Satellit-VM i backyard ultra har återigen flyttat fram gränserna för vad som är möjligt. Två belgare valde att avsluta tillsammans efter 101 timmar och i Älvdalen blev det nytt rekord på svensk mark.

Backyard ultra är en tävlingsform med två ansikten. 6,7 kilometer ska avverkas inom 60 minuter, med start av nytt varv varje heltimme. För vanliga motionärer är det ett fantastiskt sätt att springa längre än man själv trodde var möjligt. I sin extremform är distanserna nu bortom vad det finns normala referensramar för. Och vinnare är den som likt Hunger Games överlever alla sina motståndare, även om slutet blev annorlunda i den här tävlingen.

Satellit-VM ordnades första gången för två år sedan. Då det inte var möjligt för internationella löpare att åka till Tennessee för det som nu kallas för VM, Big Dog’s Backard Ultra, skapades en pandemivänlig form. Varje deltagande land ordnade en egen tävling med 15 deltagare, som tävlade mot varandra som lag. Det föll så väl ut att numera ordnas satellit-VM vartannat år och det individuella VM åren däremellan. 

I år deltog 37 länder från samtliga världsdelar. Löpare hade kvalat in till sitt lag antingen genom att vinna silverbiljettävlingar eller genom att springa fler varv än andra. I Älvdalen tävlade både det svenska och det norska laget, på samma bana men åt var sitt håll. Sweden Runners stod för arrangemanget och Janne Svärdhagen var både lagledare för det svenska laget och livesände för alla dem för vilka det vanliga livet pågick under dessa dagar.

Det skapas en väldigt speciell bubbla under sådana här evenemang som pågår under lång tid. Under 10-15 minuter varje timme råder febril aktivitet inne i depåzonen, med kort kommunikation mellan löpare och support om vad som behövs inför nästa varv. 

När mörkret faller kommer också regnet. Någon får inte regntäta kläder i tid och kommer in nedkyld, med bara några minuter för att få upp värme och med sig energi ut på nästa varv. De flesta försöker gå ner i viloläge för att både får ner pulsen och kanske rentav få någon minuts värdefull sömn. Det behövs om man ska springa genom flera nätter.

I Älvdalen är det 13 timmars mörker per dygn så här års och termometern går ner mot nollan under natten. Även om banan är förhållandevis enkel, med få höjdmeter och jämn men varierat underlag, kan också monotonin tära i längden, inte minst mentalt.

Det svenska laget presterar generellt sett färre varv än vad de har kvalat in med från tidigare tävlingar. Men i en backyard ultra är marginalerna små och det finns inte mycket utrymme att lösa de problem som uppstår förr eller senare. Att det till skillnad från andra backyardtävlingar är en lagtävling är påtagligt. Flera löpare hjälper varandra rent bokstavligt längs banan och många väljer att fortsätta längre än vad de annars skulle ha gjort, för lagets skull.

Efter att fyra löpare brutit på det 34:e varvet, helt oberoende av varandra, återstår fem svenska deltagare. André Rangelind har varit på fallrepet länge och efter att ha pressat sig igenom det 35:e varvet faller han ner på knä utan förmåga att ge sig ut på ett till.

Johan Johansson passerar 40 varv. Med tydlig depåstretegi och gott humör har han nått nästan lika långt som när han vann en silverbiljett i Kalmar i våras. Men innan den andra natten är över är också hans energireserver, inte minst de mentala, tömda.

Filip Söderling är den i laget som tidigare hade sprungit minst antal varv. 34-åringen är den som överträffar sig mest denna långhelg och efter 41 varv har han sprungit 10 timmar längre än någonsin tidigare.

