Jag gör som i bussar, hissar och flyg. Lämnar bort otursnummern 13. Fast i kinahissar lämnar de bort 13, 4, 14, och 24. Lite väl avancerat men ändå. Har hört olika förlklaringar men det är väl nånting med att fyra betyder död, eller låter som ordet död eller något sånt på kinesiska. Så då ska alla fyror bort. Förstås.

Igår var en konstig dag. Vaknade helt tom på känslor. Tog mig igenom frukosten som en zombie. Kände för att inte träna alls på hela dan. Bara sitta och stirra på luften. Men så fick jag ett mail där det stod att jag har fått startplats på en tävling jag så gärna ville springa, men som jag trodde att jag inte skulle få springa. Och då vände allt på en halv minut. Jag taggade till och stack ut och sprang dubbelt längre än planerat. 

Men alltså att springa här är en nära döden-upplevelse. Och då bor vi ändå i utkanten av peking. Jag ser mest bara skog då jag kollar ut. Men springa kan man inte göra. Speciellt inte vid lunchtid. 

Trafiken är ju helt sjuk. I varje korsning är det 50% chans att överleva. Värst är de sexfiliga korsningarna med trafikljus. För bilarna kör mot rött om de känner för det. Så jäkla obehagligt. Och igår var hela kina ute och gick då jag sprang. Jag brukar klaga på hur egoistiska stockholmarna är då de är ute och går, vilket jag visserligen fortfarande håller fast vid, men kineserna. Härregud. Fick springa ner på vägen ett par gånger för att människorna jag mötte skulle snurra runt med sitt paraply, slänga runt sina handväskor och dingla med sina plånböcker över halva trottoaren. Okej om man nu ska vägra flytta på sig, men man kan väl dra ihop sina grejer åtminstone. Idioter.

Igår lovade jag förresten en jamaicans sprinter att han får börja tävla för Finland. Protester? Nä, tänkte väl det. 

Åkte med Oscar till stadion igårkväll också. Lärde mig allt man kan veta om längdhopp. Ungefär. Min favorit (näst efter Michel förstås!!!) vann överlägset. Damernas 1500m var roligt det med. Och Bolt. Men Bolt är alltid rolig. Vi kom tillbaka rätt sent och jag käkade nattmat med svenska laget. Jag är så himla språkförvirrad. Finska/sverigesvenska/engelska/dialekt. Hänger inte med i svängarna. 

Jag är ganska oimponerad av hela tävlingsarrangemanget här. Kanske mest för att jag tänkte att allt skulle vara så himla noga och perfekt här. Så som det var i Korea. Men det är det inte kan jag säga. Jag har allra mest svårt att förstå varför de inte har obegränsat med vatten på hotellet. Världens bästa friidrottare bor här och de är varmt som fan. Det ska finnas vatten. Det är faktiskt inte för mycket begärt. 

Och på uppvärmningsarenan. Är jag för krävande då jag säger att jag tycker att det skulle vara trevligt om det fanns toaletter? Det finns ju förstås. I ett omklädningsrum i en korridor i en byggnad vid sidan om planen. Tre toaletter. Eller nåja, fem, men två har dörrar utan lås och de går inte att stänga alls. Toapapper finns inte heller. Inte ens ställningar för toapappersrullar. Jäkla märkligt land det här. Men städar gör de. VARJE gång jag har varit på toa så har de skurat det där jäkla golvet. Så det är alltid blött. Och det finns givetvis inga krokar heller. Så man får lägga ner sin väska i en vattenpöl varje gång man går på toa. 

Jag brukar inte vara så känslig, men tycker bara att det är kasst. Hur jäkla svårt hade det varit att placera ut tio bajamajor? 

Säkerhetskontrollerna ska vi inte ens gå in på. De verkar bara finnas för att ge ett proffsigt intryck. Ingen bryr sig om någonting. Men det är rätt skönt. 

Det värsta här är ändå rätt tragiskt. För det är uselt på riktigt. I korridoren där de fantastiska toaletterna finns så finns också några rum för volontärerna, där de kan vila. ”Lounger” som rummen så fint heter. De har stora fönster ut till korridoren så man kan kika in om man vill. Då och då ligger någon där och sover. Men själva rummen är tomma. Helt tomma. Inte en möbel. Det enda som finns är ett par stora pappbitar (!) som de kan sova på. För jävla dåligt. Förnedrande. Och allmänt pissigt. 

Nä, man blir lite sur. 

Men nu orkar jag inte blogga mera. Känner mig inte längre så där ivrig och glad som i början av kinatiden. Nu är jag mest trött och går på autopilot. 

Ska i väg och springa lite och hoppas att jag överlever. Sen lunch på Nike. Kan bli kul! 

Och förstås, spjutfinalen ikväll!

Tack för alla snälla ord efter måndagens lopp!

Sandra

Jag tänker inte skriva mycket. Kan inte skriva mycket. Har lite brist på ord. Vet inte vad jag ska säga. 

I elva dagar har jag vari helt avskärmad från verkligheten. Hållit till i min egen värld. De senaste elva dagarna har mitt liv handlat om att lyssna på min kropp. Mitt liv har handlat om att träna bra, och framför allt smart. Det har handlat om att äta ordentligt, att se till att jag har fått i mig tillräckligt med vätska, att se till att jag har tagit det tillräckligt lugnt mellan passen, att sova ordentligt, att anpassa sig till skillnader i tid och klimat, att inte störa sig på småsaker och att helt enkelt göra det bästa jag kan göra för att vara helt redo idag. 

Och jag har gjort det bra. Det måste jag faktiskt ge mig själv. Bättre än någonsin förr. Och kroppen kändes bra idag. Grymt bra faktiskt. Jag kände mig lugn innan, stabil och laddad. 

Men det blev som det blev. Tänker inte analysera mitt lopp nu och här. Det tar jag med mina coacher. Det kändes bra och jag sprang bra, men för långsamt. 

