2015- 2016 struggle and thrive


En vän frågade på Facebook om ett ord som definierade 2015 och ett som man ville att 2016 skulle stå för.

Jag tycker 2015 har varit ett tufft år. Det handlar inte alls så mycket om att jag rehabbat 9 månader som att livet liksom hänt på riktigt. Massor av fina saker har hänt- jag har haft ett fantastiskt år med min familj och mina barn. Verkligen prioriterat rätt saker.

Men det har hänt tuffa grejer som gjort livets skörhet så brutalt klar så det har varit svårt att känna stor avslappnad glädje och tillförsikt.

Jag skriver inte ut så ofta om vad som sker privat men det har varit tufft några gånger. Som anhörig är man förstås inte rent fysiskt drabbad men att oroa sig sliter enormt. Och man ska inte oroa sig över saker man inte kan påverka men det är inte så jäkla lätt alla gånger när det handlar om den man älskar mest och det faktiskt hänt läskiga saker. Innan jul var det hemskt. Hemskt. Nu är det bra och vi är så tacksamma och glada. Men ja, jag brottas med oro och det är något jag måste lära mig.

Så ett löfte jag har till mig själv är att lära mig leva bättre med oro under 2016. Det är ett privat löfte men jag delar det här för jag vill lyfta fram att det finns så mycket mer än att lova att ”våga mer”  och lägga till saker. Det kan ibland behöva handla om att få saker att hålla ihop. Ha missade samtal från okänt nummer utan maxpuls. Sånt vill jag klara av.

2015 har känt lite som att trampa i sirap. Det har gått trögt. Det har hänt saker, bilolyckan med dödlig utgång mitt i sommaren som fortfarande påverkar mig. Terroristattacker, att se hur samhällets främlingsfientlighet ökar.

Samtidigt se så mycket godhet-  alla som engagerar sig ideellt. Se hur bra det fungerar i dotterns skola. Kontraster.

Men jag är så hoppfull inför 2016. Jag och N är det. Det känns bra. Jag vet var jag ska både i vad jag prioriterar mest, vad jag vill med mitt jobb (mina tre jobb..erm..) och så har jag ju min löpning med mål förstås. De är min lilla godispåse att plocka ur och jag har inte bestämt riktigt ännu. Det måste liksom inte vara klart 1a januari. Inlägg om det kommer.

Men om 2015 har varit hashtaggen #struggle så ska 2016 bli när jag #thrive ar. Jag tänkte faktiskt tjuvstarta redan idag.

Följ mig på instagram- ansofisticated för provocerande käcka snöbilder förresten och för att veta om jag lyckas med mitt lilla äventyr idag.

GOTT NYTT ÅR på dig som läser, tack för att du gör det, tack för alla fina, kloka, tänkvärda kommentarer. 2016 kommer rocka.


Styrkecirkel i snö


I andan att träning inte ska vara krånglig och den träning är bra som blir av körde jag och N ett styrkepass igår ute på uppfarten där han skottat. Barnen var inne med faster och röjde.

Vi var ganska varma efter sparkåkning så det vara bara att köra med det vi hade: Min 16 kg kettlebell.

Körde 5 varv av:

10 armhävningar

10 svingar

10 squatjumps

20 mountainclimbers

Jag ökade på till 15 svingar och hopp och 50 mountainclimbers de två sista varven.

Det var inte det tyngsta passet och inte det bästa men det blev ganska bra ändå. Idag hade jag träningsvärk på insida lår men det var den här filurens fel. Det var 2 år sen jag red men det kändes hur bra som helst och jag har verkligen saknat det. Mer ridning 2016!


Lyssningstips: Bästa tipsen


Igår lyssnade jag på två poddar delar av min runda.

Först Bubbel och Mjölksyra och du bara MÅSTE höra hur Madde redogör fför hur styrketräning fungerar och varför BodyPump INTE fungerar. Sök på Bubbel och Mjölksyra inne på podcasts eller vad du använder för feed. Jag hittar ingen länk just nu!

Sen lyssnade jag på Prestera Merapoddens ”krönikeavsnitt” där de sammanfattade alla saker de pratat om under hösten. Riktigt bra sammanfattning för dig som håller på med uthållighetsidrott. Drog en lättnadens suck då de förespråkar allt jag både föreläser, coachar och praktiserar själv- förutom bikarbonatet. Jag ba vägrar det. Men lyssna så kanske du blir sugen! Här hittar du den.

