Vad är talang? Är det talang eller hårt arbete som ger framgång, eller är det lite av både och? När den amerikanska skådespelaren Will Smith tränade inför sin roll i iRobot ökade han från strax under 100 kg till 180 kg i bänkpress. Han ger alltid allt i det han gör. Han har aldrig sett sig själv som särskilt talangfull, utan säger att alla framgångar är resultatet av hårt arbete. Han är snarare passionerad och uthållig än talangfull.

I en intervju som finns på youtube, säger han:

”The only thing that I see that is distinctly different about me is I’m not afraid to die on a treadmill. I will not be out-worked, period. You might have more talent than me, you might be smarter than me, you might be sexier than me, you might be all of those things you got it on me in nine categories. But if we get on the treadmill together, there’s two things: You’re getting off first, or I’m going to die. It’s really that simple, right?”

De senaste veckorna har jag följt Zlatans framgångar i Premier League. I en intervju säger han:

”If you are professional and working hard enough then you will succeed”.

Zlatan talar aldrig om talang eller begåvning, utan bara om hur hårt han jobbat för att komma dit han kommit. Talang – eller gener – är något man har, men för att komma längre krävs hårt arbete som formar kropp och hjärna till en slagkraftig enhet. 

Studier på viljestyrka
I en studie från 1940 försökte man hitta gemensamma kännetecken hos män med god hälsa. Syftet var att genom social ingenjörskonst hjälpa övriga befolkningen att uppnå bättre hälsa. För detta ändamål rekryterades 130 unga och friska studenter som fick springa på löpband. Det var krävande, både mentalt och fysiskt. Genom att ta hänsyn till och justera för fysisk kapacitet, så testade forskarna även de unga männens mentala uthållighet och viljestyrka. Det handlade inte bara om muskler och kondition, utan också hur ”a subject is willing to push himself or has a tendency to quit before the punishment becomes to severe”.

Omkring 40 år senare följde forskare upp denna studie. De unga männen var då i 60-årsåldern och varannat år hade de fått frågor från forskarna. Varje man hade en egen mapp full med intervjuer och statistik om precis allt möjligt som inkomst, civilstånd och sjukdagar och mediciner. Genom att köra allt mödosamt insamlat data i en dator, kunde forskarna ta fram psykologiska indikatorer på hur de mådde. Hur länge de kunde springa som 20-åringar visade hur vältränade de var och ju bättre tränade som unga, desto bättre mådde de också som vuxna. Det stämmer med många andra studier som tittat på samband mellan kondition och hälsa. Men när forskarna jämnade ut den fysiska bakgrunden mellan alla män, såg de inget samband mellan tid på löpband och mental hälsa. Det viktiga tycktes istället vara hur mycket de unga männen ansträngt sig, hur långt de var redo att springa trots smärta och ansträngning.

De som i likhet med Will Smith ville utmana sig själva på löpbandet, ville kanske också få ut mer av livet. Deras viljestyrka och förmåga att hitta motivation att springa den där dagen på 40-talet, var kanske något de hade med sig resten av livet och något som ledde till att de kände sig och var mätbart lyckligare.

Enligt den psykobiologiska modellen är det motivation och upplevelsen av ansträngning som avgör prestation. Ju mer motiverade vi är, desto mer kan vi anstränga oss. Om vi inte är det minsta motiverade, då orkar vi knappt ta oss upp ur sängen.

Jag hittade exemplet från 1940-talet i boken Grit av Angela Duckworth. Duckworth menar att det är grit – ihärdighet- som skapar vinnare som Zlatan och Will Smith. Självklart finns det gener och talang, men i slutändan menar hon – i likhet med den framstånde psykologen Anders Ericson – att det är mängden arbete som ger resultat och det kräver ihärdighet, att komma tillbaka och aldrig, aldrig ge upp.

Enligt Duckworth borde de unga männen i studien fått en ny chans att springa några dagar senare för att ha en möjlighet att förbättra sin tid, och sedan ytterligare chans på chans. De som vill komma tillbaka, som tror de kan bli bättre, det är de som har äkta grit, menar hon. 

De som nöjer sig, slutar utvecklas, slutar utveckla de talanger de har. De saknar grit. I en intervju förra veckan säger Zlatan:

I will never turn down a challenge, so when this challenge was presented to me I would never turn it down. I am not like many others who have it good and know they can perform at the top and would never change. I am the opposite, I will take the challenge, work hard, I will sacrifice.

Zlatan anses ofta vara arrogant. Det trodde jag också tidigare, men det är snarare ihärdighet och självförtroende i vinnande förening.

Bild Wikipedia.

Jag ger inte upp
De flesta löpband och träningsredskap som köps kring jul blir stående. Man köper dem för att man tror man är en bättre person med mer tid och mer lust i framtiden, men man är den man är nu. Man är inte en annan person nästa år. Tränar man inte nu tränar man inte i morgon heller. Antingen tar man tag i sin ihärdighet och viljestyrka, eller så väljer man att låta bli. Det är så lätt att ge upp när man möter det första motståndet, när ansträngningen som krävs känns för stor.

Jag har bestämt mig för att skriva en bok. Det jobbiga med att skriva är att jag varje kväll lägger mig med en känsla av att ha misslyckats. Nästa dag möter jag en kaotisk text som inte hänger samman, lösa trådar och meningar som är så feltänkta att jag inte minns hur jag tänkte. Sedan jobbar jag med texten. Vrider texter och tankar rätt som en rubiks kub. Det blir inte bra, men det blir lite bättre än dagen innan. Så länge det blir lite bättre, finns chansen att det blir bra till slut. 

