Limbo

Nuförtiden blir det väldigt få besök på gymmet. Från att ha spenderat åtskilliga fredags- och lördagskvällar där de senaste åren kan det numera gå en, eller iband två veckor mellan besöken. Härmdagen när jag för en gång skull tog mig i kragen och gick dit efter mycket om och men så infann sig ganska omgående en känsla av att jag inte hörde hemma bland skivstänger och hantlar längre, jag kände mig lika vilsen där då som första gången jag steg in på ett gym. Jag ville mest bara dra på mig ett par löparskor och springa istället. 

För 10 år sen började jag träna på riktigt efter att ha levt ett dekadent studentliv med alldeles för mycket alkohol och gymmet blev min inkörsport till den värld jag numera lever i. Och jag fastnade direkt i gymträsket. Under flera års tid fick löpningen stå tillbaka. Istället för Runners world började jag läsa fitness tidningar och experimentera med olika proteinshakes. På den tiden blev det inte mycket löpning heller. 5-6 pass styrka på gymmet och kanske ett, max två löppass i veckan för att bränna fet. Precis som Felix Herngren har sagt i nån intervju så har jag likt honom alltid vart tjock-smal. Tanig överkropp men lite för många bilringar. För jävla fult. Är man tjock-tjock så är det liksom ingen som bryr sig eller tar notis, det syns inte lika tydligt som när man är tjock-smal. Och under mina dekdenta år som student så hade dom där bilringarna en tendens till att bara bli större och större allt eftersom. Hela anledningen till att jag började träna på riktigt hösten 2006 berodde den här bilden från mina sista år som student.

Jag ser kanske inte nämnvärt tjock ut men om man tittar närmre på magen så ser man nåt sladdrigt och obehagligt som håller på att ramla ut. Kommer ihåg att jag fick panik när jag såg den där bilden. Såg jag verkligen ut så där? Men fy fan. Egentligen var det kanske inte så konstigt, det var inte ovanligt att jag kunde dricka en back öl en lördag kväll, skölja ner det med några shots och därtill äta lunch på donken, hämtpizza till middag och en kebabrulle mitt i natten på väg hem från krogen. Klart som fan att man la på sig. Och då höll jag ändå vikten och magen i schack genom att försöka springa typ 6-7km åtminstone et par gånger i veckan. 

Jag blev helt besatt av att bli väck med den där magen och vägen dit var att börja gymma. Första gången jag klev in på ett gym var jag livrädd, jag såg en massa konstiga och skräckinjagade maskiner, hantlar, rep, handtag mm som jag inte fattade nåt av. Jag spenderade kvällarna med att kolla youtube klipp på massa övningar och läsa allt jag hittade om styrketräning och redan efter ett år började jag känna mig hemma. Dessutom gick det fort att få resultat, från att ha haft noll muskler började jag kunna urskilja en biceps här och en vad där. Jag kunde ägna en hel fredagskväll åt att träna underarmar. Helvette så meningslöst.

Precis som i löpningen så satte jag upp massa mål. Ett var tresiffrigt i bänkpress. Det fixade jag hyfsat snabbt. Ett annat var att kunna göra en muscle-up, alltså att man först gör en chin som sen sömnlöst övergår till dips. Satan vad jag tränade på det men det gick aldrig. Men det största målet var att bli av med magen. Och det gick trots att jag konsekvent vägrade att ge upp både ölen och chipsen. 

