Flytta fram din laktattröskel

Men egentligen är det inget nytt. Uthållighetsidrottare har länge tränat ungefär på samma sätt: mycket lugnt och lite hårt. Forskning på elitidrottare i sporter som löpning, cykling och längdskidor visar ett återkommande mönster: ungefär 80 procent lågintensiv träning och 20 procent högintensiv.

Vad är zon 2?

I en modell med fem träningszoner motsvarar zon 2 ungefär 60–70 procent av maxpuls. Det är ett tempo där du fortfarande kan prata i hela meningar – snabbare än en promenad men långt ifrån tävlingsfart.

På den intensitetsnivån arbetar kroppen nästan helt aerobiskt. Musklerna använder framför allt de långsamma muskelfibrerna som är rika på mitokondrier, cellernas energikraftverk.

Forskning av bland andra Iñigo San Millán visar att zon 2 ligger nära en metabol balanspunkt. En lagom mängd laktat bildas, vilket gör att energiproduktionen kan fortsätta.

Samtidigt används laktatet som ett viktigt bränsle i musklerna, så produktion och användning ligger i balans. Mitokondrierna arbetar effektivt och fett bidrar fortfarande i stor utsträckning till energiförsörjningen.

Med tiden leder träning i zon 2 till

• fler och effektivare mitokondrier
• bättre fettförbränning
• effektivare transport och användning av laktat.

Det är lätt att tro att basträning bara handlar om att springa lugnt och samla på sig många mil. Det beror förstås på – men vill du bli riktigt bra krävs förmodligen lite mer.

Basträning – mer än volym

När löpare pratar om basträning handlar samtalet nästan alltid om volym. Fler mil. Längre pass. Mer tid i lugnt tempo. Det är inte fel. Den aeroba kapaciteten byggs långsamt och kräver kontinuitet över tid.

För hälsa och välmående fungerar lugn löpning året om. Men vill man utvecklas som löpare är basträningen snarare en del av en större helhet. Den ska förbereda kroppen för det som kommer senare: tempopass, fartökningar, tröskelpass och hårdare intervaller.

Den dubbla grunden: uthållighet och snabbhet

En bra träningsbas består inte bara av lugna pass. Den innehåller också korta fartinslag som hjälper kroppen att behålla snabbhet och löpekonomi.

Hoppar du över basfasen och går direkt på hårda intervaller får du sällan ut maximal effekt av träningen. Kroppen saknar helt enkelt förmågan att ta emot belastningen. Resultatet kan bli skador eller överträning.

Den här typen av grundläggande förberedelse gör också att kroppen senare kan hantera hårdare pass – som till exempel norska intervaller – betydligt bättre.

Vi har olika bas

Hur basträningen ser ut beror på var du befinner dig när du börjar. För nybörjare handlar basperioden främst om att vänja kroppen vid belastningen. Börja gärna med promenader, sedan gång-löpning och därefter gradvis öka löpningen.

Konditionen förbättras ofta snabbare än kroppens strukturer, som senor, ligament och bindväv. Du kan alltså känna att du orkar mer än kroppen egentligen är redo för. Därför är tålamod viktigt. Skynda långsamt.

Har du däremot sprungit i många år finns redan en stabil aerob grund. Då behöver du ofta mer variation: progressiva långpass, tröskelpass och fartlek.

Basträning handlar också om att göra kroppen robust. Olika typer av koordinationsövningar och styrketräning hjälper muskler och senor att tåla belastningen när träningen senare blir hårdare.

Norska singlar-ansatsen

Hur passar då Norska singlar-ansatsen in i detta?

Jag har själv tränat enligt den ansatsen i ungefär ett halvår. Jag blir sakta bättre och flera indikatorer, som HRV, sömn och vilopuls, tyder på att kroppen trivs med upplägget. Ibland stoppar jag in norska intervaller, lägger in lite mer lugn träning eller till och med en vilodag. Men i stort sett följer jag upplägget.

Ansatsen säger egentligen inte så mycket om periodisering. I sin enklaste form upprepas samma vecka om och om igen: tre kontrollerade subtröskelpass och resten lugn löpning.

Det är lätt att förstå varför modellen blivit så populär. Den är tydlig, ger bra återhämtning och gör det möjligt att träna kontinuerligt utan att slita ut sig.

Men den väcker också en intressant fråga.

Är norska singlar egentligen bara basträning året om?