Just nu känner jag bara tomhet. Och enorm besvikelse. 

Nu ska jag fortsätta att bryta ihop så jag kan komma igen imorgon. 

Tack för ert stöd!

Sandra

Jag är tillbaka. Hoppas ni överlevde gårdagen. Det finns ju en hel del andra läsvärda bloggar här på Runner’s. Personliga favoriter är Hjärnfysikbloggen, Lars blogg och LGs blogg. De tycker jag åtminstone att ni ska börja läsa om ni inte redan gör.

Jag sov gott i natt. Men jag gick inte upp lika gott. Har man nångång sovit klart på morgonen? Fy va det är nice att sova. I morse fanns det två olika grötsorter vid frukosten. Både risgröten (ser ut som kokt ris i vatten (det är ju typ kokt ris i vatten, men jag menar mest att det liksom inte blir en gröt, utan riskornen flyter bara runt i det grumliga vattnet)) och havregrynsgröten som var både vällingig och klumpig. Jag käkade min gröt som jag importerat från Finland (finns ju inte ens god snabbgröt i Sverigelandet!) och var nöjd!

Luften i Peking är fantastisk. Ni ba: eh, alltså va, luften borde ju vara hemsk. Men nä, den är bra. De har fixat till den så att den är bra. Och luftfuktigheten är inte ens i närheten av Hongkongluften. Det är fortfarande varmt, men lite värme har väl ingen dött av… Och efter Hongkongvärmen känns det här vädret svalt och skönt.

Träningarna har känts väldigt bra sen vi kom hit. Har försökt ta det så lugnt som möjligt men benen är pigga och vill springa snabbt. Ett bra tecken antar jag. 

Vi åkte till fågelboet (stadion) imorse och kollade läget och sprang lite där. Mondobanor gör mig ganska lycklig. Träningen kändes bra också, så det var ju trevligt. Sen körde vi isbad. Det är rätt länge sedan jag isbadat i annat än 15-20-gradigt havs/poolvatten så de där träbaljorna med vatten och tusen isbitar kändes sådär. Eller okej, jag var svinmesig. Jag satte mig ner. Tänkte att nu spyr jag för det här gör så helvetiskt ont. Tio sekunder senare var känseln i tårna borta. Och jag fokuserade på att överleva första minuten, för sen brukar det kännas lättare. Jag överlevde min minut. Cirka. Men det blev inte behagligare. Jag kapitulerade och hoppades att ingen såg att jag var från Finland. 

Igår hade vi presskonferens förresten. Vi fick stora mikrofoner och jag blev taggad på att köra finsk karaoke (Rakkaus on lumivalkoineeeeeen), men då kom mediafolket in i rummet och jag fegade ur. Klent, jag vet. Jag vägrade prata finska i tv, för att jag är obekväm med det (kommer att få såååå många hatkommentarer för det men kunde för tillfället inte bry mig mindre), men pratade finska med övrig media. Pratade till och med finska inför publik. Svarade på frågor på finska som jag inte ens hade kunnat svara på på svenska. Troligen blev det inte så bra på finska heller. Tur att ingen tvingar mig att läsa artiklarna heller.

På vår våning på hotellet är det galet. Det ryktas att Bolt bor i vår korridor, vilket verkar ganska logiskt då en massa andra manliga jamaicanska löpare bor här. De tror att jag och Camilla är ”afraid of black people” och tycker att det är hysteriskt kul. På vår våning bor också Tommy Tejp, så här hänger en hel del svenskar. Galnare än så blir det inte.

Igår gjorde vi ett quiz med dopingfrågor. Quizet gick på tid så man blev sjukt stressad. Det gick på engelska också för att klura till det lite exta. Man kunde välja andra språk också, typ finska eller norska men engelskan kändes enklast. Jag fick 9/10 rätt. Så himla besviken. Fick en adidas-spikskopåse för det. Jag är inget adidasfan. Ska skänka den till bättre behövande.

Nya länder som jag har hittat på vårt hotell: Danmark, Island, Luxemburg, Nigeria, Sri Lanka, Uzbekistan, Canada och troligen något mera som jag har glömt. 

Våra startlistor är uppe nu. Jag springer 10.17 imorgon, dvs. 04.17 i Sverige och 05.17 i Finland. Jag tycker inte att någon måste gå upp så tidigt för att se mig springa. Springer jag kasst är det inget att se och springer jag bra så får ni se mig i finalen istället. Att ta sig till final blir jäkligt tufft, men ett VM ska vara tufft. Det är bara att köra. 

Jag har inte så mycket mera att säga. Ska ta det lugnt och förbereda mig så bra jag kan resten av dagen. Känner mig inte nervös eller så. Har spenderat tio dagar i Kinalandet för att springa hinder så det är skönt att det äntligen börjar bli dags.

Så att så. Får se när nästa inlägg dyker upp, från och med nu har jag ganska mycket annat än Kinabloggen att tänka på! 

Men håll gärna en tumme eller två för mig då ni sover i natt! 

Och tusen tack för alla lyckönskningar 🙂

Sandra

Hej!

Det blir ingen kinablogg idag. Har haft fullt upp hela dagen och nu ska jag sova. Min kinasambo (nej, hon är inte kines) sover redan, eller försöker åtminstone så då ska jag inte störa med mina tangenter.

Återkommer imorgon!

Tack för den förståelse jag antar att ni visar!

Sandra

För det första, jag har inte korrekturläst mitt inlägg så ni får leva med stavfel och ofullständiga meningar. Är för trött för att göra något åt det nu. För det andra, tack igen för alla fina kommentarer. För det tredje, här kommer själva inlägget:

Imorse gick vi upp lite före jag kände att jag hade sovit klart och sprang en stund innan frukost. Vädret var lika varmt som alla andra tider på dygnet men kroppen lite mera trögstartad. Men det gick fint. Dessutom var det rekordmycket yogande hongkongianer ute och yogade. De klappade sig på magen, de klappade händer medan de gick, de klappade sig på rumpan och på låren och de klappade sig i armhålan. Osäker på varför, men det gjorde mig glad i alla fall.

Frukosten var ovanligt bra i dag. Tyvärr är ju jag en lite ovanlig människa som inte är så förtjust i frukost och jag tycker ovanligt lite om frukost om jag sprungit innan. Min mage gillar inte det. Men med fräscha blåbär och körsbär och en spännande liten våffelbit så gick det bra ändå!

Sen åkte vi i väg till Peking. Det gick hyfsat smidigt. Men jisses vad mycket golv det finns i Kinalandet. Både i Hongkong och i Peking. Stora tomma golvytor överallt. Och så påstås det att det är överbefolkat här. Märkligt.

Min telefon dog strax innan jag skulle gå på planet. Jag hatade den. Jag älskar att hata apple bara för att jäklas med de som älskar apple. Jag flippade ur fullkomligt och han beklaga mig åt typ fem personer innan jag lärde mig hur man startade om den. Och sen funkade den utmärkt igen. Mitt tålamod är fascinerande ickeexisterande.

Jag blev kompis med en kille på flyget. Jag fick hans visitkort och han bad mig ringa i fall jag hade tid att ”go out” i något skede här i Peking. Fick hans fax också. Jag vet fortfarande inte vad fax är. Existerar det faktiskt? Har aldrig sett en faxmaskin. Heter det faxmaskin? Killen jobbade som finansnånting. Han såg viktig ut. Och så hette han Peruski i efternamn. Det var cirka det sista jag hade gissat att han hette. Han var varken ryss eller kines. Han var britt eller amerikan. Minns inte. Kommer nog inte att ringa.

Framme i Peking gick allt också smidigt. Jag fick min väska först. Eller alltså först av Finländarna. Efter Tero Pitkämäki, men han hade en annan väska än oss andra så det räknades inte. Sen ville jag ha vatten. Så jag frågade av en av volontärerna var jag kunde få tag på vatten. ”We.. have heard… you can’t have water… You are an athelte? You cant drink this. Can you?” Osv. Jag fattade noll men jag fick mitt vatten, och jag har druckit det och jag lever.

Har överlevt både kinaflyg och kinavatten idag. Skriver upp det på mitt CV direkt.

Om jag försöker vara riktigt missnöjd så finns det massor att klaga på. Det finns knappt något vatten på hotellet. Det brukar finnas oändligt med vatten åt idrottarna, och så borde det vara. Det finns ingen butik nära heller. Jag fick inte köttfärs till middag och coach Oscar hade lovat att man får köttfärs varje dag. Det fanns inte färsk ananas på hotellet. Älskar ananas. Rummen luktar rök. Utsikten är åt fel håll. Vi bor på våning nitton så om det börjar brinna så dör vi troligen. Hissen stannar på alla våningar på väg ner. Vi har ett fönster på 2x2m mellan badrummet och sovrummet.

Men ska vi vara positiva så lär det finnas massor av vatten på träningsplanen. Och det fanns pasta och potatis vid middagen så man behövde inte äta ris, och jag var svinhungrig så det var jäkligt gott. Rummen är sjukt stora och sängarna likaså. Utsikten är ok, men den skulle ha varit finare åt andra hållet. Och dör gör man om man hoppar från femte våningen också så det är ingen större skillnad. Hissen är visserligen jobbig men den pratar ändå inte som hongkonghissen gjorde så det är skönt. Så det ska nog gå att leva hur bra som helst här.

Men ananasen kan jag inte riktigt släppa.

Man börjar få lite tävlingskänsla nu också. Eller snart kanske. Här finns ju några andra idrottare. Hittills på hotellet har jag hittat Finland, Sverige, Norge, USA, Jamaica, Storbritannien, Irland, Italien, Bahamas och säkert tusen länder till. Har inte hunnit kolla så noga. Dessutom har vi fått våra ackrediteringskort också, alltid lika spännande att se hur man blir på webcambilderna. I år är jag ljusblå i halva ansiktet. Ser ut som en tolvåring på väg på sitt första skoldisco. Inte illa.

Nåja, nu är jag jäkligt trött och nätet här är inte så bra så får se om jag ens lyckas publicera det här.

God natt från Peking!

Sandra

Låter inte rubriken mera sexig och lockande om man lägger in lite engelska? 

Jag sov gott i natt. Eller nåja. Jag drömde att jag var mitt i någon typ av Beckfilm. Någon hade mördat någon och jag hade stulit information och grejer som jag inte fick ha. Så jag var tvungen att gömma mig. Annars skulle de väl döda mig också. Rullade in mig i ett lakan och la mig brevid en säng. Det var ett uselt gömställe så de hittade mig. Men jag blev inte dödad. Men handlingen blev så komplicerad så jag vaknade. Men jag tillhörde the good guys. Tror jag. Viktig detalj. 

I morse gick vi upp lite tidigare också. Det börjar bli dags att anpassa sig till den tidiga försöksloppen på måndag. Så vi körde ett hyfsat tidigt banpass också. Strax efter klockan tre. Svensk tid. Fyra finsk tid. Nio Kinatid. Men ändå. Det låter bäst i svensk tid. 

Luften var ovanligt andningsbar idag. Över trettio grader och fortfarande fuktigt, men bästa dagen hittills, utan tvekan. Mycket passande då det var hårdaste banpasset hittills också. Hårdaste banpasset av de två jag har gjort här. Nåja, detaljer. Träningen gick bra. Så länge man kyler ner huvudet då och då så går det rätt bra. Sprang till och med en intervall mera än jag hade tänkt idag då jag tyckte att jag återhämtade mig för snabbt för att bara sluta. En mycket positiv sak. 

