Hjärnspjärn

 

Fast kom inte långt i går. Rullband 15 km. Snitta 4.30. Bra för mig, slöjogg för andra, ouppnåeligt för en del. Så är världen ordnad. Allt efter relativitetsteorin … det beror på …

Rullade på. Zappa mellan reklamkanalerna. Enfaldig mångfald, när marknadskrafterna får råda. Alla spelar i princip samma låtar. Lyckligtvis inte samtidigt. Ont i höger arm. Ont i armbågen. Ont strax nedaför axeln. Vet inte riktigt vad. Har börjat köra armhävningar efter varje pass. 60+20+20. Ho ho Mårten! 60. 13 mer än 47. Tvåsiffrig spännarvidd.

Men kan vara ryggsäcken också. Den jag lyfter upp med vänster arm varje morgon, varje eftermiddag, varje kväll. I stort sett. Innehåller dator, böcker, löparskor, träningskläder, schweizisk armekniv (den fjärde i ordningen, de tidigare fast i säkerhetskontrollen på Arlanda), o annat oundgängligt för den moderne mannen. Vet heller inte vad den väger. Men den väger.

Så innan kroppen blivit varm, innan armen blivit varm, gör det ont att springa.

Kanske är det något helt nytt? Löpararm?

Kanske voltaren vad det lider. Väntar ett tag. Kanske går att springa bort.

Annars då? On the move mot Barcelona Marathon den 5 mars. On the move mot Jerusalem Marathon den 25 mars. Jag som aldrig skulle springa några fler maror efter N.Y.

Sensmoral: Lita aldrig på vad en maratonlöpare säger … efter målgång.

 

 

 

---

 

Standard och standard. Ögonen på halvmåne. Det är standard sen eftermiddag. Småbarnsförälder är lika med sömnbrist är lika med ögon på halvmåne på sen eftermiddag. Som sagt, standard. Hög eller låg, hänger lite på ögonlocken.

… ögonlock av den här typen …. 

Så befriad från dagishämtning den här dagen, stegade man sengångande mot gymmet för att åtminstone rulla fram några meter. Eller ja, hoppas på någon dunkel metamorfos. En förvandling i ögonblicket där, kanske yttre påverkan av en massa energibärande feronomer i det fysiska rummet.

Och häpna, när bandet rullade igång slog ögonlocken i ögonbrynen som överspända rullgardiner. Pang bara, och benen ut på grönbete. Bildligt talat. Inget gräs på gymmet. Ingen grogrund för det. Här enbart hög på endorfiner.

Och för att göra en lång historia kort: 3 lugna, därpå 5x2km i 4, 500 m mellan i 5, sen avslutande 500 m i 3.45, totalt 16 km. Evening Standard? Knappast. Kroppen upphör aldrig att förvåna.

Eller: alltid ha i åtanke: psykisk trötthet är sällan lika med fysisk trötthet. Få igång kroppen, och hjärnan lättar på köpet.

Och hälsenan, ingen känning. Kanske all sengång, positiv crosswalk?

Allt sammantaget: Good Evening!

---

 

En vecka, bara så där. Vart tog den vägen?

Wien. Warp. Nu här. Som när Enterprise går upp i överljusfart i Star Trek. Snabbt insug av ljus, och så bara borta. För att i nästa ögonblick dyka upp i en annan del av Universum. Lite som Runners High. Plötsligt är man här. Sen är man där.

Det har sprungits. Naturligtvis. Det springs alltid.  I förrgår Djurgården, 17 km fartlek. Kroppen pumpade frisk luft, undvek isfläckar, kryssade mellan promenerande par och enskilda. Ryggmärgskänsla. Knoppen borta, ovan kroppen. I andra världar.

I förrförgår var planen intervall i 4 fart. 2 km åt gången. Knoppen glömde stanna. Knoppen var någon annanstans. Vaknade till efter 5 km, tröck ner till 3.45 fart. Snitta sub 4 på 6 km. Lätt och ledigt. Vart kom den farten ifrån?

Kanske från böckerna. Intellektuella endorfiner? Mycket läsande sista tiden. Som den här:

 

Tilltalande titel för ska vi säga mitt självironiska jag. Boken kommer i mars, bra. En hyllning, håll i hatten, till den förkättade medelklassen. Dom som går till jobbet varje dag, betalar räkningar i tid, inte skriker ”döda döda döda” så fort domaren blåst till spel.

Och kanske också den här:

Här talar vi Brainwarp av Magnitud. Här talar vi Runners High i läsfåtöljen. Den Fjärde Dimensionen. Den som gör en lite yr. Och lite lycklig …

---

 

Lite blåsigt här i Wien. Hade man lockar skulle de fladdra. Men milda vindar. Ingen snö här inte.

 

Fast ajabaja springa på gräsmattan.

14 C och sol. Ojojoj, är det redan vår nu, 15 jan? Du är i Södern nu, sa damen i hotellreceptionen.

Vad gör jag här då? Springer förstås. Det blev ett gym. 15 km stegring (svettades som en gris, kroppen fortfarande på vintertermostat). Lite trångt på gatorna där jag bor. Ett gym med vätskestation under. Modell Österrike.

Och så har jag träffat Kristina Ohlsson. Duktig deckarförfattare och hemlig agent. I alla fall för en tid sedan. Då jobbade hon för SÄPO. Sedan tog hon en sväng till Bagdad, för jobb på ambassaden. Där sprang hon på rullband, på ambassadens gym. Säkrast så. 40-50 bombattentat om dagen hörde till vardagen. Snäppet värre än svensk vargavinter …

Nu jobbar hon med terroristbekämpning för organisationen OSSE här i Wien. Och kommer snart med en ny deckare, Änglavakter. Läs den!

Wien annars då?

Det finns nattklubbar.

Det finns civilisation.

Mindre civiliserat att det tar extra betalt för ketchupen. Skärpning, Österrike!

Tiden då? Här ticker den inte fram. Den löper.

Primal Food finns det också!

Och från utsikten från Cafe Sky Bar kunde man plötsligt se vägen till en kruka med guld!

Och på flygplatsen, Viva Wien!!! …  surfar man gratis!

Wiederhören!

---

 

Det smälter.

Dripdrop i helgen. Gurgel i avloppsbrunnarna. Antydan till barmark. Våldsamma brak på innergården. Tungsnö, iskokor, tappar, skorstenar. Nä inga skorstenar. Arma syrener i sina krukor. Ond bråd död.

Jag gillar snö. När den ligger vit och fin. I Norrland. I Västerbotten. Där man kan åka och hälsa på den ibland, vid behov. Men där jag bor där vill jag ha barmark. + 10-20 C. Lätt spirande grönska. Löpning i linne.

Helgen då? Lördag, 25 km rullband. Närmar mig rullbandet som en yogi närmar sig spikmattan. Som ett pelarhelgon närmar sig pelaren. Jaja, här ska jag ligga en tid. Det kommer stickas lite, men det är bara bra för blodcirkulationen. Jaja, här ska jag stå ett tag. Står jag tillräckligt länge kommer en gloria tändas över skulten.

Man rullade på. Malde i 4.30. Och tittade på skidor på TV:n. Jahaja, Kalla har visst vallat bort sig. Jahaja, Hellner har visst vallat bort sig. Jahaja, Northugg har fått fart igen. Han kommer rensa i Kollen i VM. Och rullbandet rullar och man kommer aldrig till dörren.

Men till slut steg man av. Ett pärlband av svett i pannan. En liten gloria, tammefan!

Snart barmark på Gärdet:

 

---