– Försöker hetsäta godis. Finskt godis är ungefär sjutusen gånger godare än svenskt godis. Salmiak, sisu, god choklad, god lakrits, goda chokladrussin. Gott allt. Svenskt godis smakar plast jämfört med finskt godis. Finskt chips är mycket bättre också. Och kex (har för mig att ni kallar kex för kakor i Sverige). Dock är jag sämst på godis. Jag är konstant sugen men efter 5 bitar har jag tröttnat och så äter jag fem till ändå och då mår jag dåligt och då ska jag ändå trycka i mig fem till. Nåväl, jag är inte så ofta i Finland. På gott och ont.
– Cyklar. Jag har ingen cykel i Stockholm och jag blir lika glad varje gång jag kommer hem och får cykla. Egentligen gillar jag inte att cykla för att 1) då jag gick i långstadiet och vi skulle cykla någonstans hela skolan tillsammans så lämnade jag alltid jättemycket efter. Jag vet inte varför. Kanske hade liten cykel eller nåt… Okej okej, jag var bara sämst på att cykla. 2) Har fått trauma av att träna på cykel. Orkar typ 20km och det tar typ en timme och är motvind från sju olika håll samtidigt. Men nu cyklar jag. Inte med min träningscykel, utan med mammas tantcykel med korg. Den cyklar jag med den där kilometern ner till stan då jag ska köpa godis, för att jag är för lat för att gå och för kass på att köra bil.
– Kör bil. Jag är ju ingen superförare, det får jag erkänna. Jag är hon som backar in i stolpar. Eller nåja. Det har bara hänt två gånger. Den tredje gången backade jag in i en bil. Man blir inte heller en bättre förare av att cirka aldrig köra bil. Igår var jag stolt över att jag vågade göra en omkörning. På den nivån är det. Men jag behärskar bilen helt bra, är bara inte van vid trafiksituationerna. Och det är kul att köra. Eller ja, det är kul att sjunga i bilen. Min sångröst är sjukt bra i bilen. Jag är typ som Adele, fast smalare. Fast en gång spelade jag in då jag sjöng för att jag trodde att det lät bra. Sen lyssnade jag på min sång och fick tinnitus.
– Saknar Magnus. Skulle packa med honom men han stack till London med sina föräldrar. Så det kan gå. Dessutom har han inga syskon och jag har fyra så det blir lite too much för honom att vara här mera än trettio minuter.
– Springer 10-20s snabbare per km än jag gör i Stockholm. Men med samma puls och ansträngning. Jag kan inte fatta det där. Ja, det är brantare svängar, fler backar (det finns seriöst inga backar här. Får köra typ 3 mil för att hitta en bra backe om det är backpass på schemat) och mera människor i Stockholm. Men ändå 15s/km är jättemycket. Det måste vara såhär det känns att komma från ett höghöjdsläger till låghöjd. Som att komma från Stockholm till Nykarleby.
– Springer samma väg tusen gånger. Nykarleby är litet. Att lyckas med långpass är en utmaning.
– Tränar med coach Guy. Tyvärr har han varit med på typ tre pass det senaste året. Det är lite för lite. Men desto roligare då han är med!
– Blir jagad av flugor på mina pass. Alla flugor borde dö.
– Går runt och känner alla. Älskar det här då man går in till butiken/apoteket/biblioteket/frisören och man aldrig behöver presentera sig eller något, de har koll på en. Men i en kommun med ca 7000 invånare (rätta mig om jag har fel) så känner alla varandra. Ungefär. Och känner de inte alla så känner de i alla fall mig för jag står och poserar (läs: springer och grimaserar) i deras dagstidning hela somrarna. Så de vet vem jag är, om de vill eller inte. Stackarna.
– Känner mig glad. Då och då när jag är ute och springer så kör någon förbi och vevar ner bilrutan eller så står de på sin gård och ropar, eller cyklar förbi eller så. Många gratulationer och lyckönskningar. Jag är glad över att de är stolta över att jag representerar vår lilla stad. Och så är jag stolt över att få representera lilla fina Nykaabi.
– Kollar gamla fotografier och konstaterar att jag inte var någon skönhet som tonåring, och skäms lite över mig själv, min frisyr och mina klädval (behöver ju inte säga att jag inte har duschat sedan förmiddagens intervallpass och sitter i halväckliga kläder och ännu äckligare hår uppsatt i en sned tofs och skriver det här). Jag är så fin så fin nuförtiden.
– Fyndar kläder. Hittar en massa kläder jag glömt att jag har. Ska nog ta och gå igenom allting någon dag och skänka dem någonstans. Dumt att jag har hela och rena kläder liggande i en väska i källaren.
– Är nostalgisk och saknar att vara elva år. Saknar att gå i lågstadiet och leka hela tiden. Saknar då alla syskon bodde hemma. Saknar att gå i högstadiet och vara duktig i skolan. Saknar att cykla runt i stan med Ellen. Saknar att ha någon att umgås med då jag vill.
– Umgås. Jag vet att det låter deppigt, men jag umgås aldrig med vänner utanför idrotten i Sverige, känner typ ingen. Så då jag är hemma försöker jag att passa på att umgås så mycket jag kan. Och oj vad jag uppskattar allting så mycket mera nu då jag träffar gänget så sällan!
– Jagar grannens katter med sopkvast. Grannen har jättemånga katter. De katterna kan hålla sig på sin gård tycker jag. Det tycker inte de. Så jag jagar dem. Det är jättekul. Tyvärr så sticker de direkt de ser mig nuförtiden. Lite tråkigt.
– Sover med gosedjur. Jag tror fortfarande att mjukiskaninen jag fick då jag var två år har känslor. Troligen helt normalt. Jag är ju ändå bara 26 år ännu.
– Inser att jag är vuxen (nåja, går att diskutera) och faktiskt inte bor hemma med mamma och pappa längre. Fast ja, jag har nog inte riktigt insett det ännu.
– Visar mina muskler åt mamma: ”Si mamm vilka armmuskler ja ha fått! Si mamm, snart har ja magarutor! Si mamm, syns int e att ja har liiti liiti beinmuskler!
– Kollar gamla lopp på tv. Mamma och pappa spelar in alla lopp så då måste ju de ses, först med svenska kommentatorer, sen med finska. Och jag måste se i fred. Ingen får störa då jag kollar mina lopp.
– Pratar dialekt. Så himla skönt. Är så himla språkförvirrad. Min svenska har blivit helt knasig sen jag flyttade till Sverige.
– Pratar finska så mycket jag kan. Vilket är ganska sällan eftersom alla i Nykarleby pratar svenska.
– Spelar pidro. Eller nåja, har inte spelat en gång sen jag kom hem, men abstinensen är stor.
Ja, typ så. Nu vet ni. Ifall ni undrade alltså. Annars så vet ni ju ändå.
Sandra
Antal kommentarer: 1
Mikael Soto
Hej igen!
Du ser, jag bättrade mej direkt!
Åska är bäst på avstånd… onekligen ett mäktigt skådespel.
Förra sommaren fastnade jag i ett åskoväder i skogen. Det närmade sej & jag funderade på om jag skulle pausa lite i ett vindskydd lr inte… Då small det precis så som du skriver! Jag hoppade lätt två meter & persade på 50 m till vindskyddet! Sen öppnade sej himlen & la sitt epicentrum rakt över vindskyddet. 10 min åska & hällregn utan dess lika. Då var man inte kaxig… men aldrig har jag väl älskat ett vindskydd så mycket…!
Hoppas luften blir lite lättare efter ovädret.
🙂 Micke
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .