Vårkänslor

Det var lite dystert dagen efter matchen. Utom för en man från Genua. Han sa att Genua inte hade vunnit över Milan på San Siro på 37 år. Vi hade bevittnat ett historiskt ögonblick.

Sedan for vi iväg med med buss en timme ut till Milans träningsanläggning och MilanLab, där idrott och vetenskap smälter samman.

Chefen var redan på plats.

Fåglar kvittrade. Skogen doftade. Gräset var nyklippt. Tunga smällar av hårda skott från träningen. Det började rycka lite i de gamla fotbollsfötterna, men med sedvanlig ödmjukhet inför mig själv höll jag igen. Inte dribbla bort några milanspelare idag, jag var här i journalistikens tjänst. Tog en bild.

Lite som en djurgårdströja, fast i andra färger.

Nå, MilanLab. Här går man vetenskapligt tillväga för att få spelarna att må så bra som möjligt. Man gör tester på allt. Muskelspänningar, blodvärden, gengrunkor, balans och perception, allt som tänkas kan, och så kör man in det i en databas. Det handlar om att optimera prestanda, få spelarna att vara friska och skadefria. Somliga spelare behöver träna mer på det ena, mer på det andra. Man är extra noga med att kolla syrehalten i hamstrings, där går fotbollspelare ofta sönder.

Kosten är viktig. Lovande ungdomspelare (från 10 års ålder) får genomgå regelbundna kostanalyser, föräldrar talas till rätta, ajaj för mycket pasta och sötsaker till frukost, och man kollar hur mycket vatten spelarna dricker. För lite vatten i kroppen inför  träningar och matcher och prestationen sjunker, systemet utsätts för extra belastningar, saker kan gå sönder. Drick före, under och efter.

Kosten som sagt viktig. Vi fick träffa några spelare, bl a Suso. Han fick frågan vad han tyckte bäst om att äta.

– Pasta, pizza, hamburgare, sa Suso.

Men han åt som labbet ville att han skulle äta. Och en massa kosttillskott från Nutriway, som MilanLab arbetat ihop med seda 2008. Nutriway producerar organiska kosttillskott, dvs man omvandlar frukt och grönsaker och örter av olika slag, till piller. Väldigt många spelare är väldigt dåliga på att äta frukt och grönsaker, så de får peta i sig några piller varje morgon innan träning. Och varje morgon gör man en snabb koll av fysisk status, och så anpassas träningen individuellt därefter.

Det får spelarna att må bättre, och förhoppningsvis spela bättre, men enbart kost och träning gör förstås ingen Zlatan. Där går vetenskapen bet.

Sen frågade jag Suso vilket lag han helst skulle spela för. ”Djurgården”, sa Suso, och så skrev han på.

Sedan frågade jag naturligtvs vad han hade för PB på milen, men det tyckte han underligt nog var en underlig fråga. Han sprang inte på det viset, förklarade han. De hade en backanläggning på träningsanläggningen där de körde mycket backintervall, och mycket intervall överlag. 4 minuter, tre minuter, två minute, fyra … och så vidare. Brorsan berättade innan jag åkte att en bekant som spelat tillsammans med Brolin i Sundsvall en gång i tiden, och som var näst snabbast i laget, gjorde milen på 34 minuter. Inget ont om Sundsvall, men gissar att Suso kan susa iväg ännu något snabbare. Snabb som ett, ja, kosttillskott!

Nu hemåt, med väskan full av äpplen i koncenterad organisk form. Bara hoppas man icke ha något att frukta (!) från tullen.

---

Jag gjorde vad jag kunde. Sa åt grabbarna att inte glömma strumporna!

Hängde med dom ut på planen!

Tog tag i coachandet (inspirerad av coach LG)!

Men vad hjälpte det?! 1-3 i baken mot Genua. Idag blir det allvarliga samtal om hur det kunde komma sig. Det såg väldigt segt ut på planen, måste jag säga. Idag ska jag närvara vid träningen. Tror det får bli lite löpskolning, plus supertusingar. Hjälper inte det, får jag ringa den här mannen.

Det var bättre förr, om man så säger.

Å andra sidan, viktigare än att vinna är att deltaga. Det har alltid varit min paroll genom åren i alla de lopp jag ställt upp i, och det har jag lyckats med till 100 procent.

Nej, nu till träningen. Rapport följer!

---

Fråga mig inte hur, jag vet det knappt själv, men jag befinner mig i Milano. I kväll ska jag se Milano spela mot Genua. I morgon ska jag träffa milanspelare och prata löpträning och kost.

Min son, nio år, grät när jag sa att jag skulle åka hit. Av ilska. Varför bjöd dom inte in honom i stället? Han har ju full koll på alla spelarna, till skillnad från fadern.

