Vilket intervallpass är bäst?
Blogg

Vilket intervallpass är bäst?


Det finns nästan lika många uppfattningar om det bästa intervallpasset som det finns löpare. Vissa förespråkar korta, intensiva intervaller. Andra längre och mer kontrollerade. Och forskningen ger inte alltid samma svar.

Genom åren har jag skrivit om fördelarna med norska intervaller, korta 30/30-intervaller, roliga 10-20-30-intervaller och långa intervaller på åtta minuter. Särskilt de senare väckte mycket kritik. Ingen tränar så, skrev flera bloggläsare.

Det finns studier som visar att korta intervaller fungerar bäst och andra där längre intervaller ger större förbättringar. Men många studier pågår bara några veckor eller månader. Det säger inte så mycket om vad som händer på längre sikt.

Många studier genomförs dessutom på relativt otränade personer. Kroppen får en ny stimulans och anpassar sig. Men betyder det att samma träningsupplägg är bäst även på längre sikt?

Basen kommer först

Innan intervallerna får en större plats i träningen behöver man bygga en aerob bas. Det handlar om att under lång tid förbättra kroppens förmåga att leverera och använda syre.

Här spelar den lugna och måttligt intensiva träningen en viktig roll. Den bidrar bland annat till fler kapillärer, fler mitokondrier och en förbättrad förmåga att producera energi.

Den aeroba grunden behöver inte byggas enbart genom lugn löpning. Även kontrollerad träning strax under tröskeln, så kallade subtrösklar, kan bidra till utvecklingen. Det ligger nära tankarna bakom norska singlar, där mycket lugn löpning kombineras med regelbundna subtröskelpass. Syftet är att utveckla den aeroba kapaciteten genom en betydande träningsvolym med en belastning som går att återhämta sig från.

Det betyder inte att högintensiva intervaller är onödiga. Men i ett sådant upplägg kan du framför allt använda intensiva intervaller för att spetsa formen inför tävling.

Kroppens begränsningar förändras

Som nybörjare kan många olika former av regelbunden träning ge resultat. Det viktiga är att komma igång och hitta något som går att fortsätta med.

Men så småningom har kroppen anpassat sig till den belastning du utsätter den för. Det behöver inte vara något problem. Du kan vara fullt nöjda med den nivå du har nått. Men om du vill fortsätta utvecklas är det bra att skruva på träningen. Det kan handla om att bygga mer aerob uthållighet, öka intensiteten eller variera belastningen på andra sätt.

Korta intervaller med kort vila kan hålla syreupptagningen förhöjd under en stor del av passet. Längre intervaller ger en mer sammanhängande aerob belastning. Båda kan vara effektiva, men fyller delvis olika syften.

Rätt pass vid rätt tillfälle

Det är lätt att fastna i detaljer. Hur många minuter ska intervallerna vara? Hur lång ska vilan vara? Vilken puls ska vi hålla? Det är inte oviktiga frågor. Men det finns en risk att detaljerna skymmer helheten.

Ett träningspass som fungerar bra för en vältränad löpare är kanske inte rätt för en nybörjare. Och ett pass som fungerade bra för ett halvår sedan behöver inte vara det du behöver mest just nu.

Det har jag själv fått anledning att fundera över under hösten. Efter min långdragna infektion har träningen handlat betydligt mer om att återfå kontinuiteten än om att förbättra konditionen. Lugna pass och tålamod har fått ersätta subtröskelintervallerna.

Det är också en form av träningsanpassning. Att välja den träning kroppen är redo för, snarare än den träning man helst skulle vilja genomföra.

Kontinuiteten är det viktiga

Det allra viktigaste för mig är det långsiktiga perspektivet. Vissa intervallpass har i korta studier visat sig ge större förbättringar av syreupptagningsförmågan än andra. Men om träningen samtidigt innebär att vi blir slitna, behöver längre återhämtning eller tappar motivationen kanske vinsten inte är så stor.

Det är relativt enkelt att mäta effekten av ett kort träningsprogram. Betydligt svårare är det att undersöka vad som händer när vi tränar regelbundet under flera år. Till syvende och sist handlar det om att skapa en träning som vi kommer tillbaka till vecka efter vecka, år efter år. Även efter perioder när träningen inte fungerar som vi tänkt oss.

 


Vi firar 30 år med dubbelnummer på 160 sidor i december!

Förbeställ senast 23 nov för att få hem tidningen i brevlådan! Några höjdpunkter ur numret:

  • Kungen av New York – läs om Andreas Almgrens väg till segern i New York Marathon
  • Stor guide! Vinterskor – dubbade och odubbade löparskor för slask och halka
  • Framtidens superskor – här är den nya skoteknologin som väntar runt hörnet
  • Prylnyheter, ny spännande forskning, intressanta krönikor och mycket mer!
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vägen tillbaka kräver tålamod
Blogg

Vägen tillbaka kräver tålamod


Ännu en vecka har gått. Jag är inne på den nionde veckan sedan jag blev sjuk, med en infektion som följts av långdragna postvirala besvär. Själva infektionen är sedan länge över, men kroppen har inte riktigt hittat tillbaka. Under de här veckorna har jag sprungit sporadiskt och framför allt lugnt. Några kortare pass har fungerat bra, andra har påmint mig om att jag fortfarande inte är helt återställd.

Nu har i alla fall läkaren gett klartecken. Inga tecken på hjärtpåverkan. En stor lättnad.

Så hur bör jag egentligen bygga upp träningen efter ett längre uppehåll? Hur mycket av den tidigare kapaciteten finns kvar? Hur snabbt kan jag öka? Och framför allt, hur undviker jag att bli för ivrig när löpningen börjar fungera igen?

Muskelminnet hjälper oss tillbaka

Även om det känns tungt i början finns det en fördel i att kroppen tidigare varit van vid löpning. Tidigare träningsanpassningar kan göra att vi återfår kapacitet snabbare än det tog att bygga upp den första gången. När den regelbundna träningsrytmen kommer tillbaka börjar kroppen så småningom hitta tillbaka till sin tidigare kapacitet.

Men det finns en viktig skillnad mellan att återfå kondition och att vara redo för den gamla träningsbelastningen. Att benen och flåset börjar kännas som vanligt betyder inte automatiskt att hela kroppen är redo.

Öka en sak i taget

En viktig princip är att inte öka träningsvolym och intensitet samtidigt. Om jag exempelvis börjar med tre eller fyra lugna löppass i veckan skulle nästa steg kunna vara att förlänga ett eller två av passen. Kanske från 30 till 40 minuter. Därefter kan jag ligga kvar på den nivån ett tag innan jag ökar igen.

När den lugna löpningen fungerar och återhämtningen känns bra kan jag så småningom börja introducera lite mer intensitet, exempelvis korta fartökningar. Längre fram kan det bli dags att återuppta subtröskelträningen, men då med betydligt mindre belastning än tidigare. Jag tänker också ge kroppen tid att vänja sig vid varje ny nivå innan jag går vidare.

Bygg upp långpasset långsamt

Jag längtar också tillbaka till de längre långpassen, men de behöver byggas upp i relation till resten av träningsveckan. Om de vanliga lugna löppassen är omkring 30 minuter kan ett långpass på 45 minuter vara en rimlig utgångspunkt. När de vanliga passen blivit 45 minuter kan långpasset kanske vara omkring en timme.

Min tanke är att öka långpasset försiktigt och låta de övriga passen avgöra hur långt det kan bli. Det handlar om att undvika att långpasset blir en alltför stor belastning i förhållande till vad kroppen nyligen vant sig vid.

Jag har tidigare skrivit om hur stora ökningar av belastningen under enskilda löppass kan hänga samman med ökad skaderisk. Det är en påminnelse om att inte bara titta på veckans totala antal kilometer.

Hur vet jag om kroppen är redo för mer?

Att ett pass känns bra under själva löpningen betyder inte automatiskt att kroppen har återhämtat sig. Det är också viktigt att se hur kroppen reagerar efteråt och dagen därpå. Hur känns benen? Hur är sömnen? Vad visar vilopuls och HRV?

Jag vet ganska väl hur mina normala värden brukar se ut. Den senaste tiden har de varierat mer än vanligt. Det har gjort mig mer uppmärksam på skillnaden mellan att känna sig pigg och att faktiskt vara återhämtad.

Jag behöver inte alltid träna mer

När jag väl hittat tillbaka till en träningsvolym som fungerar behöver jag inte skynda vidare till nästa nivå. Det finns mycket utveckling att hämta ur en träningsmängd som kroppen redan klarar av.

Vi tänker gärna att utveckling kräver mer träning. Fler kilometer, fler pass eller högre intensitet. Men ibland är det klokare att ligga kvar och låta kroppen anpassa sig. Att inte öka är inte detsamma som att stå stilla. Det kan vara precis det som behövs för att skapa förutsättningar för nästa steg.

När tålamodet sätts på prov

Jag längtar tillbaka till mina vanliga träningsveckor, men försöker tänka mindre på när jag är tillbaka och mer på vad jag vill komma tillbaka till.

