Ja vi börjar väl med en låt!

https://www.youtube.com/watch?v=5aQXKpsLwRk

Vips med flyg från Arlanda till Kiruna, sedan bil till Abisko fjällstation. Chauffören knäcker extra som forskare i geologi vid Abisko fjällstation. Pratar kolväten och annat kul. Berättar också att det råder bostadsbrist i Abisko. Det tycker jag låter lite underligt. Det råder liksom ingen brist på mark runtomkring.

Men det var visst något med kommunen.

Installerad in a room with a view.

Jag har varit i Abisko förut. Blivit lika hög varje gång. Det är något med fjällen, hjärtat o själen stiger till väders. Man får runners high utan att ta ett steg.

Men i morgon väntar allvaret. Upp 06.00, åka buss hela dagen och heja på den andra löparna och alternativsportarna, åka buss hela kvällen på samma sätt, och ut ur bussen klockan 24.00 för att springa fyra mil i midnattssol. Det ska bli intressant.

Arrangören L´Oreal (blunda om ni inte gillar produktreklam) har försett varje deltagare med en rygga med prylar; sovpåse, kudde och solkräm. Bussen är nämligen utrustad med minimala sängar. Dock ingen dusch, man får göra en ”Versaille” i stället (torka av det värsta med en handduk och spruta på parfym).

To be contiuned …

---

Tänkte det kunde vara lite kul med en stafett så här mitt i sommaren. 1300 km på 96 timmar, mindre vill man ju inte nöja sig med! Från Luleå till Luleå med löparben, cykel, kajak, kitesurfing, segling, rollerblades och powerwalks, you name it. Själv håller jag mig dock till löpning, man är en enkel människa.

Banan:

Hur nu detta kommer sig? Ja det är alltså en manifestation mot hudcancer i arrangemang av solkrämstillverkaren LÓreal som bjudit in ett gäng superlöpare från hela världen och ett gäng lite mer osorterade idrottsutövare i form av ohängda journalister. Ett mycket vällovligt syfte, naturligtvis, även om hudcancer inte är det första jag kommer att tänka på  i den sommar som är. Faktiskt är jag beredd att offra en hel del för en liten solglimt, och en solbränna, även om det är farligt.

De internationella deltagarna har fått en ordlista:

Bara hoppas ingen springer vilse uppe i fjällen. Eller, det är väl inga problem. Där finns säkert någon renskötare som kan engelska. Är ju ingen större skillnad på samiska och engelska, f ö. Same, same, som samen sa. (Jag vet. men ändå ….).

Jag har signat upp för fyra mil, och vore det inte för en förkylning vore allt frid och fröjd. Brorsans son fick sommarjobb på dagis och blev dödsjuk efter en dag och brorsan efter två och som det var midsommafton blev jag smittad efter tre. Men lite stärkande fjälluft och storslagen natur kan säkert verka magiskt på dagisbaciller.

Så här ser det förhoppningsvis ut när jag lämnar över min pinne.

To be continued!!!

---

Började ambitiöst. Satte Ifånen på 05.30. Men det kändes helt fel när den ringde. Snoozade till 06.30. Släpade mig ut i köket och gjorde gröt. Hacka en grapefrukt, en banan, ett halvt äpple, på med russin och hasselnötter. En hårdmacka och fett med brieost. Det var dags för 10x Fiskartorpet. En 2,3 km terrängbana med 130 höjdmeter. Gåvila i 100 m mellan varje varv. Det är ett sådant där pass jag brukar ta till för att se var jag befinner mig i löparlivet. Fågel, fisk eller mittimellan? Typ svart skogssnigel.  Det finns många sådana i spåren i Fiskartorpet.

Tuggade gröt och bläddrade i bladet. Läste om den 17-åriga flickan som hittats mördad. Tänkte på henne, tänkte på hennes föräldrar. Grät en skvätt. Tänkte det vore fint att hissa upp mördarna i en tall. Stegla dom lite innan, som på den gamla goda tiden. Men vad hjälper det? Bara så sorgligt, övermåttan sorgligt.

