men sen kommer jag efterhand som jag kommit in i loppet skippa att kolla så mycket på klockan.

Härligt tufft med 3.33 per kilometer som fart mål. Det ger ju i så fall 2.30 på hela maran och 5 minuter under ditt personbästa, är det ditt mål?
– Ja, det är 2.30 som är målbilden. Att starta i den farten och hålla det så länge som jag kan. Det är väldigt tufft mål för mig, och det kanske inte är den tiden jag tänkt på förhand tidigare under året. Men med ett bra EM lopp ifjol känner jag att jag vill och kan våga spänna bågen högt. Sen får vi se hur det håller. Så det är en liten chansning, men jag känner att jag inte har något att förlora, utan kan lära mig av att testa.

Som vi förstått fick du välja om du ville starta med den separata damelitstarten eller masstarten lite senare. Du valde att starta i den stora starten. Hur gick tankarna runt det beslutet?
– Det stämmer, jag kände att det är en stor risk att det skulle bli väldigt ensamt i damelitfältet för jag tror alla där säkert kommer starta utifrån att springa på runt 2.25 eller snabbare. Så för att inte riskera bli solo, och verkligen få känna inspirationen från loppet valde jag att starta med mass-starten. Jag gillar när det är mycket folk och förhoppningsvis kan jag hitta någon stor inspirerande klunga. Det hade aldrig hänt i damelitfältet, då måste man vara snabbare än den målbild jag har.

Det är verkligen stjärntätt i både herr och damklassen, och på herrsidan står även topplöparnas sko från Nike i fokus. Jag vet att du väljer springa i en version av den omtalade skon. Vad säger du om skon?
– Ja, jag har sett på Instagram att dom släppt en ny version, men det är säkert ytterst få löpare som har tillgång till den nya modellen. Men jag springer i Vaporfly 4% som jag tycker varit riktigt skön att springa maran i. Jag tränar aldrig i den skon, för jag upplever att den tar slut väldigt fort och funkar upp till 12 mil. Så det är en dyr peng per mil, men jag gillar den som sagt väldigt mycket just på maran. (red anmärkning kostar skon 2.500:-, och den nya modellen uppges komma kosta 2.750 när den blir tillgänglig. Mer om nya skon kan du läsa här)

Avslutningsvis, tror du på världsrekord i London på söndag?
– Ja, jag har kollat lite på väderleksprognosen, och det ser på förhand ganska bra ut och just den faktorn kan vara avgörande att dom klarar pressa varande så snabbt som det behövs för världsrekord. Men det är tuffa tider som behöver göras på både herr och damsidan, så det är ju inget man kan räkna med.

RW tackar Mikaela för pratstunden innan avresan till London och ser med spänning fram mot att följas Mikaela och önskar stort lycka till!

FOTO: Deca Text & Bild


Nedan syns de extremt starka elitfältet i London Marathon 2019

Här kan du läsa en tidigare artikel med filmlänk där en av förhandsfavoriterna Mo Farah berättar om sina tankar inför loppet.

Men:

🇰🇪 Eliud Kipchoge – 2h01’39”

🇰🇪 Wilson Kipsang – 2h03’23”

🇪🇹 Mosinet Geremew – 2h04’00”

🇪🇹 Leule Gebrselassie – 2h04’02”

🇪🇹 Tamirat Tola – 2h04’06”

🇪🇹 Mule Wasihun – 2h04’37”

🇪🇹 Tola Shura Kitata – 2h04’49”

🇬🇧 Mo Farah – 2h05’11”

🇰🇪 Daniel Wanjiru – 2h05’21”

🇰🇪 Abraham Kiptum – 2h05’26”

🇵🇱 Henryk Szost – 2h07’39”

🇳🇱 Michel Butter – 2h09’58”

🇬🇧 Callum Hawkins – 2h10’17”

🇧🇪 Bashir Abdi – 2h10’46”

🇺🇦 Ihor Olefirenko – 2h12’04”

🇮🇹 Yassin Rachik – 2h12’09”

 

Women:

🇰🇪 Mary Keitany – 2h17’01”

🇰🇪 Gladys Cherono – 2h18’11”

🇰🇪 Vivian Cheruiyot – 2h18’31”

🇰🇪 Brigid Kosgei – 2h18’35”

🇪🇹 Roza Dereje – 2h19’17”

🇪🇹 Birhane Dibaba – 2h19’51”

🇪🇹 Haftamnesh Tesfay – 2h20’13”

🇯🇵 Yuka Ando – 2h21’36”

🇪🇹 Tadelech Bekele – 2h21’40”

🇰🇪 Linet Masai – 2h23’46”

🇯🇵 Mayo Ichiyama – 2h24’33”

🇦🇺 Sinead Diver – 2h25’19”

🇺🇸 Molly Huddle – 2h26’44”

🇬🇧 Sonia Samuels – 2h28’04”

🇲🇩 Lilia Fisikovici – 2h28’26”

🇬🇧 Charlotte Purdue – 2h29’23”

🇬🇧 Lily Patridge – 2h29’24”