Nämen, den där kan du väl inte springa runt i, sa brorsan. Kan jag väl visst det, sa jag. Och så gjorde jag det.

Det gick faktiskt mycket bra. Som att benen kändes lättare bara att ha tävlingslinnet från Ö till Ö på sig. Så många minnen i den där trasan, så mycket glädje, en av mina bästa målgångar. Ett mycket blött och mycket långt och alldeles fantastiskt äventyr.

Nu ut på Djurgården, Stora Skuggan och runda Brunnsviken. Inget is på vattnet längre (var det någon is i år förresten?), så snart kan man hoppa i igen.

Och vårfloden flödade.

Springa borta är bra, men springa hemma är nog bäst. Där barn jag lekt, och stenar vänt … Heidenstam? Nu är jag visserligen inte född på Djurgården, men Kungsholmen ligger ju inte så långt bort …

För att göra en lång historia kort, efter en mil började benen bli sega (provade benböj i förrgår, för att om möjligt motverka gravitatiionens påverkan på glutus maximus, ett och två, men har nog en bit kvar till  Kardashians berömda … bakfylla? ja ja … ) och motvind, men stretade på och gick i mål efter drygt 19 km. Så där vansinnigt varmt var det inte heller, händerna domnade bort, men det var alltså i går, nu är det 14 C och våren definitivt på G.

Därav kan man bli ganska lycklig. Vilket härmed meddelas!

---

Mitt nya träningsupplägg, kör en mara två veckor innan en halvmara.

Vad säger coach LG? Väl lite 80-talsstandard, så där.

La också in ett kräkpass mittimellan. När jag kom hem från Los Angeles, svängde dörren till immunförsvaret upp på vid gavel. Exakt vad som smög sig in där vet jag inte, men jag vet vad som kom ut. Det tänker jag dock inte berätta. Jetlag och trettio timmars vakenhet kan göra märkliga saker med kroppen.

Jag lyckades dock komma upp på benen i tid till flyget till Warszawa, och tyckte jag tiden var en smula ur led innan, så inte blev det bättre när jag såg startfältet.

Samtidigt, snart påsk och allt, och detta uppdraget som löpande reporter är ju ett slags ställföreträdande lidade, jag tar mitt kors på ryggen och springer på för andra löpares synders skull. Och blir jag anklagad för hädelse, så hävdar jag bara min yttrandedefrihet, här görs ingen pudel, inte ens en rondellhund.

Läs mer om hundar i nya RW no 5.

Höll dock den romerska legionen bakom mig genom hela loppet, och räddade därmed, kan man kanske säga, korsryggen (förlåt).

Drygt 14 000 till start, mycket entusiastisk stämning, solen sken och 12 C i luften, ett perfekt arrangemang av arrangörerna, kunde inte bli bättre. Mycket snabb bana (om man varit i form), farthållaren med 1.30 på ryggen dundrade förbi efter 18 km och från att ha varit som en klocka under 1.30 är man numera som en klocka över 1.30 Det är som det är, tiderna förändras, och löparen med dem.

Men, men, det fanns ju annat att glädjas åt.

16 kr litern!

Och mat.

En polsk schnitzel räcker till tre normalstora svenska löpare.

Längre rapport i RW no 6.

Hur det gick?

Nästa gång byter jag nog träningsupplägg. Men glad ändå … med en referens till dessa äggande tider, man är ju inte lammkött längre! Glad Påsk!

---

Dagen efter, och låren stela. Det spelar ingen roll hur många maror man sprungit, det är lika jobbigt varje gång. En liten återblick.

Bra tryck vid Dodge Stadium, fast aningens yrvakna löpare. Många, som jag, hade gått upp halv fyra för att göra sådant som löpare plägar göra innan lopp. Vaselin både här och där, plåstra nipplarna, tugga på en kall pizza från igår, svepa en burk avslagen Coca Cola och toppa med pytteliten butelj rödbetsjos (bara man tror på det så). Tänkte ta på mig en överdragsjacka, men det var helt onödigt. Varmt redan då.

