Blogg

Mörkt i Milano


Jag gjorde vad jag kunde. Sa åt grabbarna att inte glömma strumporna!

Hängde med dom ut på planen!

Tog tag i coachandet (inspirerad av coach LG)!

Men vad hjälpte det?! 1-3 i baken mot Genua. Idag blir det allvarliga samtal om hur det kunde komma sig. Det såg väldigt segt ut på planen, måste jag säga. Idag ska jag närvara vid träningen. Tror det får bli lite löpskolning, plus supertusingar. Hjälper inte det, får jag ringa den här mannen.

Det var bättre förr, om man så säger.

Å andra sidan, viktigare än att vinna är att deltaga. Det har alltid varit min paroll genom åren i alla de lopp jag ställt upp i, och det har jag lyckats med till 100 procent.

Nej, nu till träningen. Rapport följer!


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Milan i Milano


Fråga mig inte hur, jag vet det knappt själv, men jag befinner mig i Milano. I kväll ska jag se Milano spela mot Genua. I morgon ska jag träffa milanspelare och prata löpträning och kost.

Min son, nio år, grät när jag sa att jag skulle åka hit. Av ilska. Varför bjöd dom inte in honom i stället? Han har ju full koll på alla spelarna, till skillnad från fadern.

Men så skrev han en lista.

Michael Essien. Pablo Armero. Keisuke Honda. Och Stephan El Shaarawy. Som ser ut såhär:

Och några till. Listan gäller alla han vill ha autografer av. Några av spelarna finns inte med på listan. Min son har bett mig vara lite diskret när jag raggar autografer, så de som inte är med på listan inte blir ledsna. Det har jag lovat!

Nu ska vi till San Siro och besiktiga planen.

Arrivederci, så länge.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Åt Skogen


Satt hemma och svettades över en text. Då hörde jag skriet från Vildmarken. Tänkte först det var hemglassbilen. Men nej då, det här var något ursprungligare, evolutionärt, möjligen en rundgång i generna. Eller glatt kvicksilver i termometern, som liksom gnisslade på uppåtgående. Visade på tolv grader.

For som ett jordskott i korttights och T-shirt mot Lill-Jansskogen och Fiskartorpets terrängbana. 2,4 km och 130 i höjdmeter. Det står visserligen att den är 2,6 km, men många gamla Garmin visar 2,4, så det är vad de flesta som springer där förhåller sig till. Brorsans nya Garmin visar förmodligen 2,0, och det är han inte glad över. Den ska vara grym, kunna räkna stegfrekvens och annat nyttigt, varna för kommande formsvackor och skurknän (nä nu skojar jag lite), men vara lite svajig vad gäller distansmätning. Jag kan förstås ha fel, och rätta mig om jag har fel, men brorsan är lite putt. Den kostade på, om man säger så.

Men nu kom jag gav mig. Jordskott, var det. Nej, det var det inte. Men ändå, vilken TV-serie, odla en ny Näcken i ett badkar. Jag tror det har gått troll i Televisionen. Hur som helst, äntligen springa i skogen. Det var alltså årsdebut i Fiskartorpet. Hjärtat drog trumsolon, blodet rusade, ånga ur öronen, det är sådant som kallas eufori. Drog 6×2,4 km med 100 m gåvila, blev totalt 16 km. Då ser man ut så här efteråt.

Har han softat bilden, tänker ni kanske (och någon bekant tänker kanske att det var på tiden). Men det har jag faktiskt inte. Mobilen låg i bälte tryckt mot ryggen, linsen blev full av svett. Den enda softning en löpare behöver, om ni frågar mig.

Jag intervjuade nyligen Annie Lööf om löpning (kommer i RW no 6). Hon sa hon vill vara en färgklick när hon är ute och springer. Det vill jag också.

Skogen ja, jag säger bara, skogen.

Det är klart dom kör med troll i rutan. Och skogsrår. Skogen är förtrollande.

