Åt skogen

Himalaya 100 M. Sug på den!

Först drömmen!

Allt enligt motto 1: No mountain to high!

Allt enligt motto 2: Kan Emelie i bloggen bredvid så kan jag!

Vi får väl se hur det blir med det. Räknar dock med att peaka min löparkarriär därjättelångtbortfrånstan i Himalaya. Inte så svårt i och för sig, starten går i staden Bagdogra i Kashmir, som ligger på 1800 m höjd (tänk start strax under Kebnekaises topphöjd). Drygt fyra mil senare (första dagen, loppet pågår fem dagar) går man i mål på 3600 m, på ett ungefär. Det kommer bli en riktig höjdare (ho ho hejda mig någon …  lite yr av att hålla andan, s k höghöjdsträning … arbeta utan syre). Tyvärr har jag inte mer än någon dag på mig att acklimatisera mig till höjden, så jag lär förmodligen  drabbas av en syreskuld som inga kreditkort täcker.

Men foten då? Min berömda fot. Ja i alla fall berömd på kontoret. Eller möjligen uttjatad, om jag ska vara ärlig (fast det kostar på). Var hos fotdoktorn för några dagar sedan, och inte behövdes det någon röntgen inte. Doktorn klämde till under ankeln och ajajajaj, uttänjt alternativt avslitet ligament, det är ingenting man kan göra någonting åt annat än att träna. Ja jag sprang ju fyra mil och badade 16 gånger direkt på, sa jag (det hände under Ö till Ö, kanske har nämnt det några gånger, mmmm säger brorsan … f ö kommer det stort reportage i RW no 10 med fantastiska bilder, riktig skärgårsporr) … men det var nu inte det doktorn menade med träning.

Styrketräning, sa doktorn, styrketräning. Men jag kunde ju inte ens stödja mig på foten några timmar efter loppet, sa jag. Ja ja, sa doktorn,  men styrketräning är det enda som gäller om foten ska bli bra.

Så nu häver jag mig på tårna varje dag, och vickar foten hit och dit med ett rött gummiband som motstånd. Springer gör jag också. Det går riktigt hyfsat rakt framåt och uppåt. Inte lika kul utför, men jag har ju drygt tre veckor på mig innan start. En kapplöpning med tiden, men det är man ju van vid som löpare. Och upp kommer man ju alltid (gammalt bergslöparordspråk). Och är det sedan någon som står där och vinkar på en topp i Himalaya och vill ner, så är det förmodligen jag. Men det ska nog ordna sig det också. Får väl hyra en sherpa i värsta fall, som kan kånka ner mig.

Please, Mr Sherpa, take me downtown.

Nä, nog bäst börja andas igen. Puuuuuuuuuh!

/to be continued ….)

---

Tåget dundrar hemåt från Bokmässan i Götlabörg. Ett mycket tyst tåg. Folk ligger i sätena och trynar. Mässan tar på krafterna. Är rätt mätt på böcker just nu, måste erkännas. Mycket böcker på mässan. Lite mätt på människor också. Mycket människor på mässan. Fast vissa böcker kan man förstås inte få nog av . Kärt återmöte på Pressbyrån på Göteborgs centralstation. Min baby med Malin, om man säger så, i ny form för Pressbyrån … och  i vässat sällskap!

Vissa människor kan man förstås heller inte få nog av. Mötte springflickan m m Martina Haag på mässan i Piratförlagets bås, dock inte i bara mässingen. Martina hade med sig tolv klänningar för fyra dagar, planeringen var tre klädbyten om dagen. Och inte en enda klänning i funktionsmaterial, inte. Där stod jag i det ena av mina två par byxor och kände mig klädd men ändå oklädd. Har nu fått en djupare förståelse för begreppet ”dressed for success” praktiska innebörd. En dag ska jag också komma ut ur Martina garderob … bildligt talat … men inte i klänning, där hör jag alltför mycket till en gammaldags hämmad generation. Men såg i SJ:s tidning Kupé en bild av rockstjärnan Dregen, i en flashing jumpsuit. Gothenburg, beware-  next year!

