Storyn om Kajsa Bergqvist
Jag har hållit på med friidrott sedan jag var fem. Och även om jag förstås testade andra grenar så visste vi ganska snabbt att det var uthållighet som var min starka sida. Så redan på min första tävling, då jag var åtta år gammal, så var det 600m som gällde. Det har alltså alltid varit medeldistans/långdistans/hinder. Jag har aldrig känt att jag har velat satsa på någon annan gren.
Under mina drygt 20 år som friidrottare har jag inte haft speciellt många förebilder eller idoler. Jag har helt enkelt inte varit så intresserad av friidrott förutom mina egna tävlingar. Jag kollade aldrig på friidrott på tv förr eller så. Det är först de senaste åren jag har börjat tycka att andra grenar också är intressanta Men en idol har jag haft i många, många år. Och det är fullkomligt ologiskt. Min enda friidrottsidol är Kajsa Bergqvist.
Och storyn om varför det blev så är inte heller den mest normala.
Jag satt i bilen med familjen. Jag var kanske i åttaårsåldern. Vi var på väg till någon tävling. Jag hade en gul t-shirt och mitt blonda (naturligt blonda på den tiden) hår uppsatt i en hästsvans. Och som pricken over i:et så hade jag mina nya gula solbrillor. I något skede av bilfärden vände sig mamma om och tittade på mig och sa: Du ser ju ut som Kajsa Bergqvist. Och jag kände mig stolt, trots att jag inte hade en blekaste aning om vem Kajsa var.
Men att ta reda på vem Kajsa var, var ju inte jättesvårt. Hon var ju inte direkt okänd. Och hon blev min idol på en gång. Egentligen inte av någon annan anledning än att mamma hade tyckt att jag liknade henne. Men efter det ville jag gärna kolla på friidrott då hon hoppade (även om jag troligen missade de flesta tävlingarna ändå). Jag hängde sällan med i själva tävlingen och brydde mig inte om de andra. Men Kajsa ville jag se. Det gick till och med så långt så att jag faktiskt alltid höll på Sverige I alla höjdtävlingar då Kajsa var med. Och som ung, idrottande finländare är det inte så bara att hålla på Sverige.
Jag klippte ut alla tidningsurklipp jag hittade av henne och la upp dem på väggen. Tror faktiskt de är kvar där ännu, hemhemma i mitt gamla sovrum i Finland. Jag råkade se hoppet som aldrig blev något hopp, då hon drog av sin hälsena och trots att det var obehagligt att se så gillade jag bilden då Yannick bar ut henne från arenan. Jag vet inte varför, men de såg så snälla ut båda två. Nu vet jag att de är det också. Och jag blev väldigt imponerad ett år senare då hon kom tillbaka, starkare än någonsin.
Då vi hade maskeraddag i lågstadiet klädde jag ut mig till Kajsa. Och då internet började existera även i min värld hittade jag snabbt hennes hemsida och kollade in den då och då. En dag tog jag mod till mig och skrev ett brev. På hemsidan fans en adress dit man kunde skicka ett kuvert om man ville ha en autograf. Men jag skrev ett långt, och förmodligen ganska fånigt brev åt henne. Sedan glömde jag bort det och då jag någon månad senare fick hennes autograf på posten, och dessutom ett hel text på baksidan av kortet så blev jag vädigt, väldigt glad. Nästan lika glad som då hon tog VM-guld i Helsingfors.
Idag är det lite annorlunda. Kajsa hoppar inte längre och jag blir inte lika starstruck då jag ser henne. Trodde jag. Fram tills igår I Lausanne.
På kvällen efter tävlingarna stod jag i hotellets lilla hiss tillsammans med Jonas Karlsson, hans fru och Kajsa. Vi småpratade lite om mitt nagellack I hissen och det visade sig att jag och Kajsa skulle av på samma våning. Och då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag drog den här storyn som jag nyss skrivit, åt henne. Ungefär. Fast femtonsekundersversionen. Lägg till att jag gråtit några timmar efter mitt lopp, att jag hade energibrist och huvudvärk och inte tänkte helt klart. Så jag lät troligen supernervös och sluddrade. Så nu har jag lite lätt panik. Nu tror jag att Kajsa tror att jag är en stalker och att jag avgudar henne. Det gör jag inte. Men jag tycker fortfarande att hon är en fantastisk idrottskvinna och en väldigt trevlig människa.
Och hon verkade bli glad. Och gav mig en godnattkram. Det lever jag länge på.
Sandra
Ps. Jag duschade sen innan jag gick och la mig. Jag blev inte sådär holymoly Kajsa Bergqvist har rört mig, nu ska jag aldrig mera tvätta mig. Så att ni vet. Jag är ingen störig stalker. Bara ett helt normalt fan.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .