… but first we take Tallinn!!


Det är mycket nu. Hann inte mer än skriva Madeira Uphill, förrän Estlands premiärminister Taavi Roivas (det ska vara en snirklig grej över o:et men hittar inte den på tangentbordet) behövde lite löparsparring. Klart man rycker in.

Min runningpal Taavi har pers på maran med 3.46, satt i Valencia för tre år sedan. Vad säger våran statsminister Stefan Löfvèn om det?

Resan kom dock lite hastigt på. Glömde en detalj i utrustningen. Gissa vad?

Man ska inte springa i gamla strumpor som man åkt över ett helt hav i (ja i färja också), men klarade mig lyckligtvis från skavsår.  Strumporna och jag hade f ö fin utsikt over the Baltic Sea.

På kvällen blev det middag. Först lite sparris.

Och sen lite lamm. Stackars lamm. Men gott lamm. Förlåt.

Och sen någonting annat. Vet inte exakt vad, men en riktig rökare var det!

Blev åtta rätter totalt, och tre timmars sittning. Pratade löpning med premiärminister Taavi. Och Estlands historia. Taavi åt sin första banan när han var tretton år. Det var då Estland blev självständigt.

Lite oklar över somligt jag åt i går, men rätt mycket, om ni frågar mig. Lite stel i häcken idag. Lite stel i magen. Men brorsan i Stockholm tycker ändå inte synd om mig (han drog själv 27 km mer rotfylld än rofylld löpning på Sörmlandsleden i går med ett gäng Studenter, nej inget skämt här om löpande rotavdrag …), jag måste rejsa ändå. Om fyra timmar går starten här.

Tallinn Half Marathon. En tvåvarvsbana längs havet. Maran startar klockan nio. En fyravarvsbana. Jag är glad jag bara ska springa två varv idag. Undrar hur fort man kan springa efter en åtta rätters middag? Jag har aldrig ätit en åtta rätters middag förut. Spänningen stiger …. (och inte bara väder …) …

/to be continued …/


Madeira Uphill


Den 24 september bär det av till Madeira. Up, up, up in the Air.

Madeira Uphill.

Den här backen känns faktiskt lite fetare än Maskinbacken i Lilljansskogen. Har kört lite brickpass för att få backfeeling i låren.

Tänker det är typ sådana här muskelceller man behöver för att toppa på Madeira.

Har börjat lite försiktigt. I går 20 min cykel, och så upp på bandet direkt. Alltid segt den första kilometern, men sen brukar det släppa. La in några backar på 1 km med fyra % lutning, får öka upp mot 10,5 % framöver, som verkar vara medianvinkeln på Madeira. Undrar hur många kilometer jag orkar i 10,5 % lutning? På Madeira ska man orka 21. Dom kallar den för världens hårdaste halvmara. Jag tänker inte säga emot.

Jag är inte alldeles säker på att jag vet vad jag gett mig in på. Tänker att det nog kommer att göra ont, men ser det i så fall som ett ställföreträdande lidande för den bästa av läsekretsar. Men inga jämförelser i övrigt. Typ, löparjesus. Jag är ingen Jesus. Madeira Uphill är ingen Golgata … det bara ser så ut. Jag tror det kommer bli jättekul på Madeira. Kanske har jag en bricka lös i huvudet?

Rubben är i alla fall klar:

Portugisisk backanal!


Loverunning, Love running


Det blev långlunch idag.

Det var inte riktigt tänkt så, men när jag kom ut på Djurgården gick det helt enkelt inte att sluta. Äntligen sommar,  precis nu innan det blir höst. Blå himmel och strålande sol och alldeles lagom svalt i skuggorna och  hjärtat började pumpa kärleksrött blod. Det är som det är, jag är hopplöst förlorad: I Love Running!

Och för Loverunners, bara följ skylten här och ta till höger.

What happens på Djurgården, stays in Djurgården, som vi djurgårdare brukar säga.

Vätskestationer finns det också här ute. Med dem kan man leka leken ”sänka östermalmseka” – det är bara att försöka få ner dropparna i sittbrunnen.

Men det gick inget vidare, jag missade båten, sprang vidare och sprang om, vilket betydde att jag gjorde minst fem knop (maxhastigheten i Djurgårdsbrunnskanalen). Så mycket snabbare än så behöver man inte springa på en lunch, för att få igång matsmältningen, jag var grymt hungrig när jag kom hem igen.

Vad lunchen kostade? Peanuts!