Hälsningar från Värmland!


Min träningsfilosofi


Jag är inte mycket för att krångla till det. Jag har inget behov av det. Jag har inte loggat min träning, följer inget nedskrivet träningsprogram för jag kan ändå inte göra annat än att utgå ifrån där jag är. Det finns alla fördelar med ett program, som en karta mot ett mål men lika mycket för att se till att alla de delar som behöver vara med mot målet får sin plats. Men under rehab kan det vara lättare att bara utgå ifrån där man är utan att se att man inte nått dit man tänkt när man inte vet hur det ska utveckla sig. Jag ska börja göra ett träningsprogram nu för nu har jag ”maxtestat mig” och vårens tuffa pussel kommer kräva ett motiverande schema för att jag ska nå mina träningsmål.

Att planera in pass är jag dock en fena på för det blir inte av annars. Med två barn, familj, jobb så finns det inte tomma ytor av tid till att träna utan man får stuva in det. Ibland blir det ur ett rent fysiologiskt perspektiv suboptimal träning men ur min livssituation sett optimalt. Och jag tänker ofta på att bara att vara en sån rik sate så man kan fundera över om favoritstrumporna är i tvätten och det blir svårt att hinna med långpass den här veckan- det är så sjukt rika problem så det är inte problem alls.

Är man inte på en elitnivå i träningen så är det heller inte milimetrar som gör den stora skillnaden- det är att man tränar, tränar det man vill bli bra på, gör det regelbundet, tänker långsiktigt, progressivt, återhämtar sig.

Siktar dit man ska men utgår ifrån var man är just nu. Och utifrån vad som är viktigast.
Motionen är jätteviktig för mig. Frisk luft. Träning- inte lika viktigt. Motion för mig är att leka med barnen, greja och springa lite hit och dit när tid ges. Eller gå. Sen tränar jag en del också.

Jag vill bli bra på att springa långt på hög andel fettoxidation. Så det försöker jag träna på. DÄremot har jag mer energi, kraft och motivation än jag har tid till träningen (lyckosamt läge eller hur?). Och där jag är nu behöver kroppen utmanas en del för att inte platåa. Det är som bekant utmaningen och stressen som gör att kroppen adapterar.

Att tex springa MAF samma volym månad ut och månad in kommer göra att man platåar.

Jag tror på att utmana kroppen och att köra skiten ur sig då och då. Att det är när vi gör det alldeles för sällan det kan bli farligt. Jag tror många gör det för krångligt. Jag tror alla har ett alldeles eget sätt att röra sig mycket på om de lärde sig hitta det. Har det blivit för mycket stillasittande och konstig träning så kan man tappa bort det, bli osäker och få för sig att man behöver ett gymmedlemskap för att få rätsida. Så är det inte.

Imorse var ett typiskt bra pass för mig. Jag åt middag igår vid 6-tiden sen äter jag inte mer. Jag håller inte på med periodisk fasta, jag bara låter magen vila minst 12 timmar per dygn från mat. Oftast blir det kanske lite mer om man bortser från kaffe med lite mjölk och en apelsin på morgonen. Vilket är vad jag åt imorse innan jag tassade iväg i det här trollska vinterlandskapet. Ingen klocka, ingen fokus på tid bara lätt känsla. Klockan var 9 så jag hade inte ätit på 15 timmar ungefär. Jag vill inte att det ska vara ett problem, det var inte ett problem. Det kändes lite sugande i magen framåt 12 km men 14 km blev det och sen åt jag en bastant brunch på det.

Jag tassade helt ensam ut i skogen till tjärnen och runt den. Det var bara jag och solen och otrampad snö. Kroppen som kändes stark och stegen som gick av sig själva. Det var en sån där stund jag kan ta med mig och ta fram en bild och känsla av när betong och jobb står mig i halsen.

Jag vill vara uthållig, stark, smidig, ha bra balans och jag vill klara milen på under 45 minuter. Jag vill ta med alla de delarna framåt i min träning men det viktigaste är att jag rör på mig och  mår bra. Träningen ska vara tuff, kul, enkel och den ska ge mig inspiration och kraft till resten av livet.

Den får inte ta så mycket kraft och tid att jag glömmer att jag finns i ett samhälle där vi som är på femte trappsteget i Maslows behovstrappa ska hjälpa de upp som inte har chansen att drömma om att ens sänka sin miltid. De som springer från annat. Jag. Du. Vi får aldrig fastna så djupt i vårt träningsfokus att vi glömmer att vi är de som ska hjälpa de som inte har det så bra att de också kan få njuta av ett fritidsintresse.