Sen öppnade sig himlen, lagom till vår nerjogg. Regnet hällde ner. Luften blev mycket fräschare och det var fantastiskt kul att jogga ner. Jag älskar verkligen att springa i regn, det slår allt! Dessutom var regnet rätt varmt så man frös inte trots att man inte hade mera än ett par genomblöta shorts och en genomblöt sport-bh på sig. Helt underbart. Så vi var tvungna att avsluta med att ta lite fina foton i mysvädret. Resultatet finns på instagram. 

I dag har vi också fått avancera i matsalen. Tidigare har vi ätit i ett namnlöst rum för bara oss finländare/norrmän. Sen finns det ett Kinarum där Hongkongianerna äter. Och så finns det Elite Corner. Och gissa vem som fick äta i elithörnet idag! Jajjamän, det var vi det! I elithörnet fanns det typ samma sak som i namnlösa rummet. Eller ja, de hade mörkt ris, torkade persikor, grön gelé och glass. Det har vi inte haft innan. Jag utnyttjade riset och persikorna. Har ju slutat gilla glass (så himla besviken på det) och aldrig diggat grön gelé så de fick jag skippa. 

Ikväll tog jag till och med och fyllde på min tallrik då jag hade ätit upp hälften. Det fanns nämligen lite otorr smaklös mat (fisk) som var sjukt lättäten så då var det bara att lassa in! 

Vi körde ett eftermiddagspass i kväll också. Så långsamt vi kunde. Det gick för snabbt. Luften var bättre än på länge och benen likaså, så då fick de gå av sig själva. Hade sån överloppsenergi efteråt att jag körde både häckgång utan häckar, rörlighet, bålstyrka, vader och lite armhävningar. Bra med lite överkroppsstyrka då man ska trängas i starten på måndag. Dagens armhävningar kan ha en avgörande betydelse. Man vet aldrig. 

Jag kan ingen finska längre. Den har verkligen blivit usel. Varje gång någon frågar något av mig så måste de upprepa sig. För om jag inte är beredd så hänger jag aldrig med. Om jag är beredd och de talar tydligt så går det desto bättre. Men det märks verkligen att jag har hört alldeles för lite finska de senaste åren. Dags för mig att börja youtuba finska muminklipp igen! 

Tror hela tiden att Kineserna pratar finska också. Kinesiska och finska låter ungefär likadant. Eller det kanske mera är det att jag är nästan lika kass på båda språken.

Nu borde jag börja packa, men ska skjuta upp det någon timme till. Kläderna är blöta ännu och jag tycker att packning är rätt sugigt om jag ska vara helt ärlig!

Men i morgon blir det tidig morgonlänk och frukost och sen åker vi i väg till Pekinglandet. Håll alla era tummar för att planet hålls i luften. (Och ja, jag ska leta fram någon kurs för flygrädda i höst så jag får någon ordning på mig själv)

Tack för allt Hong Kong, trevligt att träffas men ännu trevligare att sluta träffas. Nu är jag sjukt taggad på Peking!

Och ännu en gång, tack för era kommentarer, blir ju så himla glad! Ni är bäst!

Sandra

Jag sover gott på nätterna nu. Då jag väl har somnat. Det tar sin tid, men det kan jag leva med. Frukosten var ovanligt lugn idag också, för hälften av gänget har åkt till Peking. Jag hörde att David som åkte i morse hade lämnat en låda salmiak utanför vår dörr. Som jag dreglat efter den lådan!! Men jag har inte sett skymten av den idag så städerskorna är väl mätta och belåtna. Perkele. 

Idag har det varit ytterligare någon grad varmare, men luften har känts bättre. Konstaterade att det gick bra att andas på dagens pass. Men lik förbannat var det svårt att tänka på annat än kallt vatten de sista kilometrarna. Jag fattar inte hur man kan svettas så här brutalt mycket. Skulle vara intressant, och skrämmande, att kolla sin vikt innan och efter ett pass. Idag efter passet la jag huvudet i duschen och satte på det kallaste vatten som gick att få. Det kändes svinskönt, som att få is i huvudet. Men då jag kände med händerna så var vattnet nästan ljummet. Så där är det då man blir varm i huvudet.

Idag fanns det pasta carbonara i matsalen. Dog glädjedöden. Att få äta en måltid utan ris, helt underbart!!! Aldrig har jag blivit så glad över att se pasta.

Med bara ett pass på schemat blev det en lugn eftermiddag, trodde vi. Vi bestämde oss för att tvätta lite kläder för att ha något att göra. Det gick så där. Eller det gick ganska bra faktiskt. Andra gången åtminstone. Första maskinsvinet funkade inte. Då kläderna var färdigtvättade kändes de ganska torra. Så vi betämde oss för att bara tumla dem 10min. Efter 10min var de våtare än innan, så vi körde 10 min till. Det märktes ingen skillnad då heller. Så vi tog ut handdukarna och körde resten 10 min till. Ingen större skillnad. Tänkte att saaakeli, nu vill vi ha torra kläder och körde dem 20 min till. Sen gav vi upp och la dem på tork på rummet. Men tvättrummet ligger 50m bort och vi gick dit fem gånger så 500m vardagsmotion fick vi ihop (ni som nu tänker att ”va, 5x50m blir väl 250m”, ni är dumma). För som uthållighetslöpare är vardagsmotionen det allra viktigaste. Eller hur det nu var. 

Sen gick vi och handlade till ”den där butiken längre bort”. Knappt 100m längre bort än ”den vanliga butiken”. Ganska spännande ändå att gå och kolla på alla märkliga saker de har i hyllorna. Bönglasspinnarna till exempel. Det fanns både gröna och röda. Eller påsen med torkade blommor. När äter man torkade blommor? Och en himla massa annat spännande. Min matlust blir lite lidande då jag har varit ute i värmen så jag käkar konstant här. Och då jag går in i en butik så köper jag allt som jag kan tänka mig att äta just då. Lite osäker på hur den lilla fluffiga kakan med mjölksmak hamnade i min korg. Jag gillar ju varken mjölk eller torra saker. Så det kan gå. 