Det ryktades också om att RW:s Petter (Petter som ju stiligt pryder omslaget på RW:s nya nummer) skulle upp och morgonjogga med Paolo Roberto i arla morgonstund fredag morgon. Torsdag kväll och natt brukar av tradition vara mässans stora bulleribång där förlagen korkar upp sportdrycker av varierande slag efter klockan 1800 och längre framåt natten förflyttar verksamheten till Park Avenye Bar för avancerad crosstraining på dansgolvet (ja alltså, där finns inget dansgolv, men det har aldrig hindrat någon från att dansa  …). Ser fram emot bildbevis på Petter och Paolos morgonlöpning.

Andra löpare på mässan?

Mötte Micke Nyqvist, som varit en Jag är löpare i RW, nu också författare och mellan varven storstilad hollywoosskurk. Såg fit ut.

Och så Filter-gänget, med en välgroomad Mattias Göransson i täten. Den grå skäggstubben låg tätt mot huden. Det är Filter förlag som ger ut löparbestsellern Born to run, i Sverige. MG såg fit ut han också.

Leif GW Persson såg kanske inte lika fit ut. Men hans nya deckare Pinoccios näsa, med kriminalkommissarie Evert Bäckström i huvudrollen, är rasande rolig. GW har också varit med i RW en gång, som powergångare.

För egen del då? Jodå, RW förlag är på gång med nya boken: ”50 nyanser av löpning”. Filtergänget får se upp. Det kommer handla om ohämmad löpning på alla tänkbara och otänkbara ställen, ångande eufori under sensuella långpass och backlöpning mot orgiastiska höjdpunkter, kittlande självspäkning och mycket naken hud i nercabbade gummidräkter …. för att citera sexrådgivaren Katerina Janousch, som förstås också var på mässan, ”man säger inte sexigt längre, man säger hett”. Oj oj oj, det kommer bli så – hett!

/to be contiuned …./

---

Tisdag, Eriksdalsbadet. Paddlade runt med den rosa dolmen mellan benen, med en ska vi säga, känsla av pride.  Viftade lojt med fötterna som sidfenorna på en slö hornsimpa. En slags rehab för ömma foten. Sedan dök en frustande kines upp i bakhasorna, forsade fram i fjärilssim med imma på glasögonen.

– Very humid in here, yes, gurglade han vid en vändning.

– Yes, very wet, sa jag.

2400 m rehab med foten i flytläge. Kändes fint.

Typisk hornsimpa:

Onsdag, gymmet. 30 min cykel, ok med foten. Sen upp på bandet. Nu gäller det. Nu måste vändpunkten närma sig. Den där känslan av att man gått över från den negativa sidan till den positiva. Känslan av att läkprocessen verkligen är i gång. Knappt fyra veckor kvar innan flyget lättar mot New Delhi, och vidare mot Bagdora och Kashmir. Bergen som väntar på mig där, Mount Everest och de där tre andra av de högsta topparna i världen. Går inte an att hasa runt där med en trasig fot. Alldeles för brant uppför, och utför.

Börjar lugnt och långsamt. Där finns en molande ömhet under ankeln, men har den inte minskat? Ökar farten efter ett par kilometer. Oförändrad status av ömhet. Vinklar upp i tre grader backe. Kör en kilometer. Ojoj, formen har visst åkt ner i källaren. Ser förbannad ut i spegeln mittemot. Bra där. Svär lite, bit ihop. Du har ett möte med Snömannen som väntar.

Typisk snöman:

Stiger av en timme senare. Det finns hopp. Tycker mig se ljuset genom hålfoten. Kanske kan det ändå gå det här. På måndag kommer doktor Klas kolla läget, ställa diagnos.

