Det här blev ju inte så bra.

Jaha, det här var ju inte helt okej av mig. Minst ett inlägg i månaden var planen. Men det har hänt så himla mycket sen jag skrev senast. Skolan har börjat och träningen har börjat flyta på och jag har helt enkelt varit tvungen att lägga bloggen åt sidan för att få ihop alla måsten.

Så nu tänkte jag helt enkelt ta och uppdatera hur läget är just nu.

Läget är bra.

Frågor på det?

Nåja, ni kan få den långa versionen.

Min fot har blivit uppvisad åt tre ortopeder och jag har fint stöd från både sjukgymnast och naprapater som hjälper mig med behandlingar och rehab. Och det i kombination med mina inläggssulor har gjort susen. Så på ett par månader har jag gått från nästan ingen löpning till normal löpträning. Min träning består av en blandning av utomhuslöpning, alter g löpning och crosstrainer, och det går utmärkt. Jag har ingen brådska över att 100% av konditionsträningen ska vara löpning, det mesta är redan löpning, och kroppen mår bara fint av variation.

Det är underbart att få springa utomhus igen och jag älskar verkligen att vara ute på hösten. Jag har också sprungit några banpass och kommit igång med hinderträningen för flera veckor sen. På Alter G ligger jag på 83-90% av kroppsvikt och kan springa snabbare distanspass, men kvalitetslöpningen kör jag ute. Crosstrainer kör jag då jag känner mig sliten och däremellan är det styrka, rehab och rörlighet. Det känns som jag har en bra balans i träningen nu. Vet inte om jag någonsin har haft så här bra höstträning!

Jag är i skolan då jag hinner, vilket inte är så mycket, men vi har inte så mycket närvarokrav under hösten utan det mesta går att jobba med hemma vilket passar mig utmärkt. Våren blir svårare, men den utmaningen tar jag senare.

Om några veckor åker jag på ett kortare läger till Teneriffa för att få lite avbrott i vardagen, se solen och kunna köra några bra hinder- och banpass. Sen blir det ett par Portugalläger under våren.

Jag känner mig väldigt nöjd med min träning just nu. Jag behöver inte vara i tävlingsform före om 7-8 månader, så jag har tid på mig att ta kloka beslut i träningen istället för att stressa. Jag är otroligt tacksam över att jag kan springa normalt igen och jag tänker inte ta några risker med att köra för tufft nu. Jag lyssnar på kroppen och tar en dag i taget. Men givetvis längtar jag efter de hårda spikskopassen!

Hösten har ändå varit tung, och så är det ju alltid då man kommer tillbaka till träning efter uppehåll. Och i kombination med skolan så har det verkligen blivit 100% fokus på återhämtning när det har funnits tid över. Men jag har i alla falla hunnit med ett par Finlandsbesök och fått kvalitetstid med mina syskonbarn (och ja, mina syskon och mina föräldrar också såklart)! Alltid skönt med lite avbrott.

Nu har jag två utmaningar framför mig. Den ena är att överleva höstmörkret (jäklar vad mörkt det är ute nu!), vintern och hala vägar. Min strategi är träningsläger, julmys, löpband och inomhushall vid behov. Känns överkomligt ändå.

Den andra utmaningen är ekonomin. Det är den eviga utmaningen som idrottare. Om ni vill hjälpa mig på vägen så kan ni klicka er in här: sponsor.me/SandraEriksson. Jag har redan fått mycket stöd vilket jag är otroligt glad och tacksam över. Så den delen ska nog också lösa sig!

Så nu är det bara att köra vidare! 260 kvar till Tokyo.

Sandra

Ps. Använd reflex!

Vi börjar ändå med 2008. För att 2008 var första gången hinder var en OS-gren för damer. Herrarna har tävlat på hinder på OS sedan 1900, men damerna fick vara med först 108 år senare. Helt galet egentligen.

2008 var jag nitton år. En junior som inte ännu deltagit i några mästerskap på seniornivå. Jag hade inga tankar på några andra mästerskap än u20-VM den sommaren. Jag visste knappt om att det var OS-år. Då säsongen började hade jag ett pers på 10.24. Efter u20-VM hade jag ett pers på 10.00. Då var det någon som berättade åt mig att OS-kvalgränsen på hinder var 9.55. Jag kände dock aldrig något behov av att jaga den. OS i Peking var för stort och skrämmande. Jag var inte redo ännu. Jag gjorde min mästerskapsdebut på VM 2009 istället.

2012 var en annan sak. Redan som fjortonåring hade jag bestämt mig för att jag skulle vinna OS i London 2012. Man vet inte mycket om livet som fjortonåring, jag kan sakna det. Men det var inte bara OS-år. Det var också EM-år. Och inte vilket EM som helst, utan ett hemma-EM i Helsingfors.

Jag hade varit skadad under våren och kom inte i toppskick till EM. Men jag lyckades ta mig som sista löpare till finalen. Finalen gick en vecka innan OS-kvalperioden tog slut. Kvalgränsen låg på 9.48,00. Jag kom i mål på 9.48,19. Väldigt besviken.

De lovade dock att fixa en kvalmöjlighet till åt mig och la in ett hinder på en tävling som gick sista kvaldagen. De frågade om de skulle fixa internationella (eller nationella) farthållare åt mig, men jag tackade nej (vilket det blev en aning missvisande tidningsrubriker av). Jag hade sprungit solo många gånger. Det enda jag behövde var ett par löpare till (bara för att det skulle kännas som en tävling) och coachen på plats som ropade varvtider. Och så blev det. ’

Vi åkte bil i typ fyra timmar till tävlingen (samma dag som jag skulle springa) och jag gav mig aldrig möjligheten att ens tänka på att misslyckas. Jag var nervös men väldigt väldigt självsäker. Jag minns absolut ingenting av det loppet men jag sprang i mål på det nya perset 9.43 och var plötsligt OS-klar (se bild i föregående inlägg).

Jag hade nog inte riktigt fattat hur stort OS är. Hade bara tänkt att det är precis som VM. Men jag började inse att det var lite annorlunda. Det var väldigt mycket media som ringde mig efter att jag hade blivit uttagen, det var en massa regler, det var en gigantisk låda med Finlandkläder, det var presskonferens redan innan vi åkte och allt var bara väldigt nytt och ovant. Jag minns att då vi klev av bussen i OS-byn så blev vi filmade. Ingen brukar ju filma då man går av bussen. Men så gjorde man på OS.

Allt var ganska överväldigande. En by full av bara idrottare. Världens största matsal. Allt man behövde fanns i byn. Jag hade svårt att ta in allting tror jag. Jag var ganska otrygg med mina finska språkkunskaper så jag höll mig mest för mig själv och fick inte så mycket lagkänsla.

Men jag var inte speciellt nervös. Det enda jag minns från tävlingsdagen var att det var väldigt mycket publik. På de mästerskap jag gjort tidigare hade det alltid varit ganska lugnt på läktarna under kvalloppen, men i London var det fullsatt hela tiden. Det var mäktigt. Jag sprang i mål på 9.50 vilket inte var superbra men ändå inte katastrof.

Överlag så minns jag ganska lite från London. Men jag är så glad över att jag fick vara med där. Över att få lära mig och få erfarenheten.

För när det väl var dags för OS i Rio, då var jag redo på ett helt annat sätt. Men mer om det en annan gång…

Friidrottens kvalsystem till mästerskap har alltid varit väldigt enkelt. Vi brukar ha kvalgränser. Klarar du kvalgränsen så får du vara med på mästerskapet. Max 3 från varje land får delta i varje gren. Så funkar det i stora drag. Sen får såklart de nationella förbunden själv välja om de vill skicka de som kvalar till mästerskapet eller inte. Men i det stora hela, ett ganska enkelt system.

Men nu är det inte riktigt lika enkelt längre. För inför nästa års OS är det ett nytt kvalsystem som gäller. Kvalgränserna finns kvar, men är betydligt hårdare (på hinder är gränsen t.ex. 9.30 (tidigare tre OS har den varit 9.42 – 9.48 – 9.55) och på 1500m 4.04,20). Tanken är att ungefär hälften av deltagarna som ska vara med ska kvala genom att klara gränserna. Resten blir uttagna genom rankingpoäng. Rankingperioden började i början av den här sommaren och håller på tills slutet av juni nästa år.

Man får olika rankingpoäng beroende på resultat, placering och tävlingens status. Exempelvis ger nationella mästerskap mycket poäng, och vissa hinner ju delta i nationella mästerskap både i år och nästa år. (Jag missar årets och nästa år går FM efter att kvalperioden har gått ut, otur för mig). På hinder räknas de tre bästa poängen ihop och på 1500m de fem bästa. Och på båda de grenarna så är det 45 deltagare som får delta i OS. Så de som klarar gränserna får vara med och resten fylls ut enligt rankingpoäng. Och de nationella olympiska kommittéerna kan ju ha ännu högre uttagningskrav för sina idrottare.

Det finns säkert fördelar med det nya systemet, annars hade de knappast börjat med det. Men det finns nackdelar också.

Systemet kräver antingen att du är i form i sommar för att hinna samla rankingpoäng eller klara kvalgränsen, eller att du har en gren som du kan tävla i inomhus och hinner samla poäng under inomhussäsongen (hinder finns till exempel inte inomhus) eller att du är i toppform redan i juni nästa sommar och lyckas klara kvalgränsen (men man väljer sällan att vara i toppform i juni då OS går i augusti). Så för mig som inte kan tävla i sommar så blir det väldigt mycket svårare att kvala än vanligt.

