Blogg

Svar på frågestund!

14 maj 2020 av Sandra ErikssonAntal visningar: 1347

Hej på er (eller dig, det beror på om det är fler än mamma som läser)!

Jag hade en frågestund på instagram i början av veckan för att fira att man kan kommentera bloggen igen (för det funkar väl nu igen?). Tänkte säga att alla som läser kan testa att kommentera hej. Men så kom jag på att jag kommer att få typ fyra kommentarer och det skulle ju se lite klent ut så gör inte det, tack!

Well, frågorna var det. Jag säger inte vem som har ställt dem, men en av dem är kanske lite lättare att lista ut än de andra (host, Heidi). Men nåväl, här är frågor och svar:

Har du alltid varit intresserad av att rita och måla?
– Nja, jag har väl alltid ritat/målat lite då och då, men jag har aldrig varit speciellt duktig på det (hade skitdåligt betyg i teckning/konst i skolan (med all rätt)) så jag har varit mer in på pysslande. Har aldrig varit så bra på det heller, men jag är mycket svag för glitter och pärlor och färger och more is more. Men att försöka rita och måla fina saker och lära mig och utvecklas, det har jag börjat med först på senare år. Mina more is more-verk finns på instagram på @dajagintespringer

Målar/ritar du varje dag? Om ja, hur lång tid/dag?
– Nej. Min åldrande kropp klarar inte av det. Har svårt att sluta då jag väl börjar med nåt så jag sitter oftast minst en timme då jag börjar, ofta fler. Skulle jag inte få lite paus i form av löpning så skulle jag dra på mig en massa målarbelastningsskador. Man använder tydligen kroppen väldigt annorlunda då man målar jämfört med då man springer.

När ska du ha konstutställning?
– När någon ber mig komma och ställa ut mina tavlor. Har massor med tavlor hemma som jag drömmer om att kunna sälja. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra det rent praktiskt ännu. Men kanske en vacker dag. Får se. Jag målar trots allt bara för att det är kul. Skulle jag nån gång kunna tjäna pengar på det skulle det vara en stor bonus.

När du var liten, vad ville du bli när du blev stor?
– Jag ville bli konstnär. Men sen gick det över och jag ville bli skådespelare (det vill jag fortfarande, men troligen först i nästa liv) eller musikalartist. Och sen då jag blev mer realistisk ville jag bli finska- eller moddelärare. Eller skribent nånstans. Eller jobba på radio eller tv, gärna bakom kameran. Eller jobba på en teaterscen. Så det har varierat lite. Jag vill fortfarande göra en massa olika saker.

Tror du att OS blir av nästa år?
– Ja. För utan att tro på det skulle det vara lite tungt att hålla motivationen uppe. Jag känner mig absolut inte övertygad men jag hoppas verkligen. Och om det inte blir så, så hoppas jag att det meddelas så fort som möjligt. Men det blir vad det blir.

Favoritpass just nu?
– Oh, den var svår. Det varierar såå himla mycket. Men precis just nu så är det nog snabba 400ingar i spik som är roligast.

Har du en paradrätt?

– Ska jag bjuda på mat så blir det oftast räkrisotto. Mest för att jag känner mig cool då jag gör ris i stekpanna.

Vad är din favoritmat?
– Jag är ingen matmänniska. Jag tycker mat är lite tråkigt (förlåt, men jag är bara ärlig). Kan faktiskt inte ens komma på någon favoritmat.

Gillar du andra frukter än banan?
– Ja. Jag älskar frukt. Typ allt utom melon. Banan är långt ifrån min favoritfrukt. Älskar citrusfrukter (speciellt honungspomelo) och nektariner, plommon, persikor, äpplen, vindruvor, ananas osv. Synd att man inte får i sig alla näringsämnen man behöver genom att bara äta frukt, för jag kan seriously äta hur mycket som helst (ja, en gång åt jag så många äpplen från äppelträdet på samma dag att jag till slut spydde, oops).

Hur klarar du av att äta så mycket bananer?
– Vadå mycket? 20-35 per vecka är väl rimligt? Nämen för att det är så praktiskt. Banan funkar perfekt som snabbenergi efter träning och är typ det enda som går ner om man har mjölksyreillamående. Banan är också en av de få sakerna som går att äta strax innan träning utan att få stickningar/håll. Dessutom är det praktiskt med banan i typ smoothies och kvällsfilen och om man vaknar mitt på natten och är döhungrig. Banan funkar alltid. Väntar fortfarande på att Chiquita ska höra av sig och be att få sponsra.

Recept på världens godaste chocolate chip cookies, tack!
– Jag har bara ett recept och jag kan inte kalla dem världens godaste, mera ”helt okej”. Det receptet kommer från Huslig ekonomi-boken vi hade i högstadiet. Inte så bra att det är värt att dela. Google har bättre förslag!

