Beslutsångestdöden


Hej hej! Sorry för dålig uppdatering igen. Sanningen är den att jag har så mycket att blogga om att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva. Eller ja, jag har skrivit några inlägg redan, men jag har inte varit tillräckligt nöjd med dem för att vilja publicera dem. Sån är jag! 

Och vet ni, jag kan ännu inte komma på vad jag ska skriva om. Trist va? 

Återkommer!

/Superbloggaren

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

15km distans.


Idag har jag en lätt träningsdag. Bara ett löppass. 15km distans på förmiddagen. Ytterst behagligt.

Passet började bra, med att det kändes segt redan efter 1,5km. Men efter 3km vände det. Det var nämligen broöppning på Skansbron. Köerna vid broöppningarna är alltid väldigt svenska (finska med för den delen), det vill säga att ingen står närmare en annan person än två meter. Och då är det väldigt lätt för mig att springa slalom genom hela kön och ställa mig längst fram. Jag tycker att man får göra så. Jag har ändå troligen mest bråttom av alla. Jag menar Stockholmare är ändå ganska bra på att ta sig fram om de har bråttom. Då bara går de, och det som är i vägen får flytta på sig. 

Dessutom är det kul då bommarna vid broöppningen går upp igen. För den går alltid upp på min sida först så de på andra sidan bron får vänta. Och jag vinner alltid starten, till och med över cyklisterna. Är alltid lika nöjd över det. Först på bron liksom. Som uthållighetslöpare är man ju inte känd för att vara startsnabb så man får njuta av det lilla man får. Och idag hade jag flow.

Efter 5km blev jag omsprungen av en man och min första tanke var ”NUU KÖR VI!”. Jag råkar ogilla att bli omsprungen på mina distanspass. En sekund senare så tänkte jag att idag kör jag lätt och återhämtande distans. Och lätt och återhämtande distans innehåller inga ”nu kör vi”. Och jag godkände min egen analys och lät mannen sticka. Kände mig ovanligt vuxen faktiskt. Och det faktum att mannen som sprang om mig var genomsvettig och flåsade rejält gjorde mig lite mera bekväm med situationen. Jag kanske inte var snabbast. Men åtminstone fräschast. Alltid nåt. 

Efter drygt 7km var jag på väg upp till Västerbron och fick syn på en man i neongrön tröja sisådär 50m framför mig. Han hade ett fint steg och min hjärna kopplade direkt på ”NUUU KÖR VI!” men ännu en gång kunde jag släppa det och inse att det är ett distanspass och inte en tävling. En minut senare så tänkte jag att jag ju faktiskt är rätt så duktig på backar och att jag nog ändå kommer ikapp honom. Sedan konstaterade jag att hans tempo var rätt bra och att jag inte kommer ikapp uppför utan att öka. Men så kom jag på att jag ju faktiskt är rätt duktig utför också. Jag tar nog det då. Men det var ju förstås den gröna mannen med. Och då konstaterade jag att jag nog kanske egentligen borde springa snabbare, jag håller nog tillbaka bara för att jag har lovat mig själv att inte tävla. Så jag tryckte på lite och tog mig förbi. 

Lite för tidigt kollade jag bakåt sen. Man kollar inte bakåt då man har sprungit förbi någon. Då kan det ju se ut som att man tävlar. Men jag trodde att han hade tagit en annan väg. Det hade han inte. Så det blev pinsamt och jag var tvungen att öka på steget. Det gjorde han med, men han tog sig inte förbi. Tio minuter senare insåg jag att jag kanske inte följt delarna ”återhämtande” och ”lätt” från mitt träningsprogram så bra som jag hade tänkt. Men jag hörde inga steg bakom mig längre. Han måste ha gett upp. Eller stannat. Eller tagit en annan väg. Och inte för att det var någon tävling eller så men… JAG VANN!

Firade med att slita av mig linnet och springa i sportbh sista biten längs stadsgårdskajen, bara för att provocera. Och för att det var svinigt varmt. Men åtminstone tog jag det lugnt på slutet. 

Jag är en sån jävel då jag springer.

Sandra

Storyn om Kajsa Bergqvist


Jag har hållit på med friidrott sedan jag var fem. Och även om jag förstås testade andra grenar så visste vi ganska snabbt att det var uthållighet som var min starka sida. Så redan på min första tävling, då jag var åtta år gammal, så var det 600m som gällde. Det har alltså alltid varit medeldistans/långdistans/hinder. Jag har aldrig känt att jag har velat satsa på någon annan gren.

