#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 4. Läget just nu.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 4. Läget just nu.


Jaha, det här var ju inte helt okej av mig. Minst ett inlägg i månaden var planen. Men det har hänt så himla mycket sen jag skrev senast. Skolan har börjat och träningen har börjat flyta på och jag har helt enkelt varit tvungen att lägga bloggen åt sidan för att få ihop alla måsten.

Så nu tänkte jag helt enkelt ta och uppdatera hur läget är just nu.

Läget är bra.

Frågor på det?

Nåja, ni kan få den långa versionen.

Min fot har blivit uppvisad åt tre ortopeder och jag har fint stöd från både sjukgymnast och naprapater som hjälper mig med behandlingar och rehab. Och det i kombination med mina inläggssulor har gjort susen. Så på ett par månader har jag gått från nästan ingen löpning till normal löpträning. Min träning består av en blandning av utomhuslöpning, alter g löpning och crosstrainer, och det går utmärkt. Jag har ingen brådska över att 100% av konditionsträningen ska vara löpning, det mesta är redan löpning, och kroppen mår bara fint av variation.

Det är underbart att få springa utomhus igen och jag älskar verkligen att vara ute på hösten. Jag har också sprungit några banpass och kommit igång med hinderträningen för flera veckor sen. På Alter G ligger jag på 83-90% av kroppsvikt och kan springa snabbare distanspass, men kvalitetslöpningen kör jag ute. Crosstrainer kör jag då jag känner mig sliten och däremellan är det styrka, rehab och rörlighet. Det känns som jag har en bra balans i träningen nu. Vet inte om jag någonsin har haft så här bra höstträning!

Jag är i skolan då jag hinner, vilket inte är så mycket, men vi har inte så mycket närvarokrav under hösten utan det mesta går att jobba med hemma vilket passar mig utmärkt. Våren blir svårare, men den utmaningen tar jag senare.

Om några veckor åker jag på ett kortare läger till Teneriffa för att få lite avbrott i vardagen, se solen och kunna köra några bra hinder- och banpass. Sen blir det ett par Portugalläger under våren.

Jag känner mig väldigt nöjd med min träning just nu. Jag behöver inte vara i tävlingsform före om 7-8 månader, så jag har tid på mig att ta kloka beslut i träningen istället för att stressa. Jag är otroligt tacksam över att jag kan springa normalt igen och jag tänker inte ta några risker med att köra för tufft nu. Jag lyssnar på kroppen och tar en dag i taget. Men givetvis längtar jag efter de hårda spikskopassen!

Hösten har ändå varit tung, och så är det ju alltid då man kommer tillbaka till träning efter uppehåll. Och i kombination med skolan så har det verkligen blivit 100% fokus på återhämtning när det har funnits tid över. Men jag har i alla falla hunnit med ett par Finlandsbesök och fått kvalitetstid med mina syskonbarn (och ja, mina syskon och mina föräldrar också såklart)! Alltid skönt med lite avbrott.

Nu har jag två utmaningar framför mig. Den ena är att överleva höstmörkret (jäklar vad mörkt det är ute nu!), vintern och hala vägar. Min strategi är träningsläger, julmys, löpband och inomhushall vid behov. Känns överkomligt ändå.

Den andra utmaningen är ekonomin. Det är den eviga utmaningen som idrottare. Om ni vill hjälpa mig på vägen så kan ni klicka er in här: sponsor.me/SandraEriksson. Jag har redan fått mycket stöd vilket jag är otroligt glad och tacksam över. Så den delen ska nog också lösa sig!

Så nu är det bara att köra vidare! 260 kvar till Tokyo.

Sandra

Ps. Använd reflex!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 3. London 2012.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 3. London 2012.


Vi börjar ändå med 2008. För att 2008 var första gången hinder var en OS-gren för damer. Herrarna har tävlat på hinder på OS sedan 1900, men damerna fick vara med först 108 år senare. Helt galet egentligen.