Vilken Nespresso e din favorit?
– Vanilla eclair och Creme Brulee eller vad de nu heter nuförtiden. Vanilj och Karamell helt enkelt. Tillägger dock att även om det låter sötsliskigt så är det här alltså inte sötat kaffe. Jag gillar sötsaker men vill absolut inte ha socker i kaffet (förutom iskaffe, det måste ha socker). Så vanilj/karamellkaffet smakar mest bara kaffe. Men det blir jäkligt gott med mycket mjölkskum. Men de flesta Nespressokapslar funkar med mjölk.

Hur går det med skolan? Och har du andra utbildningar sen tidigare?
– Det går väl lite sisådär. Jag ligger efter rätt mycket men har valt att trappa ner på studietempot så jag kan fokusera på idrotten. Nu då vi har distansundervisning har jag dock tappat motivationen rätt mycket. Men förhoppningsvis kommer jag mig igenom de sista kurserna för terminen.
Jag har några halva utbildningar från tidigare. Efter studenten började jag plugga till byggnadsingenjör men hoppade av efter ett år eftersom det var omöjligt att kombinera de långa skoldagarna med träningen. Och jag tappade lite intresset efter en hel kurs som bara handlade om hur man blandar betong. Men de praktiska delarna var roliga och jag gillar matte. Sen pluggade jag ”modersmålet svenska” ett par år men den utbildningen var inte bra. Det var mera finska, norska och danska än svenska. Och så har jag samlat på mig lite studiepoäng i masskommunikation och i idrottspsykologi. Och lite korta kurser här och där. Så det känns kul att äntligen plugga nåt som jag vet att jag vill jobba med.

Vem e din bästa storasyster?
– Svår fråga. Men genom att använda uteslutningsmetoden så får jag säga Heidi. (För er som inte vet så har jag en storasyster, en storebror, en lillasyster och en lillebror, så de här frågorna är relativt lätta att besvara ändå.)

Är det något typiskt finskt du saknar?
– Salmiak! Jag saknar allt finskt hela tiden. Även sånt som jag aldrig brukar bry mig om då jag är i Finland. För två veckor ville jag har finsk mjöd och finska struvor. Har inte druckit mjöd på typ 25 år och struvor har jag bara smakat ett par gånger, men bara för att jag inte kan få tag på det så vill jag ha det, såklart. Men alltså svensk glass och godis är ett jäkla skämt. I Finland står man och väljer en halvtimme för att man vill ha allt. I Sverige får man leta efter nåt som går att äta.

Favoritresmål (Finland räknas inte)?
– Hmm. Jag skrev ju om favoritställen i mitt förra inlägg. Men de ställen jag helst skulle åka tillbaka till är nog Madeira, Schweiz och Andorra. Och Japan.

Det får räcka så. Jag är sjukt imponerad över min förmåga att skriva romansvar på alla frågor, även de där det hade räckt med ett ord som svar. Men hur kul hade det varit?

Så, tack för frågorna, och ni får alltid fråga mer (men jag tycker inte det är så kul att skriva om träning och träningstips och sånt)!

Sandra

Antal kommentarer: 2

Johan Renström

14 maj, 2020 : 14:41

Ja det har funkat hela tiden, men inte så många vet hur man gör:)

Monica Carlsson

17 maj, 2020 : 20:08

Det har ju fasenimig varit omöjligt att fatta hur man gör för att kommentera!!! Morr. Fram tills Johan skrev det i en kommentar…
Jättesynd för er som lägger tid och energi på att dela era roliga kloka tankar och erfarenheter, man vill ju gärna heja tillbaka! Utöver det har hela RW-sajten varit omöjlig att komma in i från min dator, i typ 2-3 månader… typ den enda omöjliga sidan i hela världen!

Tänk en apelsin i bananens praktiska förpackning? J-vla elände att ta sig in i citrusfrukter, hur tänkte de där?
Och päron, måste de vara så känsliga?

Kul att läsa det du skriver! Skriv mer!

Lämna kommentar Avbryt svar

Mina favoritplatser i världen

av Sandra Eriksson

Nu då man knappt kan lämna lägenheten längre längtar jag mer än någonsin härifrån. Men då det inte är möjligt får jag istället tänka tillbaka på alla fina ställen jag har fått åka till pga mitt idrottande (inte riktigt samma sak som att resa, men man kan ju inte få allt). Personligen är jag inget fan av turistande. Jag har varit i Rio utan att besöka Jesusstatyn, i Peking utan att besöka kinesiska muren och i Rom utan att besöka Vatikanstaten. Det skulle säkert vara en upplevelse att besöka kända platser, men att köa i evigheter och trängas med turister skulle ta bort all njutning. Så jag har nöjt mig med att bildgoogla såna platser istället.

Ställen jag verkligen har uppskattat är de ställen som har fått mig att känna någonting. Oftast är det ställen där jag inte har haft några förväntningar alls och blivit överraskad. Ofta är det också ställen där jag har varit ensam. Jag gillar platser som får mig att känna mig pytteliten medan världen känns oändlig. Det ger en sån frihetskänsla.

Så jag har klurat lite på vilka som är mina favoriter genom åren och vilka som inte har varit några höjdare alls. Jag är dock mycket mer mindfulnessig nu än jag var tidigare så jag har säkerligen varit på platser jag inte brydde mig om där och då men som jag skulle uppskatta nu. Här kommer i alla fall mina favoriter, mina okejställen och mina besvikelser. Sorry för dålig bildkvalitet, bloggprogrammet beskär och suddar ut mina bilder.

(Tillägger att jag har sett rätt lite av de flesta ställena, tävlingsresor brukar bara vara ett par dagar och då är fokus på att prestera och inte på sightseeing. Så om jag hade haft lite mera tid hade jag kanske tyckt annorlunda).

Mina WOW-ställen:

Andorra la Vella (Träningsläger 2017)

Jag och Magnus åkte till Andorra för att träna i en dryg vecka för att få miljöombyte. Vi anlände sent på kvällen då det var mörkt, och på morgonen då jag vaknade och gick upp till takterrassen så blev jag nästan tårögd. Det kändes så mäktigt att befinna sig i dalen med stora berg på alla sidor. Alla de olika delarna av Andorra var superfina och att det fanns tartanbelagda gångbanor att springa på var ett stort plus. Fanns massor med fina vandringsleder som skulle passa fint för traillöpare också.

En av bergsvägarna med utsikt över Andorra Lavella.

Klipporna vid Alfamar (Träningsläger 2010/2011)

Det tre veckor långa träningslägret vid Alfamar hör inte till mina favoriter. Tre veckor, inget internet, helt dött överallt (förutom får och arga hundar) och typ ingenting att göra (Heidi och Karin, ni var bra sällskap ändå). Träningen gick fint men i övrigt var det låååånga dagar. En av de första dagarna tog jag stigen mot stranden och kom ut till de röda klipporna. Och där kunde man springa flera kilometer längs klippkanten med utsikt över havet. Klipporna var så höga och branta att man fick en kick av att springa där. Så häftig upplevelse.

Fina, höga, röda, branta klippor.

Eiffeltornet (Decanations 2009)

Kanske har jag så goda minnen från den här resan eftersom jag persade på hinder (9.45,50) på den tävlingen och åt en massa macarones på banketten och var allmänt glad. Men Eiffeltornet var ju speciellt. Kanske inte själva grejen att åka upp (det var ärligt talat lite läskigt), utan mera vägen dit. Känslan då vi först såg tornet och då vi sen närmade oss och insåg hur gigantiskt det är. Jag trodde aldrig att det skulle kännas så häftigt att stå under själva tornet. En av de få klassiska turistställen jag faktiskt har besökt. Totally worth it. Dessutom kom vi dit precis då de öppnade så vi behövde knappt köa.

Världens finaste torn var för stort för att rymmas i min blogg.

Berlin (VM 2009)

Jag har inte sett så mycket av Berlin, men det jag har sett älskade jag. Vi bodde precis vid Tiergarten vilket gjorde att det fanns ett superbra ställe att springa på (vilket det sällan finns). Jag älskar parker där man kan springa vilse och samla kilometer. Så fint och mysigt. Och Olympiastadion i Berlin är ju en av de finaste.

Har inte telefon/kamera med mig då jag springer. Så det här var det bästa jag fick med på bild från Berlin.

OS-byn i Rio (2016)

Jag såg nästan ingenting av Rio förutom OS-byn och tävlingsområdet. Men den där känslan av lugn då man befinner sig i en by som är gjord för elitidrottare. Där allt är uppbyggt för att man ska kunna förbereda sig så bra som möjligt för att prestera. Och då alla är där av samma anledning. Den atmosfären är väldigt speciell och behaglig. Det är som att vara hemma. Fanns en fin slinga på typ 2km att springa på också.

Mitten av OS-byn.