Träning är ingenting utan återhämtning och hälsa. Men ibland kan ett mål man satt kräva att man tullar lite på hälsan. Lånar lite. Men då får man vara beredd på att ge tillbaka sen. Räntan kan bli dyr.

Jag är inte min löparidentitet. Jag är löpare men löpningen gör mig inte mer värd. Den gör att jag orkar bära en massa oro. Den är min vardagsmotion så jag håller mig frisk och ibland är den det som naggar på min hälsa när jag använder den för att testa gränser.

Den är mitt hjärtas olja, hjärnans tvättmedel, min lagliga drog vars kickar jag kommer jaga tills benen inte bär.

Foto: Katarina Jansson Tröja: Falke


Mellandagstankar


Eftersom jag jobbar mycket vid dator så blir det viktigt att vara ifrån den när jag är ledig. Således inte så mycket bloggande.

Och så är det ju så att tiden inte riktigt räcker till, och ska ju kanske inte det, till att sitta vid datorn när man är ledig med nära och kära. Jag har reflekterat mycket över hur det verkar ha blivit kutym att hålla på med sin telefon när man umgås med andra. Visst kan man väl svara på sms och kolla upp något men det verkar som en del umgås med sina mobiler som en naturlig del av samvaron. Med sina barn! Och det verkar vara helt ok att barnen sitter bakom en skärm de också. Vi har inget förbud på Ipad men min äldsta, 6,5 år, frågar inte ens efter den. Den kommer fram kanske varannan vecka och istället hittar hon på lekar och läser böcker. Det är nog ingen slump att hon läser och räknar hur bra som helst.

Nog om det. Men att reflektera över hur mycket man måste kolla vad andra gör och hur mycket av ens dopaminkällor som kommer via elektronik är nog sunt.

Jag funderar mycket på 2016 just nu. På samhället. På jag-jag-jagsamhället. På att vi som har det bäst av alla i världen fortsätter jaga uppåt fast vi är på högsta trappsteget på behovstrappan. På att vi lägger både massor av pengar, tid och energi på att försöka självförverkliga oss själva och blir deprimerade och utbrända på kuppen. På alla de som bara önskar de vore friska. Vore i trygghet.¨

Ifrågasätter mig själv. Lägger jag tiden på rätt saker?

Så tänker jag på ett år sen. På att jag var ”skadad” och vilade från löpningen. På att det tog 8 långa månader medan jag försökte förstå logiken i vad det var som var fel men till slut kom till rätt person som på en halvtimme vände allting rätt. Jag jobbade med fel muskler. Nu går kroppen som en maskin. På tre besök hos en fantastisk sjukgymnast som verkligen tittade på hur jag rörde mig och hur jag ser ut muskulärt. Jag är som en ny löpare nu gentemot då. Vill du komma i kontakt med henne- maila mig.

Nu väntar en vecka på landet. Jag ska träna, hugga ved, mysa med barnen och läsa.Tvingar mig själv att läsa skönlitterärt för att vila ”inlärningshjärnan” lite. Förbereda Tjejmarathons anmälningssläpp. Om jag får lust så ska jag bloggga. Är det något särskilt du vill att jag ska skriva om så kommentera gärna.

Önskar dig en fortsatt fin jul!


Fem underbara stunder på en dag


1) Att bli väckt av 1,5åringen som testar ett nytt ord. Ibland är det ”hej”, ibland ”dörr”. Ibland ett gny. Men att plocka upp det där lilla sömndruckna pyamasbyltet som lägger sitt lilla huvud på ens axel en stund. Aaahhh

2) Första klunken kaffe. Med kardemumma i. Det är oslagbart. Varje dag. Lika gott.

3) Fixa stora tjejens hår. Att man får göra det fortfarande. Varje dag. Att man behövs till sånt nu när hon gör så mycket själv.

4) Sätta sig i soffan när båda somnat. Med en stor kopp te och bara sjunka ned bland kuddarna och läsa något man sparat som bokmärke, scrolla instagram eller facebook helt planlöst, kravlöst och dra iväg ett sms till en vän eller något. För mig är det ingen press. Det är avkoppling och jag älskar att FB ger mig möjlighet att ha kontakt med vänner i Australien och andra ställen. Älskar att se fina bilder och bli inspirerad eller bara informerad. Ibland förbannad.