Bläddrade vidare. Ja visst, ja, idag är det bröllop. Carl Philip får sin Sofia, flickan av folket. Det gillar jag, Sofia verkar vara en toppentjej, med en spännande stamtavla som sträcker sig via Paradise Hotel (eller liknande) till en omsusad häxa i Älvdalen på 1600-talet. Häxsläktingen blev visserligen ihjältorterad av stadsmaktens utsända (Kungens män), just på grund av påstådda häxerier. Men det är ju gammalt groll. Får man hoppas i alla fall. Om Carl Philip vaknar upp som en groda efter bröllopsnatten, blir han nog förvånad (fattar inte ett kvack).

Och Victoria som fick sin gymdirektör, Daniel. Helt okey det med. Men, men, dagens bröllop (och det förra)  kostar nio miljoner i runda slängar, och vem tror ni får betala det? Jag, minsann, och alla andra som betalar skatt. Nu blir min mamma, 80 år, säkert arg, hon gillar pompa och ståt, men jag skulle hellre lägga pengar på typ en 50 metersbassäng på Gärdet. Menar, jag är ju inte ens bjuden till bröllopet!

För att inte tala om kungen som bor i en barre med 300 rum och inte behöver betala en spänn i hyra. Det hade i o f s var ok om han själv fått dammsuga och våttorka (om det vore ett hyreskrav skulle det nog inte finnas många slott och herresäten i det här landet) men icke då. Gissa vilka som betalar städhjälpen? Jo, jo.

Men var var jag nu? Jo, på väg till skogen. Skogen, skogen, den kära skogen. Där allt kan hända, bland troll och älvor och surrande trollsländor. Kom iväg runt halvåtta, och staden låg tyst och lugn framför mina fötter. Så in i skogen och hjärtat fick frid.

Hej hej, Kung Liljekonvalj, du är den enda kung jag erkännner. Hej hej, fåglar och råddjur och broder grävling och räv, här kommer en löpare.

Jag rullade på och jag rullade på. Myggorna surrade fint, det kommer bli en myggsommar i år. Då gäller det att inte stå still. Efter sex varv saggade låren en smula, men en blandning av vätskeersättning och svartvinbärssaft kickade igång steget igen. Fullföljde, och mycket stolt över det. Här gör jag tummen upp för mig själv.

Väl ute ur skogen igen, hörde jag helikoptrar hovra över staden. De ska förstås ha koll på kortegen. Gissa vem som pröjsar soppan för koptrarna? Och OB-tillägg för lördagsjobb för kopterförarna? Jo, jo, sa den sure. Kanske lite blodsockerfall, i all fall.

Hur som helst, ett höjdarpass, i alla bemärkelser.

Nu ligger jag i sängen och skriver, jag orkar alltså inte sitta upp. Och fjärrkontrollen ligger bredvid mig, och hå hå, ja ja, man kanske skulle kolla lite på TV:n ändå. Se vad Sofia har för klänning i alla fall. Bli lite så där lagom förhäxad. Bröllop är ju också ett lopp, man hör ju hur det låter. Och därmed kanske allting förlåtet?

---

Nämen upp på Bokus topplista igen, efter alla dessa år. Gillar egentligen inte ordet mallig, men ändå, lite mallig.

Och Malin vet vad hon talar om. Spring ifrån henne, den som kan!

I övrigt, på löpbandet i går. Jag vet att kalendern visar sommar, men säg det till vädret också. Dundrade tusingar när regnet stod som spön i backen utanför, och jag ber inte om ursäkt för det. Nehejdå, när det regnar springer jag helst inomhus och tittar på regnet utomhus.