2008 var jag nitton år. En junior som inte ännu deltagit i några mästerskap på seniornivå. Jag hade inga tankar på några andra mästerskap än u20-VM den sommaren. Jag visste knappt om att det var OS-år. Då säsongen började hade jag ett pers på 10.24. Efter u20-VM hade jag ett pers på 10.00. Då var det någon som berättade åt mig att OS-kvalgränsen på hinder var 9.55. Jag kände dock aldrig något behov av att jaga den. OS i Peking var för stort och skrämmande. Jag var inte redo ännu. Jag gjorde min mästerskapsdebut på VM 2009 istället.

2012 var en annan sak. Redan som fjortonåring hade jag bestämt mig för att jag skulle vinna OS i London 2012. Man vet inte mycket om livet som fjortonåring, jag kan sakna det. Men det var inte bara OS-år. Det var också EM-år. Och inte vilket EM som helst, utan ett hemma-EM i Helsingfors.

Jag hade varit skadad under våren och kom inte i toppskick till EM. Men jag lyckades ta mig som sista löpare till finalen. Finalen gick en vecka innan OS-kvalperioden tog slut. Kvalgränsen låg på 9.48,00. Jag kom i mål på 9.48,19. Väldigt besviken.

De lovade dock att fixa en kvalmöjlighet till åt mig och la in ett hinder på en tävling som gick sista kvaldagen. De frågade om de skulle fixa internationella (eller nationella) farthållare åt mig, men jag tackade nej (vilket det blev en aning missvisande tidningsrubriker av). Jag hade sprungit solo många gånger. Det enda jag behövde var ett par löpare till (bara för att det skulle kännas som en tävling) och coachen på plats som ropade varvtider. Och så blev det. ’

Vi åkte bil i typ fyra timmar till tävlingen (samma dag som jag skulle springa) och jag gav mig aldrig möjligheten att ens tänka på att misslyckas. Jag var nervös men väldigt väldigt självsäker. Jag minns absolut ingenting av det loppet men jag sprang i mål på det nya perset 9.43 och var plötsligt OS-klar (se bild i föregående inlägg).

Jag hade nog inte riktigt fattat hur stort OS är. Hade bara tänkt att det är precis som VM. Men jag började inse att det var lite annorlunda. Det var väldigt mycket media som ringde mig efter att jag hade blivit uttagen, det var en massa regler, det var en gigantisk låda med Finlandkläder, det var presskonferens redan innan vi åkte och allt var bara väldigt nytt och ovant. Jag minns att då vi klev av bussen i OS-byn så blev vi filmade. Ingen brukar ju filma då man går av bussen. Men så gjorde man på OS.

Allt var ganska överväldigande. En by full av bara idrottare. Världens största matsal. Allt man behövde fanns i byn. Jag hade svårt att ta in allting tror jag. Jag var ganska otrygg med mina finska språkkunskaper så jag höll mig mest för mig själv och fick inte så mycket lagkänsla.

Men jag var inte speciellt nervös. Det enda jag minns från tävlingsdagen var att det var väldigt mycket publik. På de mästerskap jag gjort tidigare hade det alltid varit ganska lugnt på läktarna under kvalloppen, men i London var det fullsatt hela tiden. Det var mäktigt. Jag sprang i mål på 9.50 vilket inte var superbra men ändå inte katastrof.

Överlag så minns jag ganska lite från London. Men jag är så glad över att jag fick vara med där. Över att få lära mig och få erfarenheten.

För när det väl var dags för OS i Rio, då var jag redo på ett helt annat sätt. Men mer om det en annan gång…

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 2. Kvalsystemet.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 2. Kvalsystemet.


Friidrottens kvalsystem till mästerskap har alltid varit väldigt enkelt. Vi brukar ha kvalgränser. Klarar du kvalgränsen så får du vara med på mästerskapet. Max 3 från varje land får delta i varje gren. Så funkar det i stora drag. Sen får såklart de nationella förbunden själv välja om de vill skicka de som kvalar till mästerskapet eller inte. Men i det stora hela, ett ganska enkelt system.

Men nu är det inte riktigt lika enkelt längre. För inför nästa års OS är det ett nytt kvalsystem som gäller. Kvalgränserna finns kvar, men är betydligt hårdare (på hinder är gränsen t.ex. 9.30 (tidigare tre OS har den varit 9.42 – 9.48 – 9.55) och på 1500m 4.04,20). Tanken är att ungefär hälften av deltagarna som ska vara med ska kvala genom att klara gränserna. Resten blir uttagna genom rankingpoäng. Rankingperioden började i början av den här sommaren och håller på tills slutet av juni nästa år.