5) Ligga i mörkret och småprata med bästmannen innan vi ska sova. Att han är där och andas lugnt och veta att de små sover och att  vi får sova hela natten (oftast) och att allt är bra.

Livet blir så rikt när man njuter av små saker ofta. Saker som är lätta att ta för givet men inte alls är garanterade ens imorgon och defintivt inte beständiga. Förutom kaffet. Den där koppen kaffe ska jag bannemig ha varenda dag.

God jul på er! Kom ihåg att det är helt ok att inte springa på julafton, man kan vara löpare ändå!


Tips för jullovsträning


Om ni är lyckligt lottade att ha jullov alltså. Jullov låter trevligare än julledigt.

På Runners Worlds startsida tipsas om korta effektiva pass då man har brådis mellan firanden men kanske har du mer tid men kanske inte så mycket motivation? Du kanske inte är där du brukar, inte har tillgång till gymet eller dina vanliga grejer. Jag lovar att blogga om några fiffiga styrkepass för löpare men jag vet inte när. Det är ju jullov som sagt :).

Men jag tycker du ska passa  på att springa ett extra längre pass. Det där passet du har svårt att hinna med vanligtvis. Svårt att hinna återhämta dig ifrån. Som du nu kanske verkligen hinner med.

Och kanske kan du springa till eller från ett firande? En del av vägen? Säg att ni ska 5 mil bort, du sticker iväg tidigare och blir upplockad längs vägen?

Personligen har jag förhandlat till mig halva juldagen och kommer köra ett riktigt långt pass där som avslutas hos svärisarna.

Kanske är det här ett tillfälle att lägga till en ny god vana i att avsluta dagen med 15 minuter yoga/rörlighet? Jag kommer lotta ut 5 medlemsskap hos Yogobe men tycker verkligen att du ska bli medlem. Eller prova på först för den delen. Varför inte testa en stund på mattan varje kväll som balans till tv’n? 

Kanske jullovet också kan användas till att köra det där passet eller den där övningen som alltid undviker. Verkligen ladda för det, inte ha några förväntningar utan bara peppa dig själv att köra det.

Och så viktigast av allt: hälsan är grunden och att bara ta sig ut i det snålt tilltagna dagsljuset och promenera med en släkting eller vän gör så mycket gott.

Må så gott!


5 tips för att vara julledig på riktigt för typ-A-personligheten #Måndagspeppen


Idag gick jag på julledighet med den mest splittrade ofärdiga känsla någonsin tror jag. Under några år var jag inte riktigt julledig- var man ekonomichef/redovisningsansvarig på ett hotell i högsäsong funkade inte riktigt det. Men nu skulle jag verkligen kunna vara det om jag förberett mig lite.

Men förra veckan var som sagt lite splittrad. Har beställt boken ”hjärnan på jobbet” och det var lite lustigt för det var verkligen inte min till 100%. Jag har inget som ska vara ”klart” till jul utan snarare saker som tar paus och fortsätter i januari. Svårt att bocka av och avsluta något då det mesta är i uppstartsfas. Har svårt att se saker som är konkret utförda fast jag vet att jag gjort massor.

Det var helt enkelt svårt att stänga datorn och känna att ”åh vad skönt att vara klar med det där och kunna vila upp sig”. Jag kände mig bara ofärdig och ofullständig. Inte heja mig. Mer hujeda mig.

Och det enda jag kan göra åt saken nu är hur jag hanterar detta. Så här är fem tips till dig om du är som mig:

1) Gör en lista på det du måste komma ihåg att göra som du inte hann. Gör flera listor- sk buckets. Fördela på områden som du ska fokusera på och skriv punkter som triggar igång tankarna när du läser dem. Jag mailade mig själv idag och kände direkt hur kontrollen ökade- den där listan börjar jag med när jag kommer tillbaka så får jag det gjort då.

2) Om du ”måste” fixa saker- avsätt en dag eller två mot slutet av ledigheten då du lovar dig själv att du gör dem. Jag har gjort så att istället för att krysta ut 3 veckors ledighet (varefter jag ska jobba deltid halva januari för inskolning) så är jag jätteledig i nästan två veckor. Då blir jag inte frestad att in och peta och greja med saker utan är ordentligt koncentrerat ledig.

3) Ställ dig frågan- skulle du kräva det du kräver av dig själv av en kollega? Skulle du förvänta att de jobbade när de var lediga? Eller missunna dem att koppla av och bort allt helt trots att allt inte är helt klart?

4) Hur vill du att det ska kännas när väl januari drar igång? Vill du ha slösat ledigheten på att ha oroat dig och funderat på jobbet utan att faktiskt effektivt få något gjort? Om du ska känna dig laddad för jobbet igen så gör du bäst i att vara ledig. Som jag skrivit om tidigare. För att gasa på sen och samla kraft gör du bäst i att låta hjärnan vila. Som en låååång ”sova på saken”

5) Ta ett mentalt steg bakåt och tänk ”vad är det värsta som kan hända?”. Vad gör det om 1, 2 månader, 1 år om jag släpper det här nu? Tänk på de fantastiska människor som måste jobba under jul. Jag är så tacksam för alla som håller landet igång, arbetar inom sjukvård, polis, ambulans, brandkår, sjöräddning, jourhavande tjänster som BRIS, kvinnojourer, asylboenden, äldravård, snöröjning, hemtjänst..ja jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag är så så tacksam att ni finns och gör ert jobb.

Ha en riktigt fin ledighet om du kan ha en sån!

Jobba när du jobbar. Jobba inte annars.


Adventsmys på Upplandsleden och föreläsning


Det har varit en tuff vecka men idag kändes allt så fantastiskt. Som det gör när man fått en perspektivtjottablängare och allt rett ut sig.

Jag är väldigt nöjd med hur jag stuvar in träningen just nu utan att det ser ut som att det finns tid till den.

Idag skulle jag föreläsa i Kungsängen. Jag tog med stora tjejen till mormor med pendeltåget till Jakobsberg. Lilla fick vara med sin pappa. Lämnade av glad unge som fick en dag med sånt som bara stora tjejer gör. Typ spela spel med små delar och göra pärlplattor. (Alla som vet hur 1,5 åringar är förstår). Jag tassade vidare ut i skogen och såg inte fram emot asfaltsdelen men…så hittade jag en skylt på Upplandsleden där det stod att den gick till Kungsängen. Såklart den gjorde! Och det blev världens mysigaste murrlöpning! Så himla mysigt. Behövde verkligen den här egna stunden ute i skogen bland morän och vikingalämningar.

Väl framme i Kungsängen hade jag gott om tid och fortsatte på Upplandsleden en bit. Fick en sån där euforisk känsla där jag sprang ut mot Mälaren på ett vidsträckt fält och solen bröt fram med strålar genom molnen.

Klockan 13 föreläste jag i en mysig klubbstuga för Kungsängens unga handbollsdamlag.

Pratade om varför kolhydrater är viktigt när man håller på med en intensiv sport.

Hur viktigt det är med energin runt träningen.

Näringsrik mat kontra tomma kalorier.

Vad KASAM (Känsla av sammanhang) har att göra med motivation runt träning.

Jag hade gärna pratat vidare men försökte hålla det enkelt och konkret.

Kommer att fokusera mer på just föreläsningar om kost runt träning och individhälsa i mitt företag eftersom jag vill och ska hålla isär det jag gör där och det jag gör i min anställning som hälsostrateg.

Nu känner jag mig riktigt pepp både för en ny träningsvecka och julledighet. Hoppas du haft en fin vecka!


Bare naked running


Större delen av det här året har jag sprungit och lyssnat på kroppen för att höra efter om  den knorrat efter min..tja skada? Felbelastning iallafall.  

Sen blev det bra och jag började fundera över kvalitet, kvantitet och annat.

Lyssna på kroppen gör jag förstås varje dag för att höra om det är gas eller broms.

Det har varit, för min fysiska del, go go go senaste månaderna men det är ju andra saker som spelar in och den här veckan har mitt hjärta varit i halsgropen, bultat hårt och oroligt och då behöver inte träningen bli mer tungt bultande utan mer lugnt och harmoniskt.

Och även  om klockor kan motivera- speciellt när det ska jagas fart eller man har ett mål med kilometer under ett pass så tror jag det är viktigt att hitta tillbaka till det där enkla.

Jag är lite likadan med skor. Jag måste ha bra fäste men vill mest ha något på foten som skyddar mot underlaget som inte stör alls. Lite naket ska det kännas.

Noga med kläder, absolut men lika viktigt att kunna dra på sig det som ligger framme och sticka ut. Kanske inte naken då även om det skulle vara intressant att testa.

