Julruscher


Mellandagslöpning.

I fredags 4×2000 m i fart 4, med 500 m mellanjogg i 4.30. Plus en extra i fart fyra. Totalt 14 km, totalt en timme. Hade bestämt mig för att bara springa en timme. Mycket karaktärsfast.

I går 25 km på två timmar. Ca 4.48 fart. Och allt detta på löpband. Jag kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men efteråt, efter båda passen, hörde jag änglatrumpeter tuta. Foten (den högra, följetongen sedan Ö till Ö) lite öm, men den trillade inte av.

Löpband, jag vet. Men tycker det är lite dystert utomhus. Skuggorna är så långa, de biter en i hasorna. Inomhus kan man springa i sommarlinne, och höra svetten porla fritt i armhålorna som ja, som vårbäckar.

Typisk vårbäck (genom hårig armhåla):

I morgon årets sista dag. Om jag har några löften inför 2014?

Det skulle möjligen vara att få in SAOL:s  (Svenska Akademiens ordlista) nya ord, ”Snippgympa” i en krönika i Runners World, ett av många nya sätt att carpa dagen! (mera SAOL)

Svenska Akademien med Peter Englund i ledningen ligger i språklig framkant.

Till dess: God fortsättning alla bloggarvänner!!

Nu bara twerka in det nya året med Donna Summer och Ring my Bell:

Twerka?

Twerka:


Something Wicked This Way Comes


Men hallå, vart tog jag vägen?

Här, här! Vart? Här i bingen!

Torsdag morgon, 05.30. Inte ens tomten är vaken. Varför är jag vaken? Visst ja, måste klappa paket. Måste jobba klart. Måste gå på muggen (snart).

Mycket nu. Varför känns det som att varje december bara blir mer och mer späckad, när man innan december har bestämt sig för att ta det så mycket lugnare den här decembern än förra decembern.

Sådant kan man fundera på t ex när man springer.

I går på löpbandet, rullade på i 15 km. Tuffade på i 4.40 fart, sista två i 4.00. Kändes ok, men det spritter inte direkt i benen. Foten fortfarande fel. Går bra att springa, men ömmar efteråt. Det kostar på att köra Ö till Ö. I alla fall om man är vrickad när man går i mål.

Something Wicked This Way Comes … apropå.

En gammal roman av Ray Bradbury. Lästips för julen. Läskigt bra. Inga jämförelser i övrigt.

I måndags på löpbandet gick det fortare. Tvåtusingar i 4.00. Tvåtusingar i 4.15. Blanda och ge. Växla upp växla ner. Mellanjogg i 4.30. Aldrig låta pulsen slippa undan helt. Svett som sprutar  i 15 km. Skönt urlakad efteråt. Mer sånt. Mer sånt krävs. Om jag ska få fart på benen igen. Vi får se. Fånga dagen som den kommer. Snart är det 2014.

Nu var det 1914.

En roman av Eyvind Johnson. Ett boktips till. Det har hänt en del sedan dess.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Barnen vrålar ”frukost”. Barna Hedenhös dundrar från TV:n. Men en rymdraket i trä? En annan gren av verkligheten … stambana till Månen?

I går läste jag en biografi, och blev alldeles Coco i Chanel.

Kanske inte det optimala idealet för en löpare (ja om man inte springer i Pearl Isumo förstås, blink blink), fast hon höll formen i 87 år med långa promenader varje dag.

Och så var hon helt klar över sakernas tillstånd; ”Mode förgår, stil består”.

Nu satsar jag på att bli en stillöpare!

Typisk stillöpare:

(Sebastian Coe)

Vi hörs!


Stormen Sven och Musikhjälpen


Var ute en sväng häromdan. Tänkte ha möte med Stormen Sven. Testa lite medvind, och motvind. Löpning som livet självt.

Men Sven var rätt beige. Har visst slängt omkring sig saker i Skåne, men på Gärdet var han loj. Där var dock rena cirkus Scott. Mötte två renar.

Renarna var alldeles vita, låg och vilade bakom cirkustältet. Jag tänkte jag plåtar dom på vägen hem, hade lite medvind i ryggen, det kändes onödigt stanna.

Men på vägen hem var de borta. Förmodligen inne och showade i manegen. Men så här såg de ut (ovan), på ett ungefär.

Gärdet, nu också rengärde. Någon tomte såg jag dock inte till.