Efter ett par år så insåg jag ganska snabbt att det var svårare och svårare att motivera sig, för kul tyckte jag egentligen aldrig att det var. Egentligen handlade det bara om fåfänga och ytliga attribut. Ibland kunde jag få dåligt samvete när jag stack ut och sprang istället för att träna underarmarna och det blev också lite av en väckarklocka. Att träna måste vara roligt, eller åtminstone meningsfullt i nån mening för att man ska orka med, och det var inte gymmandet, det var snarare 100% tvångsmässigt beteende i en meningslöst jakt att se ut på ett visst sätt. Löpningen kan förvisso också kännas tvångsmässig nuförtiden fast på ett helt annat sätt, den ger mig betydligt mer än bara yta och fåfänga. Så för att slippa det där dåliga samvetet så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2012 för det var ganska uppenbart att jag gillade löpningen mer än gymmandet. Trots att Stockholm Marathon blev en hemsk upplevelse och resulterade i flera månaders löpvila pga skada så kände jag direkt att jag hade hittat hem på riktigt. Löpningen var mer än bara en strävan efter ett sexpack på magen.

Jag höll mig ändå kvar i gymmet till och från trots att jag bytt fokus, det gick liksom inte att kapa banden helt och hållet, inte förrän nu. Jag gillar fortfarande känslan av att känna mig stark, gymmet byggde ett självförtroende och en kropp att slippa skämmas över, men jag har accepterat det faktum att jag nuförtiden inte bryr mig ett dugg om hur jag ser ut och jag är okej med det. Likt Faust, som en gång i tiden, sålde sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap har jag sålt min till löpningen. För precis som honom har jag en ohämmad och dedeikerad vilja att hela tiden vilja bli bättre och lära mig mer om löpningens fantastiska värld trots att förnuftet ibland säger nånting helt annat och att det ofta sker till priset av vad som egentligen är sunt eller nyttigt. Men det är ett pris jag är villig att betala. Löpningen har gett mig en identitet och en mening som sträcker sig betydligt längre än att persa på maran eller milen.

I torsdags åkte jag upp till Umeå och ju längre norrut jag kom desto vitare blev det. Inför varje vinter svär jag alltid högt och ljudligt när den första snön kommer men inte i år. I år är första gången som jag har börjat acceptera att vinterlöpning är en precis lika stor del av löpningen som det är att springa i splitshorts på tartan. Det tar emot att erkänna men det var nästan lite religiöst att dra på sig skorna och sticka ut i ett vintrigt landskap som hämtat från ett julkort. Men nån måtta får det ändå vara, just nu är det svårt å veta om det är höstlov eller jullov och om det tänker fortsätter snöa såsom det gjort de senaste dagarna så kommer nog svordomarna att börja hagla när som helst.

Börjar också bli mer och mer avundsjuk på alla som ska springa i New York imorn trots vad jag skrev i förra inlägget. Kommer sitta bänkad framför tvn och säkert bli ännu mer avundsjuk då. Jag håller tummarna för att brorsan persar och gissar att han kommer in på 2.52. Är också övertygad om att min gamla teamkompis Josefine kommer slakta sitt sub3 mål med flera minuter. Är det nånstans drömmar kan bli till verklighet så är det i New York. Och alla ni som är på plats, glöm inte att ladda upp med de obligatoriska NY låtarna; Bobby Womack, Tom Waits, Billy Joel, Simon & Garfunkel, U2 mfl. Men glöm för h-e inte den bästa och mest värdiga arvtagaren till Frank Sinatra, Alicia Keys Empire state of mind. Den måste man alltid lyssna på i samband med att man landar på JFK, Newark eller LaGuardia. Det är sen gammalt. 

/Hörs

Det här inlägget kommer inte handla så mycket om löpning. Eller jo, på ett sätt kanske, fast ändå inte. Just nu har jag lite av säsongsvila. Det betyder inte att jag inte springer, det blir 8-9 mil i veckan men utan fokus på tider, prestation eller lopp. Jag springer för att jag kan och för att jag mår bra av det. 20km här och 15km där. Om benen känns fräscha trycker jag på och när motvinden blir för stark så växlar jag ner. Jag njuter mer än nånsin av att springa, jag njuter av friheten att slippa tänka på tusingar, trösklar och långpass, jag njuter av att slippa rädslan för att känna mig sliten bara för att jag trycker på lite extra men framförallt så njuter jag av att det just nu inte finns några måsten. Det är löparglädje i kubik! En skön effekt av denna kravlösa löpning är att jag känner mig stark, glad, pigg och utvilad. 

De senaste dagarna har löpningen också fungerat som nån sorts terapeutisk ventil för att processa alla tankar och känslor som kommit och gått. Bakgrunden till det är det kaos som Gustaf Fridolins statliga lönesatsning på lärare skapat, en satsning som inneburit att mer än hälften av Sveriges alla lärare blivit utan pengar trots att vi uppfyller kriterierna. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag har gjort men det har blivit ganska uppenbart att jag måste byta jobb, kanske till och med yrke, och det har skapat förvirring och nån sorts existentiell kris.

Jag har aldrig framhävt mig själv som världens bästa lärare, men jag tycker inte heller att jag tillhör de sämsta. Jag gör samma jobb som dom som nu, efter förstelärarreformen och den statliga lönesatsningen, tjänar 7000kr mer än mig. Det handlar inte om pengar utan om känslan av att känna sig förminskad och värdelös. Jag har genom åren ställt upp både på helger och kvällar med extra lektioner när elever kommit och bett om det. Jag har haft massa klasser som jag vart tvungen att släppa till årskurs två som krävt att få ha kvar mig. När jag blev uppsagd för några år sen fick jag massa sms av gamla elever som beklagade och sa att dom aldrig lärt sig så mycket som när vi hade lektion. Förra året knackade det på dörren till kontoret, där stod en tjej som jag inte kände igen men som frågade om jag kunde hjälpa henne med matten för hon fattade ingenting på lektionerna. Egentligen hade jag inte tid men vi satte oss ändå ner och gick igenom derivata och en timme senare kunde hon derivera både sinus- och cosinus funktioner. Uppenbarligen har jag inte vart helt värdelös utan måste ha gjort nånting rätt för jag har alltid vart den läraren som eleverna känt att dom kan komma till när dom behöver hjälp. Jag är inte världens mest strukturerade person och inte heller den som kan mest, jag kan vara trött och less som dom flesta. Jag är inte den som hörs och syns mest på möten och jag kan bli fruktansvärt uppgiven av att ständigt behöva konkurrera med mobiltelefoner men för mig har det viktigaste alltid vart att ha en bra relation till eleverna och göra ett bra jobb i klassrummet genom att försöka göra matematiken begriplig och att få dom att förstå varför världen ser ut som den gör samtidigt som dom vågar utmana och ifrågasätta. Det har ibland krävt att man också har behövt stå mitt i korslinjen, som den gången då jag fick agera medlare mellan fem tjejer som inte kunde vara i samma rum, andra gånger bara vara ett bollplank och lyssna men framförallt att alltid hjälpa till. Tyvärr räcker det inte idag för att man ska anses vara en bra lärare.

Under de värsta känslostormarna har löpningen vart mitt ankare som jag kunnat vända mig till, min boj i bukten. Under mina löprundor har svaret på frågan vad jag borde göra alltid vart uppenbart och självklart, däremot har det av någon anledning alltid tenderat till att bli något suddigare och inte lika tydligt när jag väl kommit hem och fått tänka en gång till. Men magkänslan säger att det är dags att byta jobb. Kanske till och med göra nånting helt annat? Det enda man blir rik på i läraryrket är kunskap och erfarenheter och det betalar tyvärr inga räkningar. De senaste åren har jag vart på väg till Stockholm flera gånger och på vägen tackat nej till flera jobb på attraktiva skolor då jag i slutänden alltid valt att stanna kvar i Sundsvall. Kanske är det dags nu? Det finns flera fördelar med Stockholm ur ett löparperspektiv. Det blir närmre till lopp och tävlingar och dessutom kanske man skulle kunna börja springa med någon klubb för att ta det där sista steget som krävs för att nå 2.48 på maran. Jag har en kollega som omgående sa att han tänker sluta och gärna skulle göra nåt helt annat. Kanske borde man följa hans exempel. När jag var yngre var mitt drömjobb att jobba i skivbutik, några sånna existerar väl knappast idag, men fan vad kul det skulle vara. Framförallt tror jag att jag skulle känna mig behövd och uppskattad. 

Jag tänker fortsätta med att springa på känsla ett tag framöver och har inte riktigt bestämt mig för när det är dags att trappa upp träningen igen. Efter förra helgens millopp känner jag mig nöjd och mätt även om jag fortfarande känner en hunger att förbättra mig men det får bli nästa år. Idag när jag följde Frankfurt Marathon över nätet blev jag mest utmattad och tänkte ”fan vad jobbigt” och jag känner mig inte ens avundsjuk på brorsan och alla andra som ska springa i New York nästa helg. För tillfället är jag rätt nöjd med min löpning och det är en rätt skön känsla att känna. Istället för att springa ska jag äta Estrellas limiterade höstchips, den tredje påsen denna helg (så goda är dom) och lyssna på George Strait.

/Hörs

Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.

Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.

Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går. 

Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.

Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.

Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.

/Hörs

I helgen skulle jag ha avslutat säsongen var det tänkt. Tidigare i veckan spontananmälde jag mig Å-stadsloppet i Örebro. En flack halvmara i krispig höstluft kändes som ett bra sätt att avsluta 2016 på. Det loppet fanns i mina tankar redan innan Berlin men jag vågade aldrig riktigt planera in det eftersom känslan efter en mara alltid är lite som rysk roulette, man vet liksom inte hur kroppen kommer att reagera på 4,2 mil oavsett hur bra eller dåligt det går. Men känslan efter Berlin har vart över förväntan. Benen har rullat på bra och känslan har hela tiden vart att det funnits minst ett lopp till i kroppen att få ut nu i höst. Såg fram emot att få revansch på dom misslyckade halvmarorna i år och kanske få avsluta med ett nytt PB.

Men så började halsen klia lite oroväckande i onsdags, en alldeles för välbekant känsla. Gick på apoteket och köpte det mesta jag kunde hitta på förlylningshyllan. Kanjang, enchigard, zyx och strepsils. I torsdags hade jag taggtråd i halsen och började inse att loppet var kört. På kvällen packade jag ändå i ordning väskan med tävlingskläder och gjorde mig redo att sticka utifall det mirakulöst nog skulle kännas bättre på fredagen. Och det gjorde det faktiskt, det kändes så pass bra att det inte fanns nån tvekan om att det var möjligt att springa, frågan var bara hur fort och till vilket pris. Velade fram och tillbaka. Kom och tänka på Kungsholmen Runt för nåt år sen när samma sak inträffade. Hade då bestämt mig för att skita i loppet på fredagen men åkte ändå ner och fixade ett nytt PB med en förkylning i kroppen. Väldigt oklokt så här i efterhand. Hade det vart New York Marathon nu i helgen så hade jag utan tvekan sprungit men i slutänden kändes det inte värt att chansa och det blev till slut ett ganska lätt lätt beslut att ställa in. Tråkigt såklart, speciellt när jag hörde att brorsan fixade ett nytt pers och att banan var väldigt lättsprungen, men jag tror inte att jag hade kunnat göra mig själv rättvisa.

Nu blev det ingen riktig avslutning och trots att snoken fortfarande rinner som en vattenkran så är känslan ändå att jag har ett lopp kvar inom mig. Problemet är snarare motivationen. Den är inte alls lika stark just nu och det var nästan en lättnad att ställa in. Även fast formen är rätt så bra så skulle jag ha haft svårt att pressa mig mentalt, den hungern finns inte riktigt just nu så på ett sätt var det nästan lite skönt att ställa in och få slippa smaken av blod i munnen och mjölskyra upp till öronen. Vi får se om det blir nåt sista lopp, jag tror inte det, men dyker det upp nåt intressant så absolut. Som sagt, formen är rätt bra och benen är fräscha och det känns dumt att vaska det men det gäller att både kropp och knopp är med.

