Something Wicked This Way Comes

…. skulle förstås ha varit med i förra inlägget:

http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/livefeed/

Start på måndag 9 december.

Musikhjälpen – kan du inte sjunga, löp taktfullt!

Ack ja.

Var ute en sväng häromdan. Tänkte ha möte med Stormen Sven. Testa lite medvind, och motvind. Löpning som livet självt.

Men Sven var rätt beige. Har visst slängt omkring sig saker i Skåne, men på Gärdet var han loj. Där var dock rena cirkus Scott. Mötte två renar.

Renarna var alldeles vita, låg och vilade bakom cirkustältet. Jag tänkte jag plåtar dom på vägen hem, hade lite medvind i ryggen, det kändes onödigt stanna.

Men på vägen hem var de borta. Förmodligen inne och showade i manegen. Men så här såg de ut (ovan), på ett ungefär.

Gärdet, nu också rengärde. Någon tomte såg jag dock inte till.

Löpningen då? Ja, rullar runt i något slags rehabtempo. Inte jäkta genom december. Låta kroppen komma igen efter en lång säsong och många äventyr.

Men på måndag far jag till det fjärran Helsingborg, ska springa i en bur på Helsingborgs torg. Kommer förmodligen känna mig lite som renarna i manegen (aningens uttittad). Men det är för en god saks skull. Jag ska springa för Musikhjälpen. Arrangörerna bakom Helsingborg Marathon (premiär 2014) har byggt en glasbur på torget, med fyra löpband och lite soffor och kylskåp och andra grejer. Folk skänker pengar (de pröjsar en 100-lapp per kilometer) och så får folk hoppa in och springa för att så att säga jämka distansen med beloppet. De hoppas på att få in 100 000 kr på fem dagar.

Anders Szalkai och Musse ska också springa. De kommer dock inte springa samtidigt som jag. Det är jag glad för. Och jag behöver inte sjunga. Det är jag också glad för.

Anders Z har lovat springa en mara. Jag vet inte om han kommer göra det med en sång på läpparna. Jag vet inte hur långt Musse ska springa. Lite synd att han har slutat med häcklöpning. Skulle vara rätt publikvänligt med en häck över löpbandet.

Själv ska jag springa en mil, som sagt, man är ju i rehabfas. En närståendes moster har lovat komma och titta på. Jag har lovat att vinka. Allting kommer förevigas med en livefeed på arrangörernas hemsida. ToppenTV om ni frågar mig. En löpare, ett rullband, en kamera. Det mänskliga dramat i koncenterad form!

Så här ser buren ut:

Jag hoppas det snöar! Och att Stormen Sven gör ett återbesök. Då kanske man får vara med i Vädret också.

Nu har man landat i verkligheten igen.

Slira i gegga på Djurgården. And I love it. Borta bra, men hemma bäst … hoppsan, akta skiten från en häst. Finns stora djur på Djurgården, också …

Kan inte påstå att jag känt av någon höghöjdseffekt från Himalaya. Mer av seriösa sättningar i ryggraden. Vet inte hur många mil utförslöpning det blev (eller uppför), men känns som jag krymt tre centimeter av all impact downhill, för att prata utrikiska, har ju rest så mycket i år så lite svårt med svenskan … som en gång Dolph Lundgren, när han kom hem från L A.

Oh yeah. Och efter geggalöpning på Djurgården i plus 6 C, och med Saltsjön platt och grå liksom en spegel (gråplatt)  kan man gå och käka frukost på Mocco på Nybrogatan, om man tycker sig ha råd med det:

Man kanske inte blir jättemätt, men det är i alla fall en frukost med stil.

Nu ska det bli grundträning året ut. Göra mjukt av stelt, göra starkt av svagt. Försöka få upp lite fart igen. Det är det fina med gråblötgråa november, man kan släppa på alla ambitiösa projekt ett tag, och bara vara i dimman. Och skriva texten om Himalaya. Ja men det är ju det jag ska göra nu … inte ligga här och smitblogga … hepp!

