Kinabloggen dag 7 – Pasta

I dag har det varit varmaste dagen hittills. Solen stekte som aldrig förr. MEN luftfuktigheten var lite lite lägre så i skuggan kunde man till och med andas. Så himla nice.

Mindre nice att det inte fanns speciellt mycket skugga alls på idrottsplanen och att det var dags för lägrets första banpass. Men man kan ju inte få allt. Träningen gick över förväntan. Att ha en vattenflaska med kallt vatten och ett varmt huvud att hälla vattnet på är effektivt. Värsta kicken.

Varmt och vidrigt blev det ändå. Det är lite så det funkar här. Och lite stör det mig att jag inte kan beskriva hur luftfuktigheten känns. Vill ju inte att folk ska tro att jag är en mes som inte tål värme. Jag är ju för fasiken född i bastulandet. Men det här är inte värme. Det här är galet. Men ja, det funkar ändå bättre än man tror. Jag lever ju och mår bra. Och springer fort. Så jag ska inte klaga! 

Har gjort en intervju idag också. Direkt efter träningen. Kände mig väldigt fräsch då jag var genomblöt av svett och vatten och var tvungen att dra på mig svettkonferenspikén (som kommer alltså att lukta mums på den riktigt presskonferensen i helgen) och sätta mig på en stol och se glad ut. Sen gick jag barfota på tartanen. Gå inte barfota på tartan då det är 33 grader och sol. Just saying. Sen sa den tyska kameramannen att jag borde ta av mig solbrillorna because he can’t see my eyes. Jag försökte kontra med ett that’s my plan, på dålig engelska men jag förlorade. Så jag fick sitta där, knallröd och med vita ringar runt ögonen. Som den naturliga skönhet jag är. Nåja. Det gick bra ändå. Om det var viktigt för mig att se svinbra ut så hade jag inte börjat med hinderlöpning. 

Maten har varit spännande i dag. Till lunch åt jag de torraste kobiffar jag någonsin ätit i hela mitt liv. Till middag åt jag den torraste lax som existerar i hela Kinalandet. Tur att jag har druckit femtusen liter saltvatten då! Alltså jag har inte fått kallsupar i döda havet, för döda havet ligger inte här. Jag lägger bara havssalt i min vattenflaska för att inte dö saltbristdöden. 

Annars då? Vad vi gör på fritiden? Cirka inget. Slöar på internet. Missbrukar twitter. Sitter och pratar om att vi borde göra något. Spelar kort någon enstaka gång. Överväger att se på film, men orkar aldrig. Men ändå är det inte tråkigt. Hemma är det alltid tråkigt att inte göra något. Här är det mest skönt att inte göra något. Helgalet. 

Jag har stulit en sked och en kniv från matsalen. Kände mig svinhäftig. Jag som alltid var så mesig och lydig som barn. Känns som värsta revolten. Men jag ska inte ta hem besticken. Jag vill bara kunna äta gröt på rummet och breda mjukosten på knäckebröden. Bad_göörl_89_knifethief@hotmail.com.

Jag sov svinigt bra i natt. Vaknade inte ens då Camilla gick på frukost. Det var galet. Snart är jag så anpassad till allt här att jag förvandlas till en Kines. Spännande. 

Fascinerades av Kinayogan idag också. Favoriten var en kvinna som låg i en sån position att jag var övertygad om att hon skulle föda när som helst. Tyvärr kändes det oartigt att stanna och stirra så jag vet inte riktigt hur det gick. 

I övrigt är jag pinsam på instagram. Har bara svinigt fula bilder och försöker rädda upp det med texter som jag själv tycker att är jätteroliga. Men jag är ju slut i huvudet här. Min humor och min stavning är inget att hänga i julgranen. MEN, jag gör mitt bästa. 

Snart ska jag iväg på massage. Det blir skönt. Vår massör är så bra att jag inte ens saknar mina naprapater (nånej, förlåt Sverre och Martin, jag saknar er alltid då jag är borta från Sverigelandet mera än en vecka). Men han är bra. Han hittar alltid den perfekta balansen mellan ont och behagligt. Eller åtminstone nästan alltid. Och så är han kreativ. Ligger mest och är fascinerad på hans bänk. Och efteråt känns det som att man nyss har lärt sig andas igen. 