Man får olika rankingpoäng beroende på resultat, placering och tävlingens status. Exempelvis ger nationella mästerskap mycket poäng, och vissa hinner ju delta i nationella mästerskap både i år och nästa år. (Jag missar årets och nästa år går FM efter att kvalperioden har gått ut, otur för mig). På hinder räknas de tre bästa poängen ihop och på 1500m de fem bästa. Och på båda de grenarna så är det 45 deltagare som får delta i OS. Så de som klarar gränserna får vara med och resten fylls ut enligt rankingpoäng. Och de nationella olympiska kommittéerna kan ju ha ännu högre uttagningskrav för sina idrottare.

Det finns säkert fördelar med det nya systemet, annars hade de knappast börjat med det. Men det finns nackdelar också.

Systemet kräver antingen att du är i form i sommar för att hinna samla rankingpoäng eller klara kvalgränsen, eller att du har en gren som du kan tävla i inomhus och hinner samla poäng under inomhussäsongen (hinder finns till exempel inte inomhus) eller att du är i toppform redan i juni nästa sommar och lyckas klara kvalgränsen (men man väljer sällan att vara i toppform i juni då OS går i augusti). Så för mig som inte kan tävla i sommar så blir det väldigt mycket svårare att kvala än vanligt.

Jag kommer att behöva inleda min tävlingssäsong tidigare än vanligt (vilket också kräver mer hinderträning, vilket måste ske utomhus, vilket kräver fler träningsläger), vilket också kräver att jag åker nånstans där det finns bra tävlingar redan i början av maj, troligen i USA. Förhoppningsvis klarar jag kvalgränsen redan då, men om jag inte gör det så behöver jag ju hinna få minst två lopp till på hyfsad nivå. Och hinder är tyvärr en sån gren som man helst inte tävlar allt för ofta på eftersom den sliter väldigt mycket.

För vissa är det här kvalsystemet säkert bra. Till exempel för de som brukar hålla en jämn hög nivå men inte riktigt klara kvalgränserna. För mig som inte kan tävla den här sommaren så är det nya kvalsystemet allt utom en fördel.

Men samtidigt ska det inte vara lätt att ta sig till ett OS och jag accepterar utmaningen!

Det hade verkligen varit så himla skönt att kunna kvala redan i sommar, men nu blev det inte så. Och det känns okej. Det ger mig bara mer motivation till att fortsätta att göra det bästa av varje dag för att ta mig till Tokyo.

Sandra

Bilden är från då jag OS-kvalade 2012, kvalperiodens sista dag.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 1. Ett år kvar.


Hej på er, länge sedan sist. I och med att min fot började strula igen efter Portugal så blev jag lite less och har inte orkat blogga. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om och då man är skadad blir alla texter alltid så deppiga och fulla av frustration. Så jag tog bloggpaus. Men nu är jag tillbaka.

Jag har ju alltid problem med att jag inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att jag inte har något att skriva om, jag kunde lätt skriva en roman om dagen men tänker att 1) mitt liv är inte så spännande 2) jag vill inte att alla ska veta allt om mig och 3) jag vill inte hitta mina blogginlägg felöversatta i finsk media. Så jag behövde en plan. Och nu har jag en plan.

OS-bloggen är här. Med exakt ett år till OS i Tokyo så är det mycket OS-tankar i mitt huvud. Och det kommer det att vara de kommande 365 dagarna och antagligen några dagar till efter det. Så det får bli bloggens tema det kommande året.

Jag ska försöka variera mig och skriva både lite fakta om regler och hur man kvalar, om läget just nu, hur mina förberedelser går, vilka utmaningar det finns, vad som går bra, målsättningar, drömmar, minnen osv. Okej, det där lät skittråkigt, men jag ska försöka att få ur mig något vettigt (kan dock inte lova något).