Idag var allt bra igen. Och jag var så springsugen. Och stack bara ut. Mellan storhandling med två vilda men underbara barn och matlagning.  Med trädgårdshandskar på händerna. Utan plan. Bara sprang.

Såna pass. Liksom lite naket. Bara springa. Jag tror mycket på det. Mer sånt.


Oro och tacksamhet


Känner du julstress? Fattar du hur lyckligt lottad du är som kan känna det? Förstår du hur högt upp på behovstrappan du är om du oroar dig för konsumtion av varor och mat och logistik mellan firanden eller att göra någon lite sur.

Gränsen mellan att vara personlig och privat är fin jag hoppas jag tassar på rätt sida nu men kanske någon stannar upp i en onödig stress och oro av det här.

När man är orolig för riktiga saker då känner man inte julstress. Större delen av världens befolkning har större problem än så. Riktiga problem. Och många som skulle kunna få njuta över att ha en utmaning med jullogistik och konsumtion går och bär på en oro. En oro som gör att det knyter sig i magen.

Idag vill jag bara skicka en stor varm kram till alla som går och känner just riktig oro. Som alltid har det med sig överallt för alltid. Som har en oro om riktiga saker hängande över sig som inte går att lösa. Som kanske firar jul på sjukhus. Som kanske måste hålla sig i närheten av ett. Som kanske går och väntar på ett nytt organ, ett samtal om ett nytt organ.Ett samtal om provsvar som är bra eller dåliga. Som inte kan dra till Thailand för att känna lite frihet och slippa decemberkylan. De som inte kan ta hälsan för givet just nu eller någonsin.

Man måste vänta. Man måste vara positiv. Alla säger att man inte ska oroa sig men det är inte så lätt. Det är så påtagligt. Det griper om hjärtat och själen på ett sätt som inte går att beskriva.

Men jag vill också berätta vad det gör när det blir bra. Man blir en jävel på perspektiv. Man blir på det klara med vad som är viktigt och man låter inte skitsaker som lite strul på jobbet (pratar inte allvarliga problem nu) bekomma en. Utebliven träning och skitiga fönster? Who the f*** cares? Man tänker att det blir som det blir med de där lussebullarna och den inlagda sillen, det viktigaste är väl att vi är tillsammans och faktiskt är där och äter vad det nu blir. Tillsammans.

Man blir så galet tacksam. Och så håller man i de där perspektivet hårt hårt så man inte dras in i att reta och stressa upp sig över världsliga saker. Och slipper man sån här oro så kan man iallafall i altruistisk anda stanna upp och i all ära och sundhet släppa en del onödig skit som man verkligen inte skulle bry sig om om något hände. Om man var tvungen att känna riktig oro.


Skit i djuren och planeten


.. gör det för att det är gott!

Jag pratar om att byta ut köttorgien som är julbordet.

Om man planerar mat utifrån att man offrar sig för miljö och djur så känns det som en lite negativ ansats. Som att det skulle vara sämre ur smakperspektiv att äta vegetariskt.

Det ska inte vara en uppoffring, det ska inte vara ”åh men det var ju faktiskt gott”- klart som fasen det är gott! Fantastiska kryddor och råvaror- gott gott gott.

För varje år som går så kommer det mer och mer goda vegetariska och veganska recept att testa på julbordet. I år längtar jag helt ärligt mest efter vegetariskt. Vi åt julbord med jobbet och det var faktiskt första gången på många år jag gjorde det. Jag slogs av hur mycket kött det var. Hur det liksom förväntas att man ska äta så man mår lite dåligt- vilket man lätt gör. Själv lider jag av laktosignorans och glömde att jag är inte tål det och åt Jansson med grädde och herreguuuud vad jag fick lida för det.

Hursomhelst. Jag brukar göra rödkålssallad och grönkålspaj men i år ska jag lägga mig till med några fler rätter.

De här saffransfalaflarna till exempel. Låter hur gott som helst. Det finns fler fantastiska recept på sidan- kika runt!

Sen har DN lagt upp veganrecept som världens bästa Sara Wicklin komponerat. Jag har ätit hennes mat under en helg och det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Garanterat supergott.

Buffé har recept på goda snittar.

Personligen längtar jag efter grönkålspajen med ädelost, några köttbullar, några falaflar, mycket knäck och syrrans vörtbröd. Inte helt vego alltså men man måste inte vara antingen eller. Som med det mesta!