Orkade också släpa fram kameran och ta ett par bilder av ett par höga hus och någon enstaka selfie. Måste ha något annat än svettbilder till instagram. 

Sen har jag fixat nya passfoton idag också. Tror att jag hade fått en mera kvalitativ bild med frontkameran på min telefon än den jag fick i fotoaffären. Lägg till att fotografen inte kunde hålla sig för skratt då hon såg min bild. Vet helt ärligt talat inte vad hon skrattade åt. Ingen är snygg på passfoton? Väl? (Eller nåja, på mitt förra passfoto såg jag ut som en barbie, det var snyggt). Borde ha begärt skadestånd eller nåt. Tur att det bara tog drygt en halvtimme att framkalla bilderna. 

Sen åkte vi vilse med en taxichaffis som inte kunde engelska. 

Sen hittade vi rätt. 

Sen märkte jag att mat är godare om man inte kommer direkt från träning. 

Sen åt vi tårta för att vår kisapappi fyller år. 

Nu funderar jag på vart hela den här eftermiddagen har tagit vägen. Hade ju tänkt kolla typ tre filmer. Jag har kollat noll. 

Börjar längta till Peking nu. Har liksom sett Hong Kong Sports Institute nu. Och så är Oscar och Michel i Peking. Blir kul att träffa dem, åtminstone för mig. 

I övrigt vet jag inte om jag har så mycket att säga. Mina blogginlägg är redan förvånansvärt långa med tanke på att det enda som händer här är att det är varmt. Idag har det hänt att jag har druckit vatten också. Sjuka mängder vatten. Då jag har varit på läger i Portugal på vårarna så har jag ansträngt mig med att dricka vatten, men här dricker jag lika mycket på en dag som jag gör på en vecka där. Åtminstone väldigt nära. 

Det om det. 

Borde kanske bli bättre på att avsluta mina inlägg. Vet inte riktigt hur man gör. Men orkar inte lära mig det nu heller.

Hejdå. 

Sandra

I dag har det varit varmaste dagen hittills. Solen stekte som aldrig förr. MEN luftfuktigheten var lite lite lägre så i skuggan kunde man till och med andas. Så himla nice.

Mindre nice att det inte fanns speciellt mycket skugga alls på idrottsplanen och att det var dags för lägrets första banpass. Men man kan ju inte få allt. Träningen gick över förväntan. Att ha en vattenflaska med kallt vatten och ett varmt huvud att hälla vattnet på är effektivt. Värsta kicken.

Varmt och vidrigt blev det ändå. Det är lite så det funkar här. Och lite stör det mig att jag inte kan beskriva hur luftfuktigheten känns. Vill ju inte att folk ska tro att jag är en mes som inte tål värme. Jag är ju för fasiken född i bastulandet. Men det här är inte värme. Det här är galet. Men ja, det funkar ändå bättre än man tror. Jag lever ju och mår bra. Och springer fort. Så jag ska inte klaga! 

Har gjort en intervju idag också. Direkt efter träningen. Kände mig väldigt fräsch då jag var genomblöt av svett och vatten och var tvungen att dra på mig svettkonferenspikén (som kommer alltså att lukta mums på den riktigt presskonferensen i helgen) och sätta mig på en stol och se glad ut. Sen gick jag barfota på tartanen. Gå inte barfota på tartan då det är 33 grader och sol. Just saying. Sen sa den tyska kameramannen att jag borde ta av mig solbrillorna because he can’t see my eyes. Jag försökte kontra med ett that’s my plan, på dålig engelska men jag förlorade. Så jag fick sitta där, knallröd och med vita ringar runt ögonen. Som den naturliga skönhet jag är. Nåja. Det gick bra ändå. Om det var viktigt för mig att se svinbra ut så hade jag inte börjat med hinderlöpning. 

Maten har varit spännande i dag. Till lunch åt jag de torraste kobiffar jag någonsin ätit i hela mitt liv. Till middag åt jag den torraste lax som existerar i hela Kinalandet. Tur att jag har druckit femtusen liter saltvatten då! Alltså jag har inte fått kallsupar i döda havet, för döda havet ligger inte här. Jag lägger bara havssalt i min vattenflaska för att inte dö saltbristdöden. 

Annars då? Vad vi gör på fritiden? Cirka inget. Slöar på internet. Missbrukar twitter. Sitter och pratar om att vi borde göra något. Spelar kort någon enstaka gång. Överväger att se på film, men orkar aldrig. Men ändå är det inte tråkigt. Hemma är det alltid tråkigt att inte göra något. Här är det mest skönt att inte göra något. Helgalet. 

Jag har stulit en sked och en kniv från matsalen. Kände mig svinhäftig. Jag som alltid var så mesig och lydig som barn. Känns som värsta revolten. Men jag ska inte ta hem besticken. Jag vill bara kunna äta gröt på rummet och breda mjukosten på knäckebröden. Bad_göörl_89_knifethief@hotmail.com.

Jag sov svinigt bra i natt. Vaknade inte ens då Camilla gick på frukost. Det var galet. Snart är jag så anpassad till allt här att jag förvandlas till en Kines. Spännande. 

Fascinerades av Kinayogan idag också. Favoriten var en kvinna som låg i en sån position att jag var övertygad om att hon skulle föda när som helst. Tyvärr kändes det oartigt att stanna och stirra så jag vet inte riktigt hur det gick. 

I övrigt är jag pinsam på instagram. Har bara svinigt fula bilder och försöker rädda upp det med texter som jag själv tycker att är jätteroliga. Men jag är ju slut i huvudet här. Min humor och min stavning är inget att hänga i julgranen. MEN, jag gör mitt bästa. 