Kanalerna i Birmingham (Diamond League 2016)

Det här är en lite otippad grej på min lista. Men jag hade gjort en ganska dålig tävling och var så himla besviken och behövde komma ut och vädra tankarna. Så jag frågade coach om han hade något tips och jag fick en märklig vägbeskrivning till svar. Så jag gick iväg ett par hundra meter, kom till en stor byggnad (som jag inte minns vad var) där allt var stängt och öde, men man kunde ändå gå igenom byggnaden. Och på andra sidan var det som att komma ut i en ny värld med kanaler, långa smala båtar, små pubar, smala vägar och fina broar. Supermysigt. Och lite Narniakänsla över det faktum att det fanns bakom en tråkig grå byggnad.

Orättvis bild. Det var ljust och mysigt. Och båtar.

Öarna i Inverness (Träningsläger 2017)

Inverness var en fantastisk liten stad med många fina, platta grusvägar att springa på, framför allt längs River Ness. Men mitt i River Ness fanns också Ness Islands, två små öar med superfina och gigantiska träd. Och då det började skymma ute tändes färgglada ljusslingor längs de små vägarna på öarna. Så himla mysigt. Dessutom råkade vi tajma in vårt läger med Halloween och i Inverness har de alltid Halloweenshow på Ness Islands. Svinläskigt och superhäftigt. (Loch Ness var däremot en stor besvikelse).

Ness Islands. Galet fint!

Genevesjön vid Lausanne (Diamond League 2015)

Jag är lite besviken över att jag inte riktigt hann upptäcka Lausanne under de två dygn jag var där. Innan tävlingen ville jag ta det lugnt och efteråt orkade jag inte göra så mycket. Vilket är lite synd, då jag tror att Lausanne har mycket att erbjuda. Men det jag hann med var i alla fall lite löpning och promenader vid Genevesjön. Vet ni hur vacker den sjön är? Så turkost vatten och så fin omgivning. Ett sånt där ställe där man kunde sitta hela dan om man hade en bok och en kopp kaffe. Och tillgång till en toalett.

Det här är jag. Jag är inte alltid i Lausanne, men tydligen då den där bilden togs vid Genevesjön.

Broarna i Hongkong (VM 2015)

Då jag kom till Hongkong hade jag varit vaken i över 24h (jag har lite svårigheter med att sova på flyg), så jag hade svårt att ta in allt jag såg genom bussfönstret. Men alltså broarna i Hongkong får Replotbron att kännas som en bräda över ett dike. De är så jäkla gigantiska! För att inte tala om alla fartyg och färjor i hamnarna. Där kände man sig pytteliten. Men jag gillade Hongkong i övrigt också. Idrottscentret vi bodde på hade en 1km tartanslinga att springa på och annars fanns en bred lång kanal i närheten. Supermysigt. Synd att det var 35 grader varmt och en luftfuktighet på tvåhundra procent. Har aldrig i mitt liv svettats så mycket.

Har tappat bort bilden av broarna. Men så här såg jag ut då jag kom fram till Hong Kong och hade varit vaken 24h.

Idrottsplatsen i Ribeira Brava (Träningsläger 2016)

Efter att ha besökt största delen av Kanarieöarna känns Madeira som ett paradis. Till skillnad från de sandiga och gråa Kanarieöarna så är Madeira så himla grönt. Jag älskar grönt. Ribeira Brava där vi bodde låg vid kusten, omgivet av berg. Det kändes väldigt isolerat. Ärligt talat var det helt värdelöst för mig som löpare, det fanns verkligen ingenstans att springa där omkring och gymmet var rätt dåligt. (Vet dock att Madeira lär vara ett paradis för traillöpare, och det betvivlar jag inte, men för oss som gillar platt är det värre). Men idrottsplatsen som var omgiven av berg, den var helt amazing. Jag tog mina första löpsteg efter häloperationen där, så det var en fantastisk upplevelse på många sätt. Jag älskade hotellet med utsikt över hav och solnedgång (trots att mina kläder blev invaderade av myror och frukostkaffet var odrickbart). Men maten på Madeira var också helt fantastisk. Och då är jag verkligen ingen matälskare.

Bergen var grönare än på bilden. Och fulla av vattenfall och höns.

Det finns massor med fina ställen som inte riktigt platsade på topp tio listan. Antingen för att förväntningarna var så himla höga att jag blev lite besviken, eller så för att jag inte tog mig tid att upptäcka platserna ordentligt. Några av dem är:

Davos (Träningsläger 2019)

Davos var så vackert. Fikaställena utklassade allt. Grusvägen runt sjön var amazing att springa runt (det fanns tama ekorrar!!!) och alla turer upp på bergen var så vackra. Jag kan inte säga något negativt om Davos och därför vet jag inte riktigt varför jag inte fick wow-känslan. Kanske för att förväntningarna var för höga. Men jag vill definitivt dit igen.

Människa och kor på ett berg.