Norrköpings Stadslopp 10 km


Ja, alltså, för de som inte vet, min mamma kommer från Norrköping. Och känner jag henne rätt (och det gör jag ju)  så stod hon säkert i den här kön någon gång. Min mamma har alltid haft mycket spring i benen. Med inriktning på dans.

Själv föredrar jag löpning, jag tycker det är lättare att hålla takten där, och lyckas jag inte hålla takten är det ändå bara mig själv jag trampar på tårna. Så jag sa till mamma min, som nyligen fyllt 80, vad säger du om att jag åker till Norrköping och springer stadsloppet där? Det tyckte hon var en utmärkt ide´. Men spring inte gåte upp o gåte ner och glie i skyltfööönstrena, tyckte hon, för då blir det en långsam väg till målet. Det lovade jag att inte göra. Och sen skulle jag akta mig för spårvagnarna!

Det lovade jag också.

Så här såg det ut i starten till 5 kilometersloppet som gick av stapeln klockan 12.00.

Milloppet skulle gå två timmar senare, på samma bana fast två varv.

Så jag vandrade runt lite på stadens gator där mor min  lekt som barn, tillsammans med sina fem syskon, och förundrades över hur vackert det är i Norrköping. Och vilka märkliga hus där finns, som flyter på vattnet i strömmen.

Sen funderade jag över formen, och konstaterade som vanligt att den nog var ganska usel, och banprofilen hade en lång och läskig backe och var här och där tämligen knixig och det var kullerstenar och spårvagnsspår och löping genom urgamla gränder, och jag skulle räkna med att tappa 43 sekunder mot en mer normalt plattaktig bansträckning; det hade jag läst i en annan springtidning där chefredaktören som sprungit loppet förra året, gjort en utvärdering. Det kändes på något vis uppmuntrande, springer jag sämre än jag tänkt mig så kan jag ju alltid dra av 43 sekunder. Det passade också extra bra eftersom jag inte sprungit ett millopp på flera år, och därtlll strålade solen ohyggligt varmt från en klarblå himmel och skulle göra detta loppet till ett stekarlopp (och det var ju så dags för sommaren att komma nu när man ska springa ett lopp, hur tänkte löparguden här egentligen?), så de där 43 sekunderna kunde nog komma väl till pass.

Och så sprang jag, och det blev till en mycket spännande historia, som jag ska berätta mer om i RW nummer 9. Och om jag nu drar av 43 sekunder så gick det faktiskt riktigt bra.

Min brorsa menar dock på att så kan jag väl för f-n i #&@@##&%#:te inte räkna, och det håller jag ju med om – det räcker faktiskt med att dra av 38 sekunder!


Svett


Det finns de som säger att svett är kroppens bästa skönhetsmedel.

Så här snygg blev jag på löpbandet.

5×2000 m i fyrafart. Det var djungelvärme på gymmet. Äntligen är sommaren här. En blöt pöl runt bandet. Hela apparaten nedstänkt. Torkade upp och torkade upp och fick blickar från gångarna runtomkring. Hade inte vett att skämmas. Väl inget fel på våtmarker. Kanske landar några hägrar och börjar häcka?

Det finns förstås andra sätt att stila till magen. Fick en present från Studenternas Jonas Lund, som inte är den som är den.

En AB-definer. Man pudrar lite på magen och så får man ett sexpack. I bästa fall.

Men jag springer jag, bara rakt fram, tar inga genvägar. Ingen powderlöpning för mig inte –  urlakad är bäst i test!


Lidingövallen, intervall, barnbad


Så här kan man känna sig efter ett löppass!

Lite hög, liksom!

Det var inget storslaget. Bara one of those löpardays. Barnen vägrade sommarfritids, så jobbplanerna sprack. Har visserligen semester, men frilansande människor har ju aldrig semester. Så sköt på jobbandet till kvällen och kom överens med god och löpande vän med samma barn-inte vilja fritids-proteströrelse hemmavid,  att dra till Lidingövallen.

Vi parkerade barnen, totalt tre, vid vattenhindret (som var halvfullt … positivt tänkande, by the löparway), försedda med en russinkartong och tre tetrajos. Russinkartongen sjönk snabbt ner till botten, blev U-båt, (russian) men de tömda tetrajosen seglade fint.

Vi körde 380-ingar( trodde 400-ingar, men brorsan ringde och rättade, Lidingövallens bana är bara 380 m … tyckte  väl det gick fort …) En 380-ing, och koll på barnen. Läget ok. Två 380-ing, och ett av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och två av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och barn no 3 hade doppat ner armarna med tröja i vatten. Men det var inget kallt vatten, så vi körde på.

En mamma tränade dotter i längdhopp. Några tjugoåringer med raketben pekade på innerbanan, så vi la oss i bana två. De for förbi som lejonskrämda gaseller i 200-ingar på bana ett. Vi sneddade in bakom deras ryggar, gav barnen high-five vid vattenhindret.

Det blev 10×380 med 200 m mellanjogg. Hög luft, svettiga linnen, sjöblöta barn. Intervallträning när den är som bäst!

Lidingövallen – en grym lekplats för barn i alla åldrar!!


Pump it up!!


Vänster, höger, vänster, höger!!

Retro Gym. Triceps sväller. Femtio tag innan första skvätten. Brunnsvattnet måste ha sin källa vid jordens medelpunkt. Ändå kallt som f-n. Underligt.

Som löpare kan man sen fundera lite över vad man ska ha triceps till. Vatten behöver man förstås. Men behöver man verkligen så mycket vatten. Måste det regna också? Sätter mig och funderar lite.

Svensk sommar, det är något visst med den i alla fall.

Och kolla där, är inte det där solen?

/to be contiuned …/


Running Runmarö


Åter Runmarö, och författarförbundets stuga Höganäs. Men kom inte hit med ett Höganäskrus runt halsen, som Carlsson i Strindbergs Hemsöborna (jag blott en box ekologiskt rödtjut från Argentina i ryggsäck). Strindberg hängde också på Runmarö på sin tid, det var här han skrev I Havsbandet. Inga jämförelser i övrigt, dock. Menar, Strindberg promenerade, och jag, jag springer ju.

Och bråttom är det med det, när fötterna landat på ön. Fort, fort, packa upp, och sen ut för att kolla in den gamla slingan. Genom skogen, upp på landsvägen, till vänster och backen upp. Och sen in i skogen igen, förbi huset där Strindberg bodde (ja, han har alltså bott i flera hus här på ön, nog lite rastlös så där …)

Vad ska man säga? Skogen och jag. Andas djupt. Kottar och bär, saker som brummar i luften. Kanske en tordyvel? Är inte så bra på insekter (som Fredrik Sjöberg, som bor på ön, läs hans bok Flugfällan, en höjdare man kan surra länge om) men jag gillar det. Om än inte myggor så där vansinnigt mycket.

Andas djupt, kollar rötter, inte ramla slå huvet i en sten och dö, har många lopp kvar att springa.  Kommer ut på landsvägen igen. Och kolla där, hästar, som på Strindbergs tid.

Rullar på och rullar på, lite seg i låren. Körde roddmaskin i går på ett gym i storstaden, det gör man inte ostraffat, tydligen. Men går i mål efter 16 km, och allt år gott. Hoppar i havet. Kallt är gott det med.

Och det varder afton, och den rosenfingrade Eos börjar bläddra bland tallarna.

Vaknar till regn som står som spön i backen. Men här på ön har vi morgonrutiner.

JUST DO IT!!!

Ja man vill ju inte bli mer blöt än nödvändigt.

Dags för morgongröt. Det käkade Strindberg också!

/to be continued …/


Running Öland (part 2)


Apropå utrikiskan i rubriken så kom min dotter i samspråk med två flickor på stranden.

– Var kommer ni ifrån?

– Öland, svarade flickorna.

– Var kommer du ifrån, undrade flickorna.

– Sverige, svarade dottern.

Ja ja, är man nyss fyllda sex är världen fortfarande mycket stor, och i detta Ölandet har det också varit mycket växlande väder de sista dagarna. Sprang ut på förmiddagen, och tog till vänster. Glömde kolla vart vinden kom ifrån. Det borde jag ha gjort. Efter två km kom jag ut på ett öppet fält, och där brallade det på fint med vind snett bakifrån. Det var trevligt i tre kilometer, men sen var det dags att ta till höger, och då var det elva kilometer kvar i gräslig motvind. Öland, solen och vindarnas ö!

Lite nationalromantik i blåsväder.

Men det var bara att borra på. Friska vindar, frisk luft, den tropiska hettan som bortblåst, och lättare att andas.

Öländska blommor till alla som vill ha.

Sprang progressivt, raggarcruising i början och sen surt i motvinden, men benen bra idag, bara kriga på. Här en lång slakmota upp mot Löt. Och sen till höger vid kyrkan, och sex km kvar.

En liten regnskur bara sådär. Notera rotorbladen, bakåtböjda i vinden. Men jag ökade farten, fick hemkänsla, en löparkrigare jag är.

Vinden ylade om öronen, sista fyra pendlade mellan 3.50 och 4.00, lungorna på vid gavel, böjde kroppen över trappen till huset, andlös i mål.

Och sen hundra tåhävningar, som Gärderud säger att man ska göra. Där fick jag nästan kramp. Enklare slå vad … ack ja, men på det hela taget – en fin löpardag på Öland!!

/to be continued …/


Running Öland


Ja, nu har vi alltså varit här några dagar. I en liten håla på mitten av Öland, på ett ungefär. En alldeles underbar håla, om ni frågar mig. Här händer ingenting om man inte rör på sig. Jo, förresten, när jag satt alldeles still i en stol och läste i en bok, flög en tornseglare förbi och sket mig mitt i skrevet. Det var samtidigt som min vän Christian hade en lång utläggning om sin meditation och hur han efter en sådan kunde känna en allomfattande kärlek till allt levande. Jag tyckte allt han sa lät vackert och sant – fast just den där tornseglaren fick dock klara sig utan min kärlek den här dagen.

Det finns meditation, och det finns meditation. Jag och brorsan drog hit för att meditera på vårat vis.

Det gjorde vi en morgon klockan 06.30. Det var redan varmt, men vi körde 10×400 meter, och vi ägde banan. Inte en enda ölöpare förutom vi.

Så här solbrända var vi efteråt (tartanrött).

Dagen efter bestämde vi oss för att köra långpass. SMHI hotade med över 30 C, så vi steg upp tidigt igen. Då var det nästan svalt.

Vi sprang och vi sprang.

Ibland visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen.

Men till slut kom vi i alla fall hem igen.

Och rätt nöjda med det. Jag hade sen tänkt vara drakvakt på stranden men sonen hann före.

Fick i stället gå i närkamp med ett av Ölands vilda djur, som jag slet i stycken med ett blodigt grepp mellan naglarna. Här är såret efter monstrets käftar.

Jag ska inte säga vilken kroppdel denna monstruösa ölandsfästing bet sig fast i, mer än att det var den vänstra av två halvor, som icke få visas på Facebook. Nu hoppas jag bara jag slipper borrelia.

/ to be continued …/


Touring through Tornedalen


Tjugo timmar utan uppkoppling! Ett öde värre än döden? Eller en befrielse? Funderar på det just nu. Men nu är jag här igen.

Igår startade jag vid Paurankivaarav.

Måste erkänna, en ny plats för mig. Efter 100 meter började det regna. Det gjorde det sedan  i 41 km. Men snuvan lättade, benen rullade på, Neil Young sjöng i lurarna om att  man skördar det man sår (Harvest). Myggorna surrade en stund, men ledsnade i regnet. Tänkte positivt jag inte skulle behöva duscha efteråt. Och tur det, för vi har ingen dusch i bussen.

Kom i mål till slut (längre reportage i RW no 8), dyngblöt med lyckligt syresatt. Mycket syre (och en del syra, var inte direkt platt) i Tornedalens djupa skogar. I en nästan-mara, som de säger här. De som sprang Kungsleden innan hade det värre, möttes av en halv meter snö efter någon mil. Blir nog ingen sommar i år.

Så här mysigt har vi det i bussen.

A room without a view!

Strategimöte i bussens samlingslokal!

#the reward!

Nu mot Luleå och mål runt tiotiden i kväll!!

To be continued …..


And the bus is on the Road


Måndag morgon 06.00 i Abisko, och regnet faller. Vi stiger upp och hejar på Elisbeth Barnes som sprungit sju mil genom natten.

Regnet faller. Vart tog midnattsolen vägen?

Bussen kommer. Här ska jag sova. Med eluttag och allt. En s k blogghörna.

Busskompisar!

Nicolien Sauerbrejn i vit jacka, från Holland, OS medaljör i snowboard. Jag håller en nedtonad profil med mina meriter. Tänker 1:a i B-heatet 5000m på Ölandsspelen 2013 imponerar måttligt i sammanhanget.

Lite fjällporr.

Min löptid är ändrad från 24.00, till 15.30. Ska springa 41 km mellan Erkinjänkka och Ajajarvi, bara så ni vet. Och bara så ni vet, har något skit i kroppen. Dagisbaciller. Siktar på att sprimga ultralångsamt. Vika ner sig går ju inte.

To be continued …