Limbo


I’m back! Lite tyngre, lite pluffsigare och i lite sämre form. Eller förresten, formen är nog helt okej faktiskt (tror jag), inte för att jag pressat mig särskilt hårt den senaste tiden men känslan är åtminstone att benen rullar på bra och av tiderna på träning att döma så finns det fortfarande lite krut kvar från sommarens alla mil. Däremot så känns det som om kroppen är i behov av en rejäl servicegenomgång, tror inte att den skulle klara en besiktning utan anmärkning just nu. Har ont i högerknä, ena axeln, vaderna är hårda som kevlar och ena armen har börjat domna till och från så pass att jag börjar befara musarm. Det är precis som vanligt med andra ord. Inget som egentligen hindrar mig från att springa. Har funderat på att gå till naprapaten de senaste dagarna men då har jag blivit snål och tänkt att så länge jag kan springa utan smärta så kan jag lägga den femhundringen på en flaska Macallan istället.

Har inte funnits så mycket att rapportera senaste tiden. Det är som det är. Skitväder och väldigt lite inspiration. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, grått och trist, precis som träningen för tillfället. Precis när jag hade börjat förlika mig med tanken på att det faktiskt blivit vinter på riktigt och nästan börjat njuta av knastret under skorna så blev det helt plötsligt plusgrader, regn och ett par decimeter slask. Hello löpbandet! Förlåt för alla dom gånger jag svurit, just nu är jag bara lycklig över möjligheten att slippa halka omkring i mörkret med slask upp till knäna. Inte ens mina dubbade Asics Fujisetsu gillar snömodden och slasket och dom gnäller sällan.

Jag springer fortfarande typ 4-5 gånger i veckan men njuter inte lika mycket av mellanmjölkslöpningen nu som tidigare. Att springa ostrukturerat på känsla var skönt ett tag men för tillfället känner jag mig ofokuserad utan ett tydligt mål. Det är nästan så att jag börjar ifrågasätta min identitet som löpare, vem är jag när jag inte tränar målmedvetet inför för ett lopp och varför springer jag överhuvudtaget? Egentligen fattar jag ju att 8 mil i veckan inte direkt kan klassas som vila, men samtidigt kan jag inte heller sluta springa bara för att säsongen är över och för att man ”ska” vila. Jag vill ju fortfarande kunna äta chips och dricka öl utan att bli tjock. Är man en adrenalin-junkie så är man, att knarka löpning är ingenting man bara tar en paus ifrån. Och förresten så är det heller inget jag vill göra. Att knarka löpning är bland det bästa som finns.

Att springa utan mål och mening har inte direkt vart plågsamt utan snarare långtråkigt och oinsperande, och trots att jag har bestämt mig för att ”ta det lugnt” resten av året så känner jag en stark längtan efter att få underkasta mig hård och disciplinerad träning igen. Jag sov mig igenom svenska lektionerna på gymnasiet men jag tror att det var Dante som kallade det tillstånd jag nu upplever för limbo – platsen där de okristna hamnade som kämpade för det rätta men som saknade den riktiga tron. Lite så känns löpningen just nu, varken himmel eller helvette, bara ett stort tomrum. Det är ett tillstånd som man egentligen inte vill befinna sig i, en plats där man inte vill vara. Då föredrar jag nästan hellre helvetet. På ett sätt är nog limbo som helvetet fast utan plåga. Nej, jag vill tillbaka himmelriket, den plats där hård och brutal träning belönas med nya personbästan och jag vet att vägen dit är genom disciplinerad löpning utan kompromisser. Men det får vänta ett tag till. Nånting inom mig säger ändå att det smarta är att inte stressa kroppen mer än den behöver just nu. Det är långt kvar till Boston Marathon, en hel svensk vinter närmare bestämt, som just nu känns som en livstid. Bara det faktum att tvingas genomlida en hel vinter med allt vad det innebär är straff nog och kan nog vara så nära helvetet man kan komma.

Boston är som sagt så pass långt borta i tid att jag börjat fundera på om jag behöver ha ett annat lopp före det för att orka med träningen nu i vinter. Planen är att sätta igång igen den 1 januari med strukturerad mara-träning men det vore skönt att ha ett delmål på vägen att ta sikte mot innan dess. Kanske en halvmara på varmare breddgrader i slutet på februari? Det låter inte helt fel, speciellt inte när man tittar ut genom fönstret och mest bara blir deprimerad. 