5×1000 m i 3.45, med 500 m mellanjogg. Ja vet, det är en jäkla lång mellanjogg, men jag är en usel människa, en latmask. Skulle jag t ex köra 200 m i mellanjogg skulle det bli så himla jobbigt. Men jag jobbar på det. I have a dream. En dag ska jag få fart på benen igen. En dag, när vindarna bär.

I övrigt, så tycks lägenheten jag bor i bara bli större och större (snart kan man kanske köra tusingar där …).

---

Göteborg i all ära, men inte behöver man dra ett varv i Göteborg för att ha kul. Om man nu inte bor i Göteborg, då är det ju en annan (göteborgs)historia. Men om man är kunglig huvudstadare, är det förstås (och inte minst) mer ekologiskt riktigt att så att säga ägna sig åt Närlöpning, vilket man i helgen då lämpligen gjorde här:

Swimrun, tänker kanske någon? men icke då.

Skärholmsloppet, naturligtvis. 5 km löpning 11 T-banestationer från Stockholm Central.

Det lockades med löpning genom gallerian! (med eller utan portfölj)

Det lockades med folkfest på torget, massor av band – och soligt väder. Och soligt blev det, någon timme innan starten 14.30, bröt molnen upp och allt var som det skulle vara en löpardag. Fotograf James mös som bara den!

Drygt 500 löpare på startlinjen, och jag hade noll koll på banan. Starten gick, och det blev omedelbart uppförsbacke, i minst 600 meter, kändes det som. Fattade plötsligt vad holmen i Skärholmen handlade om. Måste ha varit hav här tidigare, och en stor j&%€#la holme mitt i alltihopa. Kom också ihåg varför jag så sällan springer 5 km. Det är visserligen bara en halv mil, men lika jobbigt som en mara. Eller om man nu ska sammanfatta en generell princip, vilket jag gjorde efter 1 km och klockan visade 3.45, alla lopp är lika jobbiga, bara det att plågan är lite kortare i somliga. Och där efter 1 km kände de följande fyra som en, ja som en mil. Minst.

Håhåjaja, för snabb öppning (som vanligt). Vad ont de ska göra nu då, hela vägen fram (som vanligt) Inte kan man slappna av en sekund heller, det är sträckan alldeles för kort för. Bara bita i och tugga taggtråd. Nejmenvad f&%€#n, en backe till. Ska det aldrig ta slut.

Men det gjorde det i alla fall – till slut. Vek mig över mållinjen med andan någonstans nere i fotvalven, racetimern visade på 19.44 och hjärtat tog ett glädjeskutt, sub 20 and the world is still my oyster! Fram till nästa lopp. Och jag tänker inte skriva en rad om förkylningar, inställda träningspass, ålderskrämpor och ett i största allmämhet kritiskt världsläge – ryssarna hotar ju t ex med bombanfall efter Måns seger i Euroherovisionsfestivalen ….

Sammanfattningsvis: Ett alldeles utmärkt arrangerat lopp, glada funkisar, skön stämning, perfekt väder, bra tryck och högt multikulturellt drag med alla banden på torget – och 14 kronor för ett kilo äpplen. Elva stationer bort, och de kostar 30 kr. Sug på det skrottet, innerstan!

Sen förstås, dags för en reward#Hasse!

Längre rapport i RW no 7!!

---

Det har varit lite rossligt i ett par dagar. Son kom hem från skolan och skrek att han hade jätteont i halsen. Ja, han skrek nu inte så högt, för han hade jätteont i halsen. Men nästa morgon var han bra (imponerande immunförsvar där).  Det var inte jag. Halsen brände, spottade grönt slem, det var mycket synd om mig. Jag hade inte tid att vara sjuk, jag skulle ju springa, långhelg och allt. Skit!

Prövade i går i alla fall, för säkerhets skull på löpband (bara kliva av om kroppens signaler icke var de rätta) det gick hyfsat men halvslemmigt, fick spotta grejer i vattenflaskan i stället för att dricka. Jag vet, uberäckligt, men vad ska en löptörstande man göra? Steg av efter en mil, och allt kändes ändå mycket bättre, vis av erfarenhet vet jag att man ibland kan springa bort en massa skräp i kroppen, en quickfix av de inre transportvägarna, efter sjukdom.  Men tänkte ändå det var bäst att vila andningsystemet en smula, dagen efter, med lite lågintensiv OCH alternativ träning.

Den gamle och havet

Nä, jag har inte softad lins. Det är kroppsånga på linsen. William Turner ger tummen upp ur sin havsliga målargrav!

Min eländiga axel som inte går att simma med (ja, jja, ag ska magnetröntga snart) funkade i alla fall utmärkt att paddla med.

Djurgårdsbrunnsviken blank som en spegel. Rundade Gröna Lund, inte en människa i fritt fall, kanske berodde på att det började spöregna, och så vidare mot Waldemarsudde. Läskiga vatten där utanför,  underliga stora dyningar från Finlandsbåtarna, jag hade ingen torrdräkt, inte bra trilla i då, tungan rätt i mun, kroppen i balans, andas lugnt, inga snedslag med hjärtat. Isvatten under och runt omkring, och bara en dryg vecka kvar till Utö Swimrun, där kommer ingen dö av värmeslag i alla fall.

Åter land efter drygt åtta km, och in i dimman.

Tummen upp för vattensport och massor av väder.

Men i morgon, då ska jag jag springa igen!

---

I gamle skulptören Eldhs atelje vid Bellevue vid Roslagstull är löpning också en konst!

Barfotalöpning tidigt 1900-tal. Man kan få byxångest för mindre … spring förbi (men med brallorna på, det är skillnad på marmor och skinande skinn) ett fantastiskt ställe!

Nu också med gästande konstnären Ebba Matz!

Lysande i alla avseenden!

---

Åter Milano, och snabbt ut i spenaten. Delikatesspenaten, löven äro ju ännu icke så grova. Tunna vantar, långärmad tunn ulltröja, halvlånga tights, linne över det. AS Nälsta-linnet, naturligtvis, även om härmed måste meddelas att den ärevördiga triatlonklubben lagts ned. Närmast väntar gravöl. Varför då då, undrar förstås alla? Ja, inte gravölet, men nedäggningen? För många vuxenpoäng, gissar jag. Triat-leken lockade inte längre, lederna började gnissla, gikten tog vid, portvinstår, hämmande hemorojder (vad vet väl jag?).  Likväl gråter gråterskorna, sörjer sorgarna. Så, när jag stiger upp runt halvåtta idag söndag morgon och ger mig ut med fladdrande nälstalinne, vackert blått såsom himmelen, så och på jorden, så är det en form av historisk löpning.

Det är vår, men svalt i luften. Inte lika svalt som för ett tag sedan, då det såg ut såhär.

Men tiderna förändras snabbt, idag såg det ut såhär:

Våren, den fåren att känna saker. Visst gör det ont när knoppar brista, vilket ju lätt händer om man hamnar i syreskuld efter hastigt vårrusande. Testar man också en antiandningsmask (för att öka på lungvolymen), så kan man se stars.

Nej, det var inte sandt.

Men våren berusar, helt klart.

Det blev två mil, ut på stigarna längs Saltsjön, ut runt Blockhusudden, uppför backarna i Rosendal och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, snurra lite och sedan bort mot Frihamnen och så upp mot Stadion och över Valhallavägen och ner mot Karlavägen. Vid Stadion började mängder av TSM löpare att samlas. Så många som springer, man häpnar glatt.

GPS:en visade snitt på 4.40 – men det var ju inte så illa. Våryra, en slags doping, men alltigenom ekologisk och godkänd av Svenska Friidrottsförbundet!

Färg i fejan fick jag också – nu rosenröd. En riktig supersöndag, med andra ord!

---

Det var lite dystert dagen efter matchen. Utom för en man från Genua. Han sa att Genua inte hade vunnit över Milan på San Siro på 37 år. Vi hade bevittnat ett historiskt ögonblick.

