Min träningsfilosofi
Jag är inte mycket för att krångla till det. Jag har inget behov av det. Jag har inte loggat min träning, följer inget nedskrivet träningsprogram för jag kan ändå inte göra annat än att utgå ifrån där jag är. Det finns alla fördelar med ett program, som en karta mot ett mål men lika mycket för att se till att alla de delar som behöver vara med mot målet får sin plats. Men under rehab kan det vara lättare att bara utgå ifrån där man är utan att se att man inte nått dit man tänkt när man inte vet hur det ska utveckla sig. Jag ska börja göra ett träningsprogram nu för nu har jag ”maxtestat mig” och vårens tuffa pussel kommer kräva ett motiverande schema för att jag ska nå mina träningsmål.
Att planera in pass är jag dock en fena på för det blir inte av annars. Med två barn, familj, jobb så finns det inte tomma ytor av tid till att träna utan man får stuva in det. Ibland blir det ur ett rent fysiologiskt perspektiv suboptimal träning men ur min livssituation sett optimalt. Och jag tänker ofta på att bara att vara en sån rik sate så man kan fundera över om favoritstrumporna är i tvätten och det blir svårt att hinna med långpass den här veckan- det är så sjukt rika problem så det är inte problem alls.
Är man inte på en elitnivå i träningen så är det heller inte milimetrar som gör den stora skillnaden- det är att man tränar, tränar det man vill bli bra på, gör det regelbundet, tänker långsiktigt, progressivt, återhämtar sig.
Siktar dit man ska men utgår ifrån var man är just nu. Och utifrån vad som är viktigast.
Motionen är jätteviktig för mig. Frisk luft. Träning- inte lika viktigt. Motion för mig är att leka med barnen, greja och springa lite hit och dit när tid ges. Eller gå. Sen tränar jag en del också.
Jag vill bli bra på att springa långt på hög andel fettoxidation. Så det försöker jag träna på. DÄremot har jag mer energi, kraft och motivation än jag har tid till träningen (lyckosamt läge eller hur?). Och där jag är nu behöver kroppen utmanas en del för att inte platåa. Det är som bekant utmaningen och stressen som gör att kroppen adapterar.
Att tex springa MAF samma volym månad ut och månad in kommer göra att man platåar.
Jag tror på att utmana kroppen och att köra skiten ur sig då och då. Att det är när vi gör det alldeles för sällan det kan bli farligt. Jag tror många gör det för krångligt. Jag tror alla har ett alldeles eget sätt att röra sig mycket på om de lärde sig hitta det. Har det blivit för mycket stillasittande och konstig träning så kan man tappa bort det, bli osäker och få för sig att man behöver ett gymmedlemskap för att få rätsida. Så är det inte.
Imorse var ett typiskt bra pass för mig. Jag åt middag igår vid 6-tiden sen äter jag inte mer. Jag håller inte på med periodisk fasta, jag bara låter magen vila minst 12 timmar per dygn från mat. Oftast blir det kanske lite mer om man bortser från kaffe med lite mjölk och en apelsin på morgonen. Vilket är vad jag åt imorse innan jag tassade iväg i det här trollska vinterlandskapet. Ingen klocka, ingen fokus på tid bara lätt känsla. Klockan var 9 så jag hade inte ätit på 15 timmar ungefär. Jag vill inte att det ska vara ett problem, det var inte ett problem. Det kändes lite sugande i magen framåt 12 km men 14 km blev det och sen åt jag en bastant brunch på det.
Jag tassade helt ensam ut i skogen till tjärnen och runt den. Det var bara jag och solen och otrampad snö. Kroppen som kändes stark och stegen som gick av sig själva. Det var en sån där stund jag kan ta med mig och ta fram en bild och känsla av när betong och jobb står mig i halsen.
Jag vill vara uthållig, stark, smidig, ha bra balans och jag vill klara milen på under 45 minuter. Jag vill ta med alla de delarna framåt i min träning men det viktigaste är att jag rör på mig och mår bra. Träningen ska vara tuff, kul, enkel och den ska ge mig inspiration och kraft till resten av livet.
Den får inte ta så mycket kraft och tid att jag glömmer att jag finns i ett samhälle där vi som är på femte trappsteget i Maslows behovstrappa ska hjälpa de upp som inte har chansen att drömma om att ens sänka sin miltid. De som springer från annat. Jag. Du. Vi får aldrig fastna så djupt i vårt träningsfokus att vi glömmer att vi är de som ska hjälpa de som inte har det så bra att de också kan få njuta av ett fritidsintresse.
Träning är ingenting utan återhämtning och hälsa. Men ibland kan ett mål man satt kräva att man tullar lite på hälsan. Lånar lite. Men då får man vara beredd på att ge tillbaka sen. Räntan kan bli dyr.
Jag är inte min löparidentitet. Jag är löpare men löpningen gör mig inte mer värd. Den gör att jag orkar bära en massa oro. Den är min vardagsmotion så jag håller mig frisk och ibland är den det som naggar på min hälsa när jag använder den för att testa gränser.
Den är mitt hjärtas olja, hjärnans tvättmedel, min lagliga drog vars kickar jag kommer jaga tills benen inte bär.
Foto: Katarina Jansson Tröja: Falke
Antal kommentarer: 2
Josefine Antonsson
Måste bara säga att du har en superbra blogg!! Känner igen mig så mycket i dina funderingar kring träning och vilken plats den egentligen ska få i livet. Tack att du är så bra på att påminna om vad som verkligen är viktigt också – t.ex. att komma ihåg att bry sig om andra människor. Är så sjukt lätt att bli alldeles för ego…
Ann-Sofie Forsmark
Josefine- tack- vad glad jag blir!