I praktiken hamnar nästan all träning i två intensiteter: lugn aerob löpning och kontrollerat arbete strax under den andra laktattröskeln. Det utvecklar precis de egenskaper som man normalt bygger under en basperiod, som mitokondrier, kapillärer, fettförbränning och laktathantering.

Samtidigt innehåller träningen sällan sådant som brukar komma när tävlingarna närmar sig: VO₂max-intervaller, riktigt snabb löpning och mer tävlingsspecifik fart.

I klassisk periodisering utvecklas träningen ofta i tre steg. Först bygger löparen basen med mycket lugn löpning. Därefter följer en mer specifik period. Till sist toppar man formen med snabbare pass och minskad träningsvolym.

Norska singlar hoppar i stort sett över de sista stegen. Tanken verkar i stället vara att om tröskeln flyttas uppåt över tid så följer tävlingsfarten med. Det gör modellen stabil och hållbar. Många kan träna vecka efter vecka utan stora svängningar i belastning. För mig och många drivna motionärer passar det perfekt.

I praktiken liknar ansatsen därför en mycket välorganiserad form av basträning. Det räcker långt för de flesta. Men vill man maximera prestationen behövs troligen fortfarande en period av mer specifik träning och en tydlig toppning inför tävling.

För några år sedan läste jag om en studie där forskare minskade löpares effektiva kroppsvikt med 5–10 procent för att se hur det påverkade prestationen. Resultatet pekade på tydliga förbättringar – flera procent snabbare tider på både 5 och 10 kilometer.

Rent mekaniskt är det logiskt. Det kostar energi att förflytta kroppens massa uppåt i varje steg.

När teorin mötte verkligheten

Jag bestämde mig därför för att gå ner fem kilo inför ett lopp. Jag lyckades. Jag kände mig lätt på startlinjen. Ändå blev jag inte snabbare.

Jag tappade kontrollen över kroppen. Magen krånglade, tröttheten slog till tidigt och motivationen försvann. Till slut började jag gå halvvägs och stapplade i mål på min sämsta tid någonsin. Jag lärde mig att kroppen kräver bränsle. Sedan dess äter jag därefter.

Svaret är enkelt: människan är inte en maskin. Vi är biologiska varelser.

Fett är inte dödvikt. Fettvävnad fungerar som ett aktivt organ. Den producerar hormoner, lagrar energi och stödjer normal fysiologi. När jag tappade några procent av min kropp tappade jag mer än massa – jag tappade funktion.

När energin inte räcker

Nyare forskning bekräftar min upplevelse. I en studie på 1 030 maratonlöpare undersökte forskare hur låg energitillgång påverkar prestation – alltså när energiintaget inte matchar träningsbelastningen. I mer uttalad form utvecklas tillståndet till Relative Energy Deficiency in Sport (RED-S), som påverkar proteinsyntes, skelett, fertilitet, immunförsvar och prestationsförmåga.

42 procent av kvinnorna och 18 procent av männen uppvisade tecken på otillräcklig energitillgång. De sprang signifikant långsammare än löpare med motsvarande kapacitet och god energibalans. Risken att behöva medicinsk hjälp under tävlingsdagen var dessutom ungefär dubbelt så hög.

Forskarna såg ingen tydlig skillnad i BMI mellan grupperna. Det handlar alltså inte om hur du ser ut. Det handlar om hur du äter i relation till din belastning.

Många underskattar sitt behov. Uthållighetsträning dämpar ofta aptiten. Många tror att några kilo mindre automatiskt ger bättre tider. Över hälften av dem med låg energitillgång uppvisade dessutom inget klassiskt ätstört beteende.

Det syns inte alltid utanpå.

Lättare är inte alltid snabbare

Jag hade ingen ätstörning. Men jag manipulerade mitt energiintag för att väga mindre. Det räckte.

Det som börjar som en “smart tävlingsstrategi” kan snabbt bli ett ohållbart mönster. Kroppen prioriterar överlevnad framför prestation. När energin inte räcker drar den ner på återhämtning, hormonbalans och uppbyggnad.

Prestation kräver energi. Utan energi springer du inte fortare. Du springer sönder.

Och det som började som en strategi kan sluta i ett verkligt ätstört beteende.

Behöver du råd och stöd som närstående eller drabbade kontakta Riksföreningen mot ätstörningar

I början av 2000-talet analyserade Stephen Seiler hur framgångsrika uthållighetsidrottare tränade. Han upptäckte ett tydligt mönster: oavsett om det gällde löpare, cyklister eller längdåkare låg ungefär 80 procent av träningen på låg intensitet och 20 procent på högre intensitet.

Men elitidrottare tränar enorma volymer. Så frågan är om 80/20 även gäller motionärer som springer mycket mindre, typ tre gånger i veckan?

Studien som testade lågvolymslöpare

Forskare ville ta reda på svaret. I en kontrollerad studie följde man 30 löpare med två olika träningsupplägg under nio veckor:

• Grupp 1 tränade enligt 80/20
• Grupp 2 tränade enligt 50/50

Båda grupperna sprang cirka 50 km per vecka. Resultatet visade att:

• 80/20-gruppen förbättrade sina 10 km-tider med 5 %
• 50/50-gruppen förbättrade sig med 3,6 %

De löpare som följde 80/20 mest konsekvent förbättrade sig med hela 7 %. Det tyder på att även vid måttlig träningsvolym ger 80/20 bättre resultat.

Varför fungerar 80/20?

Det kanske känns logiskt att tänka att om du springer lite borde de pass du springer vara hårda. Men vår fysiologi fungerar inte riktigt så.

Högintensiv träning driver upp VO₂max. Lågintensiv träning bygger den aeroba basen. När du springer lugnt stimulerar du nätverk som förbättrar:

• Mitokondrierna
• Kapillärnätverket
• Fettförbränningen
• Senor och bindväv

Du stärker alltså den struktur som gör att du kan tåla hård träning. Du bygger en bas som du kan spetsa med intensitet.

Vad händer under 50 km per vecka?

Studien visar att 80/20 tycks fungera ner till cirka 50 km i veckan. För ännu lägre volymer saknas bra studier. Seiler tror dock att ökad lågintensiv volym ger bättre effekt än att trycka in mer hård träning.

Springer du tre gånger i veckan kan du till exempel:

• Hålla två pass lugna
• Lägga kvalitet i ett pass
• Eller kombinera lugnt + kontrollerade inslag i ett pass

Det viktiga är att du undviker 50/50-fällan – där varje pass känns “ganska jobbigt”. Den mellanmjölk-zonen bromsar ofta utvecklingen.

Hur passar norska singlar in?

När Jakob Ingebrigtsen slog igenom började många prata om dubbeltröskel. Men även där dominerar lågintensiv träning veckan som helhet.

För motionärer har modellen utvecklats till det som kallas norska singlar:

• Tre kontrollerade subtröskelpass
• Resten lugn löpning varav ett långpass

Det handlar om att springa kontrollerat halvhårt och låta resten vara riktigt lugnt. Även här ligger större delen av träningen i zon 2, medan en mindre del ligger strax under andra laktattröskeln.

Mina tankar

Jag prioriterar balans framför intensitet. Mina lugna pass håller jag strax under 70 procent av maxpuls. Jag är noggrann med det, eftersom jag tydligt märker hur mycket det påverkar min återhämtning.

På samma sätt genomför jag mina subtröskelpass kontrollerat. Jag jagar inte fart för att slå en tid. Känner jag mig sliten justerar jag direkt och byter till ett lugnare pass. Jag låter känslan styra – inte egot.

Jag har följt den här principen i ungefär ett halvår. Aldrig tidigare har jag tränat så kontinuerligt, balanserat och genomtänkt.

Jag ser hur VO₂max stiger. Tiderna förbättras. Sömn och HRV rör sig åt rätt håll. Samtidigt håller sig motivationen stabil.

Träningen känns hållbar, vecka efter vecka. Och det är det viktigaste.

Vad är det som gör ruccola speciell?

Ruccola är ett utmärkt exempel på en näringstät grönsak – mycket innehåll per kalori:

Och kanske viktigast:
Att lägga lite ruccola på maten är ett exempel på en vana som är liten, enkel och lätt att upprepa – och just därför har potential att bli hållbar över tid.

Det är sällan en enskild åtgärd som avgör hur du utvecklas som löpare.
Det är kontinuiteten och de små, hållbara vanorna som gör skillnaden över tid.

Blir du snabbare av just ruccola?
Kanske marginellt. Men du blir definitivt inte långsammare – och i löpning räcker ibland små marginaler långt.