Det blev natt och det blev morgon, det var den tredje dagen. I den svenska tävlingen återstår nu bara de båda giganterna Torbjörn “Tobbe” Gyllebring och Branislav “Brane” Pavic. Tobbe, som sprang 250 km på EM i 24-timmars bara fyra veckor tidigare, där han drabbades av knäproblem, fick återigen ont i ena knät redan efter 8 timmar. Men det funkar att springa, så han matar på med varv runt 45 minuter, medan Brane kommer in till depån några minuter senare.

Det råder tystnad när de försöker maximera vilan, med applåder och hejarop längs hela banan när både supportrar och Älvdalenbor söker sig ut för att bevittna de otroliga prestationerna.

När det tredje dygnet påbörjas börjar Pavic få ont i foten. Han får hjälp med tejpning av akutsköterskorna Malin Barrulf och Nea Höglund och trummar på med fortsatt gott humör. Men när fotsmärtorna får sällskap av svårigheter att hålla värmen uppe när mörkret åter fallit räcker det till slut inte. Ut på det 57:e varvet vänder han om och Tobbe Gyllebring springer därmed tävlingens sista varv, på 43 minuter.

Gyllebring belönas med ett guldmynt som bevis på att han vann tävlingen och därmed har en plats till Big Dog’s Backyard Ultra om ett år. Pavic’ 56 varv räcker just nu också till en plats via den så kallade at large-listan, med dem som sprungit flest varv efter de direktkvalificerade vinnarna i varje land. Men tio månaders kvalificeringstid återstår.

Den norska tävlingen avslutades efter 38 timmar, då Norges backyardkung Jon Asphjell som väntat blev siste man när Eivind Svellingen stannade på 37. Norge vann lagtävlingen för mindre backyardnationer, där inte alla 15 i laget hade kvalat in med 24 varv eller mer. Finlands tävling fick dock avbrytas efter det 32:a varvet, då storm fällde träd över banan och äventyrade säkerheten för de tre kvarvarande.

Tobbe Gyllebring vann även den svenska satellit-VM-tävlingen för två år sedan, då på 55 varv. När han återigen står som siste man kvar har han alltså förbättrat rekordet på svensk mark till 57 timmar. Längst av svenskar har dock Johan Steene sprungit. När han vann Big Dog’s Backyard Ultra 2018 på 68 varv var det längre än vad någon annan hade sprungit i världen. Men det som då ansågs som ett fantastiskt resultat överträffades nu av 13 löpare i fyra olika länder.

När den japanska tävlingen tog slut efter 86 timmar var alla blickar riktade mot Belgien. För två år sedan assisterade Merijn Geerts landsmannen Karel Sabbe som då slog världsrekord med 75 timmar. I våras slutade Geerts först efter 90 timmar i en tävling i Tyskland, världsrekord. Men nu var den stora frågan om Geerts och Ivo Steyaert skulle bli de första att passera ofattbara 100 timmar.

Det blev 101 och när starten gick för det 102:a varvet valde de båda att avsluta tillsammans. Tävlingen slutade därmed formellt sett utan någon vinnare, men med två nya världsrekordhållare. 

I lagtävlingen vann USA överlägset med sammanlagt 860 varv. Sverige slutade slutade på nionde plats med 524 varv, bara ett efter Frankrike och 17 efter Danmark där vinnaren Søren Møller nådde hela 66 varv i blott sin andra backyardtävling.

Det var dessutom ytterligare en tävling i tävlingen. Varje lands löpare seedades utifrån antalet varv som man kvalade in med och tävlade med motsvarande löpare i de andra länderna för att komma med i ett världslag, i likhet med fotbolls-VM. Tanken är att det skulle visa varje löpares betydelse för lagets framgång. Nämnde Møller kom med som ende nordbo, på positionen för åttondeseedade löpare. Branislav Pavic kom näst längst av de åttondeseedade och blev därmed ende svenska i “reservlaget”.

Lyssna mer om satellit-VM, om backyard ultra och intervjuer med Tobbe Gyllebring, Branislav Pavic, Malin Barrulf och Jon Asphjell i podden Ultraaktuellt