Sedan for vi iväg med med buss en timme ut till Milans träningsanläggning och MilanLab, där idrott och vetenskap smälter samman.

Chefen var redan på plats.

Fåglar kvittrade. Skogen doftade. Gräset var nyklippt. Tunga smällar av hårda skott från träningen. Det började rycka lite i de gamla fotbollsfötterna, men med sedvanlig ödmjukhet inför mig själv höll jag igen. Inte dribbla bort några milanspelare idag, jag var här i journalistikens tjänst. Tog en bild.

Lite som en djurgårdströja, fast i andra färger.

Nå, MilanLab. Här går man vetenskapligt tillväga för att få spelarna att må så bra som möjligt. Man gör tester på allt. Muskelspänningar, blodvärden, gengrunkor, balans och perception, allt som tänkas kan, och så kör man in det i en databas. Det handlar om att optimera prestanda, få spelarna att vara friska och skadefria. Somliga spelare behöver träna mer på det ena, mer på det andra. Man är extra noga med att kolla syrehalten i hamstrings, där går fotbollspelare ofta sönder.

Kosten är viktig. Lovande ungdomspelare (från 10 års ålder) får genomgå regelbundna kostanalyser, föräldrar talas till rätta, ajaj för mycket pasta och sötsaker till frukost, och man kollar hur mycket vatten spelarna dricker. För lite vatten i kroppen inför  träningar och matcher och prestationen sjunker, systemet utsätts för extra belastningar, saker kan gå sönder. Drick före, under och efter.

Kosten som sagt viktig. Vi fick träffa några spelare, bl a Suso. Han fick frågan vad han tyckte bäst om att äta.

– Pasta, pizza, hamburgare, sa Suso.

Men han åt som labbet ville att han skulle äta. Och en massa kosttillskott från Nutriway, som MilanLab arbetat ihop med seda 2008. Nutriway producerar organiska kosttillskott, dvs man omvandlar frukt och grönsaker och örter av olika slag, till piller. Väldigt många spelare är väldigt dåliga på att äta frukt och grönsaker, så de får peta i sig några piller varje morgon innan träning. Och varje morgon gör man en snabb koll av fysisk status, och så anpassas träningen individuellt därefter.

Det får spelarna att må bättre, och förhoppningsvis spela bättre, men enbart kost och träning gör förstås ingen Zlatan. Där går vetenskapen bet.

Sen frågade jag Suso vilket lag han helst skulle spela för. ”Djurgården”, sa Suso, och så skrev han på.

Sedan frågade jag naturligtvs vad han hade för PB på milen, men det tyckte han underligt nog var en underlig fråga. Han sprang inte på det viset, förklarade han. De hade en backanläggning på träningsanläggningen där de körde mycket backintervall, och mycket intervall överlag. 4 minuter, tre minuter, två minute, fyra … och så vidare. Brorsan berättade innan jag åkte att en bekant som spelat tillsammans med Brolin i Sundsvall en gång i tiden, och som var näst snabbast i laget, gjorde milen på 34 minuter. Inget ont om Sundsvall, men gissar att Suso kan susa iväg ännu något snabbare. Snabb som ett, ja, kosttillskott!

Nu hemåt, med väskan full av äpplen i koncenterad organisk form. Bara hoppas man icke ha något att frukta (!) från tullen.

---

Jag gjorde vad jag kunde. Sa åt grabbarna att inte glömma strumporna!

Hängde med dom ut på planen!

Tog tag i coachandet (inspirerad av coach LG)!

Men vad hjälpte det?! 1-3 i baken mot Genua. Idag blir det allvarliga samtal om hur det kunde komma sig. Det såg väldigt segt ut på planen, måste jag säga. Idag ska jag närvara vid träningen. Tror det får bli lite löpskolning, plus supertusingar. Hjälper inte det, får jag ringa den här mannen.

Det var bättre förr, om man så säger.

