Träna, äta, sova on repeat

Igår sprang jag på alvaret på Öland. Det är platt, kargt och blåsigt och jag började fundera på hur jag verkligen gillar att springa i extrema förhållanden och på olika platser.

Okej det är klart att det är bekvämast och går snabbast när det är vindstilla, lagom temperatur, vackert väder och det bara är att ställa ut skorna, men jag tycker också att det kan vara lite ointressant. Jag skulle vilja jämföra det med en vacker strand som är fantastisk i solskenet, men som i regn och blåst och med vågorna piskande mot stranden blir ännu vackrare.

När vädret eller omgivningen börjar bli extremare går det inte längre att bara utgå ifrån sig själv när man sticker ut och springer utan man behöver först kapitulera för naturens krafter, låta sig genomsyras, dränkas in och bara röra sig i samklang för att få en positiv upplevelse av löpningen.

När jag tänker tillbaka på all löpning jag har gjort i olika miljöer och väder är det två platser som sticker ut för mig. Först tänker jag på när jag sprang i öknen i Mexico, bara stekande hetta, sol och sand åt alla håll så långt ögat kan nå. Det var tiden innan vätskebälten, softflasks och ryggsäckar. Jag valde en riktning att utforska, sprang ditåt tills jag blev riktigt törstig, vände då och sprang tillbaka. Efter en vecka där märkte jag att jag började känna mig som de där starka, sega, förtorkade små träden som någon gång då och då dök upp ur sanden. Man blir som man umgås helt enkelt för att passa in, brun, seg och tålig.

Nästa löparminne kommer ifrån Abisko där jag jobbade en vinter för knappt två år sedan. Under två månader syns inte solen och jag sprang de flesta löpturer i mörker och i upp mot 30 graders kyla. Jag sprang ofta samma runda, eller det var inte ens en runda utan en fram och tillbaka på ett skoterspår. Jag gjorde det väldigt enkelt, 1 timme ut, stängde av min pannlampa och la mig ner på marken och kollade på stjärnorna och ganska ofta norrskenet. Det var underbart och totalt utlämnande att vara helt själv omgärdad av kyla, mörker och himlens skådespel. När jag började frysa för mycket reste jag mig och sprang hem igen.

Idag har höstrusket kommit även till södra Sverige. Jag kände till och med ett par snöflingor mot kinden när jag var ute och sprang i förmiddags. Jag vet att många ogillar att springa under senhösten och vintern och oftast i mörker. Jag tänker att det kan vara värt att försöka bli av med det där inneboende motståndet och tankarna att jag gillar inte att springa i sådana här förhållanden. (Det kan lika gärna handla om tankarna att jag kan inte springa när det är för varmt, tokregnar etc.)

Jag gjorde ett experiment nu när jag har varit skadad. Jag tyckte att det var pest varje morgon att gå upp och motivera mig till att alternativ träna och till slut kände jag att det fick vara nog. Det var ju faktiskt helt meningslöst att ha någon åsikt överhuvudtaget om jag gillade det eller inte. Jag ska inte säga att jag började gilla det och tyckte det var jätteroligt, men när jag nollställde mina tankar och bara gjorde det blev det mycket bättre, tiden gick utan att det var tråkigt. Jag tror i många fall att vi får en mycket bättre upplevelse om vi skalar av lite av inlärda, invanda tankemönster och bara försöker uppleva dagen, vädret, naturen, staden, maten etc på nytt. Insup alla löpväder och löpmiljöer helt enkelt, oavsätt om det först känns tilltalande eller inte.

   I helgen har jag, Emelie Forsberg och yogalärare/bonde Jacob Lidström arrangerat en löpar och yoga helg som vi kallade Oktoberenergi på Copperhill i Åre. Det är en väldigt skön mellanårstid i fjällen nu när det fortfarande är skönt att vara ute, men man kanske inte vill vara ute precis hela dagarna. Ett löppass och två yogapass per dag tyckte vi var lagom. 

   Jag började min vistelse här uppe med lite egentid i Vålådalen. Underbart att sova ute vid Nulltjörn och jag kunde till och med springa några korta turer i fjällen igen! Mitt ben börjar äntligen bli bättre och jag tror att jag var minst lika exalterad som alla andra deltagarna att få springa upp på Åreskutan en utav dagarna. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara med och skapa sådana här läger. Givetvis är det rolig när människor är nöjda och känner att de har fått inspiration, men även jag inspireras av att möta nya människor och höra deras historia. En man hade haft så ont i sina knän att han inte kunnat springa och knappt kunnat gå nerför en trappa under många år, men börjat träna mer och mer löpning och styrka på senaste tiden för att kunna vara med på det här lägret. Under helgen så satte han nytt distansrekord med 17 km och dagen efter under backintervallerna utmanade han sig själv att hänga på Emelie, även om det bara var för 5 sekunder. Sådana människor gör mig glad!

   Idag har jag gjort smygpremiär på snön. I Vålådalen har de lagt ut snö för ett 3 km långt  skidspår. Jag passade på att köra ett tag när det började bli mörkt och de riktiga skidåkarna hade gått därifrån. Det var underbart att åka runt, runt i mörkret.