Det första inlägget blev inte så spännande, men nu har jag inte tid att skriva mera. Befinner mig på ett kortläger i Davos och ska sticka ut och träna. För om jag ska lyckas ta mig till Tokyo så är det en jäkla massa jobb som ska göras innan det!

Sandra

Portugal, klubbyte och identitetskris.

Portugal, klubbyte och identitetskris.


Fem dagar sen jag kom hem från Portugal och jag börjar anpassa mig till Stockholms, kalla, blåsiga och snöiga vardag. Underbart.

Ville inte blogga då jag var i Portugal pga 1) uselt wifi och 2) om jag bloggar om att det går bra så ökar sannolikheten att jag ska typ bryta båda fötterna dagen efter med ca 2000%, och den risken vågade jag inte ta.

Men det gick bra. Jag var alltså där med Springtime, men tränade all löpning själv. Hann däremot få in några yogapass och lite styrka. Dessutom körde jag rätt mycket mountain bike, vilket var skitkul på alla sätt. Nästan. Jag har kunnat springa oftare, längre och snabbare än i januari och februari vilket såklart är awesome. Men jag drömmer såklart om 15-milsveckor och dit har jag ännu en bit kvar. Jag njuter i varje fall av varje löpsteg jag kan ta. Att springa bana igen var helt underbart och formen är bättre än jag trodde. Så tacksam över att jag kommer så snabbt i form, speciellt med tanke på allt krångel jag har dragits med de senaste åren.

Första veckan i Portugal hängde jag mest med Emma och hennes ”gäng”. Emma var förutom personlig kostexpert och kompis också kaffekokare, fotograf och gardinfixare. Alla borde ha en Emma. Andra veckan kom Magnus och han agerade mest pojkvän och träningssällskap. Alla borde ha en Magnus också, men inte min.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att Monte Gordo är den tråkigaste platsen på jorden. Jag får lite ta tillbaka det. Sen de byggde den nya strandpromenaden och nya restauranger och caféer så blev hela stället så mycket trevligare. Det är fortfarande inget ställe jag någonsin skulle åka på semester till, men 2-3 veckor löpning är okej, förutsatt att man åker då det är varmt. Och det var det. Jag kan till och med tänka mig att åka dit igen nästa år.

Portugallägret blev en jäkla språkresa också. Förutom att jag fortfarande blir dålig på svenska då jag pratar med svenskar jag inte känner så bra (ja, mitt modersmål är svenska), så blev det också en salig blandning av finska, norska, engelska och portugisiska. Jag är inte speciellt bra på någon av de språken. Men om man ser rädd och obekväm ut då man pratar så vågar ingen säga att man är dålig.

Jag såg fram emot att komma hem till våren och inte snöstorm men man kan ju inte få allt.

Jag missade supermycket i skolan medan jag var borta och har beslutat mig för att skjuta upp en kurs till senare. Så nu har jag den här månaden på mig att skriva omtentor och lämna in uppgifter som jag missade och sen läser jag idrottspsykologi i maj. Det borde ju gå bra, jag känner att jag börjar ha rätt bra koll vid det här laget. Kan använda mig själv som exempel till allt…

Igår var jag och hämtade ut nya tävlingskläder. Jag har nämligen gått och blivit spårvägare. Och blåvita nikedräkter säger jag sällan nej till. Blir spännande med ny klubb och nya klubbkompisar.

I övrigt har min ålderskris övergått till en identitetskris. Det är helt sjukt. Jag har accepterat att jag blir 30 och att det inte är någon big deal. Samtidigt så har jag fått för mig att jag är skitgammal och kollar på hudprodukter för mogen hud och växlar klädstil mellan 80-talsmotionär, tolvåring och använder samma färgskala som min mamma (mamma, du är jättefin, men du vet att vi inte har riktigt samma färgsmak). Är helt konstig i huvudet. Jag beställde några jeans på nätet här i veckan och efter att jag hade skickat in beställningen insåg att jag har beställt alla par i en storlek större än jag brukar ha (och har haft typ senaste 15 åren). Som att jag tror att mina 30 år kommer att lägga sig på låren. Helt sjukt beteende. Längtar efter min födelsedag så jag kanske kan lugna ner mig lite sen.