Snart väntar gymmet och löpbandet. Kanske lyxar jag till det med att springa lite tröskel eller åtminstone inslag av marafart. Mest troligt är dock slentrianmässig distans i mellanmjölksfart. Men det får bli ikväll. Pallar inte med att behöva stå och vänta på att alla tanter (och farbröder för den delen) ska bli klara, som utan att skämmas ockuperar alla löpband till att promenera på i flera timmar och som dessutom dricker vatten under tiden dom går som om dom sprang Stockholm Marathon i 30-gradig värme. Jag har några timmar på mig att bestämma mig för vilken typ av pass jag ska springa men viktigast av allt, vilken musik jag ska ha i öronen under tiden. Att springa på löpband är enda gången då jag måste ha musik när jag springer, utan musik i öronen skulle löpband vara olidligt. Det lutar nog åt att det blir Neal Morse nya mastodontverk, en 2 timmar konceptskiva med plusmeny och extra allt som låter som Queen, Beatles, ELO och Genesis.

/Hörs

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Segt men det har ändå sin charm på nåt sjukt sätt, man känner sig ju ofta lite duktigare när man kommer hem efter en runda i mörker, kyla och snö jämfört sol, värme och sommar, det är liksom inte så svårt att motivera sig då. Jag ser löpbanden som ett nödvändigt ont, det här årstiden är det skönt att dom finns. Sket dock i löpbandet ikväll och stack ut istället, spöregnet uteblev så det blev 18km i 4.20 fart-ish…benen rullar på rätt så bra trots is och slask.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna, äta, sova on repeat


Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Åk på en resa med mig!


 

Tänk dig bara. Vår på Mallorca, god mat, träning med underbara instruktörer (bland annat mig förstås), vin, hav… Ja, du fattar. I mars går Women’s Healths andra resa till Mallorca av stapeln. När vi åkte dit förra året hade vi en helt fantastisk vecka och den kommer förstås att bli minst lika underbar den här gången. Ta med dig kompisen eller syrran på en vårresa! Ja!

Mer information hittar du här!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

55 seks på 400 meter


Hej!

Det är med skräckblandad förtjusning man blickar ut över landskapet utanför fönstret. Nästan 40cm nyfallen snö har lamslagit halva Sverige och samhället har halvt kollapsat. Det ihop med smälta nyheten över att USA fått en ny minst sagt kontroversiell President. Den här bloggen handlar om sport men tråkigt det ska krävas högerextrema populister för folk ska ta sig till valurnorna. Naiv som jag är hade jag hoppats på att människan skulle under min levnadstid hjälpas åt bygga broar och inte murar. Det är lika illa som det alltid varit och kommer nog tyvärr alltid så förbli…

Lätt tappa hoppet om mänskligheten men lyckligt lottade som vi är som har en tidsslukande hobby. Man får nörda ner sig rejält i den och sina barn så man slipper distraherande faktorer som gör en nedstämd och framkallar hopplöshet. Tyvärr har vi flesta lågsäsong nu vilket gör man får tid för annat. Kan bara konstatera, valet man gjort är rätt. Livet där ute utanför bjuder inte på något bättre…

Träningsmässigt händer inte jättemycket. Lagt cykelskorna på hyllan i några veckor och fokuserar endast på göra koppen stark & flexibel igen samt bibehålla min simning på anständig nivå. Kör även en del löpning i veckorna med förhoppning hitta tillbaka till mer fart och kraft i löpningen. All distans har gjort mig seg och jag behöver en ny vinkel på det hela. Dels för jag tror det är nyttigt men framförallt för att det är kul. Har en idé om försöka klara 400 meter på ca 55 sekunder på Bosöns 200 meters bana. Kan gå, är hyfsat snabb när jag väl får upp farten på min 81 kilo tunga kropp.

Det är i skrivande stund så gott som klart jag kör Dubai 70.3 igen. Gillar verkligen den tävlingen och jag är precis som alla andra med att behöva något som håller ens fokus vid liv under årets mörka & kalla månader. Det blir mycket lättare sätta sig på trainern eller beta av tuffa pass på löpbandet om ett race är i görningen. Har dessutom visat sig ge en förhöjd effekt i min träning vilket gör det till en win win. Som tidigare inga konkreta mål utan försöka så ihop ett balanserat lopp med den mängd man hunnit skrämma in i kroppen. Har tidigare kommit 1:a resp 3:a i min klass och märkligt nog bägge gånger lyckats springa stabilt på 1:24h på en korrekt mätt bana trots att cyklingen där är tuff pga blåsten.

Även om jag älskar snö och vinter sätter det käppar i hjulen för mig om jag ska komma i bra form för Dubai & Sydafrika. Långpass på trainer är hopplöst tråkigt och fördummande. Hoppas det åtminstone finns underlag för några timmar MTB i veckorna så man får lite variation. Kommer åka minst en gång till Playitas men en vecka är aningen snålt om man vill vara tillräckligt förberedd för en full Ironman. Åtminstone om man har mina ambitioner. Nåja det visar sig, ser ut nu som det ska bli 5 plusgrader redan nästa vecka. Det går fort i Hockey…

Tack för visat intresse och kriga på nu bäst det går i snön!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Veckans utmaning!


 

Dags för en liten utmaning! From me to you. Jag har halkat efter mina träningskompisar i benstyrka eftersom jag på grund av min skolios inte kan göra vanliga benböj med vikt på axlarna och det är en betydande del av benträningen. Så jag får utmana mig på andra sätt. Eftersom jag är rörlig och inte helt orkeslös i benen är det här en bra övning för mig. Du gör en kosackböj (alltså en enbensböj åt sidan) sätter dig ner på rumpan och trycker dig sedan upp igen utan att ta hjälp av händerna. Tadaa!

Ok, det är inte helt enkelt för alla (jag var den enda som klarade det på träningen i fredags vilket såklart gjorde att jag vann uppvärmningen! Katsching!) men det går att göra enklare för att träna upp sig. Det kräver både rörlighet och styrka. Ha foten så nära rumpan som möjligt och luta fram när du ska gå upp för att inte få obalans och ramla tillbaka på rumpan.

Testa att hålla i ett par ringar eller en TRX och göra samma övning, men med den skillnaden att du då kan ta lite hjälp genom att dra dig upp med armarna. Men hej hallå! Låt inte armarna göra jobbet nu, utan ta så lite hjälp som möjligt. Benen ska göra jobbet.

Du kan också göra det här till en grym parövning genom att göra den mitt emot varandra, hålla i varandras händer och gå ner och sedan hjälpa varandra genom att dra i varandras händer. Känn efter ordengligt när ni går upp så att inte den ena drar mycket mer och ni bildar hög på gymgolvet.

Bra för höft- och fotledsrörlighet och för benstyrka. Och typiskt rolig övning.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag sålde min själ till löpningen


Nuförtiden blir det väldigt få besök på gymmet. Från att ha spenderat åtskilliga fredags- och lördagskvällar där de senaste åren kan det numera gå en, eller iband två veckor mellan besöken. Härmdagen när jag för en gång skull tog mig i kragen och gick dit efter mycket om och men så infann sig ganska omgående en känsla av att jag inte hörde hemma bland skivstänger och hantlar längre, jag kände mig lika vilsen där då som första gången jag steg in på ett gym. Jag ville mest bara dra på mig ett par löparskor och springa istället. 

För 10 år sen började jag träna på riktigt efter att ha levt ett dekadent studentliv med alldeles för mycket alkohol och gymmet blev min inkörsport till den värld jag numera lever i. Och jag fastnade direkt i gymträsket. Under flera års tid fick löpningen stå tillbaka. Istället för Runners world började jag läsa fitness tidningar och experimentera med olika proteinshakes. På den tiden blev det inte mycket löpning heller. 5-6 pass styrka på gymmet och kanske ett, max två löppass i veckan för att bränna fet. Precis som Felix Herngren har sagt i nån intervju så har jag likt honom alltid vart tjock-smal. Tanig överkropp men lite för många bilringar. För jävla fult. Är man tjock-tjock så är det liksom ingen som bryr sig eller tar notis, det syns inte lika tydligt som när man är tjock-smal. Och under mina dekdenta år som student så hade dom där bilringarna en tendens till att bara bli större och större allt eftersom. Hela anledningen till att jag började träna på riktigt hösten 2006 berodde den här bilden från mina sista år som student.

Jag ser kanske inte nämnvärt tjock ut men om man tittar närmre på magen så ser man nåt sladdrigt och obehagligt som håller på att ramla ut. Kommer ihåg att jag fick panik när jag såg den där bilden. Såg jag verkligen ut så där? Men fy fan. Egentligen var det kanske inte så konstigt, det var inte ovanligt att jag kunde dricka en back öl en lördag kväll, skölja ner det med några shots och därtill äta lunch på donken, hämtpizza till middag och en kebabrulle mitt i natten på väg hem från krogen. Klart som fan att man la på sig. Och då höll jag ändå vikten och magen i schack genom att försöka springa typ 6-7km åtminstone et par gånger i veckan. 

