Kinabloggen dag 1 – Hälsningar från någonstans ovanför Ryssland
Tänkte uppdatera läget här med alldeles för långa utläggningar om livet i Kina de kommande två veckorna. Kanske varje dag till och med. Det lär ju inte vara så fullspäckat schema att jag inte skulle ha lite extra tid över. Dessutom är det så jäkla skoj att skriva. Här kommer gårdagens inlägg, skrivet under flygresan:
Tung dag idag. En dag med massor av saker jag ogillar. Men lika bra att ta allt på en och samma gång.
Gick upp strax efter fyra imorse. Efter fem timmar halvtaskig sömn. Fattar inte varför det är så svårt att sova då man ska gå upp tidigt. Det är ju inte så att man skulle försova sig ändå. Ogillar att gå upp tidigt. Livet är roligare då man inte är trött.
Åkte till Arlanda med taxi. Ogillar taxi för att jag är rädd för taxichaffisar. Inte svårare än så. Dagens chaffis var dessutom pratsam. Jag gillar inte pratsamma chaffisar. Mest för att jag själv är en osocial jävel. Vårt samtal var ungefär så här.
Chaffis: Går det bra om vi är framme 05.30?
Sandra: Ja, det blir bra.
Chaffis: Alltså funkar 05.30, annars kan jag köra i 300km i timmen.
Sandra: Hmm 05.30 blir perfekt.
Chaffis: Jag kan köra stillsamt så du kan sova (Kör allt annat än stillsamt). Det här är min sista körning. Sen har jag semester!
Sandra: Vad skönt!
Chaffis: Jag ska åka till Egypten på söndag.
Sandra: Oj, vad kul!
Chaffis: Vart ska du?
Sandra: Till Kina.
Chaffis: Jaha. (Låter jäkligt besviken över att min resa är längre än hans). Det tar tretton timmar dit va?
Sandra: Knappt tio timmar från Helsingfors.
Chaffis: Åker du ensam?
Sandra: Nä, jag åker med finska landslaget. Ska på VM i friidrott.
Chaffis: Ok, hade varit trist att åka ensam.
Vi var framme vid Arlanda 05.20. Allt gick smidigt trots att det var rekordmycket folk där, varav samtliga betedde sig som om de var den viktigaste personen i hela världen och trängde sig före i samtliga köer.
Framme i Helsingfors gick alla av planet åt fel håll. Direkt man kom in till Gaten stod det att bagaget kommer till 2a. Skyltarna visade att 2a var åt höger. Samtliga gick åt vänster och 1a. De flesta såg ut att tänka konstigt, men alla andra går ju dit. Kände mig sjukt nöjd med mig själv då jag fick min väska och det var noll trängsel vid bagagebandet.
Checkade in på Glo hotell på flygplatsen. Förbundet hade fixat ett rum åt mig i 6 timmar. Alltså de hade inte fixat i 6 timmar tror jag. Men jag fick ha rummet i 6 timmar. Rummet hade inget fönster, vilket är lite klaustrofobiskt men jag var för trött för att bry mig. Och sängen var stor och sval. Toan var varm och hade guldgolv. Jag sov tre timmar. Att sova måste vara det bästa som finns.
Sen sprang jag inte vilse. Sen ogillade jag maten. Sen köpte jag finskt godis. Sen checkade jag ut.
Tänkte att med 10h resa framför sig är det myskläder och #nomakeup som gäller. I efterhand tänker jag att jag var dum i huvudet. Det är den nionde gången jag åker på mästerskap och vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är rätt mycket media på flygplatsen. Och jättemånga fotografer. Så jag fick min alldeles för stora reklampiké och puffade upp min gå och sova med blött hår-frisyr och tänkte att om jag klämmer ur mig ett bländande leende ser ingen mitt nyvakna, oredigerade ansikte. Jag hoppas att jag aldrig behöver se de bilderna.
Sen började oron smyga sig på. Jag är ju flygrädd då och då. Jag flyger så mycket så jag har börjat hantera det rätt bra. Åtminstone så länge jag flyger med flygbolag jag litar på (finnair) och så länge jag befinner mig i Europa. Jag brukar bara ha lite (lite) obehagskänslor vid start, landning och turbulens.
Men idag skulle jag flyga storflyg. Och jag har inte varit utanför Europa sedan VM i Daegu 2011. Och jag har fasat för den här flygresan i typ två år. Jag är lite för mycket kontrollmänniska för att greja stora plan. Alltså normalstora plan är redan ologiska. Fattar inte hur de hålls i luften. De flaxar inte ens. Så att ett sånt där megaplan hålls i luften känns helt omöjligt. Och jag tror inte på saker jag inte förstår.
Jag har dessutom svårt att sova på flyg. Mitt huvud hålls liksom inte på plats. Direkt jag somnar faller huvudet ner så hakan slår i bröstkorgen och så är jag vaken igen. Fönsterplatser är bäst för där kan man luta sig mot väggen. Gångplatser är också ok för då är man inte så instängd. Men mitteplatserna på stora plan är ren klaustrofobi. Skulle ha nöjt mig med vad som helst utom en E/F-plats idag. På mitt boardingkort stod det 25E. Jag gjorde som jag gör då det inte går som jag har tänkt mig. Jag ringer åt mamma och säger att jag inte vill åka. Det hjälpte inte ett dugg.
Nu sitter jag på min E-plats någonstans ovanför Ryssland. Flygstarten var jobbig. Jag grät. Det var sjukt pinsamt, så jag gjorde det diskret. Sitter trots allt bredvid Pitkämäki och Mannio. Vill ju inte verka mesig.
Just nu har jag mest tråkigt. Nu tänker ni kanske att jamen om du åker med ett storflyg så borde du väl kunna kolla på din lilla tv framför dig. Jo, jag är egentligen mitt i en film. Men sen slutade samtliga mini-tvn att fungera. Och sen började de fungera igen. Alla utom min. Förstås. Jag hatar verkligen att resa. Av hela mitt hjärta. Det är utan tvekan min sämsta sida som idrottare. Så tur att jag får öva då. Inför Portland, Rio, Doha och Tokyo.
Nu ska jag rycka tag i en flygvärdinna och öva på min engelska. Om min tv inte börjar funka tänker jag protestgråta. Är för trött för att bete mig normalt.
Vet inte när jag kan publicera det här, men vi lär ju märka.
Sandra
Antal kommentarer: 1
Lars Södergård
Hej Gurun. Att anonymt hålla på och kritisera en elitaktiv idrottares tränarval känns halvfräscht. Säg mig du upplyste, vad är vägen till framgång?
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in