Jag har blivit brun. Nåja, röd. Men typ brunaktig i alla fall. Sport-bh-brännan är så tydlig att den troligen kommer att vara kvar för alltid. Ingen skulle reagera om jag gick ut naken nu. Eller någon kanske skulle tänka att ”den där vita outfiten är kanske lite väl genomskinlig”. Men inte mera än så. Så tydlig är min bränna. Eller nä. Det är den inte. Men den skulle kunna vara. 

Känns som att det är dags att sluta skriva nu. För allas bästa!

Tack för era positiva kommentarer, kul att ni orkar läsa! 

Sandra

---

I morse vaknade jag utan huvudvärk. Min speciallbyggda by myself-kudde var amazing. Fy vad jag är cool som fick in så där mycket engelska i en och samma mening. Nåja, jag sov dåligt i natt i stället. Men det kan jag leva med. De första dagarna gick ju nästan för bra. 

I dag har vi haft sol för första gången. Vädret under första passet var alltså 31 grader, sol och en luftfuktighet på 89%. Man längtar lite efter vintern då. Till och med snömodd är behagligare. Men det funkar ändå helt ok. Svettig blir man och pulsen är ju lite högre än normalt men det går. Man blir dock rätt seg och inte så taggad på tävling. Men det kommer att bli intressant att tävla sedan. Det är ju inte så många som är van vid det här vädret. För det är väldigt mycket tyngre att vistas i den här luftfuktigheten än i ”vanlig” värme. Tror inte att det blir några toppresultat för någon, men oj vad folk kommer att kämpa. Inklusive jag. Inte ens taktiklopp lär bli lätt för någon. Men det gör ju bara tävlingarna mer intressanta. Och jag är väldigt glad att jag inte håller på med marathon eller 50km gång. 

Som idrottare får man inte klaga på media. För media är viktigt för idrottarna och idrottarna är viktiga för media. Men ändå är jag trött på att hälften av det man twittrar hamnar i en tidningsartikel. Det roligaste med twitter är att vara ironisk. Så det blir lite märkligt då det skrivs seriösa tidningsartiklar utgående från mina skämttweets. Och kommentarerna under brukar inte vara så snälla heller. Men visst, det är jag som väljer att vara synlig, så då får jag väl acceptera läget. Men det betyder inte att jag måste gilla det. 

Nåväl, det om det.

I Kina gillar man yoga. Eller något yogaaktigt i alla fall. På mitt förmiddagspass idag mötter jag hur många yogande personer som helst. Och det är inte den här svenska hälsomodeyogan eller den kvinlliga instragramyogan eller något sånt. Det här känns mer äkta. De gör de inte för att visa upp sig eller för att de borde göra det (nej, jag menar inte att alla som yogar gör det för att visa upp sig, yoga är säkert jättebra, jag är bara usel på det, jag menar bara att yoga syns väldigt mycket på instagram). De gör det för att, ja, svårt att säga, men jag antar att de gillar det. Yogan i sig ser ut som en blandning av såna där barnsånger med rörelser till och rörelserna som uppstår om man spelar discomusik på ett pensionärshem och simskolans torrsimsövningar. Graciöst? Nä. Vackert? Nä. Trevligt? Väldigt mycket! Min favoritövning är då de går och klappar långsamt i händerna som om de applåderade åt sig själv. Man borde applådera åt sig själv mer ofta!

Jag tappar bort verkligheten här. Det är lite som på träningsläger men ännu längre bort. Jag glömmer att verkligheten existerar. Det finns bara det här. Vakna, äta, konstatera att det är varmt, träna, äta, duscha, äta, vila, äta, träna, äta, duscha, äta, chilla, äta, sova. Det är allt. Allt som sker utanför Hong Kong Sports Institute sker inte på riktigt. Det är lite skrämmande. Det slog mig nyss att jag inte har hört av mig till mamma sen vi kom hit. Och jag hör av mig till mamma väldigt ofta. Nä, allting är bara konstigt. Men på något vis skönt också. Man har bara stängt av allting. Man går liksom på autopilot. Och man får inte tråkigt heller trots att man typ inte gör något. Märkligt. Och sen då man kommer hem så brukar vardagens kännas som ja.. väldigt mycket bara. Det tar några dagar innan man fattar hur ett normalt liv egentligen ser ut. 

Jag kan inte beskriva det bättre än så. Det är bara konstigt! 

Så att så. Men nu händer det något för första gången sedan vi kom hit. Lagsamling! Helvilt!

Återkommer imorgon.

Shangdrang

Skulle kunna heta så på kinesiska.

---

Vaknade med huvudvärk i morse. Insåg att det var kuddjävelns fel. Kuddarna är rätt hårda och väldigt höga. Hakan är typ nere vid navel då man ligger normalt. Lite obekvämt. Har lekt Ernst och byggt en egen kudde av ett täcke nu. Nästa morgon kommer att jag vakna med ett leende på läpparna och troligen lika snyggt sminkad som tjejerna i romatiska komedier. 

Sprang första intervallpasset här i morse. Långa intervaller. Vädret var det värsta tänkbara. Det vanliga mulna vädret och 30 grader. Men det var strax innan åskan, så luften var riktigt hemsk. Och för att göra det lite roligare så blåste det idag också. 3+3+2km sprang jag. Eller försökte. Första intervallen gick lätt och lite för snabbt. Andra gick också för snabbt men inte lika lätt. Och pauserna var vidriga. Direkt man stannade så slog värmen emot. I andra pausen var jag ganska yr i huvudet redan. Sista intervallen avbröt jag efter 1,5km. Kände att jag bara förlorat på att tvinga mig att springa 500m till. Har nog aldrig varit så där nöjd över att avbryta ett pass. Men med tanke på att jag började de första dagarna här lite för hårt och energiintaget kanske har varit lite för dåligt så var det nog det enda rätta att göra. Pulsen var brutalt hög också. Ännu fem minuter efter avklarad nerjogg låg den på kring 140. Inte konstigt allt med tanke på omständigheterna, men nu blir det riktigt lätt imorgon så kroppen säkert hinner återhämta sig.

Åt och duschade och åt och sov och åt innan jag var redo för ett kort lätt pass igen. Då hade åskovädret dragit över och man kunde andas lite bättre i det fortsättningsvis gråa och trettiogradiga vädret.

Min klocka är brutalt (sorry, brutalt är mitt favoritord just nu) smart också. Jag blev sjukt imponerad av den idag. Cirka 200m in i vårt distanspass pep den till och sa ”GPS saknas”. Det har hänt någon enstaka gång i någon tunnel men då har den hittat sina satelliter direkt jag har kommit ut. Men idag var det ingen tunnel. Och det var först då vi hade sprungit 1,4km (sprang alltså med Camilla, och litade på hennes klocka istället) som ”GPS hittad”-pipet hördes. Det märkliga var då att istället för att visa att jag sprungit 200m eller 1,4km som var det mest logiska, så visade den att jag hade sprungit 1,95km. Men trots att satelliterna var med igen och den visade tempo, så blev sträckan inte längre. Den stannade på 1,95km. MEN sen då vi sprungit 1,95km på riktigt (enligt Camillas klocka alltså) så började sträckan rulla igen. Jag är sjukt fascinerad över att den kunde visa så fel och sen reda ut det så snyggt. Mycket nöjd med det! Må hända att den påstod att första km gick på 7 min och andra på 3, men snittet blev ju fint! Om ni tycker att att min fascination är konstig och att jag är nördig så kan ni låta bli att läsa det här stycket ifall ni får för er att läsa igenom mitt blogginlägg igen.

Man är kroniskt blöt här. Man svettas som en gris direkt man kommer ut. Lägg till att luften är så fuktig här att man blir blötare än då man står i vår dusch hemma i Finland (lite klent tryck i den). Man märker inte ens då det regnar här för regnet är så varmt och kroppen så blöt från förr. Jag hoppas att russinfingrareffekten inte fungerar på hela kroppen. I så fall kommer jag att vara väldigt skrynklig då jag kommer hem.

Men jag gillar att vara svettig. Det är lite ovant och lite häftigt. Och lite jobbigt. Typ idag då jag stod ute och körde rörlighet efter passet. ”AAAHHHH EN ÄCKLIG KINESISK INSEKT PÅ MIN RYGG!!! Åh, det var bara svetten som rann lite… AAAH, NU ÄR INSEKTEN PÅ ARMEN… just det ja, bara svett…” Stora problem jag har. Finns det förresten någon som gillar insekter? Som tänker att ”yey, nu blir det sommar, äntligen får vi se insekter igen”? Det kan ju inte finnas. Inte ens fast man är superduperdjurvän. Om någon gillar insekter på riktigt så ska ni inte kommentera mitt inlägg för jag kommer att tycka att ni är konstiga och ha svårt att acceptera era åsikter. Även detta ett stycke att skippa då ni repeatläser min blogg.

