Toppen med Malin Ewerlöf

Göteborg i all ära, men inte behöver man dra ett varv i Göteborg för att ha kul. Om man nu inte bor i Göteborg, då är det ju en annan (göteborgs)historia. Men om man är kunglig huvudstadare, är det förstås (och inte minst) mer ekologiskt riktigt att så att säga ägna sig åt Närlöpning, vilket man i helgen då lämpligen gjorde här:

Swimrun, tänker kanske någon? men icke då.

Skärholmsloppet, naturligtvis. 5 km löpning 11 T-banestationer från Stockholm Central.

Det lockades med löpning genom gallerian! (med eller utan portfölj)

Det lockades med folkfest på torget, massor av band – och soligt väder. Och soligt blev det, någon timme innan starten 14.30, bröt molnen upp och allt var som det skulle vara en löpardag. Fotograf James mös som bara den!

Drygt 500 löpare på startlinjen, och jag hade noll koll på banan. Starten gick, och det blev omedelbart uppförsbacke, i minst 600 meter, kändes det som. Fattade plötsligt vad holmen i Skärholmen handlade om. Måste ha varit hav här tidigare, och en stor j&%€#la holme mitt i alltihopa. Kom också ihåg varför jag så sällan springer 5 km. Det är visserligen bara en halv mil, men lika jobbigt som en mara. Eller om man nu ska sammanfatta en generell princip, vilket jag gjorde efter 1 km och klockan visade 3.45, alla lopp är lika jobbiga, bara det att plågan är lite kortare i somliga. Och där efter 1 km kände de följande fyra som en, ja som en mil. Minst.

Håhåjaja, för snabb öppning (som vanligt). Vad ont de ska göra nu då, hela vägen fram (som vanligt) Inte kan man slappna av en sekund heller, det är sträckan alldeles för kort för. Bara bita i och tugga taggtråd. Nejmenvad f&%€#n, en backe till. Ska det aldrig ta slut.

Men det gjorde det i alla fall – till slut. Vek mig över mållinjen med andan någonstans nere i fotvalven, racetimern visade på 19.44 och hjärtat tog ett glädjeskutt, sub 20 and the world is still my oyster! Fram till nästa lopp. Och jag tänker inte skriva en rad om förkylningar, inställda träningspass, ålderskrämpor och ett i största allmämhet kritiskt världsläge – ryssarna hotar ju t ex med bombanfall efter Måns seger i Euroherovisionsfestivalen ….

Sammanfattningsvis: Ett alldeles utmärkt arrangerat lopp, glada funkisar, skön stämning, perfekt väder, bra tryck och högt multikulturellt drag med alla banden på torget – och 14 kronor för ett kilo äpplen. Elva stationer bort, och de kostar 30 kr. Sug på det skrottet, innerstan!

Sen förstås, dags för en reward#Hasse!

Längre rapport i RW no 7!!

---

Det har varit lite rossligt i ett par dagar. Son kom hem från skolan och skrek att han hade jätteont i halsen. Ja, han skrek nu inte så högt, för han hade jätteont i halsen. Men nästa morgon var han bra (imponerande immunförsvar där).  Det var inte jag. Halsen brände, spottade grönt slem, det var mycket synd om mig. Jag hade inte tid att vara sjuk, jag skulle ju springa, långhelg och allt. Skit!

Prövade i går i alla fall, för säkerhets skull på löpband (bara kliva av om kroppens signaler icke var de rätta) det gick hyfsat men halvslemmigt, fick spotta grejer i vattenflaskan i stället för att dricka. Jag vet, uberäckligt, men vad ska en löptörstande man göra? Steg av efter en mil, och allt kändes ändå mycket bättre, vis av erfarenhet vet jag att man ibland kan springa bort en massa skräp i kroppen, en quickfix av de inre transportvägarna, efter sjukdom.  Men tänkte ändå det var bäst att vila andningsystemet en smula, dagen efter, med lite lågintensiv OCH alternativ träning.

Den gamle och havet

Nä, jag har inte softad lins. Det är kroppsånga på linsen. William Turner ger tummen upp ur sin havsliga målargrav!

Min eländiga axel som inte går att simma med (ja, jja, ag ska magnetröntga snart) funkade i alla fall utmärkt att paddla med.

Djurgårdsbrunnsviken blank som en spegel. Rundade Gröna Lund, inte en människa i fritt fall, kanske berodde på att det började spöregna, och så vidare mot Waldemarsudde. Läskiga vatten där utanför,  underliga stora dyningar från Finlandsbåtarna, jag hade ingen torrdräkt, inte bra trilla i då, tungan rätt i mun, kroppen i balans, andas lugnt, inga snedslag med hjärtat. Isvatten under och runt omkring, och bara en dryg vecka kvar till Utö Swimrun, där kommer ingen dö av värmeslag i alla fall.

Åter land efter drygt åtta km, och in i dimman.

Tummen upp för vattensport och massor av väder.

Men i morgon, då ska jag jag springa igen!

---

I gamle skulptören Eldhs atelje vid Bellevue vid Roslagstull är löpning också en konst!

Barfotalöpning tidigt 1900-tal. Man kan få byxångest för mindre … spring förbi (men med brallorna på, det är skillnad på marmor och skinande skinn) ett fantastiskt ställe!

Nu också med gästande konstnären Ebba Matz!

Lysande i alla avseenden!

