MEST LÄSTA
Det blev vinter

Det blev vinter


Så blev det vinter i år också. Lite trist tycker jag, men den brukar ju ändå inte gå att komma undan utan att lämna Norden. Jag är ändå tacksam över att ha kunnat köra banpass utomhus ända till mitten av november, det funkar inte varje år. Det är för övrigt många år sedan jag har varit så hel att jag ens har kunnat fundera på banpass i november. Alltid något.

Jag var beredd på kylan, men jag hade glömt hur kallt det kan kännas innan man blir van. Jag var inte över huvudtaget beredd på snö och halka, så det kom som en härlig överraskning i veckan. Men det har funkat ändå. Saknar dock det mjuka underlaget i skogen. Det är liksom inte mjukt längre.

Jag springer i princip alla mina distanspass i skogen nu. Jag brukar sällan springa där eftersom det är lite för backigt för min smak, för att jag vill se människor och för att jag är mörkrädd och skogsrädd och hundrädd och rädd för allt annat. Men min fot har gillat mjukt underlag, jag får min människodos i skolan och jag har slutat vara rädd. Backarna kan man vänja sig vid. Så jag springer upp och ner i mörkret och skäller på hundägare med okopplade hundar och älskar min löpning.

Att börja medicinera var det bästa beslut jag kunde ta. Det var svårt, för jag vill ju inte medicinera i onödan. Men det har funkat så himla bra. Jag märker det faktiskt allra mest i träningen. Tidigare i höst har jag ibland haft ångest i flera timmar innan träningen och verkligen fått tvinga mig ut, men nu är det inga problem längre. Det kanske inte alltid känns jättekul att bege sig ut i mörkret och kylan men jag får inte ångest av det, det ska bara göras. Och det är så himla skönt! Sen kämpar jag ännu med biverkningar som sömnproblem och huvudvärk, vilket ibland är rätt jobbigt, men helt klart värt det. Det blir nog bättre snart.

Skolan flyter på, men det går inte jättebra och jag tvivlar på mig själv mest hela tiden. Jag har jättesvårt med den kursen vi har nu och vet inte riktigt hur jag ska klara den, men jag får bara försöka. Jag tycker själv att jag har jättesvårt att lära mig och att förstå saker och hitta sammanhang. Jag hittar inte riktigt rätt studieteknik. Men jag får klura vidare. Jag vill så gärna klara av studierna.

Black Friday kom och gick. Jag köpte ett par skitdyra vinterlöparbyxor som inte ens var nersatta i pris. Men mina knän klarar inte av kylan, behöver nåt varmt, vindtätt och vattenavstötande. Köpte flygbiljetter till Teneriffa också. De var inte heller nedsatta i pris. På lördag lyckades jag dock hitta ett par vinterskor på rea (äger inga vinterskor!), så jag har totally vintershoppat i helgen. Nu vill jag bara ha ett par löparskor som klarar halka (nej, inte icebugs. Någon som vet hur Nikes nya shield-skor greppar?) och en ny pulsklocka (lite för att min älskade Polar v800 börjar ge upp men mest för att en ny pryl skulle vara en trevlig motivationskick såhär lagom till vintern).

På tal om prylar. Ifjol var jag så himla snabb med att fixa julklappar i tid. Nu är det mindre än en månad kvar och jag har typ 15 julklappar som ska fixas. Har noll idéer och vet inte hur jag ska lösa det. Men jag skjuter upp problemet. Själv önskar jag mig bara tusen par stickade sockor. Folk i skolan tycker att jag är konstig för att jag går runt i stickade sockor istället för skor hela dagarna, men det är ju så skönt. Det är dock lite opraktiskt för de blir så jäkla skitiga. Därför behöver jag många par. Tack på förhand tomten!

Jag är lite sugen på att börja med yoga, en gång i veckan eller så, men jag orkar inte riktigt ta itu med det. Det är mest lugnet och den mentala avkopplingen jag vill komma åt, även om jag inte säger nej till mera rörlighet och styrka heller. Men som nybörjare med en extrem rädsla för att göra bort mig har jag inte riktigt hittat något som känns tillräckligt ofarligt för mig. Tar gärna emot tips!

Men nu är det dags att ta fram fysiologiboken. En dryg vecka till tenta och jag behöver fixa fram ett mirakel.

Sandra


Inte bara ett intervallpass.

Inte bara ett intervallpass.


Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.

Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.

Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.

Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.

Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.

Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.

Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.

Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.

Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.

Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.

Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.

Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.

Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.

Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.

Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.

Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.

Sandra


November

November


Hösten. Älskar den lika mycket som vanligt trots att den skapar kaos i mig varje år. ”Grå är den gråaste färgen som finns” sa Mamma Mu, men jag kontrar med att ”gul är den gulaste färgen som finns”, och de gula löven blir så fina mitt i allt det gråa. Och efter en hel sommar då det blev så varmt att det kändes som att allt syre förångades och försvann så är det så skönt att andas igen. Nu är luften mild och regnet hänger så tjockt i luften att man i bland inte vet om man ska andas in luften eller dricka upp den.

Gult.

Efter ett års paus från medicinering är jag tillbaka på antidepressiva igen. Även om det inte var ett lätt beslut för mig så vill jag ändå berätta, för det är faktiskt ingen big deal. Vi är så många som medicinerar, både idrottare och ickeidrottare, så jag vill bara avdramatisera det hela. Jag är mest tacksam över att det finns mediciner som gör att min hjärna kan funka som den ska. Det i kombination med att regelbundet träffa psykiater och idrottspsykolog gör att jag fungerar som människa och hela tiden kan bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor. Som sagt, det är ingen big deal. Det finns hjälp att få och jag är så glad över att jag har tagit emot den!

Löpningen är min bästa vän just nu. Ibland känns det som att den räddar mig från allt ont i världen. Ibland när jag inte står ut med mina egna tankar så tvingar jag mig ut och springer. Det är motigt tills jag kommer igång. Sen blir löpningen allt. Varje steg gör att det känns lättare att vara jag. Jag har aldrig känt en så stor tacksamhet till min löpning som jag gör nu. Då jag springer fungerar jag. Då jag springer är jag trygg. Då jag springer är jag jag.

Nu märker jag att jag börjar låta lite väl deep och deppig. Lite påverkad blir man tydligen av det gråa vädret ändå. Dessutom håller jag på att läsa Fredrik Backmans andra bok om Björnstad (Läs!). Man blir lite smådeppig av den också, även om den är helt fantastisk. Men jag är för det mesta rätt glad ändå. Var hemma i Finland i helgen och hann med både bebisgos, kompisfika och löpning med systrarna. Det var härligt. Och träningen flyter på som den ska, så jag tänker inte klaga. Tror dessutom att jag blev godkänd i båda mina tentor som jag hade för ett par veckor sedan.

Sveitto systror. 

Mitt i allt det gråa så saknar jag ändå sommaren lite. Inte ”30 grader och sol dygnet runt”-sommar, jag hoppas att det aldrig händer igen. Men ”springa i sport-bh och shorts”-sommar är nice. Åker troligen till Teneriffa i januari och Portugal i mars/april så det känns överkomligt ändå. Så länge det inte är snö så är jag nöjd!

Min bloggkollega Emma opererade sin häl i förrgår. Samma operation som jag gjorde för 2 år sedan. Jag är lite för excited och ser fram emot att träffa henne och jämföra ärr, gissa vem som behövde flest dagar på kryckor och diskutera sjukhusmat. Men mest hoppas jag såklart att hon får ordning på sitt hälvete.

Emmas fot och min fot. Enda skillnaden är att hennes pil är svart och min var röd.

Men nu är kaffet uppdrucket och pannlampan är laddad. Dags för tusingar.

Sandra

Ps. ANVÄND REFLEX!

 


Min relation till löpningen.

Min relation till löpningen.


Börjar med en liten parentes. Runners har uppdaterat bloggen och jag förstår mig inte helt på den ännu. Om texten i inlägget saknar styckeindelning och känns helt oläsligt, testa att uppdatera sidan. Då kommer förhoppningsvis mellanraderna in. Om inte, meddela mig! 🙂


 

Ikväll då jag var ute och sprang började jag fundera på min relation till löpning. Jag kom fram till att ”det är komplicerat”, men sen kom jag inte så mycket längre. Men jag kände dock att det är något jag måste reda ut. Nu på en gång.

Löpningen har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Då jag bläddrade i gamla utklippta resultat ur lokaltidningen förra sommaren hittade jag resultat från 1993. Då var jag fyra år och sprang knattetävlingar och blev överlägset sist på 60 meter.

Min första riktiga tävling sprang jag då jag var 9 år. Jag var redan då inriktad på de längre distanserna men jag tränade ingen friidrott mellan tävlingarna. Då jag var 15 år tyckte jag att jag tränade på riktigt, två pass i veckan med föreningen (typ koordinationsövningar, häckhopp och cirkelträning) och ett distanspass på 20-30 minuter på egen hand. Ibland sprang jag fler pass, ibland sprang jag ingenting. Jag tyckte inte att träning var så kul. Det var först som 17-åring, ett halvt år efter att jag vunnit mitt första finska mästerskap i juniorklassen, som jag skaffade en personlig tränare och började följa träningsprogram. Jag började med andra ord min riktiga satsning ganska sent.

Efter ett drygt år med träningsprogram vann jag mitt första finska mästerskap på seniornivå och två år senare kvalade jag till VM. Jag hade utvecklats väldigt snabbt, trots att träningsmängden ännu inte var så stor.

Sen började skadorna.

De senaste åtta åren har jag fått kämpa med båda knäna, en artroskopi och kapande av meniskerna, ett strulande knäveck, en häloperation, lite baksidestrul, en överbelastad fot eller två, en stukning som aldrig ville läka och benhinnor från helvetet. Lägg till lite pollenstrul och en krånglade rygg på det. Sällan några större problem, men tillräckligt stora för att hindra mig från att springa under längre perioder. Och dessutom har det ofta varit problem som ingen riktigt hittar någon förklaring till. Ovissheten har varit nära att knäcka mig många gånger.

Ibland har jag frågat mig själv om det är värt det. Jag har alltid, utan att tveka, svarat ja.

Jag älskar löpningen så himla mycket. Den tryggheten löpningen ger mig går inte att beskriva. Det handlar om mera än att prestera. Det handlar om att vara mig själv, att vara hemma. Utan känslan som löpningen ger mig skulle jag gå under.

Samtidigt hatar jag den så himla mycket ibland, min löpning.

En normal träningsvecka då jag är hel och frisk ligger jag kring 12 löppass i veckan varav 9 av dem är vanliga distanspass. Jag tycker att distanspass för det mesta är ganska tråkiga. Jag är sällan taggad på att ge mig ut. Jag räknar ofta i huvudet hur många procent av passet jag har kvar och höjdpunkten är inte alltför sällan när passet är över och jag får gå de sista hundra metrarna hem. Det här är alltså 75 % av all min löpträning. Ändå fortsätter jag. För jag behöver de här passen, på så många olika sätt. Men det är aldrig någon annan än jag själv som tvingar mig ut. Den disciplinen vet jag inte varifrån jag har fått. Den är värd mycket, men samtidigt kan jag bli galen på mig själv ibland då jag känner att jag verkligen inte orkar eller vill, men ändå lyckas övertala mig att sticka ut och springa. Men det är alltid värt det.

Hatkärlek.

Löpningen har fått mig att må väldigt dåligt många gånger. Det handlar inte så ofta om att jag inte har presterat bra. Det kan knäcka mig en stund men brukar i slutändan mest ge mig en massa motivation. Det är snarare då jag tvingas vara utan min löpning på grund av skador som det är jobbigt. Och inte heller då handlar det om prestation (eller det gör det säkert också, men det är inte huvudsaken), utan att jag aldrig får vara på min trygga plats. Utan löpningen känner jag mig vilsen och obekväm. Jag är tacksam över att jag har människor som kan hjälpa mig då löpningen inte kan.