I övrigt gjorde jag mitt livs bästa fällknivar idag. Jag lär mig. Jag har alltid varit usel på att träna bål, men börjar äntligen få lite regelbundenhet i det. Det är rätt kul faktiskt. Jag har lärt mig att man blir starkare i magen om man tränar den. Poäng till mig.

Och jag behöver alla poäng man kan få. Speciellt intelligenspoäng. Min IQ och räkneförmåga sjönk dramatiskt under förmiddagens intervaller. Konstaterade att 1min och 46s + 1min och 46s blir 4min och 20s. Konstaterade även att 10,5 +3 = 14. Svårt att tro att jag har fått högsta betyg i matte i studentskrivningarna en gång i tiden (skryt skryt skryt (jaja, det var kortmatte, men det är oväsentligt)).

Vår hiss pratar. Då den stränger dörrarna säger den ching chang, ching chong chang. Det betyder att den stänger dörrarna. Osäker på stavningen.

Idag har jag ätit potatismos. Jag gillar inte ens potatis. Men jag är så vansinnigt trött på riset efter två dagar. Hemma äter jag alltid ris. Men sverigeris är godare än kinaris. I fall ni undrade alltså. Annars kan ni skippa det här stycket andra varvet också.

Nu har jag bråttom till min skypedejt så nu orkar jag inte korrekturläsa. Säg till om ni hittar särskrivningar! 

Sandra

Ps. En fin bild från hur man ser ut då man har dött sina långa intervaller kan man se på instagram. Den röda färgen började lägga sig då jag tog bilden så jag la på ett rödfilter. santero_e89 tror jag att jag heter på instagram. Annars får ni se någon annans fina selfies.

---

Har för mig att jag var nöjd över min lyckade dygnsrytmsförändring i slutet av mitt förra inlägg. Direkt efter att jag hade publicerat det så somnade jag och sov en timme tills det knackade på dörren. Nej nej, ingen jetlag här inte…

Skippade förmiddagens pass. Fick inte ens dåligt samvete. Kan inte minnas när jag senast skippat ett pass, och framför allt inte när jag senast skippat ett pass utan att känna mig som en dålig människa. Kombinationen av åskovädret och tröttheten var vettiga orsaker idag. Det är nog bättre att ta det för lungt än att köra på för hårt de första dagarna. Och lugnt har jag definitivt inte tagit det. 

Sprang ett längre pass på eftermiddan istället. Tycker att det är helt fantastiskt att springa här. De senaste sju mästerskapen jag har varit på har det varit väldigt dåliga ställen att springa på. Det är bara i Berlin 2009 som det var bättre, då vi bodde bredvid en gigantisk park. 

Jag förstår inte var alla Hong Kong-människor finns. Här finns väldigt många, väldigt höga hus som borde rymma väldigt, väldigt många människor. Men nere på gatorna är det nästan tomt. Och på strandpromenaden ännu mera tomt. Rätt skönt faktiskt. 

Börjar inse att Stockholm inte är världens bästa löpstad. Eller inte mina rundor i alla fall. Visst är det kul att se lite folk ibland, men i slutändan är löpning så mycket mera givande då man inte behöver fokusera på hur man ska ta sig fram och bli irriterad på folk och man slipper att tänka på någonting alls. Nåväl, omväxling förnöjer!

Vädret på dagens pass var lite mera behagligt. Solen har jag ännu inte sett men temperaturen på kring 30 grader och luftfuktigheten gör nog sitt. Men det kom en liten vindpust under den fjortonde kilometern som nästan kändes sval. Det var mäktigt. 

I morgon är det dags för det första hårdare passet här. Är lite orolig att jag ska ta i för mycket i värmen. Har ju sprungit lite för snabbt de två första passen redan. Så imorgon lyssnar jag mer på känslan än på träningsprogrammet. 

I övrigt gillar jag den här utmaningen här. Allting med träning, mat, vätskeintag, vila och sömn. Allting är lite annorlunda än hemma och det är givande att försöka få ihop allting på allra bästa sätt. Jag glömmer ibland hur mycket man verkligen kan göra om man försöker! 

Maten här är inte den allra bästa. Igår kändes den ännu ok, men det är samma mat hela tiden och redan idag har jag tröttnat. Så himla glad att jag har med mig så brutalt mycket käk hemifrån. Och att det finns matbutiker även i det här landet. 

Tiden är en liten utmaning också. Det finns ju inte jättemycket att göra, och man vill inte riktigt turista i den här värmen (Holymoly, jag skrev ”turista”. Nu kommer alla bittra soffidrottare att bli hysteriska då jag skriver om att åka hit och turista. Jag borde ha stannat hemma på nån minitävling där jag passar bäst). Så ja, man gör typ inget. Är för lat för att läsa och för lat för att rita, men tillräckligt olat för att spamma sönder hela twitter med mina märkliga tankar.

Det om det. 

Det har alltså hänt noll saker som är värt att skriva om idag, vilket ni kanske märkte i det här inlägget. Men lik förbannat ska jag envisas med att skriva så himla långt. Sjukt märklig är jag! 

Tack och god natt!

Sandra

Ps. Då jag förflyttat mig till Peking så kommer jag bara att ha tillgång till bloggen i min telefon, så då blir det lite kortare inlägg. Om det blir några inlägg alls. Har glömt bort mitt lösenord så risken finns att jag inte kan skriva alls. Men det är ett senare problem. Min bloggattack fortsätter fram till torsdag i alla fall! 

---

Jag vaknade 06.12 imorse av att jag hade en ordentlig huvudvärk. Gissade på en kombination av obekväm kudde, vätskebrist och så den där 90 minuters massagen jag hade avslutat dagen med. 

Sen insåg jag att det nog inte alls var huvudvärken som hade väckt mig. 

Det var vädret. 

Då jag var i Sydafrika på läger för ett antal år sedan så minns jag att det var åska nästan varje kväll. Men nästan alltid på avstånd. Man kunde stå ute och beundra blixtarna på håll utan att vara rädd för att få en i huvudet. Det var väldigt mäktigt. Men det var ingenting jämfört med det här. 

Först trodde jag att blinkningarna var brandvarnaren. Ni vet, brandvarnare blinkar ju typ var tionde sekund eller något. Sen insåg jag att ljuset kom utifrån. Blixtarna lyste upp hela rummet trots att gardinerna var fördragna. 

Och så åskan. Jag har alltid tänkt att åska mullrar. Kanske brakar och dundrar lite ibland också. Men inte smäller. Men den här åskan smällde. Jag låg och lyssnade. Tyckte att det var lite mysigt. Väder fascinerar mig. Jag tycker att det är häftigt med väder. 

Sen smällde det till rejält. Väggarna vibrerade och pulsen steg. Jag blev verkligen skrämd. Och plötsligt började jag tänka på krigsfilmer. Ljudet förde mig tillbaka till högstadiet och historelektionerna (få saker jag har avskytt så mycket under mina skolår som högstadiets historietimmar). Jag var mitt in i en av de svartvita filmerna. Fast med bättre ljudeffekter. 

Och jag kom på mig själv med att vara lite nervös inför nästa smäll. 

Trots att jag är rädd för det mesta här i världen så har jag aldrig varit rädd för åska. Snarare tvärtom. Jag har varit lite dum och stuckit ut och sprungit flera gånger trots att åskan har varit väldigt nära. 

Men plötsligt förstod jag varför folk är rädd för åska. Och jag hoppades verkligen att ingen i vårt team har det problemet. För i så fall är den här morgonen inte så trevlig. 

Det har hållit på i två och en halv timme nu. Får se om det blir något distanspass på förmiddagen eller om jag får skippa det. Löpbandet är inget alternativ. Och att springa slalom mellan blixtarna känns väl lite onödigt riskabelt. 

Men det gör inget. Med nio dagar kvar till VM så är dagens förmiddagsdistans ganska obetydlig. Men det skulle vara skönt att komma ut. Blir en lite lång dag annars!

Och jag hoppas innerligt att vädret är bättre på fredag. För om jag ska flyga inrikesflyg i Kina i åskoväder så… nä. Jag kommer inte att göra det. Cyklar hellre. 

Återkommer.

Sandra

Ps. Sov gott från 22.30 till 06.12 i alla fall. Gick upp 07.30 då jag tröttnade på åskan. Men en mycket godkänd första natt. Jetlag, vad är det?

---