Jag kommer att behöva inleda min tävlingssäsong tidigare än vanligt (vilket också kräver mer hinderträning, vilket måste ske utomhus, vilket kräver fler träningsläger), vilket också kräver att jag åker nånstans där det finns bra tävlingar redan i början av maj, troligen i USA. Förhoppningsvis klarar jag kvalgränsen redan då, men om jag inte gör det så behöver jag ju hinna få minst två lopp till på hyfsad nivå. Och hinder är tyvärr en sån gren som man helst inte tävlar allt för ofta på eftersom den sliter väldigt mycket.

För vissa är det här kvalsystemet säkert bra. Till exempel för de som brukar hålla en jämn hög nivå men inte riktigt klara kvalgränserna. För mig som inte kan tävla den här sommaren så är det nya kvalsystemet allt utom en fördel.

Men samtidigt ska det inte vara lätt att ta sig till ett OS och jag accepterar utmaningen!

Det hade verkligen varit så himla skönt att kunna kvala redan i sommar, men nu blev det inte så. Och det känns okej. Det ger mig bara mer motivation till att fortsätta att göra det bästa av varje dag för att ta mig till Tokyo.

Sandra

Bilden är från då jag OS-kvalade 2012, kvalperiodens sista dag.

Fem dagar sen jag kom hem från Portugal och jag börjar anpassa mig till Stockholms, kalla, blåsiga och snöiga vardag. Underbart.

Ville inte blogga då jag var i Portugal pga 1) uselt wifi och 2) om jag bloggar om att det går bra så ökar sannolikheten att jag ska typ bryta båda fötterna dagen efter med ca 2000%, och den risken vågade jag inte ta.

Men det gick bra. Jag var alltså där med Springtime, men tränade all löpning själv. Hann däremot få in några yogapass och lite styrka. Dessutom körde jag rätt mycket mountain bike, vilket var skitkul på alla sätt. Nästan. Jag har kunnat springa oftare, längre och snabbare än i januari och februari vilket såklart är awesome. Men jag drömmer såklart om 15-milsveckor och dit har jag ännu en bit kvar. Jag njuter i varje fall av varje löpsteg jag kan ta. Att springa bana igen var helt underbart och formen är bättre än jag trodde. Så tacksam över att jag kommer så snabbt i form, speciellt med tanke på allt krångel jag har dragits med de senaste åren.

Första veckan i Portugal hängde jag mest med Emma och hennes ”gäng”. Emma var förutom personlig kostexpert och kompis också kaffekokare, fotograf och gardinfixare. Alla borde ha en Emma. Andra veckan kom Magnus och han agerade mest pojkvän och träningssällskap. Alla borde ha en Magnus också, men inte min.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att Monte Gordo är den tråkigaste platsen på jorden. Jag får lite ta tillbaka det. Sen de byggde den nya strandpromenaden och nya restauranger och caféer så blev hela stället så mycket trevligare. Det är fortfarande inget ställe jag någonsin skulle åka på semester till, men 2-3 veckor löpning är okej, förutsatt att man åker då det är varmt. Och det var det. Jag kan till och med tänka mig att åka dit igen nästa år.

Portugallägret blev en jäkla språkresa också. Förutom att jag fortfarande blir dålig på svenska då jag pratar med svenskar jag inte känner så bra (ja, mitt modersmål är svenska), så blev det också en salig blandning av finska, norska, engelska och portugisiska. Jag är inte speciellt bra på någon av de språken. Men om man ser rädd och obekväm ut då man pratar så vågar ingen säga att man är dålig.

Jag såg fram emot att komma hem till våren och inte snöstorm men man kan ju inte få allt.

Jag missade supermycket i skolan medan jag var borta och har beslutat mig för att skjuta upp en kurs till senare. Så nu har jag den här månaden på mig att skriva omtentor och lämna in uppgifter som jag missade och sen läser jag idrottspsykologi i maj. Det borde ju gå bra, jag känner att jag börjar ha rätt bra koll vid det här laget. Kan använda mig själv som exempel till allt…

Igår var jag och hämtade ut nya tävlingskläder. Jag har nämligen gått och blivit spårvägare. Och blåvita nikedräkter säger jag sällan nej till. Blir spännande med ny klubb och nya klubbkompisar.

I övrigt har min ålderskris övergått till en identitetskris. Det är helt sjukt. Jag har accepterat att jag blir 30 och att det inte är någon big deal. Samtidigt så har jag fått för mig att jag är skitgammal och kollar på hudprodukter för mogen hud och växlar klädstil mellan 80-talsmotionär, tolvåring och använder samma färgskala som min mamma (mamma, du är jättefin, men du vet att vi inte har riktigt samma färgsmak). Är helt konstig i huvudet. Jag beställde några jeans på nätet här i veckan och efter att jag hade skickat in beställningen insåg att jag har beställt alla par i en storlek större än jag brukar ha (och har haft typ senaste 15 åren). Som att jag tror att mina 30 år kommer att lägga sig på låren. Helt sjukt beteende. Längtar efter min födelsedag så jag kanske kan lugna ner mig lite sen.

Nåväl, nu ska jag fortsätta dricka upp min iskalla kaffe i väntan på att pollensäsongen ska slå till på riktigt.

Sandra