Storyn om Kajsa Bergqvist

Nu är det så att jag inte är speciellt religiös eller troende eller så. Jag tror mest bara på mig själv. 

Men om jag trodde på lite annat också, då skulle jag vara övertygad om att de där rökstinkande, men ändå hyfsat fräscha (jag menar, det är ju inte bajamajor), allmänna, gratistoaletterna vid Tanto är Guds gåva till löpare. Fem kilometer hemifrån. Ungefär där magen börjar krångla de dagar den inte är på humör.

Löparmagar är troligen ”den andras” gåva till löpare…

Visst, jag skriver om bajs. Lite obehagligt tycker ni. Men ändå, har inte det här med magkrångel sin charm ändå? Jag menar löpning är ju inte en fräsch sport. Det är ju det ofräscha som gör löpningen. Att man inte behöver bry sig om speciellt mycket alls. 

Blod, svett och tårar är bara en fin omskrivning på snor, spyor och skit. 

Ber om ursäkt till er som har mitt blogginlägg som lunchunderhållning.

Sandra

Jag är ingen hälsonörd. Jag äter socker, smör, kolhydrater, massvis med frukt (vilket jag iofs tycker att är hälsosamt, men jag har hört att folk är rädda för fruktsockret…), mycket pasta (även den ljusa sorten) och allt annat jag tycker är gott. Och jag mår utmärkt! 

Men jag är ju, som jag har sagt tidigare, ingen grönsaksätare. Har så himla svårt med konsistensen. Och smaken också för den delen. Men alla tjatar på om att jag måste få i mig åtminstone något litet i grönsaksväg så då, ungefär tio år efter alla andra, så uppfann jag den gröna smoothien. I slutändan innehåller den knappt grönsaker alls, men grön är den åtminstone. 

Jag älskar ju frukter och bär men tycker sällan att de blir goda i smoothies. När man blandar i hop allting med banan och yoghurt så försvinner bärens syrlighet och allt blir mest sötsliskigt. Och vill jag ha sötsliskigt så kan jag äta sylt rakt ur burken. Och det vill jag inte. Frukt och bär ska vara sötsyrliga, godis ska vara sötsliskigt. Jag gillar båda, skillt för sig.

Nåja, efter lite experimenterande så hittade jag på min egen favoritsmoothie. Den är sjukt god, och alla som jag har gjort den åt har hållit med trots att de var skeptiska innan de smakade. Och de är ärliga och kräsna människor. Dessutom så om jag tycker att något är gott så är det gott. För jag tycker ju typ aldrig att något är gott. 

Hur som helst, jag delade receptet åt några bekanta och fick tillbaka smileys med munskydd. De snällaste kommentarerna har kallat receptet ”intressant”. Men de flesta har avböjt min uppmaning att testa. 

Så nu tänkte jag att tvinga alla er läsare att blanda ihop följande ingredienser, dricka det och berätta hur gott det är. För det är gott. Det smakar mest äppeljuice men är nyttigare än så (nyttighetsargumentet brukar funka i bloggar).

Ok, ta fram era stavmixers (okej, man är väl ute med stavmixer nuförtiden så ta en blender eller smoothiemaker eller vad som helst) så kör vi!

Receptet räcker till tre stora glas. Typ.

1) Släng ner en BRA avokado i bunken. Skala den och ta ut kärnan först. Är avokadon för hård blir det dåligt, för då blir smoothien grynig. Fortfarande ok smakmässigt men det är lite som att dricka sand. 

2) Knäck i ett ägg. Nej, inhemska ägg är inte farliga att äta råa. Man kommer inte att känna varken smak eller konsistens av ägget då smoothien är klar. Proteiner är alltid bra (men nån måste ju göra en undersökning snart så vi får se hur mycket proteiner gymbloggare får i sig. 500% av rekommenderat dagsintag?) och jag vägrar kosttillskott och proteinpulver. 

3) Släng i valfri mängd spenat. Jag tycker inte att man känner av varken konsistens eller smak av den sen heller.

4) Pressa i en halv lime. Citron funkar också. Beror bara på vad du gillar mest. Gillar du supersurt kan du ta en hel. 

5) Riv ner en bit ingefära. Ungefär här brukar munskyddssmileysarna dyka upp. Men vet ni vad. Jag tycker att ingefära är svinäckligt. Men i den här smoothien funkar den utmärkt. Den smakar inte så mycket, den lyfter snarare fram de andra smakerna. 