Men så skrev han en lista.

Michael Essien. Pablo Armero. Keisuke Honda. Och Stephan El Shaarawy. Som ser ut såhär:

Och några till. Listan gäller alla han vill ha autografer av. Några av spelarna finns inte med på listan. Min son har bett mig vara lite diskret när jag raggar autografer, så de som inte är med på listan inte blir ledsna. Det har jag lovat!

Nu ska vi till San Siro och besiktiga planen.

Arrivederci, så länge.

---

Satt hemma och svettades över en text. Då hörde jag skriet från Vildmarken. Tänkte först det var hemglassbilen. Men nej då, det här var något ursprungligare, evolutionärt, möjligen en rundgång i generna. Eller glatt kvicksilver i termometern, som liksom gnisslade på uppåtgående. Visade på tolv grader.

For som ett jordskott i korttights och T-shirt mot Lill-Jansskogen och Fiskartorpets terrängbana. 2,4 km och 130 i höjdmeter. Det står visserligen att den är 2,6 km, men många gamla Garmin visar 2,4, så det är vad de flesta som springer där förhåller sig till. Brorsans nya Garmin visar förmodligen 2,0, och det är han inte glad över. Den ska vara grym, kunna räkna stegfrekvens och annat nyttigt, varna för kommande formsvackor och skurknän (nä nu skojar jag lite), men vara lite svajig vad gäller distansmätning. Jag kan förstås ha fel, och rätta mig om jag har fel, men brorsan är lite putt. Den kostade på, om man säger så.

Men nu kom jag gav mig. Jordskott, var det. Nej, det var det inte. Men ändå, vilken TV-serie, odla en ny Näcken i ett badkar. Jag tror det har gått troll i Televisionen. Hur som helst, äntligen springa i skogen. Det var alltså årsdebut i Fiskartorpet. Hjärtat drog trumsolon, blodet rusade, ånga ur öronen, det är sådant som kallas eufori. Drog 6×2,4 km med 100 m gåvila, blev totalt 16 km. Då ser man ut så här efteråt.

Har han softat bilden, tänker ni kanske (och någon bekant tänker kanske att det var på tiden). Men det har jag faktiskt inte. Mobilen låg i bälte tryckt mot ryggen, linsen blev full av svett. Den enda softning en löpare behöver, om ni frågar mig.

Jag intervjuade nyligen Annie Lööf om löpning (kommer i RW no 6). Hon sa hon vill vara en färgklick när hon är ute och springer. Det vill jag också.

Skogen ja, jag säger bara, skogen.

Det är klart dom kör med troll i rutan. Och skogsrår. Skogen är förtrollande.

En typisk backe (dock mer djävulsk än trollsk)  i Fiskartorpet kan se ut så här.

Men jag är ju inte bara löpare. Jag har bollsinne också. Det har min son ärvt. I helgen spelade vi fotboll på Gärdet. Här gör han en Ronaldo innan straff.

En dag ska jag få honom att löpa också. Just nu säger han att han aldrig i livet tänker springa ett steg utan boll. Men det är ju sådant man växer ifrån med åren. I alla fall om man inte erbjuds proffskontrakt. Jag erbjöds aldrig något. Ergo, jag springer.

Och nu, nu måste jag springa iväg till något annat. Hörs!!

---

Nämen, den där kan du väl inte springa runt i, sa brorsan. Kan jag väl visst det, sa jag. Och så gjorde jag det.

Det gick faktiskt mycket bra. Som att benen kändes lättare bara att ha tävlingslinnet från Ö till Ö på sig. Så många minnen i den där trasan, så mycket glädje, en av mina bästa målgångar. Ett mycket blött och mycket långt och alldeles fantastiskt äventyr.

Nu ut på Djurgården, Stora Skuggan och runda Brunnsviken. Inget is på vattnet längre (var det någon is i år förresten?), så snart kan man hoppa i igen.

Och vårfloden flödade.

Springa borta är bra, men springa hemma är nog bäst. Där barn jag lekt, och stenar vänt … Heidenstam? Nu är jag visserligen inte född på Djurgården, men Kungsholmen ligger ju inte så långt bort …

För att göra en lång historia kort, efter en mil började benen bli sega (provade benböj i förrgår, för att om möjligt motverka gravitatiionens påverkan på glutus maximus, ett och två, men har nog en bit kvar till  Kardashians berömda … bakfylla? ja ja … ) och motvind, men stretade på och gick i mål efter drygt 19 km. Så där vansinnigt varmt var det inte heller, händerna domnade bort, men det var alltså i går, nu är det 14 C och våren definitivt på G.

Därav kan man bli ganska lycklig. Vilket härmed meddelas!

---