För det första, jag har inte korrekturläst mitt inlägg så ni får leva med stavfel och ofullständiga meningar. Är för trött för att göra något åt det nu. För det andra, tack igen för alla fina kommentarer. För det tredje, här kommer själva inlägget:
Imorse gick vi upp lite före jag kände att jag hade sovit klart och sprang en stund innan frukost. Vädret var lika varmt som alla andra tider på dygnet men kroppen lite mera trögstartad. Men det gick fint. Dessutom var det rekordmycket yogande hongkongianer ute och yogade. De klappade sig på magen, de klappade händer medan de gick, de klappade sig på rumpan och på låren och de klappade sig i armhålan. Osäker på varför, men det gjorde mig glad i alla fall.
Frukosten var ovanligt bra i dag. Tyvärr är ju jag en lite ovanlig människa som inte är så förtjust i frukost och jag tycker ovanligt lite om frukost om jag sprungit innan. Min mage gillar inte det. Men med fräscha blåbär och körsbär och en spännande liten våffelbit så gick det bra ändå!
Sen åkte vi i väg till Peking. Det gick hyfsat smidigt. Men jisses vad mycket golv det finns i Kinalandet. Både i Hongkong och i Peking. Stora tomma golvytor överallt. Och så påstås det att det är överbefolkat här. Märkligt.
Min telefon dog strax innan jag skulle gå på planet. Jag hatade den. Jag älskar att hata apple bara för att jäklas med de som älskar apple. Jag flippade ur fullkomligt och han beklaga mig åt typ fem personer innan jag lärde mig hur man startade om den. Och sen funkade den utmärkt igen. Mitt tålamod är fascinerande ickeexisterande.
Jag blev kompis med en kille på flyget. Jag fick hans visitkort och han bad mig ringa i fall jag hade tid att go out i något skede här i Peking. Fick hans fax också. Jag vet fortfarande inte vad fax är. Existerar det faktiskt? Har aldrig sett en faxmaskin. Heter det faxmaskin? Killen jobbade som finansnånting. Han såg viktig ut. Och så hette han Peruski i efternamn. Det var cirka det sista jag hade gissat att han hette. Han var varken ryss eller kines. Han var britt eller amerikan. Minns inte. Kommer nog inte att ringa.
Framme i Peking gick allt också smidigt. Jag fick min väska först. Eller alltså först av Finländarna. Efter Tero Pitkämäki, men han hade en annan väska än oss andra så det räknades inte. Sen ville jag ha vatten. Så jag frågade av en av volontärerna var jag kunde få tag på vatten. We.. have heard
you cant have water
You are an athelte? You cant drink this. Can you? Osv. Jag fattade noll men jag fick mitt vatten, och jag har druckit det och jag lever.
Har överlevt både kinaflyg och kinavatten idag. Skriver upp det på mitt CV direkt.
Om jag försöker vara riktigt missnöjd så finns det massor att klaga på. Det finns knappt något vatten på hotellet. Det brukar finnas oändligt med vatten åt idrottarna, och så borde det vara. Det finns ingen butik nära heller. Jag fick inte köttfärs till middag och coach Oscar hade lovat att man får köttfärs varje dag. Det fanns inte färsk ananas på hotellet. Älskar ananas. Rummen luktar rök. Utsikten är åt fel håll. Vi bor på våning nitton så om det börjar brinna så dör vi troligen. Hissen stannar på alla våningar på väg ner. Vi har ett fönster på 2x2m mellan badrummet och sovrummet.
Men ska vi vara positiva så lär det finnas massor av vatten på träningsplanen. Och det fanns pasta och potatis vid middagen så man behövde inte äta ris, och jag var svinhungrig så det var jäkligt gott. Rummen är sjukt stora och sängarna likaså. Utsikten är ok, men den skulle ha varit finare åt andra hållet. Och dör gör man om man hoppar från femte våningen också så det är ingen större skillnad. Hissen är visserligen jobbig men den pratar ändå inte som hongkonghissen gjorde så det är skönt. Så det ska nog gå att leva hur bra som helst här.
Men ananasen kan jag inte riktigt släppa.
Man börjar få lite tävlingskänsla nu också. Eller snart kanske. Här finns ju några andra idrottare. Hittills på hotellet har jag hittat Finland, Sverige, Norge, USA, Jamaica, Storbritannien, Irland, Italien, Bahamas och säkert tusen länder till. Har inte hunnit kolla så noga. Dessutom har vi fått våra ackrediteringskort också, alltid lika spännande att se hur man blir på webcambilderna. I år är jag ljusblå i halva ansiktet. Ser ut som en tolvåring på väg på sitt första skoldisco. Inte illa.
Nåja, nu är jag jäkligt trött och nätet här är inte så bra så får se om jag ens lyckas publicera det här.
God natt från Peking!
Sandra
Antal kommentarer: 1
Johan Renström
Haha, sitter och läser på muminsvenska efter Sirpas kommentar:D Förresten, blev det något fax till den där Per Ruskig?