Om någon hade sagt till dig att du efter månader av nedtrappad träning, konstant avbruten sömn och känslomässigt kaos skall springa ditt livs viktigaste lopp – hur hade du reagerat? Det är lite så det känns inför förlossningen. Jag ser fram emot en helt otroligt häftig upplevelse och jag litar fullt på att min kropp kommer att klara av utmaningen som ligger framför mig men jag kan inte undgå att ibland känna som om jag skall springa Barkley Marathons. Till skillnad mot Barkley Marathons är dock inte starttiden under ett dygn, banområdet känt och du är i toppform utan starttiden är under fyra veckor, banan okänt territorium och kroppen har anpassat sig men du kanske inte känner dig i ditt livs form.

Jag har precis som för andra lopp packat en race-väska. Energimässigt har jag packat ungefär samma saker som jag hade gjort till ett ultralopp i form av energibars, godis och Coca cola. Utöver det skiljer sig den obligatoriska utrustningen sig åt. Istället för säkerhetsfilt, regnjacka och pannlampa har jag packat bebisfilt, babykläder samt babyskydd dock som alltid är toalettpapper nödvändigt och nerpackat. Telefonen är laddad med numret till förlossningen som i detta fall kan liknas vid tävlingsledningen, kameran är laddad och vägen till BB är rekad. Vi vet ju inte om vi hamnar på det sjukhus som vi har valt utan vi kan likväl hamna var som helst i Stockholm men i värsta fall i Södertälje eller Uppsala. Känner mig inte så taggad på att spendera så mycket tid i en bil utan jag hoppas på att vi hamnar någonstans i Stockholm.

Trots alla osäkerheter så är jag väldig förväntansfull inför det som komma skall. Ärligt talat är jag glad för att det är jag som skall föda barn och jag inte behöver stå bredvid och se min partner göra det. Jag tror att det är minst lika svårt.

Vid min sida har jag dock värden bästa stöd aka crew chief och det ska bli spännande att se när startskottet går.

---

---

Idag så blev det tio kilometer transportlöpning till jobbet. Under löprundan hann jag tänka igenom vad jag skulle göra under dagen, lyssna på fåglarna, njuta av solen och bara bli sådär lycklig som jag blir av löpning.

Dagar som denna är helt enkelt underbara. Jag vaknar till på ett helt annat sätt när jag är fysiskt aktiv innan en arbetsdag och jag tror att jag hade presterat mycket sämre på jobbet om jag inte hade tagit mig tiden för att antingen cykla eller springa till jobbet varje morgon. Efter en löprunda så känns allt helt plötsligt möjligt och dagens utmaningar mycket mindre.

Jag är också tacksam för att jag har en kropp som klarat av springa och ta mig dit jag vill utan problem. Vad skulle jag göra utan den möjligheten? Som någon i mitt instagramflöde hade skrivit i veckan ”jag tränar inte för att jag hatar min kropp, jag tränar för att jag älskar den”.

---

I helgen som gick var jag och en grupp löpare i Valencia för att springa Valencia halvmaraton vilket också var VM i halvmaraton.

Valencia som löparstad överträffade verkligen mina förväntningar. Med sin mix mellan gammalt och futuristiska byggnader i en uttorkad flodfåra är det verkligen en häftig stad. Flodfåran som går genom hela staden är nu en park full med löparspår, cykelvägar, gångvägar, öppna gröna ytor och fontäner. Löparspåret var tillägnat endast löpare och skylten som de hade satt upp var något alldeles extra. Det var full rörelse hela tiden i parken och det kändes som den bjöd in och öppnade upp för alla att röra på sig oavsett hur. Lägger du sedan till fantastisk mat och gott vin är det inte svårt att förstå att vi hade det bra.

På hotellet som vi bodde på bodde även världseliten. Det var svårt att inte bli star strucked när alla gled runt på frukostbuffén i sina landslagsdräkter. Riktigt spännande att se hur eliten åt dagarna innan ett lopp. Det var som väntat väldigt blandat och det gick inte se något speciellt mönster. Löparna verkade äta som de gjorde hemma. Behöver jag nämna att man kände sig lite felplacerad i vanliga träningskläder.

