LA Marathon – Svett och bårar
Dagen efter, och låren stela. Det spelar ingen roll hur många maror man sprungit, det är lika jobbigt varje gång. En liten återblick.
Bra tryck vid Dodge Stadium, fast aningens yrvakna löpare. Många, som jag, hade gått upp halv fyra för att göra sådant som löpare plägar göra innan lopp. Vaselin både här och där, plåstra nipplarna, tugga på en kall pizza från igår, svepa en burk avslagen Coca Cola och toppa med pytteliten butelj rödbetsjos (bara man tror på det så). Tänkte ta på mig en överdragsjacka, men det var helt onödigt. Varmt redan då.
När den uppåtgående solen slog i de högsta palmtopparna drog racet igång. Efter drygt 300 meter försvann halva fältet till vänster för att pinka på en gräsmatta, arma gräsmatta lär väl gå från grönt till gult efter en sådan skur, och så bar det utför. En fantastisk början på loppet, utför och utför, men vis av erfarenhet vet jag att går det utför så kommer det sedan att gå uppför. Det gjorde det. En mycket böljande bana.
När jag sedan såg Hollywoodskylten på riktigt så kändes allting förklarat. Jag är i LA, och tittar inte på någon film där handlingen utspelar sig i LA. And I´m starring myself i Running Hard 44.
Jag tog det lugnt och jag tog det lugnt, för jag kunde inte annat. Axeln sa ifrån ibland men då var det bara att ta ett tag i linnet och liksom hänga upp armen, ett gammalt löparknep för axelskadade.
Vid 35 km började jag märkligt nog piggna till. Axeln hade domnat bort. Vi närmade oss havet, jag kände vittringen av mål.
Ett tufft lopp, ett varmt lopp, en mycket vackert lopp. Såg inte Madonna, men hon kommer ju ändå till Sverige i höst. Vi är i stort sett jämnåriga, och menar med detta att det aldrig är försent att skaffa läderbyxor. Eller knähöga läderstövlar, för den delen, om man nu är på det humöret.
Blir mer om loppet i RW no 5. Här några bilder från Venice, den lilla staden vid det stora havet. Hippieland, och Surfers Paradise!
Beachbum (a bragging one):
Vad gäller bårarna, så blev det ett visst manfall, 185 på ett ungefär som fick uppsöka sjukstuga, men med 25 000 till start så är det väl inte värre än vanligt där ute i den icke löpande världen.
Snart dags att packa, och fara hem, till Våren! Eller?
Antal kommentarer: 4
Kenneth Gysing
Tack, Susanne!
Hörde om snö, men strax går flyget, ingen återvändo 😉 Bara tänka positivt, omväxling förnöjer! 😉
Kenneth Gysing
Ha ha, tjurgubbefenomenet, var ordet. Tack doktorn, jag uppskattar verkligen din oro för min ömkliga lekamen ;), men jag har faktiskt blivit bättre i axeln. Under loppet i LA avlastade jag armen ett par hundra meter var femte kilometer, vilket fick, ska vi säga, en lätt molande värk, att släppa. Jag var också i kontakt med Hasse Naprapat, som jag tror befinner sig i MG just nu, som efter några kontroller av axeln, menade att jag kunde springa på, samt göra rehabövningar.
Ha det fint i MG, och jag kan förstå att LG också är bekant med detta syndrom, och kanske än mer, då han ju är flera månader äldre än mig 😉
Kenneth Gysing
Ja, alltså, jag sprang heller inte med armen fixerad vid kroppen, utan slängde med den som vanligt 😉
ds
Kenneth Gysing
Korrekt där, får skylla på kräksjuka barn, som drabbat … mig 😉
Hälsa Hasse Naprapat och LG, om de stöts på!