Bergen (Lag-EM kanske 2009 och 2010. Och nåt NM, minns inte)

Jag är säker på att Bergen är fint. Men jag vet inte, jag fastnade helt enkelt inte riktigt för stället. Det samma gäller Trondheim och Köpenhamn. Troligen för att jag inte hann upptäcka tillräckligt mycket.

Typiskt norskt julehus.

Annecy (Decanations, 2010 kanske)

Troligen superfint. Åtminstone sjön. Sen minns jag inte så mycket mer än att jag och Heidi gick vilse. Och att jag föll i loppet. Vet inte hur det gick. Skulle vara kul att upptäcka Annecy på riktigt.

Det här är en fin bild. Åtminstone innan mitt ben och berget klipptes bort och bilden suddifierades.

Safari i Sydafrika (Träningsläger 2010)

Sydafrika blev aldrig någon favorit för mig. Vägarna att springa på var tråkiga och jag kände mig konstant otrygg. Vi hade rätt roligt där, men jag har aldrig varit sugen på att åka tillbaka. Ett måste då man är i Sydafrika är ju safari och jakten på ”The big five”. Och visst var det mysigt att se giraffer, zebror, lejon och elefanter. Speciellt elefanterna för de kom vi så himla nära. Men jag tyckte inte att det var så himla speciellt, kanske främst för att man såg djuren på så långt håll.

Den här elefanten och en sköldpadda var de enda djur vi kom nära på safarin.

Södra Hällarna, Visby (Blodomloppet 2018)

Visby är ju mysigt och gotländska gör en glad. Och det är fint att springa längs vattnet. Men då jag skulle köra långpass där ville jag se något mer så jag googlade lite och beslöt mig för att besöka ett ställe som heter Södra Hällarna. Lite klurigt (för oss med dåligt lokalsinne) att hitta dit men totally worth it. Så fint och mäktigt.

Sverige är också fint.

Chiba, Japan (Chiba Ekiden 2009)

Vet inte hur jag ska beskriva det. Vi bodde i små stugor på ett supermysigt område med en mjuk spånbana att träna på och en idrottsplats med gröna banor och träd på innerplanen. Och en gigantisk golfbana som vi sprang vilse på. Hela Japanupplevelsen var väldigt annorlunda. Vill verkligen upptäcka mer av Japan. Trots att vi var där en vecka så kändes det som att vi inte hann se speciellt mycket av landet.

Man på japansk löparbana.

Åland (många gånger)

Mysigt och somrigt. Inget wow, men så fint och lugnt och tryggt.

Jag som förbereder mig för årets viktigaste tävling, SFI-seriefinalen i Mariehamn. Go Falken!

Edinburgh (Träningsläger 2017)

Fint där vi bodde i närheten av Arthur’s seat. Men i övrigt lite råddigt. Vi hittade inte alla platser vi ville se och det var inte så löpvänligt som jag trodde. Många fina hundar (!) som ägarna verkligen har pli på.

Den där vardagsrumsutsikten utklassar det mesta.

Och så till slut, platser som jag känner att jag borde gilla men aldrig riktigt föll för:

Colosseum, Rom (We Run Rome 2014)

Eller ja, Rom överlag. Mysigt, absolut. Men alldeles för turistiskt för mig. Colosseum var fint utifrån, men jag hade klarat mig utan den guidade rundturen.

Vet inte om de hade styrkelyft på Colosseum förr i tiden. Men om de hade och jag hade varit med så hade jag vunnit lätt.

Barcelona (EM 2010)

Jag fastnade aldrig för Barcelona. Stället kändes mest opersonligt. Tyckte inte ens om strandpromenaden även om den var ok att springa på.

Okej, orättvis bild, men den enda bilden som inte är tagen från själva arenan.

Paris (Decanations2009)

Bortsett från Eiffeltornet var jag inte så intresserad av Paris. Notredame såg jag bara från en turistbuss och Louvren och Triumfbågen var inte så spännande på distans. Staden i sig fick jag ingen riktig känsla för alls, men jag var också där väldigt kort tid. Mitt starkaste minne är då en långtradare fastnade i en vägtunnel.

Halv människa och halv triumfbåge. Kämpa bloggen.

Oslo (Diamond League 2010)

Jag vill gilla Oslo men jag kan inte riktigt. Hotellet jag bodde på låg centralt och det var omöjligt att hitta ens en kort sträcka att springa på. Bislett är ju också placerat helt värdelöst. Enda stället att värma upp på är inomhus, och det känns bara wierd. Så jag har dömt ut hela Oslo utgående från det. Inte helt rättvist, jag vet.

Norska versionen av Moulin Rouge.

Hoppas ännu på att få uppleva mera av Japan och Storbritannien, få en bättre bild av Paris och att någon gång åka till USA. Och överlag bli bättre på att uppskatta småsaker.