En typisk backe (dock mer djävulsk än trollsk)  i Fiskartorpet kan se ut så här.

Men jag är ju inte bara löpare. Jag har bollsinne också. Det har min son ärvt. I helgen spelade vi fotboll på Gärdet. Här gör han en Ronaldo innan straff.

En dag ska jag få honom att löpa också. Just nu säger han att han aldrig i livet tänker springa ett steg utan boll. Men det är ju sådant man växer ifrån med åren. I alla fall om man inte erbjuds proffskontrakt. Jag erbjöds aldrig något. Ergo, jag springer.

Och nu, nu måste jag springa iväg till något annat. Hörs!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Lufta gamla meriter


Nämen, den där kan du väl inte springa runt i, sa brorsan. Kan jag väl visst det, sa jag. Och så gjorde jag det.

Det gick faktiskt mycket bra. Som att benen kändes lättare bara att ha tävlingslinnet från Ö till Ö på sig. Så många minnen i den där trasan, så mycket glädje, en av mina bästa målgångar. Ett mycket blött och mycket långt och alldeles fantastiskt äventyr.

Nu ut på Djurgården, Stora Skuggan och runda Brunnsviken. Inget is på vattnet längre (var det någon is i år förresten?), så snart kan man hoppa i igen.

Och vårfloden flödade.

Springa borta är bra, men springa hemma är nog bäst. Där barn jag lekt, och stenar vänt … Heidenstam? Nu är jag visserligen inte född på Djurgården, men Kungsholmen ligger ju inte så långt bort …

För att göra en lång historia kort, efter en mil började benen bli sega (provade benböj i förrgår, för att om möjligt motverka gravitatiionens påverkan på glutus maximus, ett och två, men har nog en bit kvar till  Kardashians berömda … bakfylla? ja ja … ) och motvind, men stretade på och gick i mål efter drygt 19 km. Så där vansinnigt varmt var det inte heller, händerna domnade bort, men det var alltså i går, nu är det 14 C och våren definitivt på G.

Därav kan man bli ganska lycklig. Vilket härmed meddelas!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Warszawa Half Marathon


Mitt nya träningsupplägg, kör en mara två veckor innan en halvmara.

Vad säger coach LG? Väl lite 80-talsstandard, så där.

La också in ett kräkpass mittimellan. När jag kom hem från Los Angeles, svängde dörren till immunförsvaret upp på vid gavel. Exakt vad som smög sig in där vet jag inte, men jag vet vad som kom ut. Det tänker jag dock inte berätta. Jetlag och trettio timmars vakenhet kan göra märkliga saker med kroppen.

Jag lyckades dock komma upp på benen i tid till flyget till Warszawa, och tyckte jag tiden var en smula ur led innan, så inte blev det bättre när jag såg startfältet.

Samtidigt, snart påsk och allt, och detta uppdraget som löpande reporter är ju ett slags ställföreträdande lidade, jag tar mitt kors på ryggen och springer på för andra löpares synders skull. Och blir jag anklagad för hädelse, så hävdar jag bara min yttrandedefrihet, här görs ingen pudel, inte ens en rondellhund.

Läs mer om hundar i nya RW no 5.

Höll dock den romerska legionen bakom mig genom hela loppet, och räddade därmed, kan man kanske säga, korsryggen (förlåt).

Drygt 14 000 till start, mycket entusiastisk stämning, solen sken och 12 C i luften, ett perfekt arrangemang av arrangörerna, kunde inte bli bättre. Mycket snabb bana (om man varit i form), farthållaren med 1.30 på ryggen dundrade förbi efter 18 km och från att ha varit som en klocka under 1.30 är man numera som en klocka över 1.30 Det är som det är, tiderna förändras, och löparen med dem.

Men, men, det fanns ju annat att glädjas åt.

16 kr litern!

Och mat.

En polsk schnitzel räcker till tre normalstora svenska löpare.

Längre rapport i RW no 6.

Hur det gick?

Nästa gång byter jag nog träningsupplägg. Men glad ändå … med en referens till dessa äggande tider, man är ju inte lammkött längre! Glad Påsk!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

LA Marathon – Svett och bårar


Dagen efter, och låren stela. Det spelar ingen roll hur många maror man sprungit, det är lika jobbigt varje gång. En liten återblick.

Bra tryck vid Dodge Stadium, fast aningens yrvakna löpare. Många, som jag, hade gått upp halv fyra för att göra sådant som löpare plägar göra innan lopp. Vaselin både här och där, plåstra nipplarna, tugga på en kall pizza från igår, svepa en burk avslagen Coca Cola och toppa med pytteliten butelj rödbetsjos (bara man tror på det så). Tänkte ta på mig en överdragsjacka, men det var helt onödigt. Varmt redan då.

När den uppåtgående solen slog i de högsta palmtopparna drog racet igång. Efter drygt 300 meter försvann halva fältet till vänster för att pinka på en gräsmatta, arma gräsmatta lär väl gå från grönt till gult efter en sådan skur, och så bar det utför. En fantastisk början på loppet, utför och utför, men vis av erfarenhet vet jag att går det utför så kommer det sedan att gå uppför. Det gjorde det. En mycket böljande bana.

När jag sedan såg Hollywoodskylten på riktigt så kändes allting förklarat. Jag är i LA, och tittar inte på någon film där handlingen utspelar sig i LA. And I´m starring myself i Running Hard 44.

Jag tog det lugnt och jag tog det lugnt, för jag kunde inte annat. Axeln sa ifrån ibland men då var det bara att ta ett tag i linnet och liksom hänga upp armen, ett gammalt löparknep för axelskadade.

Vid 35 km började jag märkligt nog piggna till. Axeln hade domnat bort. Vi närmade oss havet, jag kände vittringen av mål.

Ett tufft lopp, ett varmt lopp, en mycket vackert lopp. Såg inte Madonna, men hon kommer ju ändå till Sverige i höst. Vi är i stort sett jämnåriga, och menar med detta att det aldrig är försent att skaffa läderbyxor. Eller knähöga läderstövlar, för den delen, om man nu är på det humöret.

Blir mer om loppet i RW no 5. Här några bilder från Venice, den lilla staden vid det stora havet. Hippieland, och Surfers Paradise!

Beachbum (a bragging one):






Vad gäller bårarna, så blev det ett visst manfall, 185 på ett ungefär som fick uppsöka sjukstuga,  men med 25 000 till start så är det väl inte värre än vanligt där ute i den icke löpande världen.

Snart dags att packa, och fara hem, till Våren! Eller?


Antal kommentarer: 4

Kenneth Gysing

Tack, Susanne!
Hörde om snö, men strax går flyget, ingen återvändo 😉 Bara tänka positivt, omväxling förnöjer! 😉


Kenneth Gysing

Ha ha, tjurgubbefenomenet, var ordet. Tack doktorn, jag uppskattar verkligen din oro för min ömkliga lekamen ;), men jag har faktiskt blivit bättre i axeln. Under loppet i LA avlastade jag armen ett par hundra meter var femte kilometer, vilket fick, ska vi säga, en lätt molande värk, att släppa. Jag var också i kontakt med Hasse Naprapat, som jag tror befinner sig i MG just nu, som efter några kontroller av axeln, menade att jag kunde springa på, samt göra rehabövningar.
Ha det fint i MG, och jag kan förstå att LG också är bekant med detta syndrom, och kanske än mer, då han ju är flera månader äldre än mig 😉


Kenneth Gysing

Ja, alltså, jag sprang heller inte med armen fixerad vid kroppen, utan slängde med den som vanligt 😉
ds


Kenneth Gysing

Korrekt där, får skylla på kräksjuka barn, som drabbat … mig 😉
Hälsa Hasse Naprapat och LG, om de stöts på!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*