Nåväl, nu ska jag fortsätta dricka upp min iskalla kaffe i väntan på att pollensäsongen ska slå till på riktigt.

Sandra

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.


Jaha, så har det nästan gått en månad igen. Borde börja skriva mer ofta för annars blir det en roman varje gång jag skriver. Har dock ingen aning om ifall jag har två eller tvåhundra läsare, men om jag har typ två så kanske det inte gör så mycket. Idag blir det i varje fall en roman. Kan försöka trycka in något halvdåligt skämt då och då så ni orkar läsa hela. Känner mig ödmjuk idag.

Den här veckans to do-list är milslång. Så jag skiter i allt just nu och sitter i soffan med en kaffekopp och bloggen. Man behöver skita i allt ibland också.

Skolan går inte superbra. Eller ja, på något konstigt vis så har jag blivit godkända i alla tentor och prov hittills. I början av den här skolveckan coachade jag ett gäng (mest fotbollskillar) i hinderlöpning och vattengrav. De var tyvärr lite för duktiga, hade velat gnälla på dem lite. Men så himla kul att coacha. Annars får jag mest titta på då de kör alla andras sporter, för mina fotleder är inte så stabila så vågar inte riskera något. Idag har jag dock fått till min första underkända tenta. Eller ja, jag tror i alla fall att den blev underkänd eftersom jag inte ens åkte till skolan för att skriva den. Jag har verkligen inte hunnit plugga och har inte varit på föreläsningarna då jag inte har fått ihop det med träningen. Det är lite trist, för jag pluggar ju för att lära mig, men jag måste prioritera träningen först och då får jag leva med att vissa delar av skolan går lite sämre.

Ja, det där skämtet jag lovade. Jag jobbar på det…

För ett par veckor sedan var jag och opererade bort min första visdomstand, jag var så less på att den krånglat till och från under flera år så jag bara ville bli av med skiten. Jag har alltid haft tandläkarskräck så jag googlade sönder internet innan. Smart. Själva tandutdragandet var ju inte kul och jag var nära att svimma i början eftersom jag glömde att man måste andas. Intelligent. Då jag kom hem fick jag panik för att jag trodde att jag hade tappat känseln i min läpp för evigt. Ännu mer intelligent. Det hade jag inte. Sen förundrades jag ett tag över alla som sagt ”åh stackarn, visdomständerna är sååå jobbigt”, tills bedövningen började släppa och jag fick käka värkmedicin som godis i fem dagar. Jag var trött i en vecka och såg ut som en halv hamster. Men annars var det ju jäkligt skoj. Igår blev jag av med stygnen (förutom det som jag spottade ut i helgen) och nu är det bara käkarna som inte riktigt funkar. Ser ut som en ekorre då jag äter banan, men hellre det än hamstern i alla fall. Men om de andra tre tänderna börjar strula så tar jag bort dem själv, typ med rivjärn eller något frätande. Kan väl inte vara så jäkla svårt.

I helgen var jag och Magnus i Finland. Mycket kvalitetstid med familjen. Vädret var dock inte så kvalitativt med is och slask upp till midjan. Tur att Botniahallen finns. Då jag flyttade från Vasa så trodde jag att jag skulle sakna Botniahallen jättemycket. Hårda, snabba 400m-banor inomhus hittar man inte på många ställen. Men ärligt talat är banorna lite väl hårda att träna på och det är så många människor som ska dela på banorna (powerwalkers, rullskidåkare, fotbollsspelare, barn) så med facit i hand så föredrar jag nog Sätras mjuka 200m banor i en hall där det bara är friidrottare. Allt har sina för- och nackdelar, men jag njöt av att springa långbana i helgen ändå!