Löpningen då? Ja, rullar runt i något slags rehabtempo. Inte jäkta genom december. Låta kroppen komma igen efter en lång säsong och många äventyr.

Men på måndag far jag till det fjärran Helsingborg, ska springa i en bur på Helsingborgs torg. Kommer förmodligen känna mig lite som renarna i manegen (aningens uttittad). Men det är för en god saks skull. Jag ska springa för Musikhjälpen. Arrangörerna bakom Helsingborg Marathon (premiär 2014) har byggt en glasbur på torget, med fyra löpband och lite soffor och kylskåp och andra grejer. Folk skänker pengar (de pröjsar en 100-lapp per kilometer) och så får folk hoppa in och springa för att så att säga jämka distansen med beloppet. De hoppas på att få in 100 000 kr på fem dagar.

Anders Szalkai och Musse ska också springa. De kommer dock inte springa samtidigt som jag. Det är jag glad för. Och jag behöver inte sjunga. Det är jag också glad för.

Anders Z har lovat springa en mara. Jag vet inte om han kommer göra det med en sång på läpparna. Jag vet inte hur långt Musse ska springa. Lite synd att han har slutat med häcklöpning. Skulle vara rätt publikvänligt med en häck över löpbandet.

Själv ska jag springa en mil, som sagt, man är ju i rehabfas. En närståendes moster har lovat komma och titta på. Jag har lovat att vinka. Allting kommer förevigas med en livefeed på arrangörernas hemsida. ToppenTV om ni frågar mig. En löpare, ett rullband, en kamera. Det mänskliga dramat i koncenterad form!

Så här ser buren ut:

Jag hoppas det snöar! Och att Stormen Sven gör ett återbesök. Då kanske man får vara med i Vädret också.


Löpa vardag


Nu har man landat i verkligheten igen.

Slira i gegga på Djurgården. And I love it. Borta bra, men hemma bäst … hoppsan, akta skiten från en häst. Finns stora djur på Djurgården, också …

Kan inte påstå att jag känt av någon höghöjdseffekt från Himalaya. Mer av seriösa sättningar i ryggraden. Vet inte hur många mil utförslöpning det blev (eller uppför), men känns som jag krymt tre centimeter av all impact downhill, för att prata utrikiska, har ju rest så mycket i år så lite svårt med svenskan … som en gång Dolph Lundgren, när han kom hem från L A.

Oh yeah. Och efter geggalöpning på Djurgården i plus 6 C, och med Saltsjön platt och grå liksom en spegel (gråplatt)  kan man gå och käka frukost på Mocco på Nybrogatan, om man tycker sig ha råd med det:

Man kanske inte blir jättemätt, men det är i alla fall en frukost med stil.

Nu ska det bli grundträning året ut. Göra mjukt av stelt, göra starkt av svagt. Försöka få upp lite fart igen. Det är det fina med gråblötgråa november, man kan släppa på alla ambitiösa projekt ett tag, och bara vara i dimman. Och skriva texten om Himalaya. Ja men det är ju det jag ska göra nu … inte ligga här och smitblogga … hepp!


Zombie


Åter fäderneslandet, och man vandrar runt som i ett töcken. Och då talar vi inte bara novembermörker.

Landade mitt i natten på Arlanda, när jag checkade in i hemmet var klockan sex på morgonen i Indien. Sov några timmar, och somemtimes a man has to do what a man has to do. Upp sex svensk tid, och iväg med barnen till dagis och skola.

Fröknarna tittade på mig som vore jag en zombie. Det kostar på att åka på äventyr.  Det kostar på att löpa på höga höjder. Det kostar på att löpa 16 mil på fem dagar.

Men allt var förstås allting värt. Nu har jag sett en del av världen jag aldrig sett förut. Här några människor jag mötte på vägen:

Vadå camelback?

Omelett!

A man from Mars

Potten under pottan

Thumbs up! För Himalaya 100 M Stage Race.


Hej från Himalaya


Ursäkta bloggtystnad. Var väldigt avkopplad i Himalaya, om man säger så. Inget internet fast man sprang på höjder som nästan nådde upp till himlen.

Jag kom i mål! 100 Miles på fem dagar. Foten höll, mirakulöst nog, trots grymt grovt  underlag, mest kullersten hela vägen.

Hur det var? Det var BRUTALT. Första dagens löpning runt 37 km, totalt runt 3000 höjdmeter. Mål på 3600 meter. Sova sovsäck i skjul utan värme i nollgradigt. Där fick man testa gamla scoutandan. Sen upp igen på morgonen i ottan och 32 km på höjd 3600-3200-3600. Sedan en mara på det dagen efter med 3600-3200-3600 i 25 km och så 16 km nedförsbacke till 2200m … fast sträckan var inte exakt uppmätt och många gps:er visade en total på över fem mil. Och så ytterligare en dag, 21 km med 600 höjdmeter (första 5 km utför). Och sista dagen 3 mil, med 10 km uppför i början (700 höjdmeter) och utför mest hela vägen därefter.

Det var …. jobbigt.

Hög höjd = lår som gele, och tokpuls mest hela tiden, och lungor som piper som hysteriska ångvisslor. Ja ja, man ska inte klaga, även om kroppen just nu är ganska nöjd med löpning för ett tag. Ett fantastiskt äventyr, overkligt storslagen natur, hej hej Mount Evererst därborta vid horisonten, och alla de andra topparna.

Nu åter i New Delhi, och hurry hurry for some curry … längre rapport följer i papperstidningen.

Här följer några bilder:

Etappkarta, första dagen upp till Sandakphu. Där bad guiderna en bön i ett bergstempel så vi skulle få sol dagen efter. Gudarna var dock lite motsträviga. Det tog två dagar innan de släppte på solen, men då blev det full kräm (synd man glömde solblocka i nacken …) Men springa genom blöta moln har en viss charm det också., trolskt och mystiskt och hoppas man inte springer vilse och hamnar i Nepal …  Andra dagen sprang vi längs bergskammen mot Phalut, men vände innan och tillbaks. Nästa dag hela vägen till Phalut, och halvvägs tillbaka innan neråt mot Rimbik.

Här skalar jag en potatis uppe på Phalut, 3600 m. Energipotatis, med salt och peppar på. Funkisen ställde fram en stol. Mycket glad för den stolen.

Typisk banprofil …. rena backanalen …. eller running backup? … hög höjd gör roliga saker med hjärnan ….

Ok, Mr Gysing has arrived … over! De här killarna såg till att man inte sprang över gränsen till Nepal …

En av de vita topparna långt därborta är Mount Everest. Bilden är tagen på 3400 m, jmfr med Kebnekajses c a 2200, ja bara så ni vet …

Vilket tempo jag höll? Den här vägmarkeringen beskriver löpambitionen rätt väl:

Namaste! … på ett tag …


Ur djupet


Sega kropp.

33 km i söndags, tre varv runt Djurgården. Jobbigt.

12 km fartlek på rullband i tisdags. Jobbigt

15 km i skogen idag. Jobbigt. Högg till i foten i ett lut, all kraft rann ur benet. Vänster vad fick jobba extra. Men så släppte det.

Torsdag nästa vecka mot Himalaya. Kommer bli spännande.

Tidningen äntligen ur tryckpressen idag.

Minns kraften i havet. Känner kraften ur havet. Ur djupet. Foten viftar till, förväntansfullt.

Dags att bli bergtagen!


Åt skogen


Tog med mig felande foten, ja den andra också, och drog in i skogen tidigt i ottan. Man behöver inte springa särskilt långt för att hamna i en annan värld. Över Valhallavägen och ner bakom Stadion och vidare mot Stora Skuggan. Norra Djurgårdsstaden växer visserligen upp längs Husarviken och det är lite läskigt, Stora Skugga liksom hukar sig i den ännu större skuggan från de väldiga huskomplexen. Ingenting kommer att bli som förut när alla byggena är klara. Men så är det ju nu med tidens gång, ingenting blir aldrig som det var förut. Utom kanske skogen då? Jag hoppas den klarar sig.

In på Fiskartorpets terrängbana, och dunkel dimma mellan tallar och gran och över blåbärsris och mossor och kottar. Ormbunkar i backen som de stått där sedan dinousariernas tid, med blott en liten paus under istiden. Luften tung av allt som multnar,  som gjort sitt för sommaren. Barr och blöta löv på banan, mjukt och fjädrande. Felande foten aningens förvånad över den kuperade banan, men vande sig hyfsat efter ett par varv, även om det högg till ibland i nerförsbackarna. Den behöver sådant här. Fiskartorpet – Djurgårdens Himalaya!

