En bomb har smällt av i Jerusalem. En självmordsbombare. 20 människor skadade eller döda.
Vet inte vad det innebär för Jerusalem Marathon. Spänningen stiger.
Min guide Eli, gammal infanteriofficer, slår ut uppgivet med händerna. Allt för många här, på båda sidor, vill ha krig. Det kommer inte att bli fred under min livstid, säger Eli, 68.
Nu, mot Jerusalem. Rapoort följer.
Flyget landade i Tel Aviv, så det blev en dag där också.
Det var helt ok. Sjurätters middag på kvällen, någon slags israeliska tapas. Chauffören drack lika mycket vin som jag. Sen körde han mig hem.
Sista frågan på matteprovet: Hur mycket drack chauffören då?
Kom i alla fall upp fint på morgonen. 8 km lugn jogg på strandpromenaden. Som alltså går längs Medelhavet. Och så hopp i havet, med en temperatur som i Östersjön i början av juli.
Friskt.
Efteråt vilade jag fötterna vid restaurang La Mer. Viktigt vila fötterna nu. Är ju en mara på fredag i Jerusalem. Känns som benen är på väg tillbaka efter Barcelona.
Innan jag vilade åt jag lunch. Fick en känsla av att det är ganska mycket amerikanska influenser här i Israel. Så här mycket har nog Åkesson aldrig käkat till lunch. Inte jag heller. Det blev lite över, måste erkännas. Fast ölen slank ner utan problem.
Blir man sugen på apelsiner, finns det gott om sådana i Tel Aviv.
Det är väl så här Åkesson brukar göra. Ser jag lite allvarlig ut så beror det nog på solen. Stark som attan, svider starkt i skinnet. Men man kämpar på …
Shalom på ett tag.
Pling i datorn, och där kom biljetterna. Åker på tisdag, loppet går på fredag, tidigt.
Tydligen har jag varit lite missinformerad. Trodde det skulle vara 13-16 C. Men i dagsläget är temperaturen 23-28 C. Vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Det lär bli en svettig mara. Samtidigt, i morse var det långkalsongerna på igen. I går kväll var det snörapport på Väderleken i TV. Vet inte varför det kallas väderlek. Väder är verkligen ingen lek. Möjligen i så fall en allvarsam sådan. Ett romanuppslag? Den allvarsamma väderleken.
Hörde jag Hjalmar Söderberg rotera ett varv i sin grav?
Högsommarvärme alltså i Jerusalem. Antar det är smällar man får ta. Och banprofilen ser ut ungefär som 14 gånger terrängspåret i Lilljanskogen. Känner det kommer att bli en mara av rent bibliska proportioner. Sätter mitt hopp till högre makter. Förlåt, en högre makt. Eller två.
Allah eller Jehova, kan behöva hjälp av båda.. De får dra mig i varsin arm ….
eller så rycker den här killen in:
On the move again. 18 km fartlek tidigt i morse. Ryggen kändes bra. Höll den rak. Det är så den ska vara. Ryggen ska vara rak när man går genom tillvaron. När man springer genom tillvaron. Otroligt skönt springa igen. Kroppens alla celler ba´, heja heja!
Lår och vader hade dock inte glömt bort maran för tio dagar sedan. En mara sitter i ett bra tag. Ryggen ännu bättre efter löpningen.
Och i dag S:t Patricks day. Nog inte många irländare som är ute och springer idag. Nog många irländare som sitter på puben idag. I gröna hattar.
Det finns en Irish Pub i Monte Gorde. Hade jag varit där, hade jag gått dit. För en After Intervall.
Men hemma också bra. Djurgården spöa Luleå med 2-0. Börjar lukta bragdguld. Minst.
Och kanske SM-guld. Minns var ni läste det först!
Lumbagon tycks ha lägrat sig i ländryggen. Har inte vågat springa något på en vecka. Det suger. Simmade i går i stället. 2000 meter lunchsim på Eriksdalsbadet. En kvinna på samma bana hade en jättefena på fötterna. Här talar vi Stora Sjöjungfrun. Hon for fram under mig fram och tillbaka med väldig fart. Det var mycket fascinerande. Fick lite söderhavskänsla. Solen genom badhusets fönster, vattnet klarblått, och en slags delfin i samma vatten som mig. Simningen kändes ok för ryggen, så det får väl bli simning ett tag då. Jag har inte bråttom. Det tänker jag inte ha i Jerusalem Marathon heller, om två veckor.
Och i går var det kalas. Pocketförlaget firade 5-årsjubileum. Mycket mingel, många författare på restaurang 1900. Bland dessa RW:s egen Martina Haag, kul krönikör och 2:a i På Spåret med äkta mannen Erik. Respekt!
Martina är på väg ner till Monte Gordo, och lovade i går att hon skulle springa 5 mil med Rune Larsson. Tänkte det kunde vara bra att påminna om detta här och nu, så det inte glöms bort. Det blir en bra förberedelse för Martinas maratondebut i Venedig i oktober.