Men tills vidare njuter jag av Nackareservatets vägar och är tacksam över att vara löpare i detta Coronakaos.

Sicklasjön. Ett av mina absoluta favoritställen att springa på.

Lämna kommentar Avbryt svar

Det här blev ju inte så bra.

av Sandra Eriksson

Vi kan väl vara överens om en sak, att OS-bloggen inte blev någon höjdare. Det kändes mest stelt och jag glömde bara att uppdatera. Skrev ett inlägg i november som jag inte publicerat ännu. Och jag kommer nog inte att göra det heller.

Jag älskar verkligen att skriva blogg, för då får jag skriva precis som jag vill (utan jobbiga källhänvisningar som i skoluppsatserna). Men jag erkänner att motivationen inte riktigt finns ändå. Bloggen konkurreras ut av övriga sociala medier just nu. Det känns så trist att skriva utan att kunna få någon respons eller ens ha en aning om ifall någon läser.

Så det kommer nog att fortsätta eka tomt här ett tag till.

Men snabb uppdatering: läget är fint. Jag springer, inte helt smärtfritt men smärtan är under kontroll, och jag kan köra alla pass som jag vill. Jag är nöjd över vinterregnet eftersom snö är löparens största ovän. Jag tycker dock att mörkret suger, men fick lite ny energi av Teneriffalägret i nov/dec.

Julen tillbringades hemhemma i Finland med familjen, där en stor del av dagarna gick åt till att ligga på soffan med en sovande bebis på mig. Det blir inte mer kvalitetstid än så.

Nyår firas lugnt med middag hemma med Magnus och min kompis Sandra (en annan Sandra alltså) och så ska vi väl försöka orka vara vakna tills tolvslaget för jag tycker så himla mycket om fyrverkerier. Är väldigt svag för färger.

Skolan går sisådär. Har klarat alla kurser i höst utom en som krockade med lägret. Har haft mycket frånvaro eftersom jag inte riktigt hunnit med, vilket känns trist, men det går inte att köra både skola och idrott till 100%. För så många procent har jag inte. Under våren kommer jag att köra på så gott det går och försöka att åtminstone klara hälften.

Om knappa tre veckor åker jag på ett tvåveckorsläger till Portugal, och i mars/april åker jag tre veckor till. Träningslägerlivet är så nice. Allt fokus på träning och återhämtning, all mat smakar gott, det blir ljus på dan, man kan träna i lite kläder, man kan köra bana utomhus (vilket leder till att jag alltså kan köra vettig hinderträning, vilket är rätt viktigt om man är hinderlöpare), och internet är oftast dåligt vilket gör att jag gör annat kul istället, dvs ritar och läser böcker. Så himla skönt för hjärnan.

Så, med andra ord, läget är under kontroll!

Tack för att ni kikar in och läser ibland fast jag aldrig skriver (om ni nu gör det, det är lite oklart, men åtminstone mamma borde kolla ibland. Tack mamma!)

Ha ett gott nytt år allihopa och skit i nyårslöftena, gör det bästa av varje dag bara!

Sandra

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 4. Läget just nu.

av Sandra Eriksson

Jaha, det här var ju inte helt okej av mig. Minst ett inlägg i månaden var planen. Men det har hänt så himla mycket sen jag skrev senast. Skolan har börjat och träningen har börjat flyta på och jag har helt enkelt varit tvungen att lägga bloggen åt sidan för att få ihop alla måsten.

Så nu tänkte jag helt enkelt ta och uppdatera hur läget är just nu.

Läget är bra.

Frågor på det?

Nåja, ni kan få den långa versionen.

Min fot har blivit uppvisad åt tre ortopeder och jag har fint stöd från både sjukgymnast och naprapater som hjälper mig med behandlingar och rehab. Och det i kombination med mina inläggssulor har gjort susen. Så på ett par månader har jag gått från nästan ingen löpning till normal löpträning. Min träning består av en blandning av utomhuslöpning, alter g löpning och crosstrainer, och det går utmärkt. Jag har ingen brådska över att 100% av konditionsträningen ska vara löpning, det mesta är redan löpning, och kroppen mår bara fint av variation.

Det är underbart att få springa utomhus igen och jag älskar verkligen att vara ute på hösten. Jag har också sprungit några banpass och kommit igång med hinderträningen för flera veckor sen. På Alter G ligger jag på 83-90% av kroppsvikt och kan springa snabbare distanspass, men kvalitetslöpningen kör jag ute. Crosstrainer kör jag då jag känner mig sliten och däremellan är det styrka, rehab och rörlighet. Det känns som jag har en bra balans i träningen nu. Vet inte om jag någonsin har haft så här bra höstträning!