Tidigare idag trotsade jag snörvlandet och stack ut och sprang. 20km distans i mellanmjölksfart. Det kändes lätt och fint och var fantastiskt skönt trots att jag fick snyta mig varannan minut. Men idag kändes 20km långt. Inte för att det var jobbigt rent fysiskt, däremot kom jag på mig själv med att vara uttråkad och det var en ny känsla. Kanske är jag bara lite mätt på löpning just nu. Det är skönt att springa men inte 14mil i veckan och massa intervaller, ungefär så känns det just nu. Och när jag tänker tillbaka på det här året så är jag rätt så nöjd. Jag nådde inte riktigt mitt tidsmål men gjorde ändå två bra maror i Barcelona och Berlin och fötbättrade mitt PB med 5 minuter det här året. Kan jag fortsätta på samma väg så är jag säker på att jag kommer att fixa 2.48 förr eller senare. Jag vet också hur mycket träning det har krävts för att nå dom förbättringarna och just nu blir jag mest trött när jag tänker på det.

Igår när jag låg och snörvlade i soffan och tyckte synd om mig själv passade jag på att streckse Follow the money på svt. Satt fastklistrad i 10 timmar och det bästa var att jag inte behövde ha dåligt samvete för att det gick ut över träningen. Så nu ska jag börja på säsong 2 och hoppas på att jag kan slita mig när det är dags att springa imorn. 

/Hörs

Fredag 7 oktober:

Kl. 05.45:
Vaknar ur en djup dröm av ljudet från tre väckarklockor. Fumlar efter iPaden för att stänga av det första alarmet medan jag försöker förstå vart jag är och vilken dag det är. Allt är dimmigt och suddigt. Förstår inte riktigt hur jag tänkte kvällen innan när jag bestämde mig för en tidig morgonjogg. Känner att benen ömmar lite lagom efter torsdagens löpning. Stänger av telefonen och väckarklockan, ligger nyvaken under täcket och huttrar och försöker fatta ett beslut. Springa eller sova. Ganska enkelt val till slut. Ställer fram klockan en timme, drar täcket över huvudet och somnar om. Morgonjogg är djävulens påfund.

Kl. 06:53:
Väckarklockan ringer igen. Den här gången går det lite lättare att vakna. Ligger kvar en stund och snoozar innan jag tvingar mig själv att gå upp. Hoppar in i duschen och vaknar till liv. Slänger i mig ett par mackor medan jag klär på mig och packar ihop en träningsväska till i eftermiddag. Kollar termometern som säger +3 grader. Det får bli skinnpaj. Kommer frysa men skitsamma. 

Kl. 07.52
Kliver in på jobbet. Bor granne med skolan så det tar bara drygt en minut att promenera dit men hinner ändå svära ett par gånger över hur kallt det blivit på mornarna. 

Går direkt upp till personalrummet och hämtar en kopp kaffe. Jag verkar vara bland dom första på plats för det sitter ingen i fikarummet så jag tar min kopp och går ner till mitt arbetsrum. Där är det också tomt. Skönt. Har bara en lektion på fredagar och den är redan planerad. Läser och svarar på mejl. Det plingar till i telefonen. Min tur i både CrossBoss och Worfeud. Kommer inte på nåt att lägga, startar spotify istället och letar fram en gammal Jackson Browne spellista innan jag börjar planera för nästa vecka. Avbryts av att det knackar på dörren efter ett tag. En elev som vill ha hjälp med några matteuppgifter. Förklarar hur man löser ekvationssystem och när vi är klara har jag kommit ur rytmen. Går och dricker kaffe istället.