Loppet gick av stapeln på lördag eftermiddag och innan dess hann vi med en liten löprunda på torsdag kväll i flodfåran och en cykeltur på fredagen. Det var kul att få se staden genom att cykla samtidigt som vi fick röra på oss och spara benen inför loppet. Det var också bra att ha sett staden för det gjorde att jag hade mycket lättare att orientera mig under loppets gång utmed banan.

Banan var nästan helt platt men och fanns bara ett problem inför loppet och det var att det skulle bli ”storm” och blåsa 10 m/s. Det är ju lika för alla och lyckligtvis var det de första tio kilometrarna som skulle vara i motvind och de sista tio skulle vara i medvind. Med detta i bakhuvudet var jag ganska nervös vid starten men jag tycker faktiskt att det inte kändes så illa som 10 m/s i motvind och det gick ändå bra i motvinden. De första 10 kilometrarna rullade på bra och blåsten kom och gick. Helt plötsligt kom det en ordentlig regnskur men det var mest skönt då jag inte var acklimatiserad till att springa i sexton graders värme. Vatten serverades i plastflaskor med skruvkork vilket gjorde det lite svårare att få i sig vätska. Det blev också mycket svinn med halvfulla flaskor som kastades då jag inte ville springa runt med en flaska i handen under loppet. Efter tio kilometer så började jag bli lite kissenödig och där av blev det ingen mer dricka under resterande delen. Trots det var jag tvungen att springa in på toaletten efter ungefär femton kilometer för då gick det helt enkelt inte att springa obehindrat längre. Under loppets gång såg jag flera personer som sprang med sandaler med läderremmar och till och med en person som sprang helt barfota. Det såg ut att göra riktigt ont i fötterna. Efter toalettpausen gick det bättre igen och jag sprang med ett leende förbi alla hejande människor längs gatorna. Trotts vädret var det väldigt mycket folk ute på gatorna och hejade. Målgången var inne i en futuristisk byggnad i flodfåran och den var helt magisk. Sista delen springer du längs vatten på en turkos löparbana. Loppet gick tidsmässigt inte som planerat men det var ett fantastisk fint och platt lopp.

Det var ett mycket välarrangerat lopp och det kändes att det var en riktig löparstad då det var så många människor ute och hejade på gatorna. Jag kommer gärna tillbaka och springer ett lopp till kanske Valencia marathon i november men då gärna utan storm. Summa summarum hade vi en helt fantastisk vistelse i Valencia.

---

Jag är så peppad inför 2018. På något sätt känns det som en nystart och det ska bli kul att träna mig själv till en snabbare och starkare version. Jag kommer att försöka köra mer styrka i år och även öka på träningsmängden. Året startade bra genom att jag hade tur i lottningen och jag därmed kommer att få springa TDS under UTMB-veckan i augusti.

Vilka lopp som jag kommer att köra i år är inte helt klart men en preliminär plan är att köra

Valencia halvmaraton,

Stockholm maraton,

TDS under UTMB-veckan i Chamonix

och sedan ett lopp i Spanien i oktober.

Första målet att träna inför är alltså Valencia halvmaraton. Jag kommer att utgå ifrån Coach LG´s träningsupplägg som jag tränade efter 2015. Jag svarade väldigt bra på den träningen och det ska bli kul att träna lite mer varierat igen. Den träningen innebär långpass varierat med fartlek och intervaller i en bra komposition. Utöver det så pendlingscyklar jag 17 kilometer snabbt om dagen till jobbet. Mot ett starkare 2018.

---

Dag två i Pyrenéerna begav vi oss till Canfranc som ligger vid gränsen mot Frankrike. Området som vi sprang i var helt fantastiskt. Vi började dagen med en värmande kaffe.