Sex varv (2,4 km) med nittio sekunders gåvila, och skogens dimma for ut och in genom lungorna som kolven i en ångmaskin för högtryck (metafoooore ….). Konvalescens konserverar formen illa. Men bara detta att kunna springa, att få gunga fram där bland träden och vara ett med träden och alla andra grejer som växer i skogen, vara hej hej med mossan och de blöta stenarna, och se rumpan på ett rådjur i full karriär, det är hundra poäng av hundra möjliga en alldeles vanlig vardagsmorgon.

Men vissa saker ska man förstås akta sig för i skogen:

Bara springa förbi, springa fort, fort. Annars kan det gå riktigt illa!


Himalaya 100 M


Himalaya 100 M. Sug på den!

Först drömmen!

Allt enligt motto 1: No mountain to high!

Allt enligt motto 2: Kan Emelie i bloggen bredvid så kan jag!

Vi får väl se hur det blir med det. Räknar dock med att peaka min löparkarriär därjättelångtbortfrånstan i Himalaya. Inte så svårt i och för sig, starten går i staden Bagdogra i Kashmir, som ligger på 1800 m höjd (tänk start strax under Kebnekaises topphöjd). Drygt fyra mil senare (första dagen, loppet pågår fem dagar) går man i mål på 3600 m, på ett ungefär. Det kommer bli en riktig höjdare (ho ho hejda mig någon …  lite yr av att hålla andan, s k höghöjdsträning … arbeta utan syre). Tyvärr har jag inte mer än någon dag på mig att acklimatisera mig till höjden, så jag lär förmodligen  drabbas av en syreskuld som inga kreditkort täcker.

Men foten då? Min berömda fot. Ja i alla fall berömd på kontoret. Eller möjligen uttjatad, om jag ska vara ärlig (fast det kostar på). Var hos fotdoktorn för några dagar sedan, och inte behövdes det någon röntgen inte. Doktorn klämde till under ankeln och ajajajaj, uttänjt alternativt avslitet ligament, det är ingenting man kan göra någonting åt annat än att träna. Ja jag sprang ju fyra mil och badade 16 gånger direkt på, sa jag (det hände under Ö till Ö, kanske har nämnt det några gånger, mmmm säger brorsan … f ö kommer det stort reportage i RW no 10 med fantastiska bilder, riktig skärgårsporr) … men det var nu inte det doktorn menade med träning.

Styrketräning, sa doktorn, styrketräning. Men jag kunde ju inte ens stödja mig på foten några timmar efter loppet, sa jag. Ja ja, sa doktorn,  men styrketräning är det enda som gäller om foten ska bli bra.

Så nu häver jag mig på tårna varje dag, och vickar foten hit och dit med ett rött gummiband som motstånd. Springer gör jag också. Det går riktigt hyfsat rakt framåt och uppåt. Inte lika kul utför, men jag har ju drygt tre veckor på mig innan start. En kapplöpning med tiden, men det är man ju van vid som löpare. Och upp kommer man ju alltid (gammalt bergslöparordspråk). Och är det sedan någon som står där och vinkar på en topp i Himalaya och vill ner, så är det förmodligen jag. Men det ska nog ordna sig det också. Får väl hyra en sherpa i värsta fall, som kan kånka ner mig.

Please, Mr Sherpa, take me downtown.

Nä, nog bäst börja andas igen. Puuuuuuuuuh!

/to be continued ….)


Messed up in Gotlaborg


Tåget dundrar hemåt från Bokmässan i Götlabörg. Ett mycket tyst tåg. Folk ligger i sätena och trynar. Mässan tar på krafterna. Är rätt mätt på böcker just nu, måste erkännas. Mycket böcker på mässan. Lite mätt på människor också. Mycket människor på mässan. Fast vissa böcker kan man förstås inte få nog av . Kärt återmöte på Pressbyrån på Göteborgs centralstation. Min baby med Malin, om man säger så, i ny form för Pressbyrån … och  i vässat sällskap!

Vissa människor kan man förstås heller inte få nog av. Mötte springflickan m m Martina Haag på mässan i Piratförlagets bås, dock inte i bara mässingen. Martina hade med sig tolv klänningar för fyra dagar, planeringen var tre klädbyten om dagen. Och inte en enda klänning i funktionsmaterial, inte. Där stod jag i det ena av mina två par byxor och kände mig klädd men ändå oklädd. Har nu fått en djupare förståelse för begreppet ”dressed for success” praktiska innebörd. En dag ska jag också komma ut ur Martina garderob … bildligt talat … men inte i klänning, där hör jag alltför mycket till en gammaldags hämmad generation. Men såg i SJ:s tidning Kupé en bild av rockstjärnan Dregen, i en flashing jumpsuit. Gothenburg, beware-  next year!

Det ryktades också om att RW:s Petter (Petter som ju stiligt pryder omslaget på RW:s nya nummer) skulle upp och morgonjogga med Paolo Roberto i arla morgonstund fredag morgon. Torsdag kväll och natt brukar av tradition vara mässans stora bulleribång där förlagen korkar upp sportdrycker av varierande slag efter klockan 1800 och längre framåt natten förflyttar verksamheten till Park Avenye Bar för avancerad crosstraining på dansgolvet (ja alltså, där finns inget dansgolv, men det har aldrig hindrat någon från att dansa  …). Ser fram emot bildbevis på Petter och Paolos morgonlöpning.

Andra löpare på mässan?

Mötte Micke Nyqvist, som varit en Jag är löpare i RW, nu också författare och mellan varven storstilad hollywoosskurk. Såg fit ut.

Och så Filter-gänget, med en välgroomad Mattias Göransson i täten. Den grå skäggstubben låg tätt mot huden. Det är Filter förlag som ger ut löparbestsellern Born to run, i Sverige. MG såg fit ut han också.

Leif GW Persson såg kanske inte lika fit ut. Men hans nya deckare Pinoccios näsa, med kriminalkommissarie Evert Bäckström i huvudrollen, är rasande rolig. GW har också varit med i RW en gång, som powergångare.

För egen del då? Jodå, RW förlag är på gång med nya boken: ”50 nyanser av löpning”. Filtergänget får se upp. Det kommer handla om ohämmad löpning på alla tänkbara och otänkbara ställen, ångande eufori under sensuella långpass och backlöpning mot orgiastiska höjdpunkter, kittlande självspäkning och mycket naken hud i nercabbade gummidräkter …. för att citera sexrådgivaren Katerina Janousch, som förstås också var på mässan, ”man säger inte sexigt längre, man säger hett”. Oj oj oj, det kommer bli så – hett!

/to be contiuned …./


Ljuset genom hålfoten


Tisdag, Eriksdalsbadet. Paddlade runt med den rosa dolmen mellan benen, med en ska vi säga, känsla av pride.  Viftade lojt med fötterna som sidfenorna på en slö hornsimpa. En slags rehab för ömma foten. Sedan dök en frustande kines upp i bakhasorna, forsade fram i fjärilssim med imma på glasögonen.

– Very humid in here, yes, gurglade han vid en vändning.

– Yes, very wet, sa jag.

2400 m rehab med foten i flytläge. Kändes fint.

Typisk hornsimpa:

Onsdag, gymmet. 30 min cykel, ok med foten. Sen upp på bandet. Nu gäller det. Nu måste vändpunkten närma sig. Den där känslan av att man gått över från den negativa sidan till den positiva. Känslan av att läkprocessen verkligen är i gång. Knappt fyra veckor kvar innan flyget lättar mot New Delhi, och vidare mot Bagdora och Kashmir. Bergen som väntar på mig där, Mount Everest och de där tre andra av de högsta topparna i världen. Går inte an att hasa runt där med en trasig fot. Alldeles för brant uppför, och utför.

Börjar lugnt och långsamt. Där finns en molande ömhet under ankeln, men har den inte minskat? Ökar farten efter ett par kilometer. Oförändrad status av ömhet. Vinklar upp i tre grader backe. Kör en kilometer. Ojoj, formen har visst åkt ner i källaren. Ser förbannad ut i spegeln mittemot. Bra där. Svär lite, bit ihop. Du har ett möte med Snömannen som väntar.

Typisk snöman:

Stiger av en timme senare. Det finns hopp. Tycker mig se ljuset genom hålfoten. Kanske kan det ändå gå det här. På måndag kommer doktor Klas kolla läget, ställa diagnos.

Nu mot Götlabörg och Bokmässa. Låta foten gunga i kulturens vagga ett par dagar. Möjligen marinerad i ett bättre rödvin. Universalmedicin mot alla krämpor.

Typiskt bokmässa med bättre rödvin:

/fortsättning följer …/