Grymt band var det också på festen. Men ingen lambada med lumbago. Var nog tur, för både ryggen … och anseendet.
I morgon. Kanske. Några steg.
Lite knackigt med bloggandet sista tiden. Lite för mycket att göra. Just nu också ryggskott. Om jag skriver med ryggen? Nä, men alltsomoftast med ryggmärgen. Skriver först, tänker sen. Ibland blir det bra. Ibland ryggar man tillbaka. Efteråt.
Här i alla fall en vacker orange trofé från Barcelona.
Nu hoppas jag kroppen läker ihop, så den orkar med Jerusalem Marathon 25 mars. Tanken på en ny mara känns i nuläget inte så där vansinnigt lockande. Känns faktiskt inte lockande alls. Men vad gör man inte för läsekretsen … det kallas ställföreträdande lidande.
Till det finns det ju en föregångare i Jerusalem. Han gick Golgata fram. Jag ska löpa där.
Inga jämförelser i övrigt, dock. Gud förbjude!
Ole´!
Hemma igen. Går som en strakbent, tja, sengångare. Vaderna tog ordentligt stryk. Dessutom ryggskott. Här kan man vara ärlig, eller frisera sanningen en smula. Ska vara någorlunda ärlig. Kan bara säga att på det spanska hotellrummet satt toarullen alldeles för långt bort från där de ska sitta när en rådbråkad maratonlöpare sträcker sig efter en. En riktigt sit-com-scen, om man säger så.
Med andra ord, ingen direkt heroisk åkomma, detta ryggskott. Icke desto mindre gör det förbannat ont.
Men vad gör väl det. Han kom, han sågs, han segrade. 3.08.54. PB. Det mildrar alla krämpor, ålders som andra.
Längre rapport följer i RW nummer 4. En mycket längre rapport ….
Hasta la Vista!
(en slags målgångskänsla … på Placa Espanya ….)
God morgon.
Tidig morgon. Ska fatta mig kort. I stolpar.
Vaknade. Dusch. Gröt. Rödbetsjos. Taxi. Chauffören hade käkat ett ton vitlök. Andades med munnen. 04.50. Ingen trafik mot Arlanda. På väg mot Barcelona. Barcelona Marathon. I morgon kl 0900. Morgontemp runt 5 C . Dagstemp runt 16C. Hoppas på sol.
Benen? Okänd status. Blir ett spännande lopp. Kan man springa en mara på grundkondition? Som sagt, blir en spännande mara. Fortsättning följer.
På Arlanda. En vacker syn:
Hepp! Boarding! Hasta la Vista!
Kanske inte något nytt. Men brukar ju heller aldrig komma först. Mer i mitten av fältet. Eller kanske aningens i framkant.
Detta apropå en liten kulturblänkare i Aftonbladet. Om Berlusconi, och kvinnorna. Och Cllinton. Och att Ovala rummet i Vita huset efter Clinton kallas för Orala rummet. Lite Götelabörg i Washington. Kul.
Vi Ska Äta Ni Ska Laga Viagra … nygammal skolramsa …
Löpa är förstås en sak, löpning en annan.
Det börjar dra ihop sig till Barcelona. Och man är illa förberedd. Överlevnadsstrategi, springa rullband med inslag av långa backpass. I förrgår 18 km, med 3×1 km backe i 6 procent, i fart 11. Tre km mellan varje backe. Mellanlöpning i 4.30. Tog bra. Kändes bra. Ett par sådana, och kroppen vaknar till liv igen. Är tanken.
Här sitter två verbala i Orala. Vad de pratar om? Löpning, förstås.
– When I was running for President …..
Nåja, där tog man kanske i lite (har ju också ett förflutet i kvällspressen). Men fick en puss av en närstående ung dam, och den tog hårt. Den unga damen hade varit hemma ett par dagar från dagis med, för att citera en närliggande blogg, ”ebolahosta”, och floder av snor. Snor, har jag f ö lärt mig i senaste numret av Illustrerad Vetenskap, är ett slags kroppsligt försvar och inte bara något naturen har skapat för att stämma människorna till ödmjukhet. Snoret är den flod av slem som kroppen producerar för att skölja bort bakterier och annan skit som bosatt sig näsgångarna. Ungefär som regnen i Queensland i Australien. Där Queensländarna då nyligen for iväg med störtfloden till andra delstater som vore de ett gäng bakterier i mina näsgångar. Inga jämförelser i övrigt. Sa jag att jag har feber också?
Det var egentligen inget märkvärdigt. Kom bara hem efter ett långpass och så kom den unga damen och ville ge en godnattpuss, och man är ju inte den som är den. Även om kroppen väl var just i det där skeedet då den borde lassa in en massa näring omedelbart, ja just precis i det där ögonblicket då immunförsvaret saggade till för ett ögonblick och ställde sig aningens lite på glänt. Liksom pustade ut. Just då pustade dottern in.