Jag är i skolan då jag hinner, vilket inte är så mycket, men vi har inte så mycket närvarokrav under hösten utan det mesta går att jobba med hemma vilket passar mig utmärkt. Våren blir svårare, men den utmaningen tar jag senare.

Om några veckor åker jag på ett kortare läger till Teneriffa för att få lite avbrott i vardagen, se solen och kunna köra några bra hinder- och banpass. Sen blir det ett par Portugalläger under våren.

Jag känner mig väldigt nöjd med min träning just nu. Jag behöver inte vara i tävlingsform före om 7-8 månader, så jag har tid på mig att ta kloka beslut i träningen istället för att stressa. Jag är otroligt tacksam över att jag kan springa normalt igen och jag tänker inte ta några risker med att köra för tufft nu. Jag lyssnar på kroppen och tar en dag i taget. Men givetvis längtar jag efter de hårda spikskopassen!

Hösten har ändå varit tung, och så är det ju alltid då man kommer tillbaka till träning efter uppehåll. Och i kombination med skolan så har det verkligen blivit 100% fokus på återhämtning när det har funnits tid över. Men jag har i alla falla hunnit med ett par Finlandsbesök och fått kvalitetstid med mina syskonbarn (och ja, mina syskon och mina föräldrar också såklart)! Alltid skönt med lite avbrott.

Nu har jag två utmaningar framför mig. Den ena är att överleva höstmörkret (jäklar vad mörkt det är ute nu!), vintern och hala vägar. Min strategi är träningsläger, julmys, löpband och inomhushall vid behov. Känns överkomligt ändå.

Den andra utmaningen är ekonomin. Det är den eviga utmaningen som idrottare. Om ni vill hjälpa mig på vägen så kan ni klicka er in här: sponsor.me/SandraEriksson. Jag har redan fått mycket stöd vilket jag är otroligt glad och tacksam över. Så den delen ska nog också lösa sig!

Så nu är det bara att köra vidare! 260 kvar till Tokyo.

Sandra

Ps. Använd reflex!

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 3. London 2012.

av Sandra Eriksson

Vi börjar ändå med 2008. För att 2008 var första gången hinder var en OS-gren för damer. Herrarna har tävlat på hinder på OS sedan 1900, men damerna fick vara med först 108 år senare. Helt galet egentligen.

2008 var jag nitton år. En junior som inte ännu deltagit i några mästerskap på seniornivå. Jag hade inga tankar på några andra mästerskap än u20-VM den sommaren. Jag visste knappt om att det var OS-år. Då säsongen började hade jag ett pers på 10.24. Efter u20-VM hade jag ett pers på 10.00. Då var det någon som berättade åt mig att OS-kvalgränsen på hinder var 9.55. Jag kände dock aldrig något behov av att jaga den. OS i Peking var för stort och skrämmande. Jag var inte redo ännu. Jag gjorde min mästerskapsdebut på VM 2009 istället.

2012 var en annan sak. Redan som fjortonåring hade jag bestämt mig för att jag skulle vinna OS i London 2012. Man vet inte mycket om livet som fjortonåring, jag kan sakna det. Men det var inte bara OS-år. Det var också EM-år. Och inte vilket EM som helst, utan ett hemma-EM i Helsingfors.

Jag hade varit skadad under våren och kom inte i toppskick till EM. Men jag lyckades ta mig som sista löpare till finalen. Finalen gick en vecka innan OS-kvalperioden tog slut. Kvalgränsen låg på 9.48,00. Jag kom i mål på 9.48,19. Väldigt besviken.

De lovade dock att fixa en kvalmöjlighet till åt mig och la in ett hinder på en tävling som gick sista kvaldagen. De frågade om de skulle fixa internationella (eller nationella) farthållare åt mig, men jag tackade nej (vilket det blev en aning missvisande tidningsrubriker av). Jag hade sprungit solo många gånger. Det enda jag behövde var ett par löpare till (bara för att det skulle kännas som en tävling) och coachen på plats som ropade varvtider. Och så blev det. ’

Vi åkte bil i typ fyra timmar till tävlingen (samma dag som jag skulle springa) och jag gav mig aldrig möjligheten att ens tänka på att misslyckas. Jag var nervös men väldigt väldigt självsäker. Jag minns absolut ingenting av det loppet men jag sprang i mål på det nya perset 9.43 och var plötsligt OS-klar (se bild i föregående inlägg).

Jag hade nog inte riktigt fattat hur stort OS är. Hade bara tänkt att det är precis som VM. Men jag började inse att det var lite annorlunda. Det var väldigt mycket media som ringde mig efter att jag hade blivit uttagen, det var en massa regler, det var en gigantisk låda med Finlandkläder, det var presskonferens redan innan vi åkte och allt var bara väldigt nytt och ovant. Jag minns att då vi klev av bussen i OS-byn så blev vi filmade. Ingen brukar ju filma då man går av bussen. Men så gjorde man på OS.