För det är ofta löpningen som har fått mig att fortsätta fungera som människa de gånger jag har varit väldigt långt nere och inte haft någon ordning på mitt liv. De gångerna är det så himla svårt att ta sig ut och träna. Men jag gör det ändå. Även om jag inte orkar någonting i hela världen så brukar jag ändå orka träna. Och det brukar få mig att känna mig bättre. Så himla många gånger har jag bara velat ge upp, inte min löpning, utan liksom allt runtomkring, och bara sova hela dagarna tills livet känns roligt igen. Men jag har inte kunnat göra så, för jag behöver min löpning. Och för att springa måste jag äta och sova. Löpningen har räddat mig från så mycket skit.

Det är ju trots allt när jag springer som jag mår som bäst. Jag fattar inte alltid det själv, men det är där jag känner mig självsäker. Det är där jag inte bryr mig om vad någon annan tycker eller tänker. Det är där som jag känner mig stark och oförstörbar. Det är där jag har tid att tänka och min hjärna fungerar som bäst. Det är där jag kan släppa allt och gå in i min egen bubbla. Och det är så himla befriande. Det är också i min löpning som jag är som mest kreativ. Det är medan jag springer som jag skriver alla mina blogginlägg, alla märkliga texter och till och med dikter. Det är i min löpning jag målar mina tavlor i huvudet innan jag målar dem på riktigt. Dessutom brukar jag få ont i hela kroppen då jag inte springer. Jag funkar liksom inte utan löpning. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpningen kan göra mig riktigt, riktigt lycklig ibland. Det är mest de snabba passen. Egentligen vilka pass som helst, bara jag får springa fort. Jag älskar att springa snabbdistans och ha flow. Jag älskar då benen bara rullar av sig själv. Jag älskar att springa intervallpass i spikskor och känna mig starkast i hela världen. Jag älskar att springa snabbare än jag tror att jag kan. Jag älskar att bli nervös och taggad inför träning och tävling. Jag älskar att tävla. Jag älskar att vinna. Jag älskar att fightas på banan. Jag älskar spurtstrider. Jag älskar då jag hittar en växel till fast jag tror att jag inte orkar mera. Jag älskar att springa snabbare än jag någonsin har gjort förr. Den känslan går inte att beskriva. Det går inte. Men den kicken slår det mesta.

Jag skulle inte påstå att jag springer för att må bra. Det är inte mitt välmående som motiverar mig. Jag springer för att prestera. För att utvecklas. För att se hur bra jag kan bli. Det gör mig så himla nyfiken. Och det i sin tur får mig att må ganska bra.

Jag är övertygad om att det krävs mer än löpträning för att prestera ute på banan. Det krävs talang. Det krävs vilja. Det krävs mental styrka. Men mest av allt tror jag att det krävs kärlek till löpningen. Och den kärleken har jag. Jag och de flesta andra jag möter ute på banan. Och jag är rätt säker på att den ser väldigt olika ut för oss alla.

Jag tror att min relation till löpningen är som alla andra relationer. Ingenting är självklart, utan man måste jobba på den hela tiden. Jag ser flera saker jag gör bra, men också saker jag kan göra bättre för att vi ska komma överens. Och jag vet också att jag måste lära mig, precis som i livet utanför löpningen, att komma ihåg att njuta på vägen och inte bara fokusera på målen.

Jag tror så himla mycket på mig själv som löpare. Jag har kanske inte samma ”jag är oslagbar och kommer att springa världsrekord”-självförtroende som jag hade då jag var yngre (världsrekordet är dessutom 15s snabbare nu!), utan jag har en mera realistisk syn på min förmåga. Och jag tror fortfarande att jag kan springa riktigt, riktigt fort om jag får ut allt som finns i den här kroppen. Och jag tänker ge allt för att ta reda på hur fort ”riktigt, riktigt fort” faktiskt är.

Jag kommer troligen att springa hela mitt liv, så länge jag bara kan. Förr tänkte jag att då jag väl slutar tävla, då ska jag aldrig mera springa. Men jag har svårt att tro att jag någonsin ska klara mig utan den trygghet löpningen ger mig. Hur hanterar man ilska/frustration/sorg och andra jobbiga känslor om man inte sticker ut och springer så snabbt man kan? Någon mysjoggare kommer jag dock aldrig att bli, joggning gör mig uttråkad och rastlös. Min kropp måste få jobba.

Jag är väldigt medveten om att löpningen inte är allt. Jag har lärt mig det genom åren. Det måste finnas något i mitt liv som inte är löpning. Och det finns det. Framför allt en massa underbara människor. Men löpningen är ändå en så himla stor del av mig, och just nu är jag i ett skede av mitt liv då det känns okej att prioritera den före det mesta. För så kommer det såklart inte alltid att vara. Men jag ska ta vara på den tiden jag har som elitidrottare och hoppas att det är många år ännu.

Det bästa av allt är att under hela tiden som jag har suttit och skrivit det här så har jag känt en så härlig känsla i bröstet. En känsla av förväntan, en känsla av vilja och en känsla av kärlek.

Då vet jag att det mina fingrar bara har skrivit av sig själv nu, utan att jag ens har hunnit tänka efter, är sant. Det här är min relation till löpningen.

Sandra


TACKINLÄGGET!


2018 är över. Spikskosäsongen är slut. Jag står över terrängsäsongen men springer troligen lite landsväg ännu. 

Det har hänt mycket sen förra tackinlägget. Ett oktober som började med stora förväntningar och slutade med en överbelastad fot. Ett november som främst bestod av alternativ träning. Ett december som regnade bort och var så mörkt att även vi som älskar mörker blev deprimerade. Ett januari som var okej, men inte bra. Ett februari där snön inte slutade ösa ner. Ett mars då jag äntligen gjorde grymma löppass men alla på löpband (skulle inte ha sprungit i samma tempo ute). Ett april då det äntligen gick att springa ute igen och jag överträffade mig själv nästan varje pass och fick ett träningspers på 200m. Ett maj som gick galet bra med fint väder och pers på både milen och 5km (oklart det där med milpers men tror att mitt pers är sprunget på en för kort bana så jag räknar inte med det). Ett juni med fantastiska träningar, två pers på 800m och en förkylning som kom så olägligt som den bara kunde. Ett juli med grymma hinderpass som ledde till en mosad rygg som i sin tur ledde till problem med andningen och döda ben. Ett augusti då kroppen blev bättre men ryggen fortfarande strulade och jag stukade foten, men trots det fick till ett rejält pers på 5000m och ett på 10km. Och nu ett september då jag har mental vila men fortsätter springa eftersom min kropp tydligen vill ha det så. 

Ett år som inte över huvudtaget gick som planerat. Ibland sämre och ibland mycket bättre. Men att jag har kunnat få till så många bra tävlingar och träningar med allt strul bakom mig känns fantastiskt. Den här säsongen handlade om att komma tillbaka till banan och göra mig själv rättvisa igen. Jag lyckades inte få till det på hinder i år, men de andra sträckorna gick över förväntan, och det är jag glad över. Nu har jag motivation att fortsätta jobba mot ännu bättre säsonger. 

Men först ska jag säga tack. Jag tror inte att så många av de som jag vill tacka kommer att läsa det här. Men jag vill skriva ändå, för att jag vill berätta hur fantastiska människor jag har runtomkring mig!

Först vill jag säga TACK till Oscar. Hans kunskap och hans tålamod är fantastiskt. Hans sätt att förstå hur jag funkar och anpassa sig efter det, det gör allt så mycket enklare. Och när vi är på tävlingar och jag inte ens behöver säga nåt för att jag vet att han förstår och har koll. Jag är så himla glad och tacksam över hur bra vårt samarbete fungerar, trots att vi kan vara jäkligt envisa båda två. 