När den uppåtgående solen slog i de högsta palmtopparna drog racet igång. Efter drygt 300 meter försvann halva fältet till vänster för att pinka på en gräsmatta, arma gräsmatta lär väl gå från grönt till gult efter en sådan skur, och så bar det utför. En fantastisk början på loppet, utför och utför, men vis av erfarenhet vet jag att går det utför så kommer det sedan att gå uppför. Det gjorde det. En mycket böljande bana.

När jag sedan såg Hollywoodskylten på riktigt så kändes allting förklarat. Jag är i LA, och tittar inte på någon film där handlingen utspelar sig i LA. And I´m starring myself i Running Hard 44.

Jag tog det lugnt och jag tog det lugnt, för jag kunde inte annat. Axeln sa ifrån ibland men då var det bara att ta ett tag i linnet och liksom hänga upp armen, ett gammalt löparknep för axelskadade.

Vid 35 km började jag märkligt nog piggna till. Axeln hade domnat bort. Vi närmade oss havet, jag kände vittringen av mål.

Ett tufft lopp, ett varmt lopp, en mycket vackert lopp. Såg inte Madonna, men hon kommer ju ändå till Sverige i höst. Vi är i stort sett jämnåriga, och menar med detta att det aldrig är försent att skaffa läderbyxor. Eller knähöga läderstövlar, för den delen, om man nu är på det humöret.

Blir mer om loppet i RW no 5. Här några bilder från Venice, den lilla staden vid det stora havet. Hippieland, och Surfers Paradise!

Beachbum (a bragging one):

Vad gäller bårarna, så blev det ett visst manfall, 185 på ett ungefär som fick uppsöka sjukstuga,  men med 25 000 till start så är det väl inte värre än vanligt där ute i den icke löpande världen.

Snart dags att packa, och fara hem, till Våren! Eller?

---

På balkong med en vätskebalanserare i handen, och begrundar en palm. Palmolive, är det ett annat namn för kokosnöt?

Knäckte i alla fall Ryan Hall, som gick ut för hårt och bröt. Lite orutin, där.

Nu dags för en slummer. Får man inte sova på morgonen, får man sova på eftermiddagen. Gammalt löparordspråk!

Längre rapport följer i papperstidningen!

Zzzzzzzz ……

---

Ja nu pratar vi alltså inte käk här, havets frukter och biff. Nej, bara lite vågat innan löpning. Hängde på Venice pir på förmiddagen dagen innan loppet, som är i dag men i går hemma när det här skrivs, tiden är ur led här i Kalifornien. Hur som helst, stod där och vande mig vid solen, det ska visst bli 33 C i morgon, värmerekord m m och det är ju kul att få vara med och slå något slags rekord i alla fall, men de brydde sig inte de här våtdräktarna om, de bara satt på sina brädor och väntade på den rätta vågen:

https://www.youtube.com/watch?v=U3sne9PVGIw&feature=youtu.be

Knallade sedan Venice Beach framåt, och hittade en kalifornisk sjukstuga. Doktorerna ville helst inte att jag skulle fotografera, man får inte fotografera sjukstugor i Kalifornien, och än mindre patienterna, men jag är ju undersökande reporter så jag smög iväg ett klick i alla fall.

På något vis känns också det religiösa livet här i Venice en smula kopplat till sjukstugorna (om man nu sett Breaking Bad), men jag kan förstås ha fel.

I övrigt så måste jag kravla mig ur sängen runt halvfyra för att hinna till starten som går 06.50, det är drygt tre mil dit, och då finns det ingen annan frukost att få än en sådan här.

Det är nog tur att andra sköter kostrådgivningen i tidningen än jag. Å andra sidan brukar åtminstone jag springa rätt bra på en sådan här. Om inte annat så av ren Ågren. S k pizzaeffekt.

Lopprapport följer i morgon. Den kommer bli stekhet!!

---

Torsdag e m, in på gymmet fast solen gassade. Fem km lätt stegrande, och lite lustiga rehabövningar för axeln.

Nu Arlanda, 05.30. Låg dimma över motorvägen, – 5 C. Halt i entrén till Terminal 2. Och fredagen den 13! Men undslapp ändå halka och bruten lårbenshals. Ibland har man tur, knack, knack i trä!!

Mot LA och Santa Monica och 42 km grillfest på söndag.

Värmer upp med:

Elliot Gould som privatsnoken Philip Marlowe, downtown LA.

Bättre film än så blir det inte.

/to be contiuned …/

---

Fick besked från Los Angeles idag. Starten läggs en halvtimme tidigare, till 06.50, på grund av föruspått värmerekord, 31 C, i loppet.

Omväxling förnöjer! För ett par veckor sedan stod jag på startlinjen till Winterrun på Söder i Stockholm.  Då var det såhär.

”Winter is coming!

Jag står med fötterna i decimeterdjupt snöslask som nyfiket tränger sig in mellan strumporna och kanterna på löparskorna och hämningslöst sipprar ner under hålfötterna för ett slags känslomässiga sensationer jag gärna kunde vara utan, och suger på den där repliken ur Game of Thrones.

Winter is coming! Det är visserligen en lögn så här i slutet av januari, vintern har redan pågått i flera månader och egentligen är det mer än nog, men snart kommer ju säsong nummer fem av Game of Thrones till SVT med eldsprutande drakar, snåriga intriger, massor av sex och våld och levande döda. Vad mer kan väl en fullvuxen, någorlunda intellektuellt och existentiellt bevandrad hen behöva?

Det skulle vara Winterrun i så fall. I alla fall för den löpande hennen! Ett i både bokstavligt och bildligt talat lysande avbrott en tidig lördagskväll i snöblandat regn i, som sagt, slutet av januari. Där jag står vid startplatsen vid Årstaviken nedanför Hornstull på Söder i Stockholm, ett stenkast från rockklubben Strand och med Liljeholmsbadet flytande på sina pontoner ute i vattnet mittemot, ser jag en kvinna helt klädd i svart snurra eldar i korgar knutna till kättingar. Det är mycket effektfullt mot den alltmer tilltagande skymningen, och skulle platsa fint som en scen i nämnda Game of Thrones. Starten ska gå klockan 16.00, och det är en kvart kvar. Ett vidsträckt fält skimrar i vitt och blått från parallella rader av marschaller som visar vägen för hur vi ska springa de första trehundra meterna. Det vita ärsnö, det blåa är en kombination av is och vatten från is som just smält. Som löpare kan man få kalla fötter för mindre.

Vi är närmare 700 stycken löpare, som alla ska bli blöta om fötterna idag. Men vem sa att livet som löpare ska vara enkelt?” …. mer text i RW no 3 (papperstidningen).

Hur ser det ut i LA då? Ja på Venice Beach, det är ungefär där man går i mål om man kommer i mål utan att drabbas av värmeslag, ser det ut såhär:

Man slipper i alla fall snömodden, men håhåjaja, man får säkert sand i skorna …

---

Det börjar dra ihop sig. Start söndag morgon 07.20.

Kollade vädret. Ojoj.

Väl bara löpare som kan gnälla på sådant väder. Och jag är ju löpare. Så jag gnäller lite.

Det kommer bli grillparty. Minns Stockholm Barbeque. Då var det bara 29 C. Minns hur jag doppade huvudet i ett vattenkar. Minns hur det smakade salt. Minns hur jag lovade mig att aldrig doppa huvudet i ett vattenkar igen. I alla fall inte med öppen mun.

Men ändå. LA, och:

Amerika är ju landet av möjligheter, så man kan ju drömma lite.

Om Stairways to heaven!

/to be continued …/

---

Kepspremiär … Djurgården – men för mycket kläder! Såg löpare i kortbrallor …

Och sen på´t!

https://www.youtube.com/watch?v=DJ9iRFSMHZg

Andning = form. Hå jaja.

Ändå!! Vår!! Väl?

---

Ja, alltså, Tel betyder berg, och Aviv, vår. Befinner mig just nu  i Bergets vår, således. Det känns mycket poetiskt.

Kände mig lite mindre poetisk i starten i går. Hur det nu var, så när startskottet gick hade jag inte fått en blund i ögonen på tjugofyra timmar, och värmen var runt tjugofyra grader och det var lite som när man stoppar in fryst köttfärs i mikron och drar på värsta effekten för att snabbtina, min vintertjälfrusna kropp chockades svårt av denna plötsliga högsommarvärme. Inte så att jag ogillade det, nä jag stod där och blinkade med ögonlocken som en yrvaken tussllago fladdrar med kronbladen i vårljuset, fast jag hade gärna stått kvar där jag stod, i stället för att behöva springa någonstans.

Nå, nog med ursäkter och undanflykter. Starten gick!

Nej, det är inte jag längst fram. Mer där snett åt höger, ser ni?

Å fy satan, det var jobbigt. Och det var jobbigt. Och jobbigt.

Det finns varelser som kallas för Sleepwalkers, i Tony Hillermans utmärkta navajodeckare, här i Tel Aviv uppstod en liknande varelse, om än inte lika hemsk: A Sleeprunner.

Banan var mycket fin, flack i början, och en lång sträckning längs havet, det ljuva Medelhavet, ack dessa blåa böljor, om man ändå finge kasta sig däruti, men icke då, sen vände det upp i urgamla stadsdelen Jaffa, vilken lögnare var det som sa att Tel Aviv var platt?  och milen klockades till 44.31, och holy Moses och vid profetens skägg,  det brukar ju vara min milfart på maran (eller brukade, i alla fall, … Times they are A-Changing) men allt kött ska bli hö och döden dö, ja ja, bara bita ihop och knega på. Lyckades sega mig in på 1.35 nånting, och klockan var inte ens nio på morgonen, och då gick det ju inte att gå och lägga sig. Inte i sängen i alla fall.

Gick och la mig här i stället. Och har jag inte kommit hem, så ligger jag nog där än!

Längre text i RW no 4, när jag sovit på saken!

---

Först de goda nyheterna. Här springer jag halvmaran i morgon:

Sedan de dåliga nyheterna. Flyget landar 23.20 i kväll (budgetflyg), räknar med minst en timme innan jag är framme vid hotell och säng. Revelj för frukost blåses 05.00, loppet går igång 06.30. Det här kan bli det ultimata testet på huruvida man kan springa i sömnen eller inte.

Tufft väder blir det också. Man är ju inte van vid värme så här års:

Men det är bara att bita ihop. Springa där på gränsen till värmeslag (24 C) och känna doften av Medelhavet. Höra vågorna rulla mot strand.

Faktiskt, inte en dag för tidigt, om ni frågar mig!

/fortsättning följer …/

---

Jag jag vet att det är lördag i dag (ja alltså inte för er som läser det här i morgon, eller övermorgon e t c …) men i går var det i alla fall fredag.

Och jag svullade. Först med en sådan här, en Tropicana. Möjligen en slags missriktad längtan efter varmare bredgrader. Man fick faktiskt blåsa lite på den, smält ost, aj aj aj, för tungan.

Tätt följd av en sådan här:

Jag har aldrig gjort något sådant förut. Eller, det var i alla fall väldigt länge sedan. Och så Skavlan på det. Vad är det som händer? Håller jag på att förvandlas till en fredagssvensk? Jag trodde jag var löpare, och lite mer näringsfysiologiskt högtstående sådär.

I Skavlan pratade Jesper Parnevik om hur han en tid åt vulkansand för att rena kroppen, ett tips han fått av en s k fruktis, en man som bara åt frukt. Jag lugnade ner mig en smula. Det finns alltid de som är värre.

Men, men. Vaknade upp med en tvärställd pizza i magen, och tjugo rutor scweizernöt travade ovanpå (tänk mindre virtuellt hus i Mindcraft). Fick knappt ner någon frukost p g a platsbrist. Bestämde mig för ett mindre långpass.

Plusgrader ute, och så har det torkat upp på Djurgården. Vägförvaltningen har sopat bort all sand från asfalten, det är så vackert. Ut i mina nya dojor, ett par Adias Boston Boost, en kalasdoja om jag får säga det själv (och det får jag ju för i min blogg är min yttrandefrihet absolut), en lagom lätt doja pefekt för långpass.

Det blev två mil, axeln spökar fortfarande lite, men bättre och bättre, och en Buff runt halsen funkar fint som mitella (gammalt löpartrick) när armen behöver vila. Snitta 4.41 och väl i mål var pizzan förvandlad till någonting helt annat.

Nästan vår i luften, var det också. Det finns hopp!

---