Allt var ganska överväldigande. En by full av bara idrottare. Världens största matsal. Allt man behövde fanns i byn. Jag hade svårt att ta in allting tror jag. Jag var ganska otrygg med mina finska språkkunskaper så jag höll mig mest för mig själv och fick inte så mycket lagkänsla.

Men jag var inte speciellt nervös. Det enda jag minns från tävlingsdagen var att det var väldigt mycket publik. På de mästerskap jag gjort tidigare hade det alltid varit ganska lugnt på läktarna under kvalloppen, men i London var det fullsatt hela tiden. Det var mäktigt. Jag sprang i mål på 9.50 vilket inte var superbra men ändå inte katastrof.

Överlag så minns jag ganska lite från London. Men jag är så glad över att jag fick vara med där. Över att få lära mig och få erfarenheten.

För när det väl var dags för OS i Rio, då var jag redo på ett helt annat sätt. Men mer om det en annan gång…

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 2. Kvalsystemet.

av Sandra Eriksson

Friidrottens kvalsystem till mästerskap har alltid varit väldigt enkelt. Vi brukar ha kvalgränser. Klarar du kvalgränsen så får du vara med på mästerskapet. Max 3 från varje land får delta i varje gren. Så funkar det i stora drag. Sen får såklart de nationella förbunden själv välja om de vill skicka de som kvalar till mästerskapet eller inte. Men i det stora hela, ett ganska enkelt system.

Men nu är det inte riktigt lika enkelt längre. För inför nästa års OS är det ett nytt kvalsystem som gäller. Kvalgränserna finns kvar, men är betydligt hårdare (på hinder är gränsen t.ex. 9.30 (tidigare tre OS har den varit 9.42 – 9.48 – 9.55) och på 1500m 4.04,20). Tanken är att ungefär hälften av deltagarna som ska vara med ska kvala genom att klara gränserna. Resten blir uttagna genom rankingpoäng. Rankingperioden började i början av den här sommaren och håller på tills slutet av juni nästa år.

Man får olika rankingpoäng beroende på resultat, placering och tävlingens status. Exempelvis ger nationella mästerskap mycket poäng, och vissa hinner ju delta i nationella mästerskap både i år och nästa år. (Jag missar årets och nästa år går FM efter att kvalperioden har gått ut, otur för mig). På hinder räknas de tre bästa poängen ihop och på 1500m de fem bästa. Och på båda de grenarna så är det 45 deltagare som får delta i OS. Så de som klarar gränserna får vara med och resten fylls ut enligt rankingpoäng. Och de nationella olympiska kommittéerna kan ju ha ännu högre uttagningskrav för sina idrottare.

Det finns säkert fördelar med det nya systemet, annars hade de knappast börjat med det. Men det finns nackdelar också.

Systemet kräver antingen att du är i form i sommar för att hinna samla rankingpoäng eller klara kvalgränsen, eller att du har en gren som du kan tävla i inomhus och hinner samla poäng under inomhussäsongen (hinder finns till exempel inte inomhus) eller att du är i toppform redan i juni nästa sommar och lyckas klara kvalgränsen (men man väljer sällan att vara i toppform i juni då OS går i augusti). Så för mig som inte kan tävla i sommar så blir det väldigt mycket svårare att kvala än vanligt.

Jag kommer att behöva inleda min tävlingssäsong tidigare än vanligt (vilket också kräver mer hinderträning, vilket måste ske utomhus, vilket kräver fler träningsläger), vilket också kräver att jag åker nånstans där det finns bra tävlingar redan i början av maj, troligen i USA. Förhoppningsvis klarar jag kvalgränsen redan då, men om jag inte gör det så behöver jag ju hinna få minst två lopp till på hyfsad nivå. Och hinder är tyvärr en sån gren som man helst inte tävlar allt för ofta på eftersom den sliter väldigt mycket.

För vissa är det här kvalsystemet säkert bra. Till exempel för de som brukar hålla en jämn hög nivå men inte riktigt klara kvalgränserna. För mig som inte kan tävla den här sommaren så är det nya kvalsystemet allt utom en fördel.

Men samtidigt ska det inte vara lätt att ta sig till ett OS och jag accepterar utmaningen!

Det hade verkligen varit så himla skönt att kunna kvala redan i sommar, men nu blev det inte så. Och det känns okej. Det ger mig bara mer motivation till att fortsätta att göra det bästa av varje dag för att ta mig till Tokyo.

Sandra

Bilden är från då jag OS-kvalade 2012, kvalperiodens sista dag.