Efter mer än 20 år med löpning är det inte ett visst träningspass eller en viss veckomängd som är det viktiga. Det är möjligheten att fortsätta springa, upptäcka nya stigar och fortfarande ha lust att ge sig ut.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Infektionen är över – men kroppen är inte återställd
Blogg

Infektionen är över – men kroppen är inte återställd


Det är snart två månader sedan jag blev sjuk. Hostan har försvunnit och jag känner mig i grunden pigg. Ändå är jag inte tillbaka där jag var innan infektionen.

För en löpare som tränat regelbundet i över 20 år är det ganska frustrerande. Jag vill tillbaka till min vanliga löpning. Till rytmen, känslan och de där passen som bara fungerar. Men kroppen verkar ha en annan uppfattning.

Det märkliga är att jag kan känna mig ganska pigg under ett löppass, samtidigt som pulsen beter sig annorlunda än tidigare. Vilopulsen har också pendlat uppåt. Periodvis har den närmat sig mina normala värden, för att sedan stiga igen.

När jag vilar blir vilopulsen bättre. När jag börjar träna märker jag återigen att kroppen inte riktigt svarar som den brukar. Det väcker en fråga som jag inte riktigt kan besvara: Är det en postviral reaktion som dröjer sig kvar, eller kan infektionen ha påverkat hjärtat?

När jag kontaktade sjukvården bedömdes mina värden som normala. Men på något sätt lyckades jag inte riktigt förmedla att det var förändringen från mina egna normala värden som oroade mig. För någon som följt sin vilopuls och träningspuls under många år blir sådana förändringar ganska tydliga.

När kroppen inte hittar tillbaka

Efter en virusinfektion kan återhämtningen ta betydligt längre tid än själva sjukdomen. Det som brukar kallas postviral påverkan kan innebära att flera av kroppens system fortfarande fungerar annorlunda än vanligt.

Det autonoma nervsystemet, som bland annat reglerar puls, blodtryck och cirkulation, kan vara påverkat. Även kroppens förmåga att hantera fysisk belastning kan vara nedsatt. Det behöver inte betyda att hjärtat är skadat. En förhöjd puls vid en viss löphastighet kan ha flera förklaringar.

Men det finns också en annan möjlighet som behöver tas på allvar: myokardit, eller hjärtmuskelinflammation. Det är en ovanligare men allvarligare komplikation till vissa virusinfektioner. Symtomen kan variera, från bröstsmärta och hjärtklappning till trötthet, andfåddhet och försämrad fysisk prestationsförmåga. Ibland är symtomen ganska diffusa. Det går alltså inte att avgöra orsaken genom att bara titta på pulskurvan från Garmin.

När behöver man undersöka hjärtat?

En vanlig förkylning innebär i sig normalt inte att man behöver undersöka hjärtat. De flesta återhämtar sig utan komplikationer. Men om man efter infektionen har kvarstående hjärt- eller lungsymtom, exempelvis bröstsmärta, hjärtklappning, ovanlig andfåddhet eller tydligt försämrad ansträngningsförmåga, är situationen en annan.

De europeiska riktlinjerna från 2025 för myokardit och perikardit betonar vikten av en individuell utredning vid misstanke om hjärtmuskelinflammation. Den kan bland annat omfatta EKG, blodprover för att undersöka eventuell hjärtmuskelskada, ultraljud av hjärtat och vid behov magnetkameraundersökning.

Att acceptera en annan träningsrytm

Jag har tidigare skrivit mycket om kontinuitet och hållbar träning. Om att anpassa träningen efter livet och inte tvärtom. Nu får jag själv försöka leva efter den principen.

Det är lätt att tänka att några lugna löppass inte kan göra någon större skada. Men när kroppen inte reagerar normalt är det kanske just tålamod som behövs. Jag har fortsatt med lugn löpning och lagt subtröskelpassen åt sidan. I dag blev det en promenad i stället. Min egen bedömning är att det troligaste är en utdragen postviral återhämtning. Men jag vill inte dra några egna slutsatser om hjärtat innan det har blivit ordentligt bedömt.

Förhoppningsvis får jag kontakt med vården nästa vecka för att komma vidare. Det är frustrerande att inte veta, men just nu är det viktigare att förstå vad som händer i kroppen än att försöka hitta tillbaka till gamla träningsresultat.

Ibland handlar hållbar träning inte om att springa vidare, utan om att våga stanna upp.


Antal kommentarer: 2


Jonas

Trist att leva i ovisshet och inte veta när det vänder. Kan känna igen det du skriver om att uttrycka sig så att sjukvården förstår. Det låter i sig konstigt, men i skenet av att man vet vilken puls man har när allt är som det ska, är det ingen tröst att få tillbaka att 60 slag i minuten är normalt. Håller tummarna för att det inte är en hjärtmuskelinflammation du har dragit på dig.


    Johan Renström

    Hej Jonas,
    tack för omtanken. Jag blev kontrollerad igår och det såg bra ut så nu tränar jag för fullt igen fast med lite lägre frekvens och intensitet:)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Skelettet lyssnar när du springer
Blogg

Skelettet lyssnar när du springer


Vi löpare pratar gärna om kondition och syreupptagningsförmåga. Vi funderar på hur vi kan bli lite snabbare eller orka lite längre.

Men hur ofta tänker vi på skelettet? Det är lätt att se benen som en konstruktion som håller oss upprätta och gör det möjligt att springa. Något som helst ska fungera utan att vi behöver ägna det någon större uppmärksamhet. Men skelettet är inte statiskt; det är levande vävnad som hela tiden byggs om och anpassar sig till de krafter vi utsätter det för.

Skelettet behöver belastning

Belastningen hjälper till att bibehålla benmassan och stärka skelettet, förutsatt att den är tillräcklig och anpassad efter dina förutsättningar. Gammal benvävnad bryts ned och ersätts med ny. När vi springer skickar varje löpsteg en signal genom kroppen. Och skelettet lyssnar.

Skelettet känner av varje steg

I en ny studie undersökte forskarna hur skelettets celler känner av mekanisk belastning och om den förmågan kan ha betydelse för åldrandet i resten av kroppen.

I benvävnaden finns celler som kallas osteocyter. De fungerar bland annat som känselsystem för mekaniska krafter.

Forskarna använde genetiskt modifierade möss för att undersöka vad som händer när den mekanismen försämras. Resultatet var förändringar som tydde på snabbare åldrande i flera vävnader, inte bara i skelettet.

I ett annat försök utsatte de äldre möss för kontrollerad mekanisk belastning av skenbenet. Belastningen gavs två gånger i veckan under fyra månader. Forskarna såg förbättringar i flera mått på fysisk funktion och ämnesomsättning. De såg också minskade tecken på inflammation och cellåldrande i flera vävnader.

Det mest uppseendeväckande resultatet var att medianlivslängden ökade med 9,4 procent hos de belastade mössen.

Det handlar om att fortsätta

Vi behöver inte jaga maximal belastning varje gång vi tränar. Vi behöver inte heller göra träningen mer komplicerad än den är. Promenader, löpning, styrketräning och andra aktiviteter belastar kroppen på olika sätt. Det viktiga är att hitta en nivå som fungerar och som går att upprätthålla över tid.

För mig handlar hållbar träning just om detta: kontinuitet, rytm och att anpassa träningen efter livet. Det viktiga är förmågan att fortsätta.

Den nya forskningen visar inte att löpning förlänger livet med en viss procent. Studien gjordes på möss, och belastningen applicerades med en särskild apparat. Men den väcker en intressant fråga om hur mekanisk belastning påverkar kroppen och hur mycket vi fortfarande har kvar att lära om skelettets roll i hälsosamt åldrande.

Kanske ska vi inte bara fråga hur starka våra muskler är eller hur bra vår kondition har blivit. Vi kan också fråga hur vi bäst ger hela kroppen förutsättningar att behålla sina funktioner när åren går.

Nästa gång du tar på dig löparskorna kan du tänka på att det inte bara är hjärtat och musklerna som får arbeta. Skelettet är också med på passet. Och det lyssnar på varje steg.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fortsätt in i höstmörkret
Blogg

Fortsätt in i höstmörkret


Det är något som förändras med löpningen när hösten kommer. Stigen du sprang så självklart på i augusti blir allt svårare att följa. Kvällsrundan kräver pannlampa och reflexer, och ibland känns det betydligt enklare att stanna inomhus än att ge sig ut i regnet.

Men vad händer egentligen med vår löpning när dagarna blir kortare? Och hur gör vi för att fortsätta när förutsättningarna förändras?

Vad säger forskningen?

I en svensk studie publicerad 2023 undersökte forskarna hur 30 motionslöpare anpassade sin löpning under den mörka årstiden. Löparna förde dagböcker under november och december och intervjuades senare om sina erfarenheter.

Studien visade hur valet av löprunda förändrades med årstiden. Upplysta och välskötta vägar kunde erbjuda tryggare och mer förutsägbara förhållanden, medan mörka och hala skogsstigar ställde större krav på erfarenhet och utrustning.

Det intressanta är att löparna inte bara anpassade sig till mörkret. De anpassade också sin löpning efter de möjligheter som olika miljöer erbjöd.

Mörkret behöver alltså inte betyda att vi slutar springa. Men det kