Tröjan


 

Lite knackigt med bloggandet sista tiden. Lite för mycket att göra. Just nu också ryggskott. Om jag skriver med ryggen? Nä, men alltsomoftast med ryggmärgen. Skriver först, tänker sen. Ibland blir det bra. Ibland ryggar man tillbaka. Efteråt.

Här i alla fall en vacker orange trofé från Barcelona.

 

 

Nu hoppas jag kroppen läker ihop, så den orkar med Jerusalem Marathon 25 mars. Tanken på en ny mara känns i nuläget inte så där vansinnigt lockande. Känns faktiskt inte lockande alls. Men vad gör man inte för läsekretsen … det kallas ställföreträdande lidande.

Till det finns det ju en föregångare i Jerusalem. Han gick Golgata fram. Jag ska löpa där.

Inga jämförelser i övrigt, dock. Gud förbjude!

Juninumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i toppform
  • 7 grymma backpass
  • Raceskotest, 11 snabba skor
  • Åre – Sveriges trailmecka
  • Spring skadefri
  • Koll på kosten
  • Intervallträna som eliten

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Ajaj, säg inte så, inte en månad … det har jag inte tid med … men nu är ju loppet i Jerusalem … så man kan kanske hoppas på ett mirakel …


Kenneth Gysing

Ingen törnroskrans … hoppas på en gloria …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Barcelona Marathon


 

Ole´!

Hemma igen. Går som en strakbent, tja, sengångare. Vaderna tog ordentligt stryk. Dessutom ryggskott. Här kan man vara ärlig, eller frisera sanningen en smula. Ska vara någorlunda ärlig. Kan bara säga att på det spanska hotellrummet satt  toarullen alldeles för långt bort från där de ska sitta när en rådbråkad maratonlöpare sträcker sig efter en. En riktigt sit-com-scen, om man säger så.

Med andra ord, ingen direkt heroisk åkomma, detta ryggskott. Icke desto mindre gör det förbannat ont.

Men vad gör väl det. Han kom, han sågs, han segrade. 3.08.54. PB. Det mildrar alla krämpor, ålders som andra.

Längre rapport följer i RW nummer 4. En mycket längre rapport ….

Hasta la Vista!

(en slags målgångskänsla … på Placa Espanya ….)

 

Veckans Magasin


 

God morgon.

Tidig morgon. Ska fatta mig kort. I stolpar.

Vaknade. Dusch. Gröt. Rödbetsjos. Taxi. Chauffören hade käkat ett ton vitlök. Andades med munnen. 04.50. Ingen trafik mot Arlanda. På väg mot Barcelona. Barcelona Marathon. I morgon kl 0900. Morgontemp runt 5 C . Dagstemp runt 16C. Hoppas på sol.

Benen? Okänd status. Blir ett spännande lopp. Kan man springa en mara på grundkondition? Som sagt, blir en spännande mara. Fortsättning följer.

På Arlanda. En vacker syn:

 

 

Hepp! Boarding! Hasta la Vista!

Hard Core


 

Kanske inte något nytt. Men brukar ju heller aldrig komma först. Mer i mitten av fältet. Eller kanske aningens i framkant.

Detta apropå en liten kulturblänkare i Aftonbladet. Om Berlusconi, och kvinnorna. Och Cllinton. Och att Ovala rummet i Vita huset efter Clinton kallas för Orala rummet. Lite Götelabörg i Washington. Kul.

Vi Ska Äta Ni Ska Laga Viagra … nygammal skolramsa …

Löpa är förstås en sak, löpning en annan.

Det börjar dra ihop sig till Barcelona. Och man är illa förberedd. Överlevnadsstrategi, springa rullband med inslag av långa backpass. I förrgår 18 km, med 3×1 km backe i 6 procent, i fart 11. Tre km mellan varje backe. Mellanlöpning i 4.30. Tog bra. Kändes bra. Ett par sådana, och kroppen vaknar till liv igen. Är tanken.

Här sitter två verbala i Orala. Vad de pratar om? Löpning, förstås.

– When I was running for President …..

