Jag slåss mot väderkvarnar för det är min passion. Ju större desto bättre, det utvecklar mitt mod. Men just nu har jag blivit tvungen retirera en aning. Kroppen protesterar. Inte helt och hållet men tillräckligt mycket för att tvingas ta ett steg tillbaka. Har haft känningar runt knät dom senaste veckorna som jag inte riktigt lyssnat på. Häromdagen hade jag uppenbara problem att gå i trapporna på jobbet men stack ändå ut och sprang lite senare på kvällen och tänkte att jag kanske kunde springa bort det. Jo tjena. Till mitt försvar så har jag kunnat springa på utan problem och smärtan har främst kommit i vila. Och den har dessutom mest vart molande och inte direkt. Men jag har ju ändå känt att allt inte är som det ska. Knät har känts svullet utan att vara det. Så imorse tog jag mig i kragen och gick till naprapaten. Redan efter en minut konstaterade han omvänt hopparknä. -”Men för helvette”, skrek jag rakt ut och såg mig själv vinka hejdå till Boston Marathon. Inte för att jag kan eller vet nåt om hopparknä men bara på namnet lät det i mina öron som en lång rehab.

Quadricepsenan som fäster vid knät är överansträngd. Naprapaten sa att det var tur att jag kom i tid för om jag hade tjurat på och bara sprungit vidare hade det kunnat bli utdraget. Nu fick jag ett digert rehabprogram som jag ska köra i 6 veckor. -”Men löpningen då?”, hörde jag mig själv säga med darrande röst och såg mig själv stå på crosstrainern hela vintern. -”Inga problem. Det är sunt förnuft som gäller”, sa han. Och då sken jag upp som en sol. Kunde till och med kosta på mig ett litet leende när han gick på med sina nålar som normalt brukar vara lika med ett inferno av smärta, men bara vetskapen att jag skulle kunna springa efteråt gjorde mig varm inombords.

Det kunde ha vart värre. Löpförbud till exempel. Det kanske till och med kan vara bra i slutänden. Har ju inte riktigt kunnat vila trots att jag verkligen försökt och nu har jag ju faktiskt en anledning till att inte tjura på och springa varje dag. Om jag sköter min rehab så ska jag nog kunna vara bra lagom till januari och starta maraträningen inför Boston.

På ett sätt är man ju sjuk i huvudet. Igår när jag kom hem från jobbet hade jag svårt att hålla ögonen öppna och somnade ganska direkt efter middagen helt utmattad i soffan. Vaknade en timme senare och ville egentligen bara gå och lägga mig, i värsta fall sitta kvar och slå på nån Netflix serie. Det sista jag ville göra var att sticka ut i mörkret och springa. Ändå tvingade jag motvilligt på mig löparkläderna och stack ut halvsovandes. 17km slentrianmässig distans i 4.25-fart. Riktigt mycket mellanmjölk. Fick nästan lite dåligt samvete efteråt över att jag är så jävla dålig på att inte springa. Snacka om tvångsmässigt beteende. Okej om det hade vart en fin sommarkväll i solnedgång men vi snackar ruttet november väder i mörker och kyla sent på kvällen. Normala människor hade med gott samvete stannat kvar i soffan, käkat några fler pepparkakor och på sin höjd gått ut med soporna. 

Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska bli bättre på att vila och framförallt ska jag rehaba skiten ur quadriceps i december. Självklart ska jag springa så mycket som kroppen tillåter men jag ska också bli bättre på att påminna mig själv om vilken lyx det är faktiskt att kunna springa överhuvudtaget och också njuta lite mer av alla slentrianmässiga mil som annars bara läggs till handlingarna i träningsdagboken och sedan glöms bort.

/Hörs 

I’m back! Lite tyngre, lite pluffsigare och i lite sämre form. Eller förresten, formen är nog helt okej faktiskt (tror jag), inte för att jag pressat mig särskilt hårt den senaste tiden men känslan är åtminstone att benen rullar på bra och av tiderna på träning att döma så finns det fortfarande lite krut kvar från sommarens alla mil. Däremot så känns det som om kroppen är i behov av en rejäl servicegenomgång, tror inte att den skulle klara en besiktning utan anmärkning just nu. Har ont i högerknä, ena axeln, vaderna är hårda som kevlar och ena armen har börjat domna till och från så pass att jag börjar befara musarm. Det är precis som vanligt med andra ord. Inget som egentligen hindrar mig från att springa. Har funderat på att gå till naprapaten de senaste dagarna men då har jag blivit snål och tänkt att så länge jag kan springa utan smärta så kan jag lägga den femhundringen på en flaska Macallan istället.

Har inte funnits så mycket att rapportera senaste tiden. Det är som det är. Skitväder och väldigt lite inspiration. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, grått och trist, precis som träningen för tillfället. Precis när jag hade börjat förlika mig med tanken på att det faktiskt blivit vinter på riktigt och nästan börjat njuta av knastret under skorna så blev det helt plötsligt plusgrader, regn och ett par decimeter slask. Hello löpbandet! Förlåt för alla dom gånger jag svurit, just nu är jag bara lycklig över möjligheten att slippa halka omkring i mörkret med slask upp till knäna. Inte ens mina dubbade Asics Fujisetsu gillar snömodden och slasket och dom gnäller sällan.

Jag springer fortfarande typ 4-5 gånger i veckan men njuter inte lika mycket av mellanmjölkslöpningen nu som tidigare. Att springa ostrukturerat på känsla var skönt ett tag men för tillfället känner jag mig ofokuserad utan ett tydligt mål. Det är nästan så att jag börjar ifrågasätta min identitet som löpare, vem är jag när jag inte tränar målmedvetet inför för ett lopp och varför springer jag överhuvudtaget? Egentligen fattar jag ju att 8 mil i veckan inte direkt kan klassas som vila, men samtidigt kan jag inte heller sluta springa bara för att säsongen är över och för att man ”ska” vila. Jag vill ju fortfarande kunna äta chips och dricka öl utan att bli tjock. Är man en adrenalin-junkie så är man, att knarka löpning är ingenting man bara tar en paus ifrån. Och förresten så är det heller inget jag vill göra. Att knarka löpning är bland det bästa som finns.

Att springa utan mål och mening har inte direkt vart plågsamt utan snarare långtråkigt och oinsperande, och trots att jag har bestämt mig för att ”ta det lugnt” resten av året så känner jag en stark längtan efter att få underkasta mig hård och disciplinerad träning igen. Jag sov mig igenom svenska lektionerna på gymnasiet men jag tror att det var Dante som kallade det tillstånd jag nu upplever för limbo – platsen där de okristna hamnade som kämpade för det rätta men som saknade den riktiga tron. Lite så känns löpningen just nu, varken himmel eller helvette, bara ett stort tomrum. Det är ett tillstånd som man egentligen inte vill befinna sig i, en plats där man inte vill vara. Då föredrar jag nästan hellre helvetet. På ett sätt är nog limbo som helvetet fast utan plåga. Nej, jag vill tillbaka himmelriket, den plats där hård och brutal träning belönas med nya personbästan och jag vet att vägen dit är genom disciplinerad löpning utan kompromisser. Men det får vänta ett tag till. Nånting inom mig säger ändå att det smarta är att inte stressa kroppen mer än den behöver just nu. Det är långt kvar till Boston Marathon, en hel svensk vinter närmare bestämt, som just nu känns som en livstid. Bara det faktum att tvingas genomlida en hel vinter med allt vad det innebär är straff nog och kan nog vara så nära helvetet man kan komma.

Boston är som sagt så pass långt borta i tid att jag börjat fundera på om jag behöver ha ett annat lopp före det för att orka med träningen nu i vinter. Planen är att sätta igång igen den 1 januari med strukturerad mara-träning men det vore skönt att ha ett delmål på vägen att ta sikte mot innan dess. Kanske en halvmara på varmare breddgrader i slutet på februari? Det låter inte helt fel, speciellt inte när man tittar ut genom fönstret och mest bara blir deprimerad. 

Snart väntar gymmet och löpbandet. Kanske lyxar jag till det med att springa lite tröskel eller åtminstone inslag av marafart. Mest troligt är dock slentrianmässig distans i mellanmjölksfart. Men det får bli ikväll. Pallar inte med att behöva stå och vänta på att alla tanter (och farbröder för den delen) ska bli klara, som utan att skämmas ockuperar alla löpband till att promenera på i flera timmar och som dessutom dricker vatten under tiden dom går som om dom sprang Stockholm Marathon i 30-gradig värme. Jag har några timmar på mig att bestämma mig för vilken typ av pass jag ska springa men viktigast av allt, vilken musik jag ska ha i öronen under tiden. Att springa på löpband är enda gången då jag måste ha musik när jag springer, utan musik i öronen skulle löpband vara olidligt. Det lutar nog åt att det blir Neal Morse nya mastodontverk, en 2 timmar konceptskiva med plusmeny och extra allt som låter som Queen, Beatles, ELO och Genesis.

/Hörs