6) Om du vill, släng i lite frön. Jag brukar köra på chia och linfrön.

7) Om du vill kan du lägga in lite vad du vill nu. Jag har testat broccoli, kiwi, mynta och jordgubbar. Jordgubbarna gör smoothien brun och ful. Men allt har funkat.

8) Häll i så mycket äppeljuice du vill, beroende på vilken konsistens och smak du vill ha. Bara att prova sig fram. Jag brukar köra ca en halv liter. Jag pressar inte juicen själv, men jag använder inte heller den billigaste juicen jag hittar, för den är så himla söt. Brukar köra någon organisk eller ekologisk version som inte är från koncentrat för de tycker jag att är godast. Innocents juice är min favorit. Jag skiter i om det finns socker i juicen eller inte för jag dör inte av lite socker. Jag har inte läst på juiceförpackningarna så jag vet inte vad de innehåller. Och jag bryr mig inte heller. Andra får bry sig så länge jag slipper. 

MIXA ALLT.

Häll upp i glas. Drick med stora sugrör.

Smakar mest äppel. Men lite fräscht och syrligt samtidigt. Himla gott.

Och de som kommenterar att det låter jätteäckligt, ens på skämt, innan ni har smakat, är bannlysta från min blogg för all evighet framöver. 

Så mycket betyder min smoothie för mig.

Sandra

1) Om möjligt, sätt upp ditt hår i din vanliga träningsfrisyr. Har du ingen sån så får du hitta på en. Viktigt är att håret är tajt och att hårbandet sitter åt så hårt att det känns som att du får andnöd i hårbotten. Då har du gjort rätt. 

2) Släpp ut håret. (Ni frågar ”Va? Varför det? Vi satte ju just upp det!” Jag svarar med sin viktigaste röst ”Jepp, om man inte sätter upp håret i en obekväm frisyr innan så känner man ju inte samma frihetskänsla då man släpper ut det”)

3) Ta på dig bekväma vattenavstötande kläder. Viktigt att kläderna inte är helt vattentäta. Att springa i vattentäta kläder är väldigt dumt, speciellt om du gör det för att hålla dig torr. Vattentäta kläder är sämst på att andas och du kommer att drunkna i din egen svett. Kan tillägga att många plagg tror att de är vattentäta fastän de inte är det, så man får kanske prova sig fram och drukna några gånger innan man hittat rätt. Har man en klocka utan gps behöver man inte ha något vattenavstötande heller, men om man ska stå och vänta på satelliter så är det skönt att slippa bli blöt och frysa. Vattnet brukar komma igenom vattenavstötande kläder först efter några minuter, beroende på regnstyrka.

4) Spring på vägar du tycker om. Tänk på att ickelöpare undviker att vara ute i regn så det finns alltid möjligheter att upptäcka nya vägar som man vanligtvis inte ser pga alla soldyrkande människor.

5) Stampa i vattenpölar. Blöt om fötterna blir du ändå. Precis som en riktig hinderlöpare. Det gör inget om du skvätter ner folk i misstag. Det gör inget om du skvätter ner folk med flit heller men du måste välja dina offer. Om personen i fråga ser ut att sura mindre än 10min är hen ett bra offer. Om människan ser ut som att jorden undergång är nära redan innan så ska du låta bli. Vita kappor är ett big no no, även om de är mest lockande. 

6) Le. Ditt trevliga igenkännande leende plockar du fram då du möter en annan löpare, oavsett om personen i fråga har läst detta inlägg och fattat att regnlöpning är frihet eller om personen i fråga ser ut som en sur disktrasa. Kläm fram ditt största idiotsmile då du är helt ensam. Fula leenden gör en glad även om man inte kan se dem. 

7) Njut. Ingen pollen, inget gatudamm, få insekter, ingen hettande sol. Bara en härligt frisk luft och en skön frihetskänsla. 

8) Hoppa direkt i duschen då du kommer hem. Duscha extra länge och var nöjd resten av dagen.

—

Ber om ursäkt för att bloggen varit död i en evighet. Ironiskt nog drog jag på mig lite skadebekymmer dagen efter jag skrev mitt senaste superpositiva inlägg så jag har inte orkat uppdatera läget riktigt. Aldrig kul att skriva då saker inte går som man vill och allt är lite ovisst. Men får ju tillägga att jag är back on track igen. Har bara skjutit upp säsongen lite!