   För mig är det en stor utmaning att hitta balansen mellan att kunna springa som jag vill och att hålla mig skadefri. Sommaren rullade på bra för mig fram tills slutet av augusti. Jag har åkt runt i Europa och fick träna och tävla på massor av vackra platser i bergen. Mt Blanc marathon i Chamonix, Dolomite Skyrace i Italien och VM i skyrunning i Pyrenéerna. Allt gick bra, men jag kände aldrig det riktiga flytet och känslan varken under tävling eller träning, men njöt till fullo av att få springa i fantastiska miljöer och tillsammans med andra. Jag var inställd på att försöka hushålla lite med min energi och spara en del till i slutet av säsongen då jag hade två viktiga långa lopp som jag ville gå in för; det 110 km långa Ultra Pirineu och VM i ultra trail.

   I augusti var det dags för fjällmaraton veckan i Jämtland som nu inte bara innerhåller ett maraton utan nästan ett lopp per dag under en veckas tid. Första loppet för veckan var ingen höjdare för min, men under veckans lopp och aktiviteter kände jag mig starkare och starkare och när det var dags för fjällmaratonet kändes det riktigt bra igen och jag började hitta tillbaka till den goa känslan i löpningen. Men främst veckorna efteråt kändes det fantastiskt bra i kroppen och jag kände att jag sög åt mig all träning som en svamp.

   Tyvärr är det ju oftast när formen är som bäst som man är som mest ömtålig. Jag fick en överansträngning i en fot och en rejäl förkylning på det. 45 km på Ultravasan som var planerat fick jag ställa in. Därefter bar det iväg till Usa och jag lyckades lagom kurera foten till nästa ultra skyrace, the Rut i Montana. Efter den vinsten fanns alla möjligheter att ta hem segern i ultra skyrunnung serien som avslutades med ultra pirineu. Dagen efter loppet kände jag att något inte var rätt i mitt vänstra lår. Jag vilade och gick på olika behandlingar och veckorna gick, men ingenting hjälpte och jag var tvungen att ställa in ultra pirineu.

   I nuläget har jag fortfarande problem, men stressfraktur är i alla fall uteslutet vilket känns väldigt skönt. Min skeva vänstra sida är ett problem som har orsakat mig många skador genom åren och jag vet inte hur många olika personer som jag har varit på behandling hos eller hur många olika övningar som jag själv försökt göra. Ibland lyckas jag hitta en bra balans, men plötsligt stjälper någonting den sköra balansgången och pang får jag kniven i ryggen igen, oftast utan någon som helst förvarning. Det hade varit enklare om det gick att hitta en balans, ett mönster som alltid funkade som mall. Tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så utan vad som är rätt en dag kanske är fel en annan och tvärtom. Ibland tycker jag att jag har gjort allt försiktigt och rätt och ändå går det helt åt skogen och ibland har jag agerat precis ovettigt men inte rubbat balansen utan det har varit framgångsrikt.

   Jag ska erkänna att den här skadan tog rätt hårt. Jag borde ha lärt mig att hantera skador vid det här laget men det är nästan tvärtom. Första gångerna jag var skadad kände jag att det var mesigt att klaga allt för mycket eftersom jag hade varit förskonad från allvarliga skador under många år av mitt liv. Jag borrade ner huvudet i sanden och tränade på hårt med cykel och våtväst. Den här gången hamnade jag bara i en grå orkeslös massa där jag bara kände förakt inför mig själv.  Jag kände förakt därför att jag inte orkade göra det bästa av varje dag.  Jag kände mig idiotisk därför att jag alltid satsar allt på ett kort och aldrig har någon backup.  

   Mitt under skogspromenaden när jag gick och tyckte synd om mig själv därför att mitt liv alltid slutade på samma sätt, att jag var ensam och hade ont, började jag hitta något annat än tomhet inuti mig. Jag började urskilja det där som inte kan tas ifrån mig, viljan, envisheten, kärleken, drivkraften att fortsätta framåt. När man inte kan göra det som man helst vill göra tvingas man att hitta nödlösningar, hitta andra alternativ, utvidga perspektivet, lära sig nya saker. Jag vet att vid varje motgång har jag lärt mig något nytt och tagit mig framåt, fast det ibland bara känns som om jag går runt i cirklar. Fast livet består ju faktiskt mer av cykler än linjär tid, död, pånyttfödelse, växande, blomstrande, mognande, döende och så börjar det om igen. Snart försvinner den gul-röda höstprakten som jag helst hade velat springa runt i och träden kommer tappa sina löv, men sedan kommer snöflingorna börja falla. Då är jag glad igen för då ska jag åka skidor!

Chamonix, lika vackert på sommaren

Pyrenéerna visade sig vara en pärla jag gärna återvänder till.

Axa Fjällmaraton, en av mina absoluta favorittävlingar.                                         Bild: Fjällmaratons arkiv

The Rut i Montana                                  Bild: Martina Vallmasoi

Dags att hitta balansen igen!            Bild: Genis Zapater            

   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.

   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa