Kinabloggen dag 3 – mellanrapport

Trots att jag aldrig somnade på flyget i natt så var jag rätt pigg då vi kom fram till Hongkong. Och framför allt var jag lycklig över att jag levde. 

Jag, Sandra Den Eviga Pessimisten Eriksson, var ju väldigt otaggad på det här förlägret. Både på att vara här många dagar och på att över huvudtaget vara i Asien. Jag hade dåliga minnen från förlägret i Mokpo 2011 då jag fick köra alla mina distanspass på ett par fotbollsplaner. Och maten i Korea var usel. Så givetvis antog jag att hela Asien bara var jättekasst. Därför var jag ganska otaggad på att vara här i två veckor.

Men det är ju inte så att jag kan erkänna att jag har fel ibland. Jag och Hongkong (skulle vara så mycket enklare att stava om man tog bort det första g:et. Tycker ni inte?) föll för varandra direkt. Redan i bussen var jag så fascinerad över de gröna bergen och den gigantiska hamnen att jag inte ens reagerade på att det var vänstertrafik. Och sen började man se hus. Ett hus gick ända upp i molnen. Blev helt till mig (eller nåja, vet inte hur man blir till sig på finska och här är det ju finska som gäller så jag blev inte så mycket till mig, men lite glad inombords ändå) för jag har aldrig sett en skyskrapa förut. Helt galet.

Sen kom vi fram till Hongkong Sports Institute där vi bor. Vi gick direkt till frukosten. Där fanns allt från pasta till… kyckling. Och gröt! Förstår ni, gröt! Gröt finns aldrig. Så jäkla lyxigt!

Våra rum är stora och svala. Sängarna breda och bekväma. Här bor jag så gärna. Maten är ätbar och allting så mycket över förväntan.

Bestämde mig för att sticka ut och springa sex lätta kilometrar, för att få kroppen på bra humör igen. Och trots att jag hade varit utomhus redan tidigare imorse så fick jag nästan en chock då jag började springa. Jag har inga problem med värme och jag har varit på flera ställen med hög luftfuktighet förr. Men det här var någonting alldeles extra. Det var verkligen som att vara i en bastu. Det tog en stund innan min andning fattade hur den skulle göra! Det är väldigt varmt. Kring 30 grader, men ingen sol. Det regnar lite ibland också men regnet är varmt så man vet inte riktigt om det regnar eller om det bara är ens egen svett som rinner. Och ja, till er alla som tror att jag inte kan svettas. Det rann av mig idag. Det droppade typ på golvet. Man kunde se svetten på mig. Skulle ta en bild så att ni skulle få se det men det tog så lång tid för hissen att komma att svetten hade hunnit torka innan jag var framme vid kameran! Surt.

Nåja, nu tappade jag bort mig helt. Springa var det ju. Här finns en tartanbana på drygt 1km. Man kan alltså springa distanspass i spikskor om man så vill. Och här finns en idrottsplan femtio meter från huset där vi bor. Här finns också en å, en sjö/en hav och allmänt mycket vatten som man kan springa vid. Ytterst trevligt. Inga lösa hundar, bara ett par anorektiska kinakatter. Hur skönt som helst. Jag hamnade in i världens flow och bestämde mig för att springa 8km. Men sen ändrade jag mig till 10. Och sen blev jag smart och tvingade mig att stanna. Men oj så skönt det var att springa idag. Trots värmen och fukten. Riktigt bra start på förlägret.

I övrigt finns det inte så mycket att säga. Lite småsaker bara

1)   Jag tror att jag är i Japan. Hongkong låter ganska japansk.

2)   Jag packade med mig 40 små påsar resorb (vätskeersättning). Det var det bästa jag någonsin kunde komma på.

3)   I Kina finns det väldigt mycket stora och tomma ytor i byggnaderna.

Typ så.

Jag tror att jag är jättepigg nu, men jag kan knappt skriva eftersom jag börjar se dubbelt hela tiden.

Ska nog gå och begära lite massage. Kroppen är ganska mör efter resan och på massagebänken lär jag knappast somna.

Det om det.

Hörs imorgon!

Sandra

Tänkte uppdatera läget här med alldeles för långa utläggningar om livet i Kina de kommande två veckorna. Kanske varje dag till och med. Det lär ju inte vara så fullspäckat schema att jag inte skulle ha lite extra tid över. Dessutom är det så jäkla skoj att skriva. Här kommer gårdagens inlägg, skrivet under flygresan:

Tung dag idag. En dag med massor av saker jag ogillar. Men lika bra att ta allt på en och samma gång.

Gick upp strax efter fyra imorse. Efter fem timmar halvtaskig sömn. Fattar inte varför det är så svårt att sova då man ska gå upp tidigt. Det är ju inte så att man skulle försova sig ändå. Ogillar att gå upp tidigt. Livet är roligare då man inte är trött.

Åkte till Arlanda med taxi. Ogillar taxi för att jag är rädd för taxichaffisar. Inte svårare än så. Dagens chaffis var dessutom pratsam. Jag gillar inte pratsamma chaffisar. Mest för att jag själv är en osocial jävel. Vårt samtal var ungefär så här.

Chaffis: Går det bra om vi är framme 05.30?

Sandra: Ja, det blir bra.

Chaffis: Alltså funkar 05.30, annars kan jag köra i 300km i timmen.

Sandra: Hmm…05.30 blir perfekt.

Chaffis: Jag kan köra stillsamt så du kan sova (Kör allt annat än stillsamt). Det här är min sista körning. Sen har jag semester!

Sandra: Vad skönt!

Chaffis: Jag ska åka till Egypten på söndag.

Sandra: Oj, vad kul!

Chaffis: Vart ska du?

Sandra: Till Kina.

Chaffis: Jaha. (Låter jäkligt besviken över att min resa är längre än hans). Det tar tretton timmar dit va?

Sandra: Knappt tio timmar från Helsingfors.

Chaffis: Åker du ensam?

Sandra: Nä, jag åker med finska landslaget. Ska på VM i friidrott.

Chaffis: Ok, hade varit trist att åka ensam.

Vi var framme vid Arlanda 05.20. Allt gick smidigt trots att det var rekordmycket folk där, varav samtliga betedde sig som om de var den viktigaste personen i hela världen och trängde sig före i samtliga köer.

Framme i Helsingfors gick alla av planet åt fel håll. Direkt man kom in till Gaten stod det att bagaget kommer till 2a. Skyltarna visade att 2a var åt höger. Samtliga gick åt vänster och 1a. De flesta såg ut att tänka ”konstigt, men alla andra går ju dit”. Kände mig sjukt nöjd med mig själv då jag fick min väska och det var noll trängsel vid bagagebandet.

Checkade in på Glo hotell på flygplatsen. Förbundet hade fixat ett rum åt mig i 6 timmar. Alltså de hade inte fixat i 6 timmar tror jag. Men jag fick ha rummet i 6 timmar. Rummet hade inget fönster, vilket är lite klaustrofobiskt men jag var för trött för att bry mig. Och sängen var stor och sval. Toan var varm och hade guldgolv. Jag sov tre timmar. Att sova måste vara det bästa som finns.

Sen sprang jag inte vilse. Sen ogillade jag maten. Sen köpte jag finskt godis. Sen checkade jag ut.

Tänkte att med 10h resa framför sig är det myskläder och #nomakeup som gäller. I efterhand tänker jag att jag var dum i huvudet. Det är den nionde gången jag åker på mästerskap och vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är rätt mycket media på flygplatsen. Och jättemånga fotografer. Så jag fick min alldeles för stora reklampiké och puffade upp min ”gå och sova med blött hår-frisyr” och tänkte att om jag klämmer ur mig ett bländande leende ser ingen mitt nyvakna, oredigerade ansikte.  Jag hoppas att jag aldrig behöver se de bilderna.

Sen började oron smyga sig på. Jag är ju flygrädd då och då. Jag flyger så mycket så jag har börjat hantera det rätt bra. Åtminstone så länge jag flyger med flygbolag jag litar på (finnair) och så länge jag befinner mig i Europa. Jag brukar bara ha lite (”lite”) obehagskänslor vid start, landning och turbulens.

Men idag skulle jag flyga storflyg. Och jag har inte varit utanför Europa sedan VM i Daegu 2011. Och jag har fasat för den här flygresan i typ två år. Jag är lite för mycket kontrollmänniska för att greja stora plan. Alltså normalstora plan är redan ologiska. Fattar inte hur de hålls i luften. De flaxar inte ens. Så att ett sånt där megaplan hålls i luften känns helt omöjligt. Och jag tror inte på saker jag inte förstår.

Jag har dessutom svårt att sova på flyg. Mitt huvud hålls liksom inte på plats. Direkt jag somnar faller huvudet ner så hakan slår i bröstkorgen och så är jag vaken igen. Fönsterplatser är bäst för där kan man luta sig mot väggen. Gångplatser är också ok för då är man inte så instängd. Men mitteplatserna på stora plan är ren klaustrofobi. Skulle ha nöjt mig med vad som helst utom en E/F-plats idag. På mitt boardingkort stod det 25E. Jag gjorde som jag gör då det inte går som jag har tänkt mig. Jag ringer åt mamma och säger att jag inte vill åka. Det hjälpte inte ett dugg.

Nu sitter jag på min E-plats någonstans ovanför Ryssland. Flygstarten var jobbig. Jag grät. Det var sjukt pinsamt, så jag gjorde det diskret. Sitter trots allt bredvid Pitkämäki och Mannio. Vill ju inte verka mesig.

Just nu har jag mest tråkigt. Nu tänker ni kanske att ”jamen om du åker med ett storflyg så borde du väl kunna kolla på din lilla tv framför dig”.  Jo, jag är egentligen mitt i en film. Men sen slutade samtliga mini-tvn att fungera.  Och sen började de fungera igen. Alla utom min. Förstås. Jag hatar verkligen att resa. Av hela mitt hjärta. Det är utan tvekan min sämsta sida som idrottare. Så tur att jag får öva då. Inför Portland, Rio, Doha och Tokyo.

Nu ska jag rycka tag i en flygvärdinna och öva på min engelska. Om min tv inte börjar funka tänker jag protestgråta. Är för trött för att bete mig normalt.

Vet inte när jag kan publicera det här, men vi lär ju märka.

Sandra

– Försöker hetsäta godis. Finskt godis är ungefär sjutusen gånger godare än svenskt godis. Salmiak, sisu, god choklad, god lakrits, goda chokladrussin. Gott allt. Svenskt godis smakar plast jämfört med finskt godis. Finskt chips är mycket bättre också. Och kex (har för mig att ni kallar kex för kakor i Sverige). Dock är jag sämst på godis. Jag är konstant sugen men efter 5 bitar har jag tröttnat och så äter jag fem till ändå och då mår jag dåligt och då ska jag ändå trycka i mig fem till. Nåväl, jag är inte så ofta i Finland. På gott och ont.

– Cyklar. Jag har ingen cykel i Stockholm och jag blir lika glad varje gång jag kommer hem och får cykla. Egentligen gillar jag inte att cykla för att 1) då jag gick i långstadiet och vi skulle cykla någonstans hela skolan tillsammans så lämnade jag alltid jättemycket efter. Jag vet inte varför. Kanske hade liten cykel eller nåt… Okej okej, jag var bara sämst på att cykla. 2) Har fått trauma av att träna på cykel. Orkar typ 20km och det tar typ en timme och är motvind från sju olika håll samtidigt. Men nu cyklar jag. Inte med min träningscykel, utan med mammas tantcykel med korg. Den cyklar jag med den där kilometern ner till stan då jag ska köpa godis, för att jag är för lat för att gå och för kass på att köra bil. 

– Kör bil. Jag är ju ingen superförare, det får jag erkänna. Jag är hon som backar in i stolpar. Eller nåja. Det har bara hänt två gånger. Den tredje gången backade jag in i en bil. Man blir inte heller en bättre förare av att cirka aldrig köra bil. Igår var jag stolt över att jag vågade göra en omkörning. På den nivån är det. Men jag behärskar bilen helt bra, är bara inte van vid trafiksituationerna. Och det är kul att köra. Eller ja, det är kul att sjunga i bilen. Min sångröst är sjukt bra i bilen. Jag är typ som Adele, fast smalare. Fast en gång spelade jag in då jag sjöng för att jag trodde att det lät bra. Sen lyssnade jag på min sång och fick tinnitus. 

– Saknar Magnus. Skulle packa med honom men han stack till London med sina föräldrar. Så det kan gå. Dessutom har han inga syskon och jag har fyra så det blir lite too much för honom att vara här mera än trettio minuter.

– Springer 10-20s snabbare per km än jag gör i Stockholm. Men med samma puls och ansträngning. Jag kan inte fatta det där. Ja, det är brantare svängar, fler backar (det finns seriöst inga backar här. Får köra typ 3 mil för att hitta en bra backe om det är backpass på schemat) och mera människor i Stockholm. Men ändå 15s/km är jättemycket. Det måste vara såhär det känns att komma från ett höghöjdsläger till låghöjd. Som att komma från Stockholm till Nykarleby. 

– Springer samma väg tusen gånger. Nykarleby är litet. Att lyckas med långpass är en utmaning. 

– Tränar med coach Guy. Tyvärr har han varit med på typ tre pass det senaste året. Det är lite för lite. Men desto roligare då han är med!

– Blir jagad av flugor på mina pass. Alla flugor borde dö.

– Går runt och känner alla. Älskar det här då man går in till butiken/apoteket/biblioteket/frisören och man aldrig behöver presentera sig eller något, de har koll på en. Men i en kommun med ca 7000 invånare (rätta mig om jag har fel) så känner alla varandra. Ungefär. Och känner de inte alla så känner de i alla fall mig för jag står och poserar (läs: springer och grimaserar) i deras dagstidning hela somrarna. Så de vet vem jag är, om de vill eller inte. Stackarna.

– Känner mig glad. Då och då när jag är ute och springer så kör någon förbi och vevar ner bilrutan eller så står de på sin gård och ropar, eller cyklar förbi eller så. Många gratulationer och lyckönskningar. Jag är glad över att de är stolta över att jag representerar vår lilla stad. Och så är jag stolt över att få representera lilla fina Nykaabi.

– Kollar gamla fotografier och konstaterar att jag inte var någon skönhet som tonåring, och skäms lite över mig själv, min frisyr och mina klädval (behöver ju inte säga att jag inte har duschat sedan förmiddagens intervallpass och sitter i halväckliga kläder och ännu äckligare hår uppsatt i en sned tofs och skriver det här). Jag är så fin så fin nuförtiden.

– Fyndar kläder. Hittar en massa kläder jag glömt att jag har. Ska nog ta och gå igenom allting någon dag och skänka dem någonstans. Dumt att jag har hela och rena kläder liggande i en väska i källaren. 

– Är nostalgisk och saknar att vara elva år. Saknar att gå i lågstadiet och leka hela tiden. Saknar då alla syskon bodde hemma. Saknar att gå i högstadiet och vara duktig i skolan. Saknar att cykla runt i stan med Ellen. Saknar att ha någon att umgås med då jag vill.

– Umgås. Jag vet att det låter deppigt, men jag umgås aldrig med vänner utanför idrotten i Sverige, känner typ ingen. Så då jag är hemma försöker jag att passa på att umgås så mycket jag kan. Och oj vad jag uppskattar allting så mycket mera nu då jag träffar gänget så sällan!

– Jagar grannens katter med sopkvast. Grannen har jättemånga katter. De katterna kan hålla sig på sin gård tycker jag. Det tycker inte de. Så jag jagar dem. Det är jättekul. Tyvärr så sticker de direkt de ser mig nuförtiden. Lite tråkigt. 

– Sover med gosedjur. Jag tror fortfarande att mjukiskaninen jag fick då jag var två år har känslor. Troligen helt normalt. Jag är ju ändå bara 26 år ännu.

– Inser att jag är vuxen (nåja, går att diskutera) och faktiskt inte bor hemma med mamma och pappa längre. Fast ja, jag har nog inte riktigt insett det ännu.

– Visar mina muskler åt mamma: ”Si mamm vilka armmuskler ja ha fått! Si mamm, snart har ja magarutor! Si mamm, syns int e att ja har liiti liiti beinmuskler!

– Kollar gamla lopp på tv. Mamma och pappa spelar in alla lopp så då måste ju de ses, först med svenska kommentatorer, sen med finska. Och jag måste se i fred. Ingen får störa då jag kollar mina lopp. 

– Pratar dialekt. Så himla skönt. Är så himla språkförvirrad. Min svenska har blivit helt knasig sen jag flyttade till Sverige. 

– Pratar finska så mycket jag kan. Vilket är ganska sällan eftersom alla i Nykarleby pratar svenska.

– Spelar pidro. Eller nåja, har inte spelat en gång sen jag kom hem, men abstinensen är stor. 

Ja, typ så. Nu vet ni. Ifall ni undrade alltså. Annars så vet ni ju ändå. 

Sandra

Hej hej! Sorry för dålig uppdatering igen. Sanningen är den att jag har så mycket att blogga om att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva. Eller ja, jag har skrivit några inlägg redan, men jag har inte varit tillräckligt nöjd med dem för att vilja publicera dem. Sån är jag! 

Och vet ni, jag kan ännu inte komma på vad jag ska skriva om. Trist va? 

Återkommer!

/Superbloggaren

Idag har jag en lätt träningsdag. Bara ett löppass. 15km distans på förmiddagen. Ytterst behagligt.

Passet började bra, med att det kändes segt redan efter 1,5km. Men efter 3km vände det. Det var nämligen broöppning på Skansbron. Köerna vid broöppningarna är alltid väldigt svenska (finska med för den delen), det vill säga att ingen står närmare en annan person än två meter. Och då är det väldigt lätt för mig att springa slalom genom hela kön och ställa mig längst fram. Jag tycker att man får göra så. Jag har ändå troligen mest bråttom av alla. Jag menar Stockholmare är ändå ganska bra på att ta sig fram om de har bråttom. Då bara går de, och det som är i vägen får flytta på sig. 

Dessutom är det kul då bommarna vid broöppningen går upp igen. För den går alltid upp på min sida först så de på andra sidan bron får vänta. Och jag vinner alltid starten, till och med över cyklisterna. Är alltid lika nöjd över det. Först på bron liksom. Som uthållighetslöpare är man ju inte känd för att vara startsnabb så man får njuta av det lilla man får. Och idag hade jag flow.

Efter 5km blev jag omsprungen av en man och min första tanke var ”NUU KÖR VI!”. Jag råkar ogilla att bli omsprungen på mina distanspass. En sekund senare så tänkte jag att idag kör jag lätt och återhämtande distans. Och lätt och återhämtande distans innehåller inga ”nu kör vi”. Och jag godkände min egen analys och lät mannen sticka. Kände mig ovanligt vuxen faktiskt. Och det faktum att mannen som sprang om mig var genomsvettig och flåsade rejält gjorde mig lite mera bekväm med situationen. Jag kanske inte var snabbast. Men åtminstone fräschast. Alltid nåt. 

Efter drygt 7km var jag på väg upp till Västerbron och fick syn på en man i neongrön tröja sisådär 50m framför mig. Han hade ett fint steg och min hjärna kopplade direkt på ”NUUU KÖR VI!” men ännu en gång kunde jag släppa det och inse att det är ett distanspass och inte en tävling. En minut senare så tänkte jag att jag ju faktiskt är rätt så duktig på backar och att jag nog ändå kommer ikapp honom. Sedan konstaterade jag att hans tempo var rätt bra och att jag inte kommer ikapp uppför utan att öka. Men så kom jag på att jag ju faktiskt är rätt duktig utför också. Jag tar nog det då. Men det var ju förstås den gröna mannen med. Och då konstaterade jag att jag nog kanske egentligen borde springa snabbare, jag håller nog tillbaka bara för att jag har lovat mig själv att inte tävla. Så jag tryckte på lite och tog mig förbi. 

Lite för tidigt kollade jag bakåt sen. Man kollar inte bakåt då man har sprungit förbi någon. Då kan det ju se ut som att man tävlar. Men jag trodde att han hade tagit en annan väg. Det hade han inte. Så det blev pinsamt och jag var tvungen att öka på steget. Det gjorde han med, men han tog sig inte förbi. Tio minuter senare insåg jag att jag kanske inte följt delarna ”återhämtande” och ”lätt” från mitt träningsprogram så bra som jag hade tänkt. Men jag hörde inga steg bakom mig längre. Han måste ha gett upp. Eller stannat. Eller tagit en annan väg. Och inte för att det var någon tävling eller så men… JAG VANN!

Firade med att slita av mig linnet och springa i sportbh sista biten längs stadsgårdskajen, bara för att provocera. Och för att det var svinigt varmt. Men åtminstone tog jag det lugnt på slutet. 

Jag är en sån jävel då jag springer.

Sandra