Kinabloggen dag 14 – nya tag
Jag gör som i bussar, hissar och flyg. Lämnar bort otursnummern 13. Fast i kinahissar lämnar de bort 13, 4, 14, och 24. Lite väl avancerat men ändå. Har hört olika förlklaringar men det är väl nånting med att fyra betyder död, eller låter som ordet död eller något sånt på kinesiska. Så då ska alla fyror bort. Förstås.
Igår var en konstig dag. Vaknade helt tom på känslor. Tog mig igenom frukosten som en zombie. Kände för att inte träna alls på hela dan. Bara sitta och stirra på luften. Men så fick jag ett mail där det stod att jag har fått startplats på en tävling jag så gärna ville springa, men som jag trodde att jag inte skulle få springa. Och då vände allt på en halv minut. Jag taggade till och stack ut och sprang dubbelt längre än planerat.
Men alltså att springa här är en nära döden-upplevelse. Och då bor vi ändå i utkanten av peking. Jag ser mest bara skog då jag kollar ut. Men springa kan man inte göra. Speciellt inte vid lunchtid.
Trafiken är ju helt sjuk. I varje korsning är det 50% chans att överleva. Värst är de sexfiliga korsningarna med trafikljus. För bilarna kör mot rött om de känner för det. Så jäkla obehagligt. Och igår var hela kina ute och gick då jag sprang. Jag brukar klaga på hur egoistiska stockholmarna är då de är ute och går, vilket jag visserligen fortfarande håller fast vid, men kineserna. Härregud. Fick springa ner på vägen ett par gånger för att människorna jag mötte skulle snurra runt med sitt paraply, slänga runt sina handväskor och dingla med sina plånböcker över halva trottoaren. Okej om man nu ska vägra flytta på sig, men man kan väl dra ihop sina grejer åtminstone. Idioter.
Igår lovade jag förresten en jamaicans sprinter att han får börja tävla för Finland. Protester? Nä, tänkte väl det.
Åkte med Oscar till stadion igårkväll också. Lärde mig allt man kan veta om längdhopp. Ungefär. Min favorit (näst efter Michel förstås!!!) vann överlägset. Damernas 1500m var roligt det med. Och Bolt. Men Bolt är alltid rolig. Vi kom tillbaka rätt sent och jag käkade nattmat med svenska laget. Jag är så himla språkförvirrad. Finska/sverigesvenska/engelska/dialekt. Hänger inte med i svängarna.
Jag är ganska oimponerad av hela tävlingsarrangemanget här. Kanske mest för att jag tänkte att allt skulle vara så himla noga och perfekt här. Så som det var i Korea. Men det är det inte kan jag säga. Jag har allra mest svårt att förstå varför de inte har obegränsat med vatten på hotellet. Världens bästa friidrottare bor här och de är varmt som fan. Det ska finnas vatten. Det är faktiskt inte för mycket begärt.
Och på uppvärmningsarenan. Är jag för krävande då jag säger att jag tycker att det skulle vara trevligt om det fanns toaletter? Det finns ju förstås. I ett omklädningsrum i en korridor i en byggnad vid sidan om planen. Tre toaletter. Eller nåja, fem, men två har dörrar utan lås och de går inte att stänga alls. Toapapper finns inte heller. Inte ens ställningar för toapappersrullar. Jäkla märkligt land det här. Men städar gör de. VARJE gång jag har varit på toa så har de skurat det där jäkla golvet. Så det är alltid blött. Och det finns givetvis inga krokar heller. Så man får lägga ner sin väska i en vattenpöl varje gång man går på toa.
Jag brukar inte vara så känslig, men tycker bara att det är kasst. Hur jäkla svårt hade det varit att placera ut tio bajamajor?
Säkerhetskontrollerna ska vi inte ens gå in på. De verkar bara finnas för att ge ett proffsigt intryck. Ingen bryr sig om någonting. Men det är rätt skönt.
Det värsta här är ändå rätt tragiskt. För det är uselt på riktigt. I korridoren där de fantastiska toaletterna finns så finns också några rum för volontärerna, där de kan vila. ”Lounger” som rummen så fint heter. De har stora fönster ut till korridoren så man kan kika in om man vill. Då och då ligger någon där och sover. Men själva rummen är tomma. Helt tomma. Inte en möbel. Det enda som finns är ett par stora pappbitar (!) som de kan sova på. För jävla dåligt. Förnedrande. Och allmänt pissigt.
Nä, man blir lite sur.
Men nu orkar jag inte blogga mera. Känner mig inte längre så där ivrig och glad som i början av kinatiden. Nu är jag mest trött och går på autopilot.
Ska i väg och springa lite och hoppas att jag överlever. Sen lunch på Nike. Kan bli kul!
Och förstås, spjutfinalen ikväll!
Tack för alla snälla ord efter måndagens lopp!
Sandra