Hard Core

Nåja, där tog man kanske i lite (har ju också ett förflutet i kvällspressen). Men fick en puss av en närstående ung dam, och den tog hårt. Den unga damen hade varit hemma ett par dagar från dagis med, för att citera en närliggande blogg, ”ebolahosta”,  och floder av snor. Snor, har jag f ö lärt mig i senaste numret av Illustrerad Vetenskap, är ett slags kroppsligt försvar och inte bara något naturen har skapat för att stämma människorna till ödmjukhet. Snoret är den flod av slem som kroppen producerar för att skölja bort bakterier och annan skit som bosatt sig näsgångarna. Ungefär som regnen i Queensland i Australien. Där Queensländarna då nyligen for iväg med störtfloden till andra delstater som vore de ett gäng bakterier i mina näsgångar. Inga jämförelser i övrigt. Sa jag att jag har feber också?

Det var egentligen inget märkvärdigt. Kom bara hem efter ett långpass och så kom den unga damen och ville ge en godnattpuss, och man är ju inte den som är den. Även om kroppen väl var just i det där skeedet då den borde lassa in en massa näring omedelbart, ja  just precis i det där ögonblicket då immunförsvaret saggade till för ett ögonblick och ställde sig aningens lite på glänt. Liksom pustade ut. Just då pustade dottern in.

Det var för fem dagar sedan. I helgen tyckte jag det räckte. Tänkte, nu gör jag en ”Claes”. Återigen efter exempel från närliggande blogg. Alltså, nu räcker det med hosta och slem. Nu springer jag bort skiten. Inget ont i halsen i alla fall. Kusten fri.

Så ut och  sprang lugnt och stilla, solen sken och fåglarna kvittrade och snart är det banne mig vår, och satte då och då ett finger mot ena näsborren och tröck ut i den andra för en formidabel ”queensland” … nu då alltså ett nymyntat uttryck för grov slemflod … och benen kändes helt ok och lungorna med och det var väl bara den där isvinden över Gärdet som tog ner humöret lite …. klockade in på 17 km … och sen snabbt ner på Ömalms IP för skridskoåkning med fyraårig snart femårig son som börjat skära is lite grann som Foppa … han körde rakt in i klubba och välte en sjuåring .. gjorde sen själv piruett och föll som en (liten) fura … kolla pappa han ramla … high five naturligtvis … och sen kycklingkorv på grillen … vet inte riktigt vad den där kycklingkorven smakade men inte var det kyckling … mer som något man sopat upp från kycklingkyckleriets golv … som sonen så träffande utryckte det ”vågar kycklingarna verkligen bli uppätna pappa” … kanske läge bli vegeterian … hur som helst och i alla fall … nästa dag kliade det i halsen igen och snoken droppade vidare och kanske blir man klokare med åren … även om jag inte sett några tecken på det än, och det kan man ju tycka att jag borde vid det här laget … men nu vilar jag i alla fall till 100 procent och har väldigt modesta ambitioner vad gäller kommande mara i Barcelona 5 mars … det blir turistlöpning … Corriere de la Turistico … bryna i solen och softa på cityplayan efteråt och begrunda löparlivet över en paella … och aldrig mera kycklingkorv och aldrig mera springa förkyld … i alla fall aldrig mera kycklingkorv … förkylning på spanska heter f ö Resfriado … om vi av en tillfällighet ses i Barca och näsan fortfarande droppar … så kan det ju vara kul att veta,

Salud! … prosit, på spanska, kan ju också vara nyttig vetskap …

Bild, blöta i Queensland … har i alla fall ingen orm i näsan… (positivt!)

Februari. Skitmånad. Vad man ska ha den till?  En månad att frysa i. En månad att längta i. Till en annan månad.

Fast särskilt kallt är det inte. Snön smälter. Marken visar sig. Läge för långpass.

Men. Kom hem sent. Mörker.  Så. Upp på bandet. Fokus. Drag i lurarna. Just do it. 2 km uppvärmning. 5 km i 4.40. 16 km i 4.30. 1 km i 4.15. 1 km i 4. Totalt 25 km.

Krävdes hjärnspjärn. Den totala löpareuforin ville inte riktigt infinna sig. Kom först efteråt. 25 km på en f-ing onsdag! Och hemma till kulturnytt. Kan det bli bättre?