Jag blev helt besatt av att bli väck med den där magen och vägen dit var att börja gymma. Första gången jag klev in på ett gym var jag livrädd, jag såg en massa konstiga och skräckinjagade maskiner, hantlar, rep, handtag mm som jag inte fattade nåt av. Jag spenderade kvällarna med att kolla youtube klipp på massa övningar och läsa allt jag hittade om styrketräning och redan efter ett år började jag känna mig hemma. Dessutom gick det fort att få resultat, från att ha haft noll muskler började jag kunna urskilja en biceps här och en vad där. Jag kunde ägna en hel fredagskväll åt att träna underarmar. Helvette så meningslöst.

Precis som i löpningen så satte jag upp massa mål. Ett var tresiffrigt i bänkpress. Det fixade jag hyfsat snabbt. Ett annat var att kunna göra en muscle-up, alltså att man först gör en chin som sen sömnlöst övergår till dips. Satan vad jag tränade på det men det gick aldrig. Men det största målet var att bli av med magen. Och det gick trots att jag konsekvent vägrade att ge upp både ölen och chipsen. 

Efter ett par år så insåg jag ganska snabbt att det var svårare och svårare att motivera sig, för kul tyckte jag egentligen aldrig att det var. Egentligen handlade det bara om fåfänga och ytliga attribut. Ibland kunde jag få dåligt samvete när jag stack ut och sprang istället för att träna underarmarna och det blev också lite av en väckarklocka. Att träna måste vara roligt, eller åtminstone meningsfullt i nån mening för att man ska orka med, och det var inte gymmandet, det var snarare 100% tvångsmässigt beteende i en meningslöst jakt att se ut på ett visst sätt. Löpningen kan förvisso också kännas tvångsmässig nuförtiden fast på ett helt annat sätt, den ger mig betydligt mer än bara yta och fåfänga. Så för att slippa det där dåliga samvetet så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2012 för det var ganska uppenbart att jag gillade löpningen mer än gymmandet. Trots att Stockholm Marathon blev en hemsk upplevelse och resulterade i flera månaders löpvila pga skada så kände jag direkt att jag hade hittat hem på riktigt. Löpningen var mer än bara en strävan efter ett sexpack på magen.

Jag höll mig ändå kvar i gymmet till och från trots att jag bytt fokus, det gick liksom inte att kapa banden helt och hållet, inte förrän nu. Jag gillar fortfarande känslan av att känna mig stark, gymmet byggde ett självförtroende och en kropp att slippa skämmas över, men jag har accepterat det faktum att jag nuförtiden inte bryr mig ett dugg om hur jag ser ut och jag är okej med det. Likt Faust, som en gång i tiden, sålde sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap har jag sålt min till löpningen. För precis som honom har jag en ohämmad och dedeikerad vilja att hela tiden vilja bli bättre och lära mig mer om löpningens fantastiska värld trots att förnuftet ibland säger nånting helt annat och att det ofta sker till priset av vad som egentligen är sunt eller nyttigt. Men det är ett pris jag är villig att betala. Löpningen har gett mig en identitet och en mening som sträcker sig betydligt längre än att persa på maran eller milen.

I torsdags åkte jag upp till Umeå och ju längre norrut jag kom desto vitare blev det. Inför varje vinter svär jag alltid högt och ljudligt när den första snön kommer men inte i år. I år är första gången som jag har börjat acceptera att vinterlöpning är en precis lika stor del av löpningen som det är att springa i splitshorts på tartan. Det tar emot att erkänna men det var nästan lite religiöst att dra på sig skorna och sticka ut i ett vintrigt landskap som hämtat från ett julkort. Men nån måtta får det ändå vara, just nu är det svårt å veta om det är höstlov eller jullov och om det tänker fortsätter snöa såsom det gjort de senaste dagarna så kommer nog svordomarna att börja hagla när som helst.

Börjar också bli mer och mer avundsjuk på alla som ska springa i New York imorn trots vad jag skrev i förra inlägget. Kommer sitta bänkad framför tvn och säkert bli ännu mer avundsjuk då. Jag håller tummarna för att brorsan persar och gissar att han kommer in på 2.52. Är också övertygad om att min gamla teamkompis Josefine kommer slakta sitt sub3 mål med flera minuter. Är det nånstans drömmar kan bli till verklighet så är det i New York. Och alla ni som är på plats, glöm inte att ladda upp med de obligatoriska NY låtarna; Bobby Womack, Tom Waits, Billy Joel, Simon & Garfunkel, U2 mfl. Men glöm för h-e inte den bästa och mest värdiga arvtagaren till Frank Sinatra, Alicia Keys Empire state of mind. Den måste man alltid lyssna på i samband med att man landar på JFK, Newark eller LaGuardia. Det är sen gammalt. 

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in