Å andra sidan, viktigare än att vinna är att deltaga. Det har alltid varit min paroll genom åren i alla de lopp jag ställt upp i, och det har jag lyckats med till 100 procent.

Nej, nu till träningen. Rapport följer!

---

Fråga mig inte hur, jag vet det knappt själv, men jag befinner mig i Milano. I kväll ska jag se Milano spela mot Genua. I morgon ska jag träffa milanspelare och prata löpträning och kost.

Min son, nio år, grät när jag sa att jag skulle åka hit. Av ilska. Varför bjöd dom inte in honom i stället? Han har ju full koll på alla spelarna, till skillnad från fadern.

Men så skrev han en lista.

Michael Essien. Pablo Armero. Keisuke Honda. Och Stephan El Shaarawy. Som ser ut såhär:

Och några till. Listan gäller alla han vill ha autografer av. Några av spelarna finns inte med på listan. Min son har bett mig vara lite diskret när jag raggar autografer, så de som inte är med på listan inte blir ledsna. Det har jag lovat!

Nu ska vi till San Siro och besiktiga planen.

Arrivederci, så länge.

---

Satt hemma och svettades över en text. Då hörde jag skriet från Vildmarken. Tänkte först det var hemglassbilen. Men nej då, det här var något ursprungligare, evolutionärt, möjligen en rundgång i generna. Eller glatt kvicksilver i termometern, som liksom gnisslade på uppåtgående. Visade på tolv grader.

For som ett jordskott i korttights och T-shirt mot Lill-Jansskogen och Fiskartorpets terrängbana. 2,4 km och 130 i höjdmeter. Det står visserligen att den är 2,6 km, men många gamla Garmin visar 2,4, så det är vad de flesta som springer där förhåller sig till. Brorsans nya Garmin visar förmodligen 2,0, och det är han inte glad över. Den ska vara grym, kunna räkna stegfrekvens och annat nyttigt, varna för kommande formsvackor och skurknän (nä nu skojar jag lite), men vara lite svajig vad gäller distansmätning. Jag kan förstås ha fel, och rätta mig om jag har fel, men brorsan är lite putt. Den kostade på, om man säger så.

Men nu kom jag gav mig. Jordskott, var det. Nej, det var det inte. Men ändå, vilken TV-serie, odla en ny Näcken i ett badkar. Jag tror det har gått troll i Televisionen. Hur som helst, äntligen springa i skogen. Det var alltså årsdebut i Fiskartorpet. Hjärtat drog trumsolon, blodet rusade, ånga ur öronen, det är sådant som kallas eufori. Drog 6×2,4 km med 100 m gåvila, blev totalt 16 km. Då ser man ut så här efteråt.

Har han softat bilden, tänker ni kanske (och någon bekant tänker kanske att det var på tiden). Men det har jag faktiskt inte. Mobilen låg i bälte tryckt mot ryggen, linsen blev full av svett. Den enda softning en löpare behöver, om ni frågar mig.

Jag intervjuade nyligen Annie Lööf om löpning (kommer i RW no 6). Hon sa hon vill vara en färgklick när hon är ute och springer. Det vill jag också.

Skogen ja, jag säger bara, skogen.

Det är klart dom kör med troll i rutan. Och skogsrår. Skogen är förtrollande.

En typisk backe (dock mer djävulsk än trollsk)  i Fiskartorpet kan se ut så här.

Men jag är ju inte bara löpare. Jag har bollsinne också. Det har min son ärvt. I helgen spelade vi fotboll på Gärdet. Här gör han en Ronaldo innan straff.

En dag ska jag få honom att löpa också. Just nu säger han att han aldrig i livet tänker springa ett steg utan boll. Men det är ju sådant man växer ifrån med åren. I alla fall om man inte erbjuds proffskontrakt. Jag erbjöds aldrig något. Ergo, jag springer.

Och nu, nu måste jag springa iväg till något annat. Hörs!!

---