Stigarna var mjuka och mer likt hur de är i de svenska fjällen minus all sten. Det var givetvis sten bitvis men de stigarna som vi sprang på var utan sten och lättlöpta. Vyerna var helt i min smak med snöklädda höga toppar som gav en dramatisk omgivning. Vi besökte två olika områden längs banan på ett lopp som heter Canfranc-Canfranc och går i september.

Det första området låg på strax under 1700 meters höjd och det var tur att det var ganska lättlöpt i annat fall hade jag nog snubblat och slagit mig eftersom att det är svårt att hålla blicken på stigen när omgivningen är så fin.

Det andra området började på 1400 meters höjd och vi gick en stigning upp till 1740 meters höjd. Denna stigning var runt 60 kilometer in i det 100 kilometer långa loppet.

Canfranc-Canfranc har fler olika lopp men 100 kilometersloppet är det längsta och det innehåller 8848 höjdmeter, det är något att bita i. Därmed också en utmaning som verkligen fångade mitt intresse.

Körde lite ”trail-running” inne på Canfrancs tågstation.

Efter att ha sprungit runt som i ett lyckorus hela dagen med härliga människor blev det en after-run på en lokal pub i form av en riktigt bra kaffe.

Dagen avslutades på bästa sätt med middag i trevligt sällskap. En helt perfekt dag. Jag längtar tills jag är tillbaka!

 

---

Efter att ha spenderat hela onsdagen i förra veckan på Arlanda flygplats (det snöade i Gbg där vi skulle mellanlanda…) så kom jag äntligen iväg till Pyrenéerna. Från Arlanda hade jag sällskap med Karin och Raul från Pampas Travel och väl framme i Barcelona mötte vi upp med Sofie Nelson, Angelika Sverdrup och Abelone Lyng.

Alla bloggar för Runners World och ni hittar deras bloggar om ni klickar på deras namn. Det var så kul att äntligen få träffas och lära känna varandra lite bättre. Vilka tjejer! På flygplatsen hämtade vi sedan upp en hyrbil och begav oss mot resans första stopp Alquézar. Längs med vägen blev det ett stopp på en väldigt typisk vägkrog för lite middag och kaffe. Det är kul att bila då man verkligen får tillfälle att komma mer in på den riktiga vardagen i landet så det var vi och lastbilschaufförerna – riktigt charmigt.

Väl framme på hotellet, klockan två på natten till följd av vårt försenade flyg, var det väldigt skönt att få gå och lägga sig. Arlanda i all ära men att vänta i åtta timmar tar på krafterna. Eftersom att det var helt beckmörkt när vi kom till hotellet var jag helt förundrad när jag fick se utsikten och soluppgången dagen efter.

Om utsikten var fantastisk så var frukosten nästan ännu bättre och då förstår ni vilken fantastisk frukost som serverades. Mycket lokala specialliter och allt gjort med kärlek.

Vid frukost kom även de guider och fotografer som vi skulle få springa tillsammans med under dagen. Santi som var en av guiderna arrangerar även det sagolika loppet Ultra Trail Guara Somontano. Eftersom att jag aldrig tidigare sprungit i Pyrenéerna kollade jag in guidernas skor och kläder för att få en föraning om hur jag skulle klä mig. Skorna var La Sportiva och Salomon med ganska grovt mönster. Därav föll mitt val på Salomon S-labs Wings till första dagen. Utöver guider och fotografer kom även borgmästaren förbi och hälsade. De är så otroligt måna om sina besökare och jag kände mig verkligen som hemma.

Efter frukosten packade vi ihop och begav oss 20 minuter med bil till området där vi skulle springa för dagen. Det var ett fint område med omväxlande sten, bäckar och fantastiska vyer. Utöver det var det en och en annan taggbuske. Det var en väldigt fin dag i sällskap med fantastiska människor.

Det blir sällan fel när man blandar härliga människor med en gemensam passion för löpning, berg och naturen. Det skapar en speciell atmosfär där jag trivs som bergsgeten på bergstoppen.

Dagen avslutades på bästa sätt med god mat. Fortsättning på äventyret följer.

---

---