Det var för fem dagar sedan. I helgen tyckte jag det räckte. Tänkte, nu gör jag en ”Claes”. Återigen efter exempel från närliggande blogg. Alltså, nu räcker det med hosta och slem. Nu springer jag bort skiten. Inget ont i halsen i alla fall. Kusten fri.
Så ut och sprang lugnt och stilla, solen sken och fåglarna kvittrade och snart är det banne mig vår, och satte då och då ett finger mot ena näsborren och tröck ut i den andra för en formidabel ”queensland” … nu då alltså ett nymyntat uttryck för grov slemflod … och benen kändes helt ok och lungorna med och det var väl bara den där isvinden över Gärdet som tog ner humöret lite …. klockade in på 17 km … och sen snabbt ner på Ömalms IP för skridskoåkning med fyraårig snart femårig son som börjat skära is lite grann som Foppa … han körde rakt in i klubba och välte en sjuåring .. gjorde sen själv piruett och föll som en (liten) fura … kolla pappa han ramla … high five naturligtvis … och sen kycklingkorv på grillen … vet inte riktigt vad den där kycklingkorven smakade men inte var det kyckling … mer som något man sopat upp från kycklingkyckleriets golv … som sonen så träffande utryckte det ”vågar kycklingarna verkligen bli uppätna pappa” … kanske läge bli vegeterian … hur som helst och i alla fall … nästa dag kliade det i halsen igen och snoken droppade vidare och kanske blir man klokare med åren … även om jag inte sett några tecken på det än, och det kan man ju tycka att jag borde vid det här laget … men nu vilar jag i alla fall till 100 procent och har väldigt modesta ambitioner vad gäller kommande mara i Barcelona 5 mars … det blir turistlöpning … Corriere de la Turistico … bryna i solen och softa på cityplayan efteråt och begrunda löparlivet över en paella … och aldrig mera kycklingkorv och aldrig mera springa förkyld … i alla fall aldrig mera kycklingkorv … förkylning på spanska heter f ö Resfriado … om vi av en tillfällighet ses i Barca och näsan fortfarande droppar … så kan det ju vara kul att veta,
Salud! … prosit, på spanska, kan ju också vara nyttig vetskap …
Bild, blöta i Queensland … har i alla fall ingen orm i näsan… (positivt!)
Februari. Skitmånad. Vad man ska ha den till? En månad att frysa i. En månad att längta i. Till en annan månad.
Fast särskilt kallt är det inte. Snön smälter. Marken visar sig. Läge för långpass.
Men. Kom hem sent. Mörker. Så. Upp på bandet. Fokus. Drag i lurarna. Just do it. 2 km uppvärmning. 5 km i 4.40. 16 km i 4.30. 1 km i 4.15. 1 km i 4. Totalt 25 km.
Krävdes hjärnspjärn. Den totala löpareuforin ville inte riktigt infinna sig. Kom först efteråt. 25 km på en f-ing onsdag! Och hemma till kulturnytt. Kan det bli bättre?
Kan det nog. Som det här. Rock´roll will never die, som Neil Young sjöng. Inte de här gamla stenarna heller:
Fast kom inte långt i går. Rullband 15 km. Snitta 4.30. Bra för mig, slöjogg för andra, ouppnåeligt för en del. Så är världen ordnad. Allt efter relativitetsteorin … det beror på …
Rullade på. Zappa mellan reklamkanalerna. Enfaldig mångfald, när marknadskrafterna får råda. Alla spelar i princip samma låtar. Lyckligtvis inte samtidigt. Ont i höger arm. Ont i armbågen. Ont strax nedaför axeln. Vet inte riktigt vad. Har börjat köra armhävningar efter varje pass. 60+20+20. Ho ho Mårten! 60. 13 mer än 47. Tvåsiffrig spännarvidd.
Men kan vara ryggsäcken också. Den jag lyfter upp med vänster arm varje morgon, varje eftermiddag, varje kväll. I stort sett. Innehåller dator, böcker, löparskor, träningskläder, schweizisk armekniv (den fjärde i ordningen, de tidigare fast i säkerhetskontrollen på Arlanda), o annat oundgängligt för den moderne mannen. Vet heller inte vad den väger. Men den väger.
Så innan kroppen blivit varm, innan armen blivit varm, gör det ont att springa.
Kanske är det något helt nytt? Löpararm?
Kanske voltaren vad det lider. Väntar ett tag. Kanske går att springa bort.
Annars då? On the move mot Barcelona Marathon den 5 mars. On the move mot Jerusalem Marathon den 25 mars. Jag som aldrig skulle springa några fler maror efter N.Y.
Sensmoral: Lita aldrig på vad en maratonlöpare säger … efter målgång.