Jag har ändå bestämt att ge bloggen en ny chans. Men hur det går med träning och tävling kommer jag framöver att skriva på min facebooksida som hittas här: Sandras Facebooksida. Mina långa, mest välskrivna storyn kommer att bli krönikor till tidningen. Så bloggen kommer framöver att bli lite annorlunda. Det kommer att bli kortare och mer oplanerade inlägg. Jag kommer att berätta mer om roliga/märkliga/ironiska/störiga och konstiga grejer som kan dyka upp i mitt liv som löpare. Förhoppningsvis blir det inlägg varje vecka och inte var tredje månad framöver! Hur låter det? 

Sandra

Just idag är jag väldigt tacksam över att jag är idrottare på heltid. Fast ja, det har jag nog varit mer eller mindre varje dag sedan jag tog det beslutet för ungefär tre år sedan. Men de senaste veckorna har jag nog varit idrottare på en annan nivå än jag har varit förr. Jag börjar inse vad som krävs för att komma dit jag vill, och det som för fem år sedan lät helt galet är nu min vardag. Fascinerande.

Jag tog två dagar med total vila efter EM-finalen. Sen började vi på. Ingen försiktig upptrappning, utan jag körde igång rätt tufft från början. Jag har gjort så många gånger förr och vet att det funkar för mig och att kroppen klarar av det. Jag fick ihop tre veckor med mera mängd än någonsin förr. Det är inga brutala mängder det handlar om, utan snittet låg på 15 mil per vecka. Det räcker långt om man ska springa 3000m och hoppa lite. Och mängdträning brukar göra under med den här kroppen. Jag tror ju fortfarande att min spurtsnabbhet kommer från vanliga distanspass (den funderingen får nog ett eget blogginlägg i framtiden).

Mängden i sig var inte så tuff att köra, det var snarare mängden i kombination med allt annat som blev väldigt krävande. Den här tiden på året börjar nämligen även backträningssäsongen och då man inte har kört på ett tag så kan det kännas en del. Nu har jag dessutom blivit väldigt mycket starkare i benen och kan få ut mera av backpassen också vilket känns väldigt kul, eftersom backpass aldrig har varit någon favorit. 

Däremellan har jag hunnit med några intervallpass och dessutom klämt in ett par av mitt livs bästa snabbdistanspass. Det är tufft med snabbdistans, för jag får alltid till de passen. Alltid. Kan inte komma ihåg att jag någonsin misslyckats med ett snabbdistanspass även om jag är säker på att det måste ha skett. Jag hatade nämligen de passen förr. Nu är de min största kärlek, näst efter Magnus förstås. Men hur som helst, det finns en viss press där. Fatta besvikelsen om jag misslyckades med ett sånt pass. Fast ja, det händer nog inte. Det alternativet finns liksom inte. (Och om det händer så skulle jag köra med taktiken att antingen lyckas man eller så lär man sig något, win win).

Jag har även kommit igång med hinderträningen igen. Pausade lite under inomhussäsongen för att inte döda mina ben helt, men nu kör jag ett par gånger i veckan igen. Vattengravspassen är inte de roligaste, men de behövs. Dessutom är det rätt trevligt att vara i hallen och träffa de andra i träningsgruppen ibland också. Och givetvis kör jag både hopp och styrka också. Så det blir en del som ska klämmas in i dedär mängdveckorna. 

Och för att jag ska fungera ordentligt så behöver jag mina nio timmar sömn. Jag är dock inte typen som går och lägger mig vid 22 och vaknar vid 7, och det kommer jag aldrig att bli. Då jag var ung och ivrig och trodde på allt jag hörde på idrottsföreläsningarna så fick jag för mig att man måste köra tidiga morgonpass för att bli bra. Det är inte sant. Jag kör mina morgonpass vid elva. Tidigast. Och det har hittills funkat utmärkt!

Största projektet under de hårda veckorna är ändå att äta. Det är helt galet hur mycket man behöver äta för att orka träna mycket, och inte bara för att orka, utan för att kunna få ut maximalt av passen också. Det är en viss skillnad där. Jag undrar om jag har lagt ner mer tid på träning eller käk de senaste veckorna. Jag är dessutom ingen matmänniska. Är alldeles för kräsen och tycker överlag att det är halvtrist att äta, även om maten är god. Men det ska ju inte vara för enkelt heller. Ätit har jag minsann gjort. Och dessutom persat i antal bananer på en och samma vecka. Blev nog omkring 30st tror jag. Fast Yohan Blake påstås ju äta 30st om dan så jag har ju en bit kvar innan jag är på hans nivå. Men han är ju sprinter också, så det är klart att han ska äta alla sina bananer så snabbt som möjligt.

