Ja, alltså, för de som inte vet, min mamma kommer från Norrköping. Och känner jag henne rätt (och det gör jag ju) så stod hon säkert i den här kön någon gång. Min mamma har alltid haft mycket spring i benen. Med inriktning på dans.
Själv föredrar jag löpning, jag tycker det är lättare att hålla takten där, och lyckas jag inte hålla takten är det ändå bara mig själv jag trampar på tårna. Så jag sa till mamma min, som nyligen fyllt 80, vad säger du om att jag åker till Norrköping och springer stadsloppet där? Det tyckte hon var en utmärkt ide´. Men spring inte gåte upp o gåte ner och glie i skyltfööönstrena, tyckte hon, för då blir det en långsam väg till målet. Det lovade jag att inte göra. Och sen skulle jag akta mig för spårvagnarna!
Det lovade jag också.
Så här såg det ut i starten till 5 kilometersloppet som gick av stapeln klockan 12.00.
Milloppet skulle gå två timmar senare, på samma bana fast två varv.
Så jag vandrade runt lite på stadens gator där mor min lekt som barn, tillsammans med sina fem syskon, och förundrades över hur vackert det är i Norrköping. Och vilka märkliga hus där finns, som flyter på vattnet i strömmen.
Sen funderade jag över formen, och konstaterade som vanligt att den nog var ganska usel, och banprofilen hade en lång och läskig backe och var här och där tämligen knixig och det var kullerstenar och spårvagnsspår och löping genom urgamla gränder, och jag skulle räkna med att tappa 43 sekunder mot en mer normalt plattaktig bansträckning; det hade jag läst i en annan springtidning där chefredaktören som sprungit loppet förra året, gjort en utvärdering. Det kändes på något vis uppmuntrande, springer jag sämre än jag tänkt mig så kan jag ju alltid dra av 43 sekunder. Det passade också extra bra eftersom jag inte sprungit ett millopp på flera år, och därtlll strålade solen ohyggligt varmt från en klarblå himmel och skulle göra detta loppet till ett stekarlopp (och det var ju så dags för sommaren att komma nu när man ska springa ett lopp, hur tänkte löparguden här egentligen?), så de där 43 sekunderna kunde nog komma väl till pass.
Och så sprang jag, och det blev till en mycket spännande historia, som jag ska berätta mer om i RW nummer 9. Och om jag nu drar av 43 sekunder så gick det faktiskt riktigt bra.
Min brorsa menar dock på att så kan jag väl för f-n i #&@@##&%#:te inte räkna, och det håller jag ju med om – det räcker faktiskt med att dra av 38 sekunder!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in