Under mina drygt 20 år som friidrottare har jag inte haft speciellt många förebilder eller idoler. Jag har helt enkelt inte varit så intresserad av friidrott förutom mina egna tävlingar. Jag kollade aldrig på friidrott på tv förr eller så. Det är först de senaste åren jag har börjat tycka att andra grenar också är intressanta Men en idol har jag haft i många, många år. Och det är fullkomligt ologiskt. Min enda friidrottsidol är Kajsa Bergqvist. 

 Och storyn om varför det blev så är inte heller den mest normala.

Jag satt i bilen med familjen. Jag var kanske i åttaårsåldern. Vi var på väg till någon tävling. Jag hade en gul t-shirt och mitt blonda (naturligt blonda på den tiden) hår uppsatt i en hästsvans. Och som pricken over i:et så hade jag mina nya gula solbrillor. I något skede av bilfärden vände sig mamma om och tittade på mig och sa: “Du ser ju ut som Kajsa Bergqvist”. Och jag kände mig stolt, trots att jag inte hade en blekaste aning om vem Kajsa var.

Men att ta reda på vem Kajsa var, var ju inte jättesvårt. Hon var ju inte direkt okänd. Och hon blev min idol på en gång. Egentligen inte av någon annan anledning än att mamma hade tyckt att jag liknade henne. Men efter det ville jag gärna kolla på friidrott då hon hoppade (även om jag troligen missade de flesta tävlingarna ändå). Jag hängde sällan med i själva tävlingen och brydde mig inte om de andra. Men Kajsa ville jag se. Det gick till och med så långt så att jag faktiskt alltid höll på Sverige I alla höjdtävlingar då Kajsa var med. Och som ung, idrottande finländare är det inte så bara att hålla på Sverige.

Jag klippte ut alla tidningsurklipp jag hittade av henne och la upp dem på väggen. Tror faktiskt de är kvar där ännu, hemhemma i mitt gamla sovrum i Finland. Jag råkade se hoppet som aldrig blev något hopp, då hon drog av sin hälsena och trots att det var obehagligt att se så gillade jag bilden då Yannick bar ut henne från arenan. Jag vet inte varför, men de såg så snälla ut båda två. Nu vet jag att de är det också. Och jag blev väldigt imponerad ett år senare då hon kom tillbaka, starkare än någonsin.

Då vi hade maskeraddag i lågstadiet klädde jag ut mig till Kajsa. Och då internet började existera även i min värld hittade jag snabbt hennes hemsida och kollade in den då och då. En dag tog jag mod till mig och skrev ett brev. På hemsidan fans en adress dit man kunde skicka ett kuvert om man ville ha en autograf. Men jag skrev ett långt, och förmodligen ganska fånigt brev åt henne. Sedan glömde jag bort det och då jag någon månad senare fick hennes autograf på posten, och dessutom ett hel text på baksidan av kortet så blev jag vädigt, väldigt glad. Nästan lika glad som då hon tog VM-guld i Helsingfors.

Idag är det lite annorlunda. Kajsa hoppar inte längre och jag blir inte lika starstruck då jag ser henne. Trodde jag. Fram tills igår I Lausanne.

På kvällen efter tävlingarna stod jag i hotellets lilla hiss tillsammans med Jonas Karlsson, hans fru och Kajsa. Vi småpratade lite om mitt nagellack I hissen och det visade sig att jag och Kajsa skulle av på samma våning. Och då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag drog den här storyn som jag nyss skrivit, åt henne. Ungefär. Fast femtonsekundersversionen. Lägg till att jag gråtit några timmar efter mitt lopp, att jag hade energibrist och huvudvärk och inte tänkte helt klart. Så jag lät troligen supernervös och sluddrade. Så nu har jag lite lätt panik. Nu tror jag att Kajsa tror att jag är en stalker och att jag avgudar henne. Det gör jag inte. Men jag tycker fortfarande att hon är en fantastisk idrottskvinna och en väldigt trevlig människa.

Och hon verkade bli glad. Och gav mig en godnattkram. Det lever jag länge på. 

Sandra

Ps. Jag duschade sen innan jag gick och la mig. Jag blev inte sådär “holymoly Kajsa Bergqvist har rört mig, nu ska jag aldrig mera tvätta mig”. Så att ni vet. Jag är ingen störig stalker. Bara ett helt normalt fan. 

Amen.


Nu är det så att jag inte är speciellt religiös eller troende eller så. Jag tror mest bara på mig själv. 

Men om jag trodde på lite annat också, då skulle jag vara övertygad om att de där rökstinkande, men ändå hyfsat fräscha (jag menar, det är ju inte bajamajor), allmänna, gratistoaletterna vid Tanto är Guds gåva till löpare. Fem kilometer hemifrån. Ungefär där magen börjar krångla de dagar den inte är på humör.

Löparmagar är troligen ”den andras” gåva till löpare…

Visst, jag skriver om bajs. Lite obehagligt tycker ni. Men ändå, har inte det här med magkrångel sin charm ändå? Jag menar löpning är ju inte en fräsch sport. Det är ju det ofräscha som gör löpningen. Att man inte behöver bry sig om speciellt mycket alls. 

Blod, svett och tårar är bara en fin omskrivning på snor, spyor och skit. 

Ber om ursäkt till er som har mitt blogginlägg som lunchunderhållning.

Sandra

Jag är ohälsosam och egoistisk och ingen ger sig på min smoothie!


Jag är ingen hälsonörd. Jag äter socker, smör, kolhydrater, massvis med frukt (vilket jag iofs tycker att är hälsosamt, men jag har hört att folk är rädda för fruktsockret…), mycket pasta (även den ljusa sorten) och allt annat jag tycker är gott. Och jag mår utmärkt! 

Men jag är ju, som jag har sagt tidigare, ingen grönsaksätare. Har så himla svårt med konsistensen. Och smaken också för den delen. Men alla tjatar på om att jag måste få i mig åtminstone något litet i grönsaksväg så då, ungefär tio år efter alla andra, så uppfann jag den gröna smoothien. I slutändan innehåller den knappt grönsaker alls, men grön är den åtminstone. 

Jag älskar ju frukter och bär men tycker sällan att de blir goda i smoothies. När man blandar i hop allting med banan och yoghurt så försvinner bärens syrlighet och allt blir mest sötsliskigt. Och vill jag ha sötsliskigt så kan jag äta sylt rakt ur burken. Och det vill jag inte. Frukt och bär ska vara sötsyrliga, godis ska vara sötsliskigt. Jag gillar båda, skillt för sig.

Nåja, efter lite experimenterande så hittade jag på min egen favoritsmoothie. Den är sjukt god, och alla som jag har gjort den åt har hållit med trots att de var skeptiska innan de smakade. Och de är ärliga och kräsna människor. Dessutom så om jag tycker att något är gott så är det gott. För jag tycker ju typ aldrig att något är gott. 

Hur som helst, jag delade receptet åt några bekanta och fick tillbaka smileys med munskydd. De snällaste kommentarerna har kallat receptet ”intressant”. Men de flesta har avböjt min uppmaning att testa. 

Så nu tänkte jag att tvinga alla er läsare att blanda ihop följande ingredienser, dricka det och berätta hur gott det är. För det är gott. Det smakar mest äppeljuice men är nyttigare än så (nyttighetsargumentet brukar funka i bloggar).

Ok, ta fram era stavmixers (okej, man är väl ute med stavmixer nuförtiden så ta en blender eller smoothiemaker eller vad som helst) så kör vi!

Receptet räcker till tre stora glas. Typ.

1) Släng ner en BRA avokado i bunken. Skala den och ta ut kärnan först. Är avokadon för hård blir det dåligt, för då blir smoothien grynig. Fortfarande ok smakmässigt men det är lite som att dricka sand. 

2) Knäck i ett ägg. Nej, inhemska ägg är inte farliga att äta råa. Man kommer inte att känna varken smak eller konsistens av ägget då smoothien är klar. Proteiner är alltid bra (men nån måste ju göra en undersökning snart så vi får se hur mycket proteiner gymbloggare får i sig. 500% av rekommenderat dagsintag?) och jag vägrar kosttillskott och proteinpulver. 

3) Släng i valfri mängd spenat. Jag tycker inte att man känner av varken konsistens eller smak av den sen heller.

4) Pressa i en halv lime. Citron funkar också. Beror bara på vad du gillar mest. Gillar du supersurt kan du ta en hel. 

5) Riv ner en bit ingefära. Ungefär här brukar munskyddssmileysarna dyka upp. Men vet ni vad. Jag tycker att ingefära är svinäckligt. Men i den här smoothien funkar den utmärkt. Den smakar inte så mycket, den lyfter snarare fram de andra smakerna. 

6) Om du vill, släng i lite frön. Jag brukar köra på chia och linfrön.

7) Om du vill kan du lägga in lite vad du vill nu. Jag har testat broccoli, kiwi, mynta och jordgubbar. Jordgubbarna gör smoothien brun och ful. Men allt har funkat.

