God gröt och träningstävlingar



Jag vaknar upp till doften av nybryggt kaffe. Jag ligger kvar i sängen ett par minuter och låter kroppen vakna till liv medan jag lyssnar på ljuden från köket. Under tre veckor här i Tignes har jag fått stiga upp till dukat frukostbord. Tänk er vilken lyx! Fantastiskt att bo med fyra morgonpigga människor som gör super god gröt varje morgon. Inte sådan där äcklig kletig kompakt smaklös gröt som vissa människor lagar, utan en massa av goda blandgrötar. Vi har också pallat väldigt mycket äpplen på hemvägen från en tävling i helgen. Helt plötsligt stod det flera äppelträd fulla av fallfrukt utmed vägen och minst tre av oss skriker stanna åt chauffören Johanna som tvärnitar in på en parkeringsficka och vi springer ut och fyller en påse och en tröja med äpplen. Så nu har vi även jättegod äppelkompott till gröten.

Dagarna rullar på här och vi börjar få ihop riktigt många timmar med bra träning. Vi samlar höjdmeter på hög och jag har även sprungit en hel del upp och ner på en asfalts väg för att förbereda mig för ett sista lopp i december.

I helgen gjorde vi två små träningstävlingar. I lördags en kortare skimo tävling i Tignes och i söndags körde vi ner en och en halv timme för att springa ett trail lopp. Vi delade upp oss på lite olika distanser, 11km, 18 km och 28 km. Emelie och jag sprang 28 km och vi sprang ihop uppför första stigningen på 1000 höjdmeter. Sedan susade Emelie ifrån mig under den första utförslöpan. Jag hittar henne igen vid första vätskestationen med blodiga ben efter att ha fastnat i ett taggbuskage. Då tittar jag ner på mina egna ben och upptäcker att jag också blöder. Jag lyckades inte hålla kontrollen i en lerig sväng utan sladdade också in bland taggbuskarna. Men jag njuter till fullo av loppet ändå. Det är varmt och soligt och vi kan springa i shorts och det är mjuka fina stigar i skogen att springa på. Det spritter av vårkänsla i kroppen och jag känner att jag inte hann springa färdigt i höst i och med mitt två månader avbrott. Emelie springer ifrån mig igen, men jag närmar mig på slutet där det är lite flackare, enklare löpning. Sedan avslutar jag ett bra träningspass med att hoppa ur bilen på väg upp mot Tignes för att få 11 km till uppför. Det blir totalt 42 km löpning med 2900 höjdmeter under dagen och det känns bra för självförtroendet att ha fått ihop ett bra långpass löpning inför 80 km om två veckor. Nu blir det ett par dagar med lite lugnare träning och sedan några sista dagar här i Tignes med mycket träning. Det är så otroligt mycket enklare och roligare att gå in i träningsbubblan tillsammans med andra.

Det här var vår kvällstur i lördags mitt imellan en skimotävling och en trailtävling. Det är den fina kombinationen i livet att det går att blanda hård träning och tävling med njutarturer. Psst! Det är Mt Blanc ni ser i bakgrunden!      Pic: Kilian Jornet

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Stefan! Ja det är ett härligt liv.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna, äta, sova on repeat



Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!

Tankar om löpning



Igår sprang jag på alvaret på Öland. Det är platt, kargt och blåsigt och jag började fundera på hur jag verkligen gillar att springa i extrema förhållanden och på olika platser.

Okej det är klart att det är bekvämast och går snabbast när det är vindstilla, lagom temperatur, vackert väder och det bara är att ställa ut skorna, men jag tycker också att det kan vara lite ointressant. Jag skulle vilja jämföra det med en vacker strand som är fantastisk i solskenet, men som i regn och blåst och med vågorna piskande mot stranden blir ännu vackrare.

När vädret eller omgivningen börjar bli extremare går det inte längre att bara utgå ifrån sig själv när man sticker ut och springer utan man behöver först kapitulera för naturens krafter, låta sig genomsyras, dränkas in och bara röra sig i samklang för att få en positiv upplevelse av löpningen.

När jag tänker tillbaka på all löpning jag har gjort i olika miljöer och väder är det två platser som sticker ut för mig. Först tänker jag på när jag sprang i öknen i Mexico, bara stekande hetta, sol och sand åt alla håll så långt ögat kan nå. Det var tiden innan vätskebälten, softflasks och ryggsäckar. Jag valde en riktning att utforska, sprang ditåt tills jag blev riktigt törstig, vände då och sprang tillbaka. Efter en vecka där märkte jag att jag började känna mig som de där starka, sega, förtorkade små träden som någon gång då och då dök upp ur sanden. Man blir som man umgås helt enkelt för att passa in, brun, seg och tålig.