Jag äter sällan lunch när jag är ledig, som nu under sommaren. Det blir oftare en brunch. Innan industrisamhället och regelbundna arbetstider slagit igenom kallades lunch (som bildats av ord som betyder bröd och lätt måltid) för middag, men det moderna samhället försköt middagen till kvällen då arbetsdagen var slut. Sen dess äter i stort sett alla lunch mellan 11 och 13 ungefär, oavsett om man är en energislukande skogsarbetare eller systemutvecklare i strömsparläge. Det har blivit konvention och vana och vi blir hungriga när vi förväntar oss mat vid en speciell tid.

Hjärnan lägger sig i alla beslut som rör mat
När jag är ledig stiger jag upp lite senare; jag har inte lika bråttom och denna start ruckar dessa matvanor. Lunch och frukost smälter ihop. Om människan vore som en ko, så hade jag bara gått ut på gräsmattan och betat, idisslat och råmat tillsammans med grannarna. Affärerna skulle bara sälja gräs och det skulle knappast finnas några snabbmatsrestauranger. Nötkreatur skyfflar i sig maten. Vi människor är mer komplicerade, för vår hjärna lägger sig i alla beslut som rör mat. Det är kanske tur, för hur kul vore det om vi levde som kor och åt mat som man skyfflar kol till ett ånglok. Mat är mer än energi för oss. Vi äter med munnen, men det startar med ögonen som upptar en stor del av människohjärnan och mat ska helst se bra ut.

Ett bevis för att mat är så mycket mer, är att man alltid – oavsett hur mätt man än är – har plats för lite efterrätt. Kor har fyra magar, men en del tycks nästan tro att vi har två magar: en matmage och en efterrättsmage. Vi blir mätta på ett ganska komplicerat sätt. Dels för att magen bli full, dels genom ett samspel mellan olika hormoner som leptin och ghrelin. Det sker omedvetet och styrs av reptilhjärnan. Men när vi är mätta som ett lejon som nyss vräkt i sig en halv antilop och ser en söt efterrätt, då tar det yttersta lagret av hjärnbarken över och fattar ett medvetet beslut om att ta chansen att få lite extra kalorier och en chans till en belöning. Mat har varit så viktigt för människoartens överlevnad, att de nya områdena av hjärnan är där och petar i maten. Den gamla reptilhjärnan – som vi delar med alla djur – är enklare. Den ser t ex till att vi undviker dålig mat genom att skapa en känsla av stark olust till mat som vi en gång blivit sjuka av eller som vi ätit i samband med att vi blivit dåliga. Jag känner denna olust till messmör och till en viss sorts öl.

Hjärnan detaljstyr alltså våra matbeslut och därför kan det gå snett i bland. Kopplingar i hjärnbarken och vanor i limbiska systemet kan i all sin snurrighet skapa ätstörningar och fetma. Man ser sällan djur (husdjur i människohjärnans våld kan dock drabbas) med ätstörningar och fetma. 

Hjärna och mat hänger ihop. Det är bara att ta en titt i en kvällstidning. Mat, sex och våld – det säljer. Det är faktorer som påverkat människoartens existens och alla hjärnor är intresserade av detta. När vi försöker fokusera på något, fylls medvetandet med irriterande popupper från reptilhjärnan om sånt som hämnd, sex och choklad, eller – ännu värre – reklamjinglar och julsånger (som Felize navidad) som utformats för att kidnappa hjärnan. Meditation och löpning är två sekulariserade sätt att göra sig fri från dessa meddelanden, så att vi kan bli någorlunda produktiva.

Ätstörningar
Mat och hjärna hänger ihop och det kan ställa till problem. Personer som inte kan äta viss sorts mat, kan bli kritiserade för att vara bortskämda och göra familjemåltider till slagfält. Jag har träffat flera personer som – utan att veta om det – har selektiv ätstörning. De kan bara äta vissa maträtter och blir oroliga när det är dags för mat och de inte har kontroll över vad som bjuds. Det är inte socialt accepterat och ganska okänt hos gemene man. Anorexia är mer känt och en mycket värre, oerhört komplicerad ätstörning. Det kanske är så att hjärnans vanesystem tagits över så att de som blivit sjuka inte kan välja mellan att äta och inte äta, att de alltid väljer det alternativ som ger minst och förbrukar mest kalorier? Eller är det så att spegelbilden på något sätt kör över känslan av hunger? Hjärnan tar in mest information via synen och dessa signaler kastas runt i hjärnan och formas om innan det blir en bild. Jag vet inte; jag vet bara att jag är väldigt tacksam för att min mathjärna fungerar så bra som den gör. Jag gillar mat, särskilt medelhavsmat och i Italien har jag ätit mina godaste middagar. Jag är allätare och människan är allätare, men alla människor kan inte äta allt – det sitter i hjärnan och en del hjärnor trallar kanske på felize navidad just nu i sommarvärmen;)

Sommaren går mot sitt slut. Jag har kopplat ned och kopplat av. Dagarna tappade sina namn redan efter en vecka. Jag steg upp när jag vaknade och lade mig när jag blev trött. Sjävklart gjorde jag en massa saker, men det är gjort nu. Jag har sprungit, rest, simmat, vandrat och umgåtts, precis som så många andra. Igår var jag på Gotland, men i dag är jag hemma och dagarna har fått namn igen.

Uthållighetsidrottare har starka hjärnor
För att vara bloggare är jag nog ganska tråkig. Jag skriver hellre om någon intressant studie, än om vad jag gjorde under sommaren. Men jag har varit så nedkopplad att jag inte ens följt vad som hänt i forskningen under sommaren. Jag har dock fått några tips (tack) om studier som jag kanske skriver mer utförligt om senare.

En av studierna visade att uthållighetslöpare är mentalt starkare än andra, vilket stämmer med den psykobiologiska modell som jag tror bäst förklarar mänsklig prestation. I studien testade forskarna hur mentalt påfrestande, kognitiva tester påverkar vanliga cyklister i jämförelse med elitcyklister och även hur de presterade i kognitiva tester som mäter förmågan att stå emot impulser. Det visade sig att elitcyklisterna klarade allt detta mycket bättre. Deras prestation påverkades inte alls och de hade mycket mer viljestyrka, vilket ju är bra för uthållighetsidrottare som måste härda ut smärta och i timmar stå emot ständigt återkommande impulser att ge upp. Det är knappast medfött (i så fall en liten del), utan något som tränas upp och som uthållighetsidrottare har nytta av i andra sammanhang också. 

Som sagt, mer om dessa studier senare … Jag har inte kommit upp ur hängmattan än.

Det går miljontals sandkorn på varje rauk
Jag fortsätter att kasta bloggposter i havet, för det finns en och annan därute som tar upp dem, vecklar ut texten och läser och kanske påverkar jag någons liv på något sätt. Det är det jag hoppas i alla fall. Det är det som driver mig när jag skriver. 

Själv läser jag inte särskilt många bloggar längre. Jag vet inte hur lång medellivslängden på en blogg är, men jag gissar på bara några år. Ibland dör bloggen med bloggaren, som Kristian Gidlunds blogg i kroppen min. Veckan innan han dog skrev han ett sista gripande inlägg på sin blogg:

… klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä …

Alla håller vi fast vid någonting för att hålla oss flytande. Kristian Gidlund är död, men hans tidlösa och gripande blogg reser sig som en rauk ur informationsbruset och kommer att överleva många andra bloggar.

Andra övergivna bloggar är som obebodda öar. Man ser fotspår av någon som varit där, resterna av självporträtt och sandslott i sanden. Obesvarade kommentarer ligger som oöppnade flaskposter i drivor på stranden: vad gör du? vart tog du vägen? nådde du ditt mål? Det sista inristade datumet kan vara från 2012 eller 2014. Sedan är det helt tyst. Bloggen finns, men den lever inte. En blogg utan själ.

Bild Wiki. Peer Kyle

Den fysiska bloggen lever kvar på någon server och sakta tynar bloggtexterna bort och upplöses i ett växande meningslöst hav av information. Bloggen nöts ner av tidens vindar och antalet besökare sjunker mot noll. Bortsett från en och annan rauk blir allt grus och brus. Finns en blogg som har noll besökare? Om det inte finns någon som hör när ett träd faller i skogen, hörs det då?

I veckan sprang jag ett långpass på lunchen tillsammans med en kollega. Vi kände inte till området (och kartan var för liten och otydlig), så vi sprang mer på känsla än kompass och känslor kan leda en fel ibland. Vi sprang i nästan tre timmar. Det var varmt. Jag blev ganska trött, men det berodde kanske mer på värmen än på sträckan. Om något är jobbigt och man klarar av det, så klarar man det lite bättre i framtiden. Det gäller inte minst löpning i värme.

Hjärnans huvudroll
En av hjärnans viktigaste funktioner är att upprätthålla kroppens jämvikt. Temperaturen hålls t ex inom ett begränsat intervall runt 37 grader. När man springer stiger kroppstemperaturen och kroppen kan då göra sig av med värmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer leder till nedkylning och blir bättre ju mer man tränar i värme. Dels börjar man svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen. 

Eftersom värmen leder till att en större del av blodet rinner utefter kroppen, minskar musklernas tillgång på blod. Det fysiologiska svaret på värme är därför att öka mängden blodplasma, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre VO2Max vid en given ansträngning. Man har sett att plasma kan öka med så mycket som två liter. Det betyder sannolikt att träning i värme ökar prestandan även när det inte är varmt. Andra fördelar är förbättrat blodflöde och sänkning av hjärtfrekvens. Stressen på hjärtat minskar helt enkelt tack vare den ökade slagvolymen.

I en studie från Nya Zeeland tränade ett antal elitroddare fem dagar, 90 minuter per dag i ett rum där temperaturen var 40 grader och luftfuktigheten 60 %. De rodde med en intensitet så att kroppens temperatur inte översteg 38,5 grader. Syftet med träningen var överhettning, inte överansträngning. De fick bara 1 dl vatten att dricka under de 90 minuterna, tillräckligt mycket för att motverka känslan av att vara totalt uttorkad. En vecka senare var det dags för ett stort mästerskap och roddarna förbättrade sin prestation med i snitt 1,5 %. Andra studier har visat på förbättringar upp till 5 procent redan efter tio dagar.

Höghöjdsträning eller bastuintervaller?
I en studie tidigare i år testade man sambandet mellan hög höjd och hög värme, och slutsatsen var att träning i värme i 10 dagar ger ungefär samma förbättringar som höghöjdsträning. Det låter som en nackdel för oss svenskar som lever lågt och kallt, men torde ge kenyaner som lever högt och varmt en viss fördel.

In och kötta!

Forskarna delade in 21 personer i tre grupper: en värmeträningsgrupp (40 grader), en höghöjdsträningsgrupp (14 % syre, motsvarande 3000 möh ), och en kontrollgrupp. Varje grupp tränade sedan på samma sätt i tio dagar. De gjorde ett test på cykel före och efter de tio dagarna på simulerad 3000 meters höjd.

Det visade sig att kontrollgruppen var 30 sekunder långsammare efter 10 dagar, medan värmegruppen var 2 minuter snabbare och höghöjdsgruppen var mer än 3 minuter snabbare. Så höghöjdsgruppen lyckades bäst, vilket ju inte är så förvånande med tanke på att man blir bra på det man tränar. Hade de testats i värme hade förmodligen värmegruppen lyckats bäst. Men det som var intressant var vad som skedde inuti cellerna.

Både värme och hög höjd triggar ett ett svar från kroppen i form av höjda nivåer av värmechockproteinet HSP (Heat Shock Proteins) som skyddar celler från stress (HSP upptäckes först i samband med värmechocker). Genom att utlösa värmechocksvaret gång på gång, ser kroppen så småningom till att öka mängden HSP-proteiner. Det såg man tydligt i denna studie.

CON=kontroll, HYP= hög höjd, HOT=het. Fig A längst upp visar nivåerna av värmechockprotein HSP72 före (vit) och efter (grå) det första träningspasset för var och en av de tre grupperna. Fig B visar nivåerna efter tio dagars träning. Bild: frontiersin.org.

Träningen ökade mängden HSP72 hos både värme- och höghöjdsgruppen, men inte hos kontrollgruppen. Den nedre figuren visar att efter 10 dagar har kroppen anpassat sig till stress och nivåerna är lika höga före som efter träningspasset på hög höjd. Det tyder också på att värme och syrebrist leder till liknande anpassningar på cellnivå. För kroppen kanske det inte spelar så stor roll om den stress vi utsätter den för kallas för hetta eller syrebrist, det viktiga är att den anpassar sig till all sorts stress. Vi behöver stress för att utvecklas. Men inte för mycket och inte för lite. När man ger efter för det som känns jobbigt och nytt, då har man blivit biologisk gammal. 

Hoppas på en varm sommar
Jag gillar kalla, snörika vintrar och varma soliga somrar. Det är nog mest för att det är så det ska vara, men uppenbarligen finns det också vissa fördelar med att träna i värme. Några fler stekheta pass som senast, så kanske jag skulle klara av att klättra uppför höga alptoppar utan att tappa andan. 

I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.

Sammanbiten. Snart dags att hoppa.

Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden. 

Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag – hela jag – att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt … sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!

Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund – sen kaos.

And I’m free, free fallin’ fallin’

Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln – signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh … Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.

Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.

Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? … 

Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig dumskalle som jag se till att jag går ut lugnt och undviker kramp. Men jag har nog hoppat för sista gången. Det var en annorlunda, spännande och svårslagen upplevelse. Det går inte att föreställa sig innan hur det känns. Man måste hoppa för att förstå. Nu väntar nästa utmaning. Den 3 september springer jag Höga Kusten Trail, men det kanske dyker upp något innan dess. Sommaren är lång.

Jag lever på hoppet
På lunchen sprang jag 3 kilometer tillsammans med jobbets käcka löpare. De sprang sen vidare uppför Norra berget för ett intensivt pass backintervaller, men jag vände tillbaka och körde yoga med jobbets hippies istället. Det var skönt. Jag borde yoga mera. 

Vi yogade i 45 minuter. Jag var stelast, på gränsen till rigor mortis.

Om en vecka börjar semestern. Till hösten hoppas jag att det har ordnat sig. Ingenting ordnar sig av sig självt, och jag har gjort allt jag kan göra.

Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.

Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.

Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökte slappna av så mycket att jag nästan glömde att jag sprang. Tids nog lär jag bli varse om det, tänkte jag.

Efter 14 km var jag framme vid första vätskekontrollen. Trots att jag gått ut sakta, låg jag flera minuter före min förväntade tid. Jag drack några klunkar vatten och glömde klockan igen. Vid nästa kontroll efter 25 km låg jag 25 minuter före – ett tempo som skulle ge en tid långt under 9 timmar. Det kändes inte som att jag gått ut för hårt, så jag ökade takten och siktade på en tid runt 9 timmar. Nu var det inte hjärnan som styrde, utan klockan. Mycket korkat, skulle det visa sig.

Så här ser det ut när solen skiner. Bild från Wikipedia. Foto: Purdalek.

Springa med hajar
Efter 30 km, just innan kontrollen i Nordingrå, kände jag små ryck i höger vad. För två år sedan fick jag kramp på Höga Kusten Trail och jag ville inte att det skulle smälla igen, så jag stannade och stretchade och gick sedan några minuter. Jag visste att krampen var mitt eget fel – jag hade sprungit för fort. Tempot skulle fortfarande ge en sluttid kring 9 timmar, men nu förstod jag att det skulle bli svårt. Nedför gick det bra, men så fort det blev uppför eller trixig terräng, vaknade krampen till liv. Det kändes som om det simmade ett stim med hajar i benen som bara väntade på ett bete att hugga i – som att jag skulle kliva lite fel eller ta i lite för mycket. De sista 45 kilometrarna blev en lång, ensam kamp mot hajarna. De högg lite då och då. Utan förvarning kunde benet fara iväg och det kändes nästan som om jag hallucinerade.

I stället för 9 eller 10 timmar, visade klockan på en sluttid strax under 11 timmar. Jag som inte klarar av att köra bil i 10 timmar, men när man springer har man inget val. Det enda jag tänkte på var att hålla hajarna lugna.

Jag har bara sprungit i 11 timmar en gång förut: Swiss alpine 2013. Då var det 30 grader varmt. Nu regnade det och det blev kallare när jag började gå. De sista 10 km gjorde det ganska ont. Det fanns inte någon del av kroppen som inte gjorde ont. Men – ultralöparens tröst – det blir inte värre. Det är bara att härda ut. Smärtan sitter i skallen. Det är en känsla som hjärnan skapar så att jag inte ska slösa på dyrbar energi i onödan. Jag intalade mig att jag inte gjorde det här i onödan och jag visste att smärtan dunstar bort när jag springer i mål.

Kramp sitter också i nervsystemet, men kramp är inte mentalt på samma sätt som smärta utan en följd av att signalerna mellan muskler och nervsystem löpt amok. Det kändes som benen skulle kunna explodera närsomhelst.

Jag sprang i mål på krampaktiga ben. Tiden blev 10,54 – min långsammaste tid. Så här i efterhand borde jag gjort ett rejält stopp – istället för alla småstopp – stretchat och vilat, men det är alltid lätt att vara klok efteråt. Jag tackade nej till de goda hamburgarna som serverades och staplade iväg till bilen och kunde med stora svårigheter ta mig ut ur bilen, in i huset och ner i ett kokhett badkar. Efter nån timme kom matlusten tillbaka. Jag var kanske inte så nöjd med tiden, men glad att jag kom i mål och att jag är så envis att jag plågar mig i 11 timmar.

Blöt, tärd och eländig och glad. Nu återstår bara Höga Kusten Trail och Härnötrail så är Högakustentrippeln 2016 fullbordad. Foto: Susanne L.

Trots allt ett härligt lopp med många vackra vyer. Om man vill uppleva Höga kusten – och det bör man – är en ultra ett fantastiskt sätt att göra det på. Dessutom är det en rejäl utmaning och ett trevligt arrangemang. Jag ska springa 75 km nästa år också. Då ska jag inte jaga personbästa utan springa mer på känsla och mota krampen i grind.

Kanske det finns ett botemedel mot kramp
Tidigare trodde man att kramp berodde på vätskebrist eller brist på elektrolyter, men det finns inga studier som kunnat bekräfta dessa sekelgamla påståenden. 1997 föreslog Martin Schwellnus att kramp snarare är ett neuromuskelärt fenomen som en följd av störningar i balansen mellan aktivering och avkoppling av musklerna. En neural strömbrytare fastnar i positionen ”på”, vilket leder till långvariga och smärtsamma muskelsammandragningar. Till skillnad från tidigare hypoteser kan Schwellnus hypotes bättre förklara de fakta som finns. Det finns t ex inget samband mellan uttorkning eller brist på elektrolyter och risk för kramp, däremot finns det ett samband mellan kramp och en tidigare historik av kramp, vissa mediciner och av att man går ut för hårt (jo jag vet …).

I höstas skrev jag ett inlägg om kramp och om ett botemedel framtaget av två nobelpristagare som baserat sin produkt på Schwellnus teori. De utgick från en studie som visade att kramp motverkas av saltgurkejuice. Ättiksyran i saltgurkan aktiverar en sorts TRP-receptorer (samma receptor som aktiveras av chili) i munhålan, vilket låser upp den neurala strömbrytaren så att musklerna kan kopplas av och på igen.

Produkten, som heter HotShot, består av en hemlig kryddblandning och forskarna tror den ska ge kramplindring inom en kvart och en effekt som varar i 8 timmar. Det låter ju perfekt inför nästa ultra, men det återstår att se om det stämmer när andra forskare utvärderar drycken och när idrottsmän testar den i praktiken. Det kan också vara värt att tänka på att det kan finnas medicinska orsaker till muskelkramp.

Så här såg jag ut efter en kvart stilla i en bil. Ingen vacker syn. Känsliga tittare varnas:)

Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom – man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller – när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.

Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt – liksom skrivandet – en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.

Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.

Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi under en kort stund – genom slumpen – vävs samman med andra människoöden i universums ändlösa meningslösa evighet. Det kunde ha blivit på oändligt många andra sätt, men det blev så här. Vi gör val inom ödets ramar. Det gör valen så viktiga. De är allt vi har. Alla säger en gång sitt sista ord, tänker sin sista tanke och ser på någon för sista gången. Det är mänsklighetens gemensamma öde – något som borde föra oss samman. Livet är en massa ögonblick, möten och upplevelser. Vi skapar ögonblicken. Det är vårt eget ansvar. Vi minns inte historien om vårt liv, utan de stunder och ögonblick som betydde något och som vi sedan plockar upp och skapar en livshistoria av.

Upptäcktsresa till Kenya
Finn tar med sig familjen och reser till Kenya för att bo där. Det är inte av en ren slump. Han har vissa kopplingar till Afrika och Kenya. En släkting bor i Kenya och i sin ungdom var Finn en lovande löpare som beundrade de kenyanska löparna. Efter skolan slutade han springa. Nu ville han hitta tillbaka till sin egen löpning. 

Finn är på jakt efter orsaker. Varför är kenyanerna så bra på att springa? Han är vare sig den första är eller den sista sökaren. Flera forskare har sökt löpningens källa, och kommit tillbaka med en orsak och en bok. Men precis som upptäckarna på 1800-talet misslyckades med att hitta Nilens källa, har de moderna forskarna misslyckats med att hitta en orsak. Nilen har flera källor, liksom det kenyanska löparundret.

Det första fotspåret som Finn undersöker är barfotalöpning. Han tycker sig se ett mönster. De snabbaste barnen springer barfota. De som har löparskor kommer sist. Alla springer barfota som barn, sedan vinner de tävlingar och köper skor. Inga kenyanska löpare springer dock barfota. Kanske skulle de vara snabbare utan löparskor, men skor ger något mer. De visar att man lyckats. Barfotalöpningen som barn ger dem alla en bra grund, ett bra löpsteg, starka ben och fötter.

Finn funderar även på den höga höjden och gener. Kenyaner har smala vader. Det är genetisk. De springer till skolan. Kommer de för sent får de stryk.

Kenyanernas basföda utgörs av ugali – en tjock gröt gjord på majs. De äter fettsnålt, nästan inget socker och ytterst små mängder kött. De är smala och tycker att Finn med sina drygt 70 kilo är en riktig tungviktare (men han tappar mycket i vikt i Kenya). I städerna breder dock fetman ut sig. Medelklassen äter skräpmat. Det kanske är med skräpmat som med löparskor: det är ett tecken på att man lyckats. I städerna kämpar man inte längre för att överleva.

Löparna är förebilder. Unga ambitiösa kenyaner vet att allt är möjligt, bara de ger allt. Fast löparna är bara stjärnor en kort stund. Efter segrarna blir de ledare i byn. De hjälper släkt och vänner. De tillbringar mindre tid i träningslägren och hinner inte springa. De blir omsprungna av nya hungriga löpare. Det finns tusentals löpare samlade på olika läger i landet. De bästa har inte råd att stanna upp i denna mördande konkurrens. I lägren är livet enkelt: de äter, sover och springer. När de inte springer slappar de. De gör inget annat. Finn hittar inte en orsak, men han hittar ett mönster – ett livsmönster.

De kenyaner som växer upp på landet lever inget bekvämt liv. De sliter som människan alltid gjort och de blir följaktligen bra löpare eftersom människan alltid kämpat för att överleva. De vill inte bli löpare, det är de redan och de blir bäst genom hårt arbete och disciplin. De växer upp barfota och lär sig att möta marken effektivt och utan rädsla. De är motiverade. De drivs av piska och morot. Finn är också motiverad, men han springer inte för livet. Han kan kliva av. Till slut gör han också det.

Läs en bok i sommar
Finn reser ner till Kenya för att bli löpare. Han springer sitt första maraton. Målet är att inte komma sist. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Finn blir en mycket bättre löpare, men han kan aldrig riktigt springa med kenyanerna för hans öde har vävts i ett annat sammanhang. Kanske bestämdes detta redan för 100 000 år sedan, då en landbrygga knöt samman Afrika med Eurasien. 

Livet blir rikare av att man utmanar sig själv. Denna bok visar det och genom att läsa den får vi ta del av dessa erfarenheter och kanske blir du också en bättre löpare. Den passar perfekt i hängmattan i sommar. Boken är enkel att läsa – man rusar som en kenyan över sidorna – och sidorna sprudlar av äkta löparglädje.

I veckan sprang jag mitt sista långpass inför High Coast Ultra. Nu återstår att ladda själen och laga kroppen. Sen är jag redo för 75 kuperade kilometer.

Jag sprang genom mörka skogar. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av fötter och andhämtning.

Springer och bränner fett
Jag sprang på tom mage. Syftet var att träna upp fettförbränningen. Som ultralöpare är jag beroende av en effektiv fettförbränning. Det finns mycket energi i fett. Fettsyror är syrefattiga och kan packas ihop. Laxar kan simma över havet på sina fettreserver. Sen behöver de socker den sista biten för att besegra forsar och vattenfall, socker som de tillverkar av protein. De sparar den snabba energin till sist. Det försöker jag också göra. Jag måste ha krafter kvar till de sista långa backarna.

Fettsyrorna fraktas till muskelcellernas mitokondrier. Där kastas fettsyrorna runt varv efter varv och huggs upp i mindre molekyler. I slutändan lagras energin från fettet i molekylen ATP. Varje sekund pumpar mitokondrierna ut lika många ATP som det finns stjärnor i universum. De driver allt som driver en människa.

Fettsyror ger mer energi per kolatom jämfört med glukos, men det sker till priset av att jag måste andas in mer syre. Det är tungt att springa före frukost, men jag tror det gör mig till en bättre löpare.

Jag har sprungit 20 km och stannar en stund på toppen av ett berg. Utsikten är magnifik. Uppför berget är det tungt. Jordklotets alla atomer drar mig nedåt, men de atomer jag består av och kroppens elektromagnetiska krafter övervinner gravitationsfältet och jag klättrar uppåt. Varje backe gör mig starkare. Både när jag klättrar uppför och när jag faller och tar emot kroppen nedför. Kroppen blir starkare och tuffare av att röra sig genom detta osynliga kraftfält. Skelettet hårdnar.

Kämpa mot strömmen
Laxar har en lång transportsträcka genom havet fram till vattenfallen. De har utvecklats för att gå ut lugnt och ge allt, inklusive sitt liv, i spurten när de kämpar mot strömmen för att nå källorna och sitt eget ursprung.