Kl.09.54:
Dags att göra sig redo för dagens första och enda lektion. Tar på mig jackan, packar ner datorn och går bort till en annan skolbyggnad. Historia med HA16. En efter en trillar dom in. När alla är på plats kör vi igång. Dom håller på med ett grupparbete om de historiska epokerna. Sätter igång dom och springer sen runt och hjälper till. Får höja rösten ett par gånger när det flamsas för mycket eller när datorn används till annat än skolarbete men dom är ganska snälla. En dryg timme senare är lektionen är slut. Eleverna går på lunch och jag går tillbaka till mitt arbetsrum för lite efterarbete. Fixar det sista innan jag gör helg. Det här är inte en typisk arbetsdag. Det normala är att dagarna är fulla med möten, lektioner, förberedelser, planering och rättning från morgon till kväll men i år har jag turen att ha flexibla fredagar. Har gjort mina timmar men vet att jag ändå måste tillbaka nån gång under helgen för att göra klart ett prov.

Kl.12.22
Möter upp min fd kollega och gode vän Peter för lunch på stan. Det är inga problem att få plats trots att vi är sent ute. Äter som vanligt på tok för mycket och mår dåligt efteråt. Har lovat att ställa upp som smakråd sen och hjälpa till att shoppa nya kostymer så efter lunchen promenerar vi ner på stan. Redan på första affären hittar vi en schysst grå kostym. Försöker förklara att passform är A och O, kostymer ska sitta tajt även när man fyllt 50, inte som en mjukisdress. Det blir nåt mellanting.

Kl.14:05
Vi åker ut till Birsta City – Sundsvalls stora shoppingcenter – för att hitta en blå kostym. Som tur är är det ganska lugnt med folk, annars är det normala att man får använda armbågarna för att ta sig fram. Efter lite påtryckningar blir det till slut en superslimmad blå kostym trots att det känns ovant. Det är ju inte för inte jag är med som smakråd.

Kl. 16:15
Åker tillbaka in mot stan. Jag hämtar upp min träningsväska och sen vidare hem till Peter i Kvissleby. Byter snabbt om till träningskläder. Klockan har hunnit bli fem när vi kommer iväg. Är glad att jag slängde ner en underställströja. Långa tights, jacka, vantar och underställ. Känns som snön kan komma vilken dag som helst. Vi springer bort mot Nolbybacken. Känner mig seg i benen. Hade för lite kläder på mig under gårdagens pass så jag ökade farten sista halvmilen för att hålla värmen och det märks nu. Efter 20min uppjpogg är vi framme och redo att möta mjölksyran. Det blir 10x45s i lilla backen men det räcker gott och väl. Stumnar totalt på slutet. Backe är inte min påse även om jag fattar poängen med att springa just backpass. När vi joggar hemåt har det redan börjat skymma och det är nästan så att det kommer rök ur munnen när man andas. 

Kl. 18.25
Hoppar in i en varm bastu och får en kall öl i min hand. Det är som balsam för kroppen. Vet inte om det är alkoholen eller bastun som värmer mest men skönt är det. Till slut blir det nästan för varmt, måste hoppa ut och svalka mig. Nu har magen börjat kurra. Åker på att hacka lök efteråt. Laga mat, dricka öl och prata strunt är ett utmärkt sätt att runda av ett mjölksyrepass på.

Kl. 00.10
Bäddar i ordning ett av gästrummen och känner att kroppen är helt slut. Sverige vann fotbollen efter mediokert spel men tipset sket sig ändå. Jävla Färöarna. Slänger mig i sängen och ska precis till och somna när jag kommer på vad jag glömt. Sträcker mig efter telefonen och surfar in på jogg.se. Har ju inte registrerat eftermiddagens pass i träningsdagboken. Det går ju inte. Knappar in passet, rotar fram hörlurarna och slår på en gammal Whiteheart låt som är perfekt att somna till. Hinner till första refrängen innan jag märker att ögonen inte klarar av att vara öppna längre och somnar sen på tv sekunder.