Nu mot Götlabörg och Bokmässa. Låta foten gunga i kulturens vagga ett par dagar. Möjligen marinerad i ett bättre rödvin. Universalmedicin mot alla krämpor.

Typiskt bokmässa med bättre rödvin:

/fortsättning följer …/

---

En vänlig själ mailade och undrade vart jag tagit vägen. Inte en blogg på 12 dagar.

Oj, har tiden gått så fort. Jag räknar på fingarna. Jag räknar på tårna. Inte någon löpning på 18 dagar.

Nä, jag har inte direkt tagit vägen någonstans. Jag har gått omkring och dragit foten efter mig. Fotskadan från Ö till Ö har inte släppt. Den har blivit bättre, men inte bra. Jag tänkte att en stukning ska väl släppa vad det lider. Det var kanske inte så bra att springa 35 kilometer med stukad fot, men no pain no gain, som vi gamla Ö till Ö:are brukar säga.

Jag tog faktiskt några stapplande löpsteg i går. 30 min cykel och 30 min ultralugn löpning. Gick rätt ok, ingen smärta nedåt i steget, ska bara akta mig att vrida åt sidan. Fortfarande öm på sidan idag.

Kan det vara en spricka? Borde jag ta mig till en doktor för en magnetröntgen? Eller är det bara det åldersstigna köttet som är segt i läkningen?

Lite orolig är jag. Himalaya närmar sig.

Jag har kanske inte nämnt Himalaya? Himalaya 100 Miles Stage Race. Start den 24 oktober i Bagdora i norra Indien. Tanken är att jag ska springa där. Värsta tänkbara löparäventyret. Har sedan länge haft rubben klar för reportaget. ”Gysing i Tibet” (släng dig i väggen, Tintin, och Milou får inte heller hänga med).

http://www.himalayan.com/

Det är löpning på hög höjd, om man så säger (jag är inte helt på det klara med vad jag gett mig in på, men det är jag å andra sidan aldrig … går det så går det …):

Men jag tror det blir knepigt att ta sig runt med en fot.

Den här killen sprang där förra året, han använde definitivt båda fötterna:

Idag blir det i alla fall simträning. Man kanske kan kråla sig uppför de tibetanska branterna?

Nåja, hoppet är det sista som överger en löpare i uppförsbacke. Om en vecka hoppas jag det här är blott en fotnot i min löparhistoria!

/to be continued …/

---

Det har varit en omvälvande vecka.

Först tog man sig runt från Ö till Ö och i mål. Efteråt har jag hasat runt som en pensionär med ena foten i bandage. Man har varit en svårt vrickad redaktör (värre än vanligt). Men jag tänker att är det så här ålderdomen ska bli så är det ingenting att vänta på. Bäst att göra allting nu. Ska bara bli  bra i foten igen. Den börjar faktiskt bli bättre. Jag kan vicka fram och tillbaka på tårna utan att det gör ont. Jag kan vinka lite med fotbladet utan att det gör ont. Svullnaden har gått ner.

Lyckligtvis har jag ett arbete som kan utföras i horisontellt läge. Jag kan ligga med foten i högläge och datorn lutad mot en kudde på magen, och skriva storyn om Ö till Ö.  Författaren Marcel Proust låg också och skrev i sängen. Inga jämförelser i övrigt. Och nej, jag tänker inte döpa min story om Ö till Ö till ”På spaning efter den ö som flytt”. Vi fick ju fatt i dom, jag och Totte, varenda en!

Här är vi på väg mot en typisk ö:

(Foto: Jakob Edholm. Ö till Ö.)

Nu har det gått snart en vecka sedan jag kravlade mig upp på land och det underliga har inträffat; jag längtar tillbaka. Det är en farlig tävling, Ö till Ö. Jag är rädd för att den är beroendeframkallande.

Doktorn, doktorn, finns det något vaccin?

---