Dödskyss


 

Nåja, där tog man kanske i lite (har ju också ett förflutet i kvällspressen). Men fick en puss av en närstående ung dam, och den tog hårt. Den unga damen hade varit hemma ett par dagar från dagis med, för att citera en närliggande blogg, ”ebolahosta”,  och floder av snor. Snor, har jag f ö lärt mig i senaste numret av Illustrerad Vetenskap, är ett slags kroppsligt försvar och inte bara något naturen har skapat för att stämma människorna till ödmjukhet. Snoret är den flod av slem som kroppen producerar för att skölja bort bakterier och annan skit som bosatt sig näsgångarna. Ungefär som regnen i Queensland i Australien. Där Queensländarna då nyligen for iväg med störtfloden till andra delstater som vore de ett gäng bakterier i mina näsgångar. Inga jämförelser i övrigt. Sa jag att jag har feber också?

Det var egentligen inget märkvärdigt. Kom bara hem efter ett långpass och så kom den unga damen och ville ge en godnattpuss, och man är ju inte den som är den. Även om kroppen väl var just i det där skeedet då den borde lassa in en massa näring omedelbart, ja  just precis i det där ögonblicket då immunförsvaret saggade till för ett ögonblick och ställde sig aningens lite på glänt. Liksom pustade ut. Just då pustade dottern in.

Det var för fem dagar sedan. I helgen tyckte jag det räckte. Tänkte, nu gör jag en ”Claes”. Återigen efter exempel från närliggande blogg. Alltså, nu räcker det med hosta och slem. Nu springer jag bort skiten. Inget ont i halsen i alla fall. Kusten fri.

Så ut och  sprang lugnt och stilla, solen sken och fåglarna kvittrade och snart är det banne mig vår, och satte då och då ett finger mot ena näsborren och tröck ut i den andra för en formidabel ”queensland” … nu då alltså ett nymyntat uttryck för grov slemflod … och benen kändes helt ok och lungorna med och det var väl bara den där isvinden över Gärdet som tog ner humöret lite …. klockade in på 17 km … och sen snabbt ner på Ömalms IP för skridskoåkning med fyraårig snart femårig son som börjat skära is lite grann som Foppa … han körde rakt in i klubba och välte en sjuåring .. gjorde sen själv piruett och föll som en (liten) fura … kolla pappa han ramla … high five naturligtvis … och sen kycklingkorv på grillen … vet inte riktigt vad den där kycklingkorven smakade men inte var det kyckling … mer som något man sopat upp från kycklingkyckleriets golv … som sonen så träffande utryckte det ”vågar kycklingarna verkligen bli uppätna pappa” … kanske läge bli vegeterian … hur som helst och i alla fall … nästa dag kliade det i halsen igen och snoken droppade vidare och kanske blir man klokare med åren … även om jag inte sett några tecken på det än, och det kan man ju tycka att jag borde vid det här laget … men nu vilar jag i alla fall till 100 procent och har väldigt modesta ambitioner vad gäller kommande mara i Barcelona 5 mars … det blir turistlöpning … Corriere de la Turistico … bryna i solen och softa på cityplayan efteråt och begrunda löparlivet över en paella … och aldrig mera kycklingkorv och aldrig mera springa förkyld … i alla fall aldrig mera kycklingkorv … förkylning på spanska heter f ö Resfriado … om vi av en tillfällighet ses i Barca och näsan fortfarande droppar … så kan det ju vara kul att veta,

Salud! … prosit, på spanska, kan ju också vara nyttig vetskap …

Bild, blöta i Queensland … har i alla fall ingen orm i näsan… (positivt!)

 

Hjärnspjärn


 

Februari. Skitmånad. Vad man ska ha den till?  En månad att frysa i. En månad att längta i. Till en annan månad.

Fast särskilt kallt är det inte. Snön smälter. Marken visar sig. Läge för långpass.

Men. Kom hem sent. Mörker.  Så. Upp på bandet. Fokus. Drag i lurarna. Just do it. 2 km uppvärmning. 5 km i 4.40. 16 km i 4.30. 1 km i 4.15. 1 km i 4. Totalt 25 km.

Krävdes hjärnspjärn. Den totala löpareuforin ville inte riktigt infinna sig. Kom först efteråt. 25 km på en f-ing onsdag! Och hemma till kulturnytt. Kan det bli bättre?

Kan det nog. Som det här. Rock´roll will never die, som Neil Young sjöng. Inte de här gamla stenarna heller: