High Coast Ultra och kramp
Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.
Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.
Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökte slappna av så mycket att jag nästan glömde att jag sprang. Tids nog lär jag bli varse om det, tänkte jag.
Efter 14 km var jag framme vid första vätskekontrollen. Trots att jag gått ut sakta, låg jag flera minuter före min förväntade tid. Jag drack några klunkar vatten och glömde klockan igen. Vid nästa kontroll efter 25 km låg jag 25 minuter före – ett tempo som skulle ge en tid långt under 9 timmar. Det kändes inte som att jag gått ut för hårt, så jag ökade takten och siktade på en tid runt 9 timmar. Nu var det inte hjärnan som styrde, utan klockan. Mycket korkat, skulle det visa sig.
Så här ser det ut när solen skiner. Bild från Wikipedia. Foto: Purdalek.
Springa med hajar
Efter 30 km, just innan kontrollen i Nordingrå, kände jag små ryck i höger vad. För två år sedan fick jag kramp på Höga Kusten Trail och jag ville inte att det skulle smälla igen, så jag stannade och stretchade och gick sedan några minuter. Jag visste att krampen var mitt eget fel – jag hade sprungit för fort. Tempot skulle fortfarande ge en sluttid kring 9 timmar, men nu förstod jag att det skulle bli svårt. Nedför gick det bra, men så fort det blev uppför eller trixig terräng, vaknade krampen till liv. Det kändes som om det simmade ett stim med hajar i benen som bara väntade på ett bete att hugga i – som att jag skulle kliva lite fel eller ta i lite för mycket. De sista 45 kilometrarna blev en lång, ensam kamp mot hajarna. De högg lite då och då. Utan förvarning kunde benet fara iväg och det kändes nästan som om jag hallucinerade.
I stället för 9 eller 10 timmar, visade klockan på en sluttid strax under 11 timmar. Jag som inte klarar av att köra bil i 10 timmar, men när man springer har man inget val. Det enda jag tänkte på var att hålla hajarna lugna.
Jag har bara sprungit i 11 timmar en gång förut: Swiss alpine 2013. Då var det 30 grader varmt. Nu regnade det och det blev kallare när jag började gå. De sista 10 km gjorde det ganska ont. Det fanns inte någon del av kroppen som inte gjorde ont. Men – ultralöparens tröst – det blir inte värre. Det är bara att härda ut. Smärtan sitter i skallen. Det är en känsla som hjärnan skapar så att jag inte ska slösa på dyrbar energi i onödan. Jag intalade mig att jag inte gjorde det här i onödan och jag visste att smärtan dunstar bort när jag springer i mål.
Kramp sitter också i nervsystemet, men kramp är inte mentalt på samma sätt som smärta utan en följd av att signalerna mellan muskler och nervsystem löpt amok. Det kändes som benen skulle kunna explodera närsomhelst.
Jag sprang i mål på krampaktiga ben. Tiden blev 10,54 – min långsammaste tid. Så här i efterhand borde jag gjort ett rejält stopp – istället för alla småstopp – stretchat och vilat, men det är alltid lätt att vara klok efteråt. Jag tackade nej till de goda hamburgarna som serverades och staplade iväg till bilen och kunde med stora svårigheter ta mig ut ur bilen, in i huset och ner i ett kokhett badkar. Efter nån timme kom matlusten tillbaka. Jag var kanske inte så nöjd med tiden, men glad att jag kom i mål och att jag är så envis att jag plågar mig i 11 timmar.
Blöt, tärd och eländig och glad. Nu återstår bara Höga Kusten Trail och Härnötrail så är Högakustentrippeln 2016 fullbordad. Foto: Susanne L.
Trots allt ett härligt lopp med många vackra vyer. Om man vill uppleva Höga kusten – och det bör man – är en ultra ett fantastiskt sätt att göra det på. Dessutom är det en rejäl utmaning och ett trevligt arrangemang. Jag ska springa 75 km nästa år också. Då ska jag inte jaga personbästa utan springa mer på känsla och mota krampen i grind.
Kanske det finns ett botemedel mot kramp
Tidigare trodde man att kramp berodde på vätskebrist eller brist på elektrolyter, men det finns inga studier som kunnat bekräfta dessa sekelgamla påståenden. 1997 föreslog Martin Schwellnus att kramp snarare är ett neuromuskelärt fenomen som en följd av störningar i balansen mellan aktivering och avkoppling av musklerna. En neural strömbrytare fastnar i positionen på, vilket leder till långvariga och smärtsamma muskelsammandragningar. Till skillnad från tidigare hypoteser kan Schwellnus hypotes bättre förklara de fakta som finns. Det finns t ex inget samband mellan uttorkning eller brist på elektrolyter och risk för kramp, däremot finns det ett samband mellan kramp och en tidigare historik av kramp, vissa mediciner och av att man går ut för hårt (jo jag vet …).
I höstas skrev jag ett inlägg om kramp och om ett botemedel framtaget av två nobelpristagare som baserat sin produkt på Schwellnus teori. De utgick från en studie som visade att kramp motverkas av saltgurkejuice. Ättiksyran i saltgurkan aktiverar en sorts TRP-receptorer (samma receptor som aktiveras av chili) i munhålan, vilket låser upp den neurala strömbrytaren så att musklerna kan kopplas av och på igen.
Produkten, som heter HotShot, består av en hemlig kryddblandning och forskarna tror den ska ge kramplindring inom en kvart och en effekt som varar i 8 timmar. Det låter ju perfekt inför nästa ultra, men det återstår att se om det stämmer när andra forskare utvärderar drycken och när idrottsmän testar den i praktiken. Det kan också vara värt att tänka på att det kan finnas medicinska orsaker till muskelkramp.
Så här såg jag ut efter en kvart stilla i en bil. Ingen vacker syn. Känsliga tittare varnas:)
Antal kommentarer: 13
Johan Renström
Tack Jenny:) Träffade många med starkt pannben under loppet. Den typen av människor tycks dras till såna här lopp. Nu mår jag toppen och ser fram mot nästa år:)
Johan Renström
Ja nu står Höga Kusten Trail på tur den 3 september.
Johan Renström
Tack micke kravik:) Man måste ju lägga ut lite fula bilder och filmer som motvikt mot allt käckt:)
Johan Renström
Tack Micke:) Ja det är dessutom 2300 höjdmeter så jag är nöjd. Jag sprang i Inov-8 M’s Roclite 295. Funkade bra i den svåra steniga terrägen.
Johan Renström
Javisst är det kul att känna igen sig själv Pär. Man stelnar och krampar ihop fort om man sitter still i en bil:)
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in