TACK till Sverre som har hjälpt mig med styrketräningen. Jag fullkomligt hatar att göra nya övningar och jag blir jäkligt irriterad om jag inte gör allting rätt direkt. Jag blir trotsig och omöjlig. Men Sverre är typ världens lugnaste människa och blir aldrig arg på mig (isf är han bra att dölja det) fast jag blir sådär besvärlig ibland.

TACK till Guy. Igen. För de tio åren jag tränade med Guy gav mig så himla mycket. Bland annat min träningsdisciplin som har gjort att jag har tagit mig ut och sprungit även de dagar då det har varit riktigt riktigt motigt.

TACK till Martin. Så lyxigt att ha sällskap på uppvärmningar och nerjogg. Så nice att ha draghjälp på intervallerna. Så himla tacksam över hans träningssällskap!

TACK till Access Rehab. Våning 9 känns som mitt andra hem ibland. Speciellt TACK till Mattias (du är saknad på kliniken!), Malin och Maria för att ni har gjort allt för att den här krångliga kroppen ska hålla sig hel. Vet inte hur jag skulle klara mig utan er!

TACK till Göran och Karin på mottagningen för elitidrott och hälsa. Utan er hjälp hade jag inte orkat. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka tillräckligt mycket. 

TACK till Emma. Jag vet fortfarande inte om hon är kostrådgivare, dietist eller nutritionist (hur stavar man ens det?). Det kanske är samma sak. För mig är hon iaf alla tre plus allt annat. Såsom hälkompis, vanlig kompis och en sån där människa som får prata en till rätta när man är lite trög i huvudet ibland. Fattar inte hur jag klarade mig innan jag träffade Emma.

TACK till Stina och Daniel på jrssm för hjälp med tävlingar i sommar. Att samarbeta med Stina och Daniel är som att åka på väldigt krångliga tävlingsresor men utan allt krångligt. De bara får allt att fixa sig. 

TACK till Nike för de snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste kläderna. Pegasus 35 måste vara Guds gåva till mänskligheten.

TACK till IK Falken, Hammarby Friidrott och finska friidrottsförbundet. 

TACK till Magnus. Han behöver en hel roman. Men jag tror jag tar den muntligt istället. Han är allt och lite till. Han är lugn då jag är kaos. Han fixar då jag inte orkar. Han lyssnar då jag pratar. Han orkar då jag inte orkar. Och jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna honom. 

TACK till min familj. Saknar så himla mycket att ha mina systrar med mig på löparbanan. Saknar dem utanför banan också. Och mina bröder. Och mamma och pappa. Och babyn (syrrans). Jag önskar att jag kunde bo på två ställen samtidigt. 

TACK till mina vänner, för att ni alltid orkar. Och för att ni förstår att jag prioriterar träningen. För att ni inte blir arga då jag ändrar planer i sista minuten. Och för att jag får vara bara jag. 

Och sist men inte minst. TACK till alla som hejat på mig i sommar. Som hör av sig i både med- och motgång. Som försvarar mig då folk skriver taskiga saker. Som är på plats och hejar. Som skriver så fina saker att de går rakt in i hjärtat. Som tror på mig då andra tvivlar. Som vill se mig lyckas. Som gång på gång kommenterar fastän jag inte alltid svarar. Ibland får jag mycket skit, men jag gråter inte lika mycket över det som jag gråter över att jag blir rörd över allt fint ni säger och skriver. Så tack för det. Tack tack tack!

Nu är min kropp relativt hel. Lite småont här och där, så som det brukar vara efter säsongen. Lite trött mentalt men ändå motiverad. Kommande år blir en ny utmaning med studierna vid sidan om idrotten. Men jag tror att det kommer att funka. Jag ska ge det en chans. Och jag ser så mycket fram emot att fortsätta utvecklas och att springa snabbare och snabbare. Jag tror att den här kroppen kommer att fortsätta överraska mig många år framöver. Och med världens finaste stöd runtomkring mig så kan det inte bli annat än bra i slutändan!

Så tack för allt, ni är fantastiska! 

Sandra