Nästa löparminne kommer ifrån Abisko där jag jobbade en vinter för knappt två år sedan. Under två månader syns inte solen och jag sprang de flesta löpturer i mörker och i upp mot 30 graders kyla. Jag sprang ofta samma runda, eller det var inte ens en runda utan en fram och tillbaka på ett skoterspår. Jag gjorde det väldigt enkelt, 1 timme ut, stängde av min pannlampa och la mig ner på marken och kollade på stjärnorna och ganska ofta norrskenet. Det var underbart och totalt utlämnande att vara helt själv omgärdad av kyla, mörker och himlens skådespel. När jag började frysa för mycket reste jag mig och sprang hem igen.

Idag har höstrusket kommit även till södra Sverige. Jag kände till och med ett par snöflingor mot kinden när jag var ute och sprang i förmiddags. Jag vet att många ogillar att springa under senhösten och vintern och oftast i mörker. Jag tänker att det kan vara värt att försöka bli av med det där inneboende motståndet och tankarna att jag gillar inte att springa i sådana här förhållanden. (Det kan lika gärna handla om tankarna att jag kan inte springa när det är för varmt, tokregnar etc.)

Jag gjorde ett experiment nu när jag har varit skadad. Jag tyckte att det var pest varje morgon att gå upp och motivera mig till att alternativ träna och till slut kände jag att det fick vara nog. Det var ju faktiskt helt meningslöst att ha någon åsikt överhuvudtaget om jag gillade det eller inte. Jag ska inte säga att jag började gilla det och tyckte det var jätteroligt, men när jag nollställde mina tankar och bara gjorde det blev det mycket bättre, tiden gick utan att det var tråkigt. Jag tror i många fall att vi får en mycket bättre upplevelse om vi skalar av lite av inlärda, invanda tankemönster och bara försöker uppleva dagen, vädret, naturen, staden, maten etc på nytt. Insup alla löpväder och löpmiljöer helt enkelt, oavsätt om det först känns tilltalande eller inte.

Oktoberenergi



   I helgen har jag, Emelie Forsberg och yogalärare/bonde Jacob Lidström arrangerat en löpar och yoga helg som vi kallade Oktoberenergi på Copperhill i Åre. Det är en väldigt skön mellanårstid i fjällen nu när det fortfarande är skönt att vara ute, men man kanske inte vill vara ute precis hela dagarna. Ett löppass och två yogapass per dag tyckte vi var lagom. 

   Jag började min vistelse här uppe med lite egentid i Vålådalen. Underbart att sova ute vid Nulltjörn och jag kunde till och med springa några korta turer i fjällen igen! Mitt ben börjar äntligen bli bättre och jag tror att jag var minst lika exalterad som alla andra deltagarna att få springa upp på Åreskutan en utav dagarna. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara med och skapa sådana här läger. Givetvis är det rolig när människor är nöjda och känner att de har fått inspiration, men även jag inspireras av att möta nya människor och höra deras historia. En man hade haft så ont i sina knän att han inte kunnat springa och knappt kunnat gå nerför en trappa under många år, men börjat träna mer och mer löpning och styrka på senaste tiden för att kunna vara med på det här lägret. Under helgen så satte han nytt distansrekord med 17 km och dagen efter under backintervallerna utmanade han sig själv att hänga på Emelie, även om det bara var för 5 sekunder. Sådana människor gör mig glad!

   Idag har jag gjort smygpremiär på snön. I Vålådalen har de lagt ut snö för ett 3 km långt  skidspår. Jag passade på att köra ett tag när det började bli mörkt och de riktiga skidåkarna hade gått därifrån. Det var underbart att åka runt, runt i mörkret.

En sommar med berg och dalar



   För mig är det en stor utmaning att hitta balansen mellan att kunna springa som jag vill och att hålla mig skadefri. Sommaren rullade på bra för mig fram tills slutet av augusti. Jag har åkt runt i Europa och fick träna och tävla på massor av vackra platser i bergen. Mt Blanc marathon i Chamonix, Dolomite Skyrace i Italien och VM i skyrunning i Pyrenéerna. Allt gick bra, men jag kände aldrig det riktiga flytet och känslan varken under tävling eller träning, men njöt till fullo av att få springa i fantastiska miljöer och tillsammans med andra. Jag var inställd på att försöka hushålla lite med min energi och spara en del till i slutet av säsongen då jag hade två viktiga långa lopp som jag ville gå in för; det 110 km långa Ultra Pirineu och VM i ultra trail.

   I augusti var det dags för fjällmaraton veckan i Jämtland som nu inte bara innerhåller ett maraton utan nästan ett lopp per dag under en veckas tid. Första loppet för veckan var ingen höjdare för min, men under veckans lopp och aktiviteter kände jag mig starkare och starkare och när det var dags för fjällmaratonet kändes det riktigt bra igen och jag började hitta tillbaka till den goa känslan i löpningen. Men främst veckorna efteråt kändes det fantastiskt bra i kroppen och jag kände att jag sög åt mig all träning som en svamp.

   Tyvärr är det ju oftast när formen är som bäst som man är som mest ömtålig. Jag fick en överansträngning i en fot och en rejäl förkylning på det. 45 km på Ultravasan som var planerat fick jag ställa in. Därefter bar det iväg till Usa och jag lyckades lagom kurera foten till nästa ultra skyrace, the Rut i Montana. Efter den vinsten fanns alla möjligheter att ta hem segern i ultra skyrunnung serien som avslutades med ultra pirineu. Dagen efter loppet kände jag att något inte var rätt i mitt vänstra lår. Jag vilade och gick på olika behandlingar och veckorna gick, men ingenting hjälpte och jag var tvungen att ställa in ultra pirineu.

   I nuläget har jag fortfarande problem, men stressfraktur är i alla fall uteslutet vilket känns väldigt skönt. Min skeva vänstra sida är ett problem som har orsakat mig många skador genom åren och jag vet inte hur många olika personer som jag har varit på behandling hos eller hur många olika övningar som jag själv försökt göra. Ibland lyckas jag hitta en bra balans, men plötsligt stjälper någonting den sköra balansgången och pang får jag kniven i ryggen igen, oftast utan någon som helst förvarning. Det hade varit enklare om det gick att hitta en balans, ett mönster som alltid funkade som mall. Tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så utan vad som är rätt en dag kanske är fel en annan och tvärtom. Ibland tycker jag att jag har gjort allt försiktigt och rätt och ändå går det helt åt skogen och ibland har jag agerat precis ovettigt men inte rubbat balansen utan det har varit framgångsrikt.

   Jag ska erkänna att den här skadan tog rätt hårt. Jag borde ha lärt mig att hantera skador vid det här laget men det är nästan tvärtom. Första gångerna jag var skadad kände jag att det var mesigt att klaga allt för mycket eftersom jag hade varit förskonad från allvarliga skador under många år av mitt liv. Jag borrade ner huvudet i sanden och tränade på hårt med cykel och våtväst. Den här gången hamnade jag bara i en grå orkeslös massa där jag bara kände förakt inför mig själv.  Jag kände förakt därför att jag inte orkade göra det bästa av varje dag.  Jag kände mig idiotisk därför att jag alltid satsar allt på ett kort och aldrig har någon backup.  

   Mitt under skogspromenaden när jag gick och tyckte synd om mig själv därför att mitt liv alltid slutade på samma sätt, att jag var ensam och hade ont, började jag hitta något annat än tomhet inuti mig. Jag började urskilja det där som inte kan tas ifrån mig, viljan, envisheten, kärleken, drivkraften att fortsätta framåt. När man inte kan göra det som man helst vill göra tvingas man att hitta nödlösningar, hitta andra alternativ, utvidga perspektivet, lära sig nya saker. Jag vet att vid varje motgång har jag lärt mig något nytt och tagit mig framåt, fast det ibland bara känns som om jag går runt i cirklar. Fast livet består ju faktiskt mer av cykler än linjär tid, död, pånyttfödelse, växande, blomstrande, mognande, döende och så börjar det om igen. Snart försvinner den gul-röda höstprakten som jag helst hade velat springa runt i och träden kommer tappa sina löv, men sedan kommer snöflingorna börja falla. Då är jag glad igen för då ska jag åka skidor!


 

Chamonix, lika vackert på sommaren


 

Pyrenéerna visade sig vara en pärla jag gärna återvänder till.


Axa Fjällmaraton, en av mina absoluta favorittävlingar.                                         Bild: Fjällmaratons arkiv


 

The Rut i Montana                                  Bild: Martina Vallmasoi




 

Dags att hitta balansen igen!            Bild: Genis Zapater            

Lite post race vaccum



   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.