Kan det nog. Som det här. Rock´roll will never die, som Neil Young sjöng. Inte de här gamla stenarna heller:

Fast kom inte långt i går. Rullband 15 km. Snitta 4.30. Bra för mig, slöjogg för andra, ouppnåeligt för en del. Så är världen ordnad. Allt efter relativitetsteorin … det beror på …

Rullade på. Zappa mellan reklamkanalerna. Enfaldig mångfald, när marknadskrafterna får råda. Alla spelar i princip samma låtar. Lyckligtvis inte samtidigt. Ont i höger arm. Ont i armbågen. Ont strax nedaför axeln. Vet inte riktigt vad. Har börjat köra armhävningar efter varje pass. 60+20+20. Ho ho Mårten! 60. 13 mer än 47. Tvåsiffrig spännarvidd.

Men kan vara ryggsäcken också. Den jag lyfter upp med vänster arm varje morgon, varje eftermiddag, varje kväll. I stort sett. Innehåller dator, böcker, löparskor, träningskläder, schweizisk armekniv (den fjärde i ordningen, de tidigare fast i säkerhetskontrollen på Arlanda), o annat oundgängligt för den moderne mannen. Vet heller inte vad den väger. Men den väger.

Så innan kroppen blivit varm, innan armen blivit varm, gör det ont att springa.

Kanske är det något helt nytt? Löpararm?

Kanske voltaren vad det lider. Väntar ett tag. Kanske går att springa bort.

Annars då? On the move mot Barcelona Marathon den 5 mars. On the move mot Jerusalem Marathon den 25 mars. Jag som aldrig skulle springa några fler maror efter N.Y.

Sensmoral: Lita aldrig på vad en maratonlöpare säger … efter målgång.

Standard och standard. Ögonen på halvmåne. Det är standard sen eftermiddag. Småbarnsförälder är lika med sömnbrist är lika med ögon på halvmåne på sen eftermiddag. Som sagt, standard. Hög eller låg, hänger lite på ögonlocken.

Så befriad från dagishämtning den här dagen, stegade man sengångande mot gymmet för att åtminstone rulla fram några meter. Eller ja, hoppas på någon dunkel metamorfos. En förvandling i ögonblicket där, kanske yttre påverkan av en massa energibärande feronomer i det fysiska rummet.

Och häpna, när bandet rullade igång slog ögonlocken i ögonbrynen som överspända rullgardiner. Pang bara, och benen ut på grönbete. Bildligt talat. Inget gräs på gymmet. Ingen grogrund för det. Här enbart hög på endorfiner.

Och för att göra en lång historia kort: 3 lugna, därpå 5x2km i 4, 500 m mellan i 5, sen avslutande 500 m i 3.45, totalt 16 km. Evening Standard? Knappast. Kroppen upphör aldrig att förvåna.

Eller: alltid ha i åtanke: psykisk trötthet är sällan lika med fysisk trötthet. Få igång kroppen, och hjärnan lättar på köpet.

Och hälsenan, ingen känning. Kanske all sengång, positiv crosswalk?

Allt sammantaget: Good Evening!

En vecka, bara så där. Vart tog den vägen?

Wien. Warp. Nu här. Som när Enterprise går upp i överljusfart i Star Trek. Snabbt insug av ljus, och så bara borta. För att i nästa ögonblick dyka upp i en annan del av Universum. Lite som Runners High. Plötsligt är man här. Sen är man där.

Det har sprungits. Naturligtvis. Det springs alltid.  I förrgår Djurgården, 17 km fartlek. Kroppen pumpade frisk luft, undvek isfläckar, kryssade mellan promenerande par och enskilda. Ryggmärgskänsla. Knoppen borta, ovan kroppen. I andra världar.

I förrförgår var planen intervall i 4 fart. 2 km åt gången. Knoppen glömde stanna. Knoppen var någon annanstans. Vaknade till efter 5 km, tröck ner till 3.45 fart. Snitta sub 4 på 6 km. Lätt och ledigt. Vart kom den farten ifrån?

Kanske från böckerna. Intellektuella endorfiner? Mycket läsande sista tiden. Som den här:

Tilltalande titel för ska vi säga mitt självironiska jag. Boken kommer i mars, bra. En hyllning, håll i hatten, till den förkättade medelklassen. Dom som går till jobbet varje dag, betalar räkningar i tid, inte skriker ”döda döda döda” så fort domaren blåst till spel.

Och kanske också den här:

Här talar vi Brainwarp av Magnitud. Här talar vi Runners High i läsfåtöljen. Den Fjärde Dimensionen. Den som gör en lite yr. Och lite lycklig …