Snart ska jag iväg på massage. Det blir skönt. Vår massör är så bra att jag inte ens saknar mina naprapater (nånej, förlåt Sverre och Martin, jag saknar er alltid då jag är borta från Sverigelandet mera än en vecka). Men han är bra. Han hittar alltid den perfekta balansen mellan ont och behagligt. Eller åtminstone nästan alltid. Och så är han kreativ. Ligger mest och är fascinerad på hans bänk. Och efteråt känns det som att man nyss har lärt sig andas igen. 

Jag har blivit brun. Nåja, röd. Men typ brunaktig i alla fall. Sport-bh-brännan är så tydlig att den troligen kommer att vara kvar för alltid. Ingen skulle reagera om jag gick ut naken nu. Eller någon kanske skulle tänka att ”den där vita outfiten är kanske lite väl genomskinlig”. Men inte mera än så. Så tydlig är min bränna. Eller nä. Det är den inte. Men den skulle kunna vara. 

Känns som att det är dags att sluta skriva nu. För allas bästa!

Tack för era positiva kommentarer, kul att ni orkar läsa! 

Sandra

I morse vaknade jag utan huvudvärk. Min speciallbyggda by myself-kudde var amazing. Fy vad jag är cool som fick in så där mycket engelska i en och samma mening. Nåja, jag sov dåligt i natt i stället. Men det kan jag leva med. De första dagarna gick ju nästan för bra. 

I dag har vi haft sol för första gången. Vädret under första passet var alltså 31 grader, sol och en luftfuktighet på 89%. Man längtar lite efter vintern då. Till och med snömodd är behagligare. Men det funkar ändå helt ok. Svettig blir man och pulsen är ju lite högre än normalt men det går. Man blir dock rätt seg och inte så taggad på tävling. Men det kommer att bli intressant att tävla sedan. Det är ju inte så många som är van vid det här vädret. För det är väldigt mycket tyngre att vistas i den här luftfuktigheten än i ”vanlig” värme. Tror inte att det blir några toppresultat för någon, men oj vad folk kommer att kämpa. Inklusive jag. Inte ens taktiklopp lär bli lätt för någon. Men det gör ju bara tävlingarna mer intressanta. Och jag är väldigt glad att jag inte håller på med marathon eller 50km gång. 

Som idrottare får man inte klaga på media. För media är viktigt för idrottarna och idrottarna är viktiga för media. Men ändå är jag trött på att hälften av det man twittrar hamnar i en tidningsartikel. Det roligaste med twitter är att vara ironisk. Så det blir lite märkligt då det skrivs seriösa tidningsartiklar utgående från mina skämttweets. Och kommentarerna under brukar inte vara så snälla heller. Men visst, det är jag som väljer att vara synlig, så då får jag väl acceptera läget. Men det betyder inte att jag måste gilla det. 

Nåväl, det om det.

I Kina gillar man yoga. Eller något yogaaktigt i alla fall. På mitt förmiddagspass idag mötter jag hur många yogande personer som helst. Och det är inte den här svenska hälsomodeyogan eller den kvinlliga instragramyogan eller något sånt. Det här känns mer äkta. De gör de inte för att visa upp sig eller för att de borde göra det (nej, jag menar inte att alla som yogar gör det för att visa upp sig, yoga är säkert jättebra, jag är bara usel på det, jag menar bara att yoga syns väldigt mycket på instagram). De gör det för att, ja, svårt att säga, men jag antar att de gillar det. Yogan i sig ser ut som en blandning av såna där barnsånger med rörelser till och rörelserna som uppstår om man spelar discomusik på ett pensionärshem och simskolans torrsimsövningar. Graciöst? Nä. Vackert? Nä. Trevligt? Väldigt mycket! Min favoritövning är då de går och klappar långsamt i händerna som om de applåderade åt sig själv. Man borde applådera åt sig själv mer ofta!

Jag tappar bort verkligheten här. Det är lite som på träningsläger men ännu längre bort. Jag glömmer att verkligheten existerar. Det finns bara det här. Vakna, äta, konstatera att det är varmt, träna, äta, duscha, äta, vila, äta, träna, äta, duscha, äta, chilla, äta, sova. Det är allt. Allt som sker utanför Hong Kong Sports Institute sker inte på riktigt. Det är lite skrämmande. Det slog mig nyss att jag inte har hört av mig till mamma sen vi kom hit. Och jag hör av mig till mamma väldigt ofta. Nä, allting är bara konstigt. Men på något vis skönt också. Man har bara stängt av allting. Man går liksom på autopilot. Och man får inte tråkigt heller trots att man typ inte gör något. Märkligt. Och sen då man kommer hem så brukar vardagens kännas som ja.. väldigt mycket bara. Det tar några dagar innan man fattar hur ett normalt liv egentligen ser ut. 

Jag kan inte beskriva det bättre än så. Det är bara konstigt! 

Så att så. Men nu händer det något för första gången sedan vi kom hit. Lagsamling! Helvilt!

Återkommer imorgon.

Shangdrang

Skulle kunna heta så på kinesiska.

Vaknade med huvudvärk i morse. Insåg att det var kuddjävelns fel. Kuddarna är rätt hårda och väldigt höga. Hakan är typ nere vid navel då man ligger normalt. Lite obekvämt. Har lekt Ernst och byggt en egen kudde av ett täcke nu. Nästa morgon kommer att jag vakna med ett leende på läpparna och troligen lika snyggt sminkad som tjejerna i romatiska komedier. 

Sprang första intervallpasset här i morse. Långa intervaller. Vädret var det värsta tänkbara. Det vanliga mulna vädret och 30 grader. Men det var strax innan åskan, så luften var riktigt hemsk. Och för att göra det lite roligare så blåste det idag också. 3+3+2km sprang jag. Eller försökte. Första intervallen gick lätt och lite för snabbt. Andra gick också för snabbt men inte lika lätt. Och pauserna var vidriga. Direkt man stannade så slog värmen emot. I andra pausen var jag ganska yr i huvudet redan. Sista intervallen avbröt jag efter 1,5km. Kände att jag bara förlorat på att tvinga mig att springa 500m till. Har nog aldrig varit så där nöjd över att avbryta ett pass. Men med tanke på att jag började de första dagarna här lite för hårt och energiintaget kanske har varit lite för dåligt så var det nog det enda rätta att göra. Pulsen var brutalt hög också. Ännu fem minuter efter avklarad nerjogg låg den på kring 140. Inte konstigt allt med tanke på omständigheterna, men nu blir det riktigt lätt imorgon så kroppen säkert hinner återhämta sig.

Åt och duschade och åt och sov och åt innan jag var redo för ett kort lätt pass igen. Då hade åskovädret dragit över och man kunde andas lite bättre i det fortsättningsvis gråa och trettiogradiga vädret.

Min klocka är brutalt (sorry, brutalt är mitt favoritord just nu) smart också. Jag blev sjukt imponerad av den idag. Cirka 200m in i vårt distanspass pep den till och sa ”GPS saknas”. Det har hänt någon enstaka gång i någon tunnel men då har den hittat sina satelliter direkt jag har kommit ut. Men idag var det ingen tunnel. Och det var först då vi hade sprungit 1,4km (sprang alltså med Camilla, och litade på hennes klocka istället) som ”GPS hittad”-pipet hördes. Det märkliga var då att istället för att visa att jag sprungit 200m eller 1,4km som var det mest logiska, så visade den att jag hade sprungit 1,95km. Men trots att satelliterna var med igen och den visade tempo, så blev sträckan inte längre. Den stannade på 1,95km. MEN sen då vi sprungit 1,95km på riktigt (enligt Camillas klocka alltså) så började sträckan rulla igen. Jag är sjukt fascinerad över att den kunde visa så fel och sen reda ut det så snyggt. Mycket nöjd med det! Må hända att den påstod att första km gick på 7 min och andra på 3, men snittet blev ju fint! Om ni tycker att att min fascination är konstig och att jag är nördig så kan ni låta bli att läsa det här stycket ifall ni får för er att läsa igenom mitt blogginlägg igen.

Man är kroniskt blöt här. Man svettas som en gris direkt man kommer ut. Lägg till att luften är så fuktig här att man blir blötare än då man står i vår dusch hemma i Finland (lite klent tryck i den). Man märker inte ens då det regnar här för regnet är så varmt och kroppen så blöt från förr. Jag hoppas att russinfingrareffekten inte fungerar på hela kroppen. I så fall kommer jag att vara väldigt skrynklig då jag kommer hem.

Men jag gillar att vara svettig. Det är lite ovant och lite häftigt. Och lite jobbigt. Typ idag då jag stod ute och körde rörlighet efter passet. ”AAAHHHH EN ÄCKLIG KINESISK INSEKT PÅ MIN RYGG!!! Åh, det var bara svetten som rann lite… AAAH, NU ÄR INSEKTEN PÅ ARMEN… just det ja, bara svett…” Stora problem jag har. Finns det förresten någon som gillar insekter? Som tänker att ”yey, nu blir det sommar, äntligen får vi se insekter igen”? Det kan ju inte finnas. Inte ens fast man är superduperdjurvän. Om någon gillar insekter på riktigt så ska ni inte kommentera mitt inlägg för jag kommer att tycka att ni är konstiga och ha svårt att acceptera era åsikter. Även detta ett stycke att skippa då ni repeatläser min blogg.

I övrigt gjorde jag mitt livs bästa fällknivar idag. Jag lär mig. Jag har alltid varit usel på att träna bål, men börjar äntligen få lite regelbundenhet i det. Det är rätt kul faktiskt. Jag har lärt mig att man blir starkare i magen om man tränar den. Poäng till mig.

Och jag behöver alla poäng man kan få. Speciellt intelligenspoäng. Min IQ och räkneförmåga sjönk dramatiskt under förmiddagens intervaller. Konstaterade att 1min och 46s + 1min och 46s blir 4min och 20s. Konstaterade även att 10,5 +3 = 14. Svårt att tro att jag har fått högsta betyg i matte i studentskrivningarna en gång i tiden (skryt skryt skryt (jaja, det var kortmatte, men det är oväsentligt)).

Vår hiss pratar. Då den stränger dörrarna säger den ching chang, ching chong chang. Det betyder att den stänger dörrarna. Osäker på stavningen.

Idag har jag ätit potatismos. Jag gillar inte ens potatis. Men jag är så vansinnigt trött på riset efter två dagar. Hemma äter jag alltid ris. Men sverigeris är godare än kinaris. I fall ni undrade alltså. Annars kan ni skippa det här stycket andra varvet också.

Nu har jag bråttom till min skypedejt så nu orkar jag inte korrekturläsa. Säg till om ni hittar särskrivningar! 

Sandra

Ps. En fin bild från hur man ser ut då man har dött sina långa intervaller kan man se på instagram. Den röda färgen började lägga sig då jag tog bilden så jag la på ett rödfilter. santero_e89 tror jag att jag heter på instagram. Annars får ni se någon annans fina selfies.

Har för mig att jag var nöjd över min lyckade dygnsrytmsförändring i slutet av mitt förra inlägg. Direkt efter att jag hade publicerat det så somnade jag och sov en timme tills det knackade på dörren. Nej nej, ingen jetlag här inte…

Skippade förmiddagens pass. Fick inte ens dåligt samvete. Kan inte minnas när jag senast skippat ett pass, och framför allt inte när jag senast skippat ett pass utan att känna mig som en dålig människa. Kombinationen av åskovädret och tröttheten var vettiga orsaker idag. Det är nog bättre att ta det för lungt än att köra på för hårt de första dagarna. Och lugnt har jag definitivt inte tagit det. 

Sprang ett längre pass på eftermiddan istället. Tycker att det är helt fantastiskt att springa här. De senaste sju mästerskapen jag har varit på har det varit väldigt dåliga ställen att springa på. Det är bara i Berlin 2009 som det var bättre, då vi bodde bredvid en gigantisk park. 

Jag förstår inte var alla Hong Kong-människor finns. Här finns väldigt många, väldigt höga hus som borde rymma väldigt, väldigt många människor. Men nere på gatorna är det nästan tomt. Och på strandpromenaden ännu mera tomt. Rätt skönt faktiskt. 

Börjar inse att Stockholm inte är världens bästa löpstad. Eller inte mina rundor i alla fall. Visst är det kul att se lite folk ibland, men i slutändan är löpning så mycket mera givande då man inte behöver fokusera på hur man ska ta sig fram och bli irriterad på folk och man slipper att tänka på någonting alls. Nåväl, omväxling förnöjer!

Vädret på dagens pass var lite mera behagligt. Solen har jag ännu inte sett men temperaturen på kring 30 grader och luftfuktigheten gör nog sitt. Men det kom en liten vindpust under den fjortonde kilometern som nästan kändes sval. Det var mäktigt. 

I morgon är det dags för det första hårdare passet här. Är lite orolig att jag ska ta i för mycket i värmen. Har ju sprungit lite för snabbt de två första passen redan. Så imorgon lyssnar jag mer på känslan än på träningsprogrammet. 

I övrigt gillar jag den här utmaningen här. Allting med träning, mat, vätskeintag, vila och sömn. Allting är lite annorlunda än hemma och det är givande att försöka få ihop allting på allra bästa sätt. Jag glömmer ibland hur mycket man verkligen kan göra om man försöker! 

Maten här är inte den allra bästa. Igår kändes den ännu ok, men det är samma mat hela tiden och redan idag har jag tröttnat. Så himla glad att jag har med mig så brutalt mycket käk hemifrån. Och att det finns matbutiker även i det här landet. 

Tiden är en liten utmaning också. Det finns ju inte jättemycket att göra, och man vill inte riktigt turista i den här värmen (Holymoly, jag skrev ”turista”. Nu kommer alla bittra soffidrottare att bli hysteriska då jag skriver om att åka hit och turista. Jag borde ha stannat hemma på nån minitävling där jag passar bäst). Så ja, man gör typ inget. Är för lat för att läsa och för lat för att rita, men tillräckligt olat för att spamma sönder hela twitter med mina märkliga tankar.

Det om det. 

Det har alltså hänt noll saker som är värt att skriva om idag, vilket ni kanske märkte i det här inlägget. Men lik förbannat ska jag envisas med att skriva så himla långt. Sjukt märklig är jag! 

Tack och god natt!

Sandra

Ps. Då jag förflyttat mig till Peking så kommer jag bara att ha tillgång till bloggen i min telefon, så då blir det lite kortare inlägg. Om det blir några inlägg alls. Har glömt bort mitt lösenord så risken finns att jag inte kan skriva alls. Men det är ett senare problem. Min bloggattack fortsätter fram till torsdag i alla fall! 

Jag vaknade 06.12 imorse av att jag hade en ordentlig huvudvärk. Gissade på en kombination av obekväm kudde, vätskebrist och så den där 90 minuters massagen jag hade avslutat dagen med. 

Sen insåg jag att det nog inte alls var huvudvärken som hade väckt mig. 

Det var vädret. 

Då jag var i Sydafrika på läger för ett antal år sedan så minns jag att det var åska nästan varje kväll. Men nästan alltid på avstånd. Man kunde stå ute och beundra blixtarna på håll utan att vara rädd för att få en i huvudet. Det var väldigt mäktigt. Men det var ingenting jämfört med det här. 

Först trodde jag att blinkningarna var brandvarnaren. Ni vet, brandvarnare blinkar ju typ var tionde sekund eller något. Sen insåg jag att ljuset kom utifrån. Blixtarna lyste upp hela rummet trots att gardinerna var fördragna. 

Och så åskan. Jag har alltid tänkt att åska mullrar. Kanske brakar och dundrar lite ibland också. Men inte smäller. Men den här åskan smällde. Jag låg och lyssnade. Tyckte att det var lite mysigt. Väder fascinerar mig. Jag tycker att det är häftigt med väder. 

Sen smällde det till rejält. Väggarna vibrerade och pulsen steg. Jag blev verkligen skrämd. Och plötsligt började jag tänka på krigsfilmer. Ljudet förde mig tillbaka till högstadiet och historelektionerna (få saker jag har avskytt så mycket under mina skolår som högstadiets historietimmar). Jag var mitt in i en av de svartvita filmerna. Fast med bättre ljudeffekter. 

Och jag kom på mig själv med att vara lite nervös inför nästa smäll. 

Trots att jag är rädd för det mesta här i världen så har jag aldrig varit rädd för åska. Snarare tvärtom. Jag har varit lite dum och stuckit ut och sprungit flera gånger trots att åskan har varit väldigt nära. 

Men plötsligt förstod jag varför folk är rädd för åska. Och jag hoppades verkligen att ingen i vårt team har det problemet. För i så fall är den här morgonen inte så trevlig. 

Det har hållit på i två och en halv timme nu. Får se om det blir något distanspass på förmiddagen eller om jag får skippa det. Löpbandet är inget alternativ. Och att springa slalom mellan blixtarna känns väl lite onödigt riskabelt. 

Men det gör inget. Med nio dagar kvar till VM så är dagens förmiddagsdistans ganska obetydlig. Men det skulle vara skönt att komma ut. Blir en lite lång dag annars!

Och jag hoppas innerligt att vädret är bättre på fredag. För om jag ska flyga inrikesflyg i Kina i åskoväder så… nä. Jag kommer inte att göra det. Cyklar hellre. 

Återkommer.

Sandra

Ps. Sov gott från 22.30 till 06.12 i alla fall. Gick upp 07.30 då jag tröttnade på åskan. Men en mycket godkänd första natt. Jetlag, vad är det?