Åter fäderneslandet, och man vandrar runt som i ett töcken. Och då talar vi inte bara novembermörker.

Landade mitt i natten på Arlanda, när jag checkade in i hemmet var klockan sex på morgonen i Indien. Sov några timmar, och somemtimes a man has to do what a man has to do. Upp sex svensk tid, och iväg med barnen till dagis och skola.

Fröknarna tittade på mig som vore jag en zombie. Det kostar på att åka på äventyr.  Det kostar på att löpa på höga höjder. Det kostar på att löpa 16 mil på fem dagar.

Men allt var förstås allting värt. Nu har jag sett en del av världen jag aldrig sett förut. Här några människor jag mötte på vägen:

Vadå camelback?

Omelett!

A man from Mars

Potten under pottan

Thumbs up! För Himalaya 100 M Stage Race.

Ursäkta bloggtystnad. Var väldigt avkopplad i Himalaya, om man säger så. Inget internet fast man sprang på höjder som nästan nådde upp till himlen.

Jag kom i mål! 100 Miles på fem dagar. Foten höll, mirakulöst nog, trots grymt grovt  underlag, mest kullersten hela vägen.

Hur det var? Det var BRUTALT. Första dagens löpning runt 37 km, totalt runt 3000 höjdmeter. Mål på 3600 meter. Sova sovsäck i skjul utan värme i nollgradigt. Där fick man testa gamla scoutandan. Sen upp igen på morgonen i ottan och 32 km på höjd 3600-3200-3600. Sedan en mara på det dagen efter med 3600-3200-3600 i 25 km och så 16 km nedförsbacke till 2200m … fast sträckan var inte exakt uppmätt och många gps:er visade en total på över fem mil. Och så ytterligare en dag, 21 km med 600 höjdmeter (första 5 km utför). Och sista dagen 3 mil, med 10 km uppför i början (700 höjdmeter) och utför mest hela vägen därefter.

Det var …. jobbigt.

Hög höjd = lår som gele, och tokpuls mest hela tiden, och lungor som piper som hysteriska ångvisslor. Ja ja, man ska inte klaga, även om kroppen just nu är ganska nöjd med löpning för ett tag. Ett fantastiskt äventyr, overkligt storslagen natur, hej hej Mount Evererst därborta vid horisonten, och alla de andra topparna.

Nu åter i New Delhi, och hurry hurry for some curry … längre rapport följer i papperstidningen.

Här följer några bilder:

Etappkarta, första dagen upp till Sandakphu. Där bad guiderna en bön i ett bergstempel så vi skulle få sol dagen efter. Gudarna var dock lite motsträviga. Det tog två dagar innan de släppte på solen, men då blev det full kräm (synd man glömde solblocka i nacken …) Men springa genom blöta moln har en viss charm det också., trolskt och mystiskt och hoppas man inte springer vilse och hamnar i Nepal …  Andra dagen sprang vi längs bergskammen mot Phalut, men vände innan och tillbaks. Nästa dag hela vägen till Phalut, och halvvägs tillbaka innan neråt mot Rimbik.

Här skalar jag en potatis uppe på Phalut, 3600 m. Energipotatis, med salt och peppar på. Funkisen ställde fram en stol. Mycket glad för den stolen.

Typisk banprofil …. rena backanalen …. eller running backup? … hög höjd gör roliga saker med hjärnan ….

Ok, Mr Gysing has arrived … over! De här killarna såg till att man inte sprang över gränsen till Nepal …

En av de vita topparna långt därborta är Mount Everest. Bilden är tagen på 3400 m, jmfr med Kebnekajses c a 2200, ja bara så ni vet …

Vilket tempo jag höll? Den här vägmarkeringen beskriver löpambitionen rätt väl:

Namaste! … på ett tag …