Jag nöter fortfarande ganska mycket crosstrainer vid sidan av löpningen. Crosstrainern jag kör på står bakom löpbanden så jag kan spana in folk medan jag tränar. Folk som kör maxlutning och klamrar sig fast i kanterna på löpbandet har blivit ersatta av folk som går med gummiband runt benen och går sidosteg på löpbandet och lite utfallssteg. Här om veckan såg jag en som försöka hoppa skridskohopp på löpbandet. Jag förstår inte riktigt vad löpbandet har för funktion i de här övningarna men jag gillar underhållning. (Att sitta på en matta och halvstretcha medan man instagrammar och dricker Nocco räknas dock inte som träning även om man är på ett gym. Inte ens om man har keps.) Finns dock tre saker jag blir lite ledsen av att se på gymmet:

  1. Folk som går lugna promenader då det är soligt och fint ute. Varför? Det blir liksom inte mera träning för att man är inne på ett gym. Promenad är inte träning, det är motion, men inget fel med det. Men varför på löpbandet? Varför? 
  2. Folk som springer med telefonen på kanten på löpbandet och sladden hängande framför sig. Det leder till att man måste springa superlångt fram på bandet och då måste man dra upp axlarna för att inte slå händerna i kanten eller i sladden. Dessutom ramlar alltid telefonen i golvet ändå. Så trist att sånt ska förstöra löpningen. Det finns trådlösa lurar eller armband/midjeband för telefonen.
  3. Folk som tror att de är långsamma. Jag tycker att man får springa i vilket tempo man vill, men ofta ser jag folk som springer i så lungt tempo att man märker hur dåligt steget blir och hur obekvämt det är. Det är som att de springer och bromsar. Att öka tempot gör inte automatiskt att det blir jobbigare. Det kanske är flåsigare de första minuterna men sen kommer man att inse att man får ett mera rullande steg. Det är oftast skönare att springa lite snabbare, även om man är ovan löpare.

Nåja, nog om det. Verkar inte som att jag kommer på nåt bra skämt idag. Gnäller istället. Det är ju kul.

Förra veckan publicerades OS-kvalgränserna. De är stenhårda eftersom de vill ta ut många idrottare på ranking. Det nya rankingsystemet känns långt ifrån rättvist, men jag antar att det är genomtänkt och hoppas att rätt idrottare kommer att bli uttagna sen. Kvalperioden börjar redan i maj i år, och det skulle ju vara så himla skönt att ta en OS-kvalgräns redan i sommar. Men det blir riktigt tufft! Gränsen på hinder är 9.30 och på 1500m 4.04,20.

Jag har en ny tränare som hjälper mig med styrketräningen. Det är alltid läskigt med nytt folk. Dels för att jag inte är superbra på det här sociala och dels för att jag hatar att göra saker jag inte kan. Nya övningar är det värsta jag vet och jag blir så himla arg på mig själv om jag inte gör övningarna perfekt från början. Och att göra nya övningar med en ny tränare är ingen sak jag direkt är superpepp på. Jag vet ju att jag kan vara ”lite” svår att ha att göra med och det skulle ju vara lite pinsamt om tränaren redan efter första passet skulle säga att ”nej, sorry, jag klarar inte det här, du får gå till nån annan”, men än så länge har han inte klagat (åt mig i alla fall). Jag kan utvecklas så himla mycket inom styrketräningen så jag är glad att jag har någon som hjälper mig med det. Det ska nog bli bra, jag tycker ändå att det är lite kul!

På lördag åker jag till Portugal i två veckor. Monte Gordo kan vara jordens tråkigaste plats. Jag har varit där så himla mycket och tycker att naturen, byn, miljön och allt är så trist. Inget mindfulnesställe precis. Men det är en relativt kort resa (jämfört med sydafrika/usa), jag får bra sällskap och det finns fina löpvägar. Och det är alltid skönt att åka till ställen man känner till. Min hjärna har varit fylld av extra allt de senaste veckorna och eftersom förra lägret gick åt helsike så ser jag fram emot att komma iväg och vara idrottare till 100% som är så mycket lättare på läger. Jag missar massor i skolan men det får jag lösa då jag kommer tillbaka.

I övrigt mår jag fint. Är så glad över den medicinering jag har nu och jag börjar äntligen hitta en bra balans med det mesta. Jag har inte blivit av med all ångest, och det kommer jag knappast heller att bli, men för tillfället är det på en hanterbar nivå och det räcker för mig. Min psykolog som jag tidigare träffade varannan eller ibland varje vecka har jag inte träffat på över två månader nu. Det är framsteg!

Nåväl, romanen är slut, det blev inga skämt (sorry) och kaffet har kallnat. Det blir så ibland.

Sandra