Hur som helst… 

Förra veckan hade jag lätt vecka. Det var skönt. Bestämde mig för att åka hem över påsken. Hemhem till Finland alltså. Resan började sjukt smidigt på ett folktomt Arlanda, men precis innan vi skulle landa i Vasa fick vi veta att det var för dimmigt och att vi var tvunga att vända tillbaka til Arlanda. Dagen till ära trodde alla att det var ett aprilskämt. Det var inte ett aprilskämt. Tre timmar fick jag sova den natten innan det var dags att köa en timme till SAS infodisk för att få veta att alla plan till Vasa var fullbokade och att jag bara kunde flyga till Helsingfors. Så min 3,5h resa blev en 21h resa. Glad påsk Sandra! Men det blev en lugn och skön påskhelg med familj och vänner. Inte ens mammas brutala hosta lyckades drabba mig. Resan tillbaka till Sverige gick också löjligt smidigt och nu är jag tillbaka i vardagen igen.

April och maj är årets viktigaste träningsmånader och utgångsläget är riktigt bra. Jag ser framemot kommande träningsveckor och det är länge sedan jag har kunnat se fram emot en säsong såhär mycket. Jag har fått startplatser på de tävlingar jag har vill springa, och några fler till och med och det är skönt att slippa ta någon stress över sådant.

Jag har verkligen ett fantastiskt team runt omkring mig som får allt att gå så himla smidigt. Så länge jag fokuserar på träning, vila, mat och sömn så fixar sig resten. Är väldigt tacksam över det!

Mitt liv är inte ett lyxliv bara för att jag inte pluggar/jobbar. Det är ingen konstant semester. Det är tvärtom väldigt mycket jobb och ingen semester alls. Inte ens ledighet på röda dagar.

Men mitt liv är ett lyxliv för mig. För det är lyx att kunna leva det liv man vill leva. Och jag vill vara idrottare. 

Sandra

Med tanke på att det var mitt åttonde mästerskap igår så kände jag mig väldigt orutinerad i mixed zone. Jag lät känslorna ta över och pratade ner mig själv väldigt mycket. Jag har slutat läsa vad som skrivs i tidningarna men jag gissar att det står rubriker om att jag inte tog i och att jag inte vågade springa osv. Det är inte ens sant. Väldigt dumt av mig att prata så som jag gjorde igår. När jag dessutom gör intervjuerna på finska så blir det ofta också så svårt att jag bara säger de ord jag kan. Tyvärr.

Jag var nervös innan loppet igår. Inte som jag brukar de gånger jag är nervös. Inte så att jag kände någon press på mig angående placeringar. Utan för att jag hade bestämt mig för att våga springa skiten ur sig själv. Jag menar inte att jag brukar slöa annars, men jag tycker att jag har svårt att få ur mig det sista. Men igår skulle jag lyckas med det, och det betyder att det skulle bli riktigt jäkla plågsamt (intalade jag mig själv) och skrämde kanske upp mig själv lite för mycket. Jag var lite för zombie-aktig hela dan tills det var dags för mig och Sverre att gå till arenan och jag fick chansen att prata av mig och lugna ner mig. Eftersom finska laget var så litet så hade vi ingen uthållighetstränare med oss och då Oscar inte kunde komma den här gången så tog istället den omtalade naprapaten över som min coach. 

Det var annorlunda men bra. Jag hade inte orkat vara själv igår. Han puschade mig rätt hårt vid uppvärmningen och jag insåg att jag faktiskt ska springa för medalj. Jag var rätt säker på att jag skulle kunna slå alla med ett varv kvar om jag var med, men det var ju fjorton varv som skulle avklaras innan det också. Men jag fattade att jag var en av dem som kunde slåss om medaljerna.

Kroppen kändes bra vid uppvärmningen och jag visste att jag skulle kunna springa snabbt trots att jag hade ett försökslopp i benen. Det loppet hade ändå gått väldigt kontrollerat och jag hade en känsla av att det hade gett mera än det hade tagit. Så det fanns bara ett alternativ inför gårdagens lopp. Våga köra på.

Och loppet gick bra. Starten var helt ok, och sen handlade det bara om att positionera sig rätt. Jag var fokuserad och lyckades ta de platser jag ville ha utan större problem. Jag hakade fast vid tätgruppen och vägrade släppa. Löpningen kändes bra förutom ett styvt baklår som krånglat lite till och från i vintern men jag ignorerade det, löpningen flöt ändå på. Med sex varv kvar stack holländskan upp och drog upp ett jäkla tempo och jag trodde ändå att jag var med. Jag gav inte på något vis upp. Men den där förbannade luckan kommer så lätt. Man märker inte ens av det. Och då den väl kommer, då är det svårt att jaga i kapp. 

Med några varv kvar började jag bli trött, men jag visste att jag hade krafter för en spurt. Jag hade full fokus framåt och visste att de andra var riktigt trötta, och jag väntade att deras krafter skulle ta slut. Med två varv kvar insåg jag att guldet var för långt borta, men att medaljchans fortfarande fanns om tjejerna framför började tappa. Och de må ha varit trötta, men de var inte långsamma och jag kom inte i kapp. Jag visste att det fanns en liten liten växel till att klämma ur sig vid upploppet, men inte en växel som kunde ta ikapp 1,5 sekunder. Så jag kom imål som femma på tiden 8.54,06. Glad över att jag var så trött att jag var tvungen att lägga mig ner.

Att som hinderlöpare bli EM-femma på 3000m slätt är inte dåligt. Det tog många timmar för mig att förstå det. Jag tror inte ens jag fattade att det var ett EM. Att springa snabbare inomhus än jag någonsin sprungit ute var inte heller så dåligt. Att slå ett 24 år gammalt finskt rekord kändes också väldigt bra. Och dessutom var det min bästa mästerskapsplacering hittills. Så… varför är hon inte nöjd?

Jag sprang för medalj igår. Det var det som gällde. Tider var obetydliga och placeringar sämre än topp tre spelade ingen roll i mitt huvud innan loppet. Jag skulle göra allt jag kunde för att ta den där medaljen. Och det gjorde jag. Men det räckte inte. Jag gjorde mycket bra i mitt lopp, men jag klarade inte mitt mål. Och därför var jag inte nöjd.

Det tar inte många minuter från att man har kommit i mål tills man börjar tänka att ”jag kunde ha börjat spurta lite tidigare”, ”jag borde ha kunnat springa snabbare i det där skedet”, ”jag var inte så trött då jag kom i mål”. Det är fascinernade hur man kan förtränga mjölksyra och trötthet. I dag tycker jag till exempel att det hade varit lätt att ta medalj igår. Jag hade bara behövt springa sista två varven snabbare. Det är omöjligt att komma ihåg hur trött man var. Därför är jag väl också så självkritisk. För att jag glömmer hur hårt jag har jobbat.

Efter loppet var jag nervös att Sverre skulle vara besviken på mig och tycka att jag hade fegat. Överlag så skämdes jag nästan över mig själv för att jag inte hade tagit en medalj. Han var inte besviken. Han sa att han var imponerad. Ingen var besviken på mig. Det fanns fyra andra löpare som var bättre än mig. Jag var inte bland de tre bästa igår. Hade loppet sett annorlunda ut så kanske, men det gjorde det inte, så det saknar betydelse. Det var en ovanligt snabb EM-final, på gott och ont. 

Jag fegade inte igår. Jag blev inte för bekväm. Jag gav aldrig upp. Om jag har sagt något sånt så är det inte sant. Jag var bra igår.

Men jag ville ha den där medaljen så himla himla mycket. Och det är jag glad över. Man måste vilja.

Idag flög jag hem till Stockholm med väldigt många viktiga och bra erfarenheter i bagaget (så många att jag med nöd och näppe kom under SAS tillåtna 23kg på väskan, höhö (sorry för det där, är sjukt trött i huvudet idag)). Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna och jag är väldigt motiverad till att köra i gång med grundträning igen och sikta mot sommaren. Det är de kommande månaderna som är de viktigaste. Och utgångsläget är riktigt bra!

TUSEN TACK till alla er som varit med mig de senaste dagarna. Och tack till alla som lyckönskat, hejat och gratulerat! Ni gör mig så glad!

Sandra