8) Häll i så mycket äppeljuice du vill, beroende på vilken konsistens och smak du vill ha. Bara att prova sig fram. Jag brukar köra ca en halv liter. Jag pressar inte juicen själv, men jag använder inte heller den billigaste juicen jag hittar, för den är så himla söt. Brukar köra någon organisk eller ekologisk version som inte är från koncentrat för de tycker jag att är godast. Innocents juice är min favorit. Jag skiter i om det finns socker i juicen eller inte för jag dör inte av lite socker. Jag har inte läst på juiceförpackningarna så jag vet inte vad de innehåller. Och jag bryr mig inte heller. Andra får bry sig så länge jag slipper. 

MIXA ALLT.

Häll upp i glas. Drick med stora sugrör.

Smakar mest äppel. Men lite fräscht och syrligt samtidigt. Himla gott.

Och de som kommenterar att det låter jätteäckligt, ens på skämt, innan ni har smakat, är bannlysta från min blogg för all evighet framöver. 

Så mycket betyder min smoothie för mig.

Sandra

Sandras guide till den optimala regnlöpningen


1) Om möjligt, sätt upp ditt hår i din vanliga träningsfrisyr. Har du ingen sån så får du hitta på en. Viktigt är att håret är tajt och att hårbandet sitter åt så hårt att det känns som att du får andnöd i hårbotten. Då har du gjort rätt. 

2) Släpp ut håret. (Ni frågar ”Va? Varför det? Vi satte ju just upp det!” Jag svarar med sin viktigaste röst ”Jepp, om man inte sätter upp håret i en obekväm frisyr innan så känner man ju inte samma frihetskänsla då man släpper ut det”)

3) Ta på dig bekväma vattenavstötande kläder. Viktigt att kläderna inte är helt vattentäta. Att springa i vattentäta kläder är väldigt dumt, speciellt om du gör det för att hålla dig torr. Vattentäta kläder är sämst på att andas och du kommer att drunkna i din egen svett. Kan tillägga att många plagg tror att de är vattentäta fastän de inte är det, så man får kanske prova sig fram och drukna några gånger innan man hittat rätt. Har man en klocka utan gps behöver man inte ha något vattenavstötande heller, men om man ska stå och vänta på satelliter så är det skönt att slippa bli blöt och frysa. Vattnet brukar komma igenom vattenavstötande kläder först efter några minuter, beroende på regnstyrka.

4) Spring på vägar du tycker om. Tänk på att ickelöpare undviker att vara ute i regn så det finns alltid möjligheter att upptäcka nya vägar som man vanligtvis inte ser pga alla soldyrkande människor.

5) Stampa i vattenpölar. Blöt om fötterna blir du ändå. Precis som en riktig hinderlöpare. Det gör inget om du skvätter ner folk i misstag. Det gör inget om du skvätter ner folk med flit heller men du måste välja dina offer. Om personen i fråga ser ut att sura mindre än 10min är hen ett bra offer. Om människan ser ut som att jorden undergång är nära redan innan så ska du låta bli. Vita kappor är ett big no no, även om de är mest lockande. 

6) Le. Ditt trevliga igenkännande leende plockar du fram då du möter en annan löpare, oavsett om personen i fråga har läst detta inlägg och fattat att regnlöpning är frihet eller om personen i fråga ser ut som en sur disktrasa. Kläm fram ditt största idiotsmile då du är helt ensam. Fula leenden gör en glad även om man inte kan se dem. 

7) Njut. Ingen pollen, inget gatudamm, få insekter, ingen hettande sol. Bara en härligt frisk luft och en skön frihetskänsla. 

8) Hoppa direkt i duschen då du kommer hem. Duscha extra länge och var nöjd resten av dagen.

Ber om ursäkt för att bloggen varit död i en evighet. Ironiskt nog drog jag på mig lite skadebekymmer dagen efter jag skrev mitt senaste superpositiva inlägg så jag har inte orkat uppdatera läget riktigt. Aldrig kul att skriva då saker inte går som man vill och allt är lite ovisst. Men får ju tillägga att jag är back on track igen. Har bara skjutit upp säsongen lite!

Jag har ändå bestämt att ge bloggen en ny chans. Men hur det går med träning och tävling kommer jag framöver att skriva på min facebooksida som hittas här: Sandras Facebooksida. Mina långa, mest välskrivna storyn kommer att bli krönikor till tidningen. Så bloggen kommer framöver att bli lite annorlunda. Det kommer att bli kortare och mer oplanerade inlägg. Jag kommer att berätta mer om roliga/märkliga/ironiska/störiga och konstiga grejer som kan dyka upp i mitt liv som löpare. Förhoppningsvis blir det inlägg varje vecka och inte var tredje månad framöver! Hur låter det? 

Sandra