Den vanligaste frågan jag och säkert många med mig får just nu är: -”Inte springer du väl utomhus nu när det är så kallt och halt?”. Mina standardsvar på den frågan brukar vara nånting i stil med ”Hur menar du nu?” eller ”Nu fattar jag inte, skulle det vara ett problem eller?”. Dumma frågor förtjänar dumma svar. En följdfråga på det brukar då bli ”men då har du väl ändå på dig icebugs?”. -”Eeh nej verkligen inte” svarar jag då med en överdrivet stor suck men orkar å andra sidan oftast inte ens försöka förklara att det inte finns ett likhetstecken mellan dubbade skor och Icebugs. Senast idag fick jag nyss nämnda frågor och i vanlig ordning svarade jag med en lite för sarkastisk ton och fick faktiskt dåligt samvete efteråt. För det mesta är det ju bara väl menat, men när precis alla frågar samma sak hela tiden blir det tröttsamt att hela tiden behöva förklara att man inte har nån bokstavskombination bara för att man springer året runt, vintern inkluderad. Men what goes around, comes around. Karma är en jävla bitch. Så här slutade min runda idag. 

Velade länge om jag skulle springa dubbat eller odubbat, visste att det var isgata på vissa vägar medan andra var täckta av snö och några var helt rena. Med facit i hand borde jag såklart ha valt dubbat. Hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg på backen, bara att det gjorde helvetiskt ont. Första tanken var inte att känna efter om nåt var brutet utan snarare om jag hunnit pausa klockan i fallet. Det om nåt skulle möjligen kunna tyda på en bokstavskombination. Som tur var var jag nästan hemma, reste mig upp och kunde springa sista biten utan större problem. Hann även förbi Apoteket precis innan dom stängde och köpte pincett, sårtvätt och gasbinda. Tightsen var bara att slänga i soporna. Det var nästan så att det kom en liten tår. Mina favvo tights, vila i fred, tack för alla underbara mil dom senaste åren.

Det här var andra dagen på rad som jag sprang utan att känna nånting runt knät, varken under och efter. Det verkar gå åt rätt håll. Ska fortsätta med mina rehabövningar december ut men som vanligt är det total lycka och eufori att kunna springa utan känningar. Men det bästa med det är ändå att slippa gymmet. Är så jävla less på alla enbensböj, utfallssteg, bensparkar och stretchövningar.

Som tur är karma inte alltid en bitch. Ju mer man stoppar in i form av träning desto mer kan man plocka ut från kontot. Det är väl egentligen det som folk generellt inte fattar. Om man bara springer i sol och värme och hela tiden måste börja om från scratch varje år så kommer man nog aldrig kunna tycka att 20km distans är ett lugnt och skönt pass. Hemligheten är såklart att aldrig sluta springa utan fortsätta springa året om, inte lägga skorna på hyllan bara för att det blir kallt och halt. Då är det inget straff att sticka ut i mörkret en torsdagkäll i december och springa 20km, snarare tvärtom. Det skulle mycket väl kunna vara definitionen av lycka. Så alla ni Svenssons där ute som tycker att vi löpare är misfits, börja springa året runt ni också så kommer ni fatta grejen och på kuppen bli både snyggare, smalare och smartare. Vi lever ju trots allt i mellanmjölkens förlovade land där vinter är ett normaltillstånd. Det är bara å gilla läget och omfamna ishalkan!

/Hörs

Jag slåss mot väderkvarnar för det är min passion. Ju större desto bättre, det utvecklar mitt mod. Men just nu har jag blivit tvungen retirera en aning. Kroppen protesterar. Inte helt och hållet men tillräckligt mycket för att tvingas ta ett steg tillbaka. Har haft känningar runt knät dom senaste veckorna som jag inte riktigt lyssnat på. Häromdagen hade jag uppenbara problem att gå i trapporna på jobbet men stack ändå ut och sprang lite senare på kvällen och tänkte att jag kanske kunde springa bort det. Jo tjena. Till mitt försvar så har jag kunnat springa på utan problem och smärtan har främst kommit i vila. Och den har dessutom mest vart molande och inte direkt. Men jag har ju ändå känt att allt inte är som det ska. Knät har känts svullet utan att vara det. Så imorse tog jag mig i kragen och gick till naprapaten. Redan efter en minut konstaterade han omvänt hopparknä. -”Men för helvette”, skrek jag rakt ut och såg mig själv vinka hejdå till Boston Marathon. Inte för att jag kan eller vet nåt om hopparknä men bara på namnet lät det i mina öron som en lång rehab.

Quadricepsenan som fäster vid knät är överansträngd. Naprapaten sa att det var tur att jag kom i tid för om jag hade tjurat på och bara sprungit vidare hade det kunnat bli utdraget. Nu fick jag ett digert rehabprogram som jag ska köra i 6 veckor. -”Men löpningen då?”, hörde jag mig själv säga med darrande röst och såg mig själv stå på crosstrainern hela vintern. -”Inga problem. Det är sunt förnuft som gäller”, sa han. Och då sken jag upp som en sol. Kunde till och med kosta på mig ett litet leende när han gick på med sina nålar som normalt brukar vara lika med ett inferno av smärta, men bara vetskapen att jag skulle kunna springa efteråt gjorde mig varm inombords.

Det kunde ha vart värre. Löpförbud till exempel. Det kanske till och med kan vara bra i slutänden. Har ju inte riktigt kunnat vila trots att jag verkligen försökt och nu har jag ju faktiskt en anledning till att inte tjura på och springa varje dag. Om jag sköter min rehab så ska jag nog kunna vara bra lagom till januari och starta maraträningen inför Boston.

På ett sätt är man ju sjuk i huvudet. Igår när jag kom hem från jobbet hade jag svårt att hålla ögonen öppna och somnade ganska direkt efter middagen helt utmattad i soffan. Vaknade en timme senare och ville egentligen bara gå och lägga mig, i värsta fall sitta kvar och slå på nån Netflix serie. Det sista jag ville göra var att sticka ut i mörkret och springa. Ändå tvingade jag motvilligt på mig löparkläderna och stack ut halvsovandes. 17km slentrianmässig distans i 4.25-fart. Riktigt mycket mellanmjölk. Fick nästan lite dåligt samvete efteråt över att jag är så jävla dålig på att inte springa. Snacka om tvångsmässigt beteende. Okej om det hade vart en fin sommarkväll i solnedgång men vi snackar ruttet november väder i mörker och kyla sent på kvällen. Normala människor hade med gott samvete stannat kvar i soffan, käkat några fler pepparkakor och på sin höjd gått ut med soporna. 

Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska bli bättre på att vila och framförallt ska jag rehaba skiten ur quadriceps i december. Självklart ska jag springa så mycket som kroppen tillåter men jag ska också bli bättre på att påminna mig själv om vilken lyx det är faktiskt att kunna springa överhuvudtaget och också njuta lite mer av alla slentrianmässiga mil som annars bara läggs till handlingarna i träningsdagboken och sedan glöms bort.

/Hörs