Laxar som hoppar. Bild wikipedia.

Laxarna kastar sig uppför vattenfall, trotsar faror och sedan parar de sig och dör. Ett spännande liv, nästan raka motsatsen till hur vi lever. Vi kämpar som små fiskar i en bäck i början, sedan simmar vi ängsligt hit och dit som en sill i ett stim innan vi flyter ut och tynar bort i havet. Lever man som en sill tappar man bort sig själv till slut. Man måste utmana sig själv – variera, prova, testa. Simma mot strömmen ibland.

Späckhuggare som lever i fångenskap har slappa ryggfenor. De utfodras med livlös sill och behöver aldrig kämpa mot naturen. Deras ryggfenor hänger som fulla sjömän längs ryggrelingen. I det vilda simmar späckhuggare tusentals meter upp och ner genom havsdjupen. De kämpar mot gigantiska bläckfiskar och tryckande naturlagar. Denna kamp ger dem starka, styva fenor som skär som knivar genom havsytan.

Späckhuggare med slapp fena i fångenskap.

Fria späckhuggare med starka ryggfenor. Bild:Winky från Vancouver, Canada – 5 orcas in johnstone strait. Wikipedia. 

Vi är också som djur i en djurpark. Vi behöver inte kämpa för maten. Livet handlar inte längre om att överleva, så därför bör vi – för att inte förfalla till slappa sackosäcksmänniskor – utmana oss själva och ett av de bästa sätten att ge kroppen det den behöver är att springa längs stigar i skogen – traillöpning. 

Årets bästa trailer om årets trailigaste trail
Härnö Trail – Sveriges trailigaste traillopp – går den 1 oktober i år (2015 kördes ett testlopp som blev en succé). Se trailer featuring Emilie Forsberg nedan. Man kan välja mellan 8 eller 22 km. Jag ska springa 22 km. Anmäl dig på http://harnotrail.se/ nu!

Om inte videon fungerar så titta på youtube.

För snart tio år sedan skrev Dr John Ratey boken Spark:The Revolutionary New Science of Exercise and the Brain, en bok om träning och lärande. I boken sammanställer Dr Ratey en rad fynd inom hjärnforskning, psykologi och pedagogik som visar att motion påverkar lärande, uppmärksamhet, minskar stress och ångest och saktar ner kognitiv nedgång i ålderdomen. Han tog även upp ny forskningen som visade att det bildas nya hjärnceller under hela livet och att motion är det bästa gödslet för dessa hjärnceller. Motion är viktigt. Det är ett kärnämne. Det är gnistan som håller lärandets eld levande.

Skolans kärnämnen

I dagens skola har eleverna i genomsnitt idrott och hälsa knappt två timmar i veckan och antalet timmar har minskat med 20 % för grundskolan respektive 40 % för gymnasiet sedan 90-talet. Det har varit en hård satsning på kärnämnen –  matte och svenska – och dessa ämnen tar mer av tiden. Men det är inte bara matte och svenska som är kärnämnen. Enligt den ”nya” forskningen som Ratey skriver om i sin bok är det på idrottslektionerna som hjärncellerna skapas. Sen ska de nyfödda hjärncellerna användas i övriga ämnen. Annars dör de. Det är så vi ska se på skolan. Kropp och själ hänger ihop. Idrott, rörelse och kropp är inte skild från matematik och tänkande. Det fanns rörelse och kroppar långt innan det fanns någon som tänkte överhuvudtaget.

Tanken med de två idrottstimmarna tycks vara att aktivera eleverna för att väga upp stillasittandet resten av veckan i både skola och hem. En del sitter 8 timmar framför en skärm varje dag. Ett problem med skolidrotten är att det rör sig om alldeles för få timmar. Ett annat att det är många som inte rör sig under de två timmarna. Idrott ska inte – som jag minns det som i skolan – vara en slags talangjakt på hockey- och fotbollsspelare. När några dominerar, hamnar resten i periferin och några syns inte alls. De blyga, överviktiga och klumpiga, lär sig hata idrott. Det är lika fel som om matteläraren bara ägnar sig åt de mest begåvade i klassen. Alla måste vara med, alla behöver så många hjärnceller de kan få.

Fysisk fostran

I sin bok skriver Dr Ratey om skolan Naperville utanför Chicago i Illinois. Varje dag börjar eleverna med träning kl 07:45. Syftet är att få igång kroppen, eller rättare sagt hjärnan. Träning förbereder hjärnan att lära sig saker, menar John Ratey, och alltmer tyder på att han har rätt. Naperville har blivit en av landets bästa skolor och dessutom är endast 3 % överviktiga, jämfört med 30 % i resten av USA.

Det började – som så ofta – med en eldsjäl, idrottsläraren Phil Lawler. Lawler brann för en idé och den brasan omfamnade alla elever, inte bara de bästa. Idén var kontroversiell, alla elever skulle ha idrott på schemat varje morgon. Denna idé tände en gnista och tanken spred sig på skolan och till slut fattade några personer ett beslut om att testa iden.

Alla elever tränar en halvtimme varje morgon innan lektionerna börjar. Eleverna bedöms inte efter hur långt eller snabbt de sprungit, utan istället efter hur hårt de kämpat i förhållande till sina förutsättningar. Pulsen ska ligga inom ett individuellt intervall och varje elev är utrustad med en pulsklocka. Det är inte tid, utan den individuella graden av ansträngning som mäts.

Tankemönster

Man kom tidigt fram till att det var viktigt med flera alternativa träningsformer så eleven kan välja det som passar. Det ska vara kul att träna. I skolan finns därför ett komplett gym med en klättervägg och flera datorer där eleverna kan hålla koll och uppdatera sin hälsoportfölj – med hälsomål som blodtryck, kroppsfett, puls och BMI – som följer dem från årskurs sex till examen. Det skapar också tankemönster – vanor – som kan följa dem eller återkomma senare livet. Det är viktigt med goda vanor och skolan kan hjälpa – särskilt barn som inte har bra vanor hemifrån – att skapa dessa vanor. Sen är det ofta försent, det kan inte ens Biggest Loser råda bot på.

Men man kan inte springa eller cykla varje dag, därför kör man basket 3 mot 3, fotboll 5 mot 5 och det finns dansmattor och klätterväggar. Dock finns endast ett begränsat utbud av lagsporter. Risken är annars stor att många bara står och hänger, väntar på bollen eller på målvakten eller på att lagen ska tas ut (Dessutom visar en studie att endast 3 % av alla vuxna håller konditionen uppe genom olika typer av lagsporter. Den stora massan tränar i gym, springer och cyklar). Totalt finns det 18 olika aktiviteter att välja mellan och det viktiga är att få upp pulsen. Allt mäts efteråt och eleverna är synnerligen motiverade att nå sina individuella mål. 

Eleven är alltings mått

Eleverna på skolan i Naperville är sin egen måttstock. Det låter bra, tycker jag. Jag är också alltings mått när jag tränar och jag har aldrig gillat idén att man ska anpassas och huka sig under en normalkurva. Visserligen gillar jag att tävla mot andra, men i grunden är det en tävling mot mig själv och mina egna genetiska förutsättningar. Det finns ingen motståndare som man känner bättre än sig själv och det bästa som finns är att överträffa sina egna förväntningar. Att slå Allan är kul för stunden, men det beror ju lika mycket på Allan som på mig själv.

Under de år som gått sedan programmet startade i Naperville har eleverna visat dramatiska förbättringar. De läser bättre och de kan mer än de som inte deltar i programmet. Skolan rankas som en av de bästa i landet. I olika internationella jämförelser brukar amerikanska studenter hamna långt ner på listorna. När eleverna från Naperville (97 % deltog) gjorde detta test, rankades de etta i naturvetenskap och de kom på 6:e plats i matematik efter länder som Singapore, Japan och Taiwan.

Det kan självklart finnas andra faktorer som ligger bakom framgångarna, men det som skiljer skolan i Naperville från andra skolar är att idrott betraktas som ett kärnämne. Eleverna har inte tappat gnistan som på så många andra skolor.

Idrott sätter fart på hjärnorna

Hjärnforskningen visar att motion balanserar olika signalsubstanser i hjärnan, vilket förbättrar uppmärksamhet och humör, minskar spänningar och ökar motivationen. Motion leder också till ökad produktion av den viktiga tillväxtfaktorn BDNF och eftersom minnen motsvaras av faktiska förändringar på cellnivå, krävs det att det finns tillräckliga nivåer av BDNF för att fakta ska knytas fast med nya synapser.

Detta samband är logiskt. Efter en jakt – som ju är det evolutionära ursprunget till idrott – är det viktigt att lära sig hur, när och var, bytet dödades. Även uppmärksamheten förbättras. Barn som tränar har mer aktivitet i hjärnan, vilket indikerar att fler neuroner används för en given uppgift.

Elevernas hjärnor förbereddes för lärande genom motion, eftersom hjärnor är gjorda för rörelse. Hjärnor som gör det de är gjorda för, presterar också bättre i andra sammanhang som när det gäller att läsa eller lösa en ekvation. 

Politisk motion

Allt har ett pris, men det är skillnad på konsumtion och investeringar. Att bygga upp en verksamhet som i Naperville kostar pengar. Men utbildning är inte konsumtion, utan en investering och idrott är utbildning. Idrott skapar bättre vanor, bättre hälsa och bättre studieresultat, vilket ökar elevernas chans att klara sig bra i samhället. Det ger lägre kostnader och högre intäkter på längre sikt, bortom budgetår, valår och femårsplaner. Idrott är en investering.

Exemplet med skolan i Naperville ger ett starkt stöd för idrott i skolan, helst innan lektionerna börjar på morgonen. Då kanske eleverna hinner vakna också. Under tonåren behöver hjärnan längre tid på sig och tidig motion ger som extra bonus att det är mycket lättare att somna på kvällen. Dessutom är hjärncellerna redo att lödas samman efter ett träningspass som sätter snurr på hjärncellerna. 

Motion på schemat fem gånger i veckan ger knappast världens bästa skola. Men det skapar en stabil hjärngrund och en gnista att bygga vidare på.

Om du känner någon som har anknytning till skolan så skicka den här artikeln vidare. Några politiker kanske får för sig att göra ett studiebesök till Naperville. Sen kanske nån politiker skriver en motion. Alla politiker vet vad en motion är.

De gamla grekerna såg kropp och själ som en helhet och de tränade kroppen samtidigt som de studerade på gymnasium. Sedan klövs människan itu i en kropp och en själ. Kroppen blev något fult och smutsigt, medan själen sattes på pledistal. Gymnasierna gjordes om till universitet (men ordet gymnastik finns kvar) vars syfte var att skapa människor som använder kroppen till att bära runt på sina hjärnor.