---

Åter Milano, och snabbt ut i spenaten. Delikatesspenaten, löven äro ju ännu icke så grova. Tunna vantar, långärmad tunn ulltröja, halvlånga tights, linne över det. AS Nälsta-linnet, naturligtvis, även om härmed måste meddelas att den ärevördiga triatlonklubben lagts ned. Närmast väntar gravöl. Varför då då, undrar förstås alla? Ja, inte gravölet, men nedäggningen? För många vuxenpoäng, gissar jag. Triat-leken lockade inte längre, lederna började gnissla, gikten tog vid, portvinstår, hämmande hemorojder (vad vet väl jag?).  Likväl gråter gråterskorna, sörjer sorgarna. Så, när jag stiger upp runt halvåtta idag söndag morgon och ger mig ut med fladdrande nälstalinne, vackert blått såsom himmelen, så och på jorden, så är det en form av historisk löpning.

Det är vår, men svalt i luften. Inte lika svalt som för ett tag sedan, då det såg ut såhär.

Men tiderna förändras snabbt, idag såg det ut såhär:

Våren, den fåren att känna saker. Visst gör det ont när knoppar brista, vilket ju lätt händer om man hamnar i syreskuld efter hastigt vårrusande. Testar man också en antiandningsmask (för att öka på lungvolymen), så kan man se stars.

Nej, det var inte sandt.

Men våren berusar, helt klart.

Det blev två mil, ut på stigarna längs Saltsjön, ut runt Blockhusudden, uppför backarna i Rosendal och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, snurra lite och sedan bort mot Frihamnen och så upp mot Stadion och över Valhallavägen och ner mot Karlavägen. Vid Stadion började mängder av TSM löpare att samlas. Så många som springer, man häpnar glatt.

GPS:en visade snitt på 4.40 – men det var ju inte så illa. Våryra, en slags doping, men alltigenom ekologisk och godkänd av Svenska Friidrottsförbundet!

Färg i fejan fick jag också – nu rosenröd. En riktig supersöndag, med andra ord!

---

Det var lite dystert dagen efter matchen. Utom för en man från Genua. Han sa att Genua inte hade vunnit över Milan på San Siro på 37 år. Vi hade bevittnat ett historiskt ögonblick.

Sedan for vi iväg med med buss en timme ut till Milans träningsanläggning och MilanLab, där idrott och vetenskap smälter samman.

Chefen var redan på plats.

Fåglar kvittrade. Skogen doftade. Gräset var nyklippt. Tunga smällar av hårda skott från träningen. Det började rycka lite i de gamla fotbollsfötterna, men med sedvanlig ödmjukhet inför mig själv höll jag igen. Inte dribbla bort några milanspelare idag, jag var här i journalistikens tjänst. Tog en bild.

Lite som en djurgårdströja, fast i andra färger.

Nå, MilanLab. Här går man vetenskapligt tillväga för att få spelarna att må så bra som möjligt. Man gör tester på allt. Muskelspänningar, blodvärden, gengrunkor, balans och perception, allt som tänkas kan, och så kör man in det i en databas. Det handlar om att optimera prestanda, få spelarna att vara friska och skadefria. Somliga spelare behöver träna mer på det ena, mer på det andra. Man är extra noga med att kolla syrehalten i hamstrings, där går fotbollspelare ofta sönder.

Kosten är viktig. Lovande ungdomspelare (från 10 års ålder) får genomgå regelbundna kostanalyser, föräldrar talas till rätta, ajaj för mycket pasta och sötsaker till frukost, och man kollar hur mycket vatten spelarna dricker. För lite vatten i kroppen inför  träningar och matcher och prestationen sjunker, systemet utsätts för extra belastningar, saker kan gå sönder. Drick före, under och efter.

Kosten som sagt viktig. Vi fick träffa några spelare, bl a Suso. Han fick frågan vad han tyckte bäst om att äta.

– Pasta, pizza, hamburgare, sa Suso.

Men han åt som labbet ville att han skulle äta. Och en massa kosttillskott från Nutriway, som MilanLab arbetat ihop med seda 2008. Nutriway producerar organiska kosttillskott, dvs man omvandlar frukt och grönsaker och örter av olika slag, till piller. Väldigt många spelare är väldigt dåliga på att äta frukt och grönsaker, så de får peta i sig några piller varje morgon innan träning. Och varje morgon gör man en snabb koll av fysisk status, och så anpassas träningen individuellt därefter.

Det får spelarna att må bättre, och förhoppningsvis spela bättre, men enbart kost och träning gör förstås ingen Zlatan. Där går vetenskapen bet.

Sen frågade jag Suso vilket lag han helst skulle spela för. ”Djurgården”, sa Suso, och så skrev han på.

Sedan frågade jag naturligtvs vad han hade för PB på milen, men det tyckte han underligt nog var en underlig fråga. Han sprang inte på det viset, förklarade han. De hade en backanläggning på träningsanläggningen där de körde mycket backintervall, och mycket intervall överlag. 4 minuter, tre minuter, två minute, fyra … och så vidare. Brorsan berättade innan jag åkte att en bekant som spelat tillsammans med Brolin i Sundsvall en gång i tiden, och som var näst snabbast i laget, gjorde milen på 34 minuter. Inget ont om Sundsvall, men gissar att Suso kan susa iväg ännu något snabbare. Snabb som ett, ja, kosttillskott!

Nu hemåt, med väskan full av äpplen i koncenterad organisk form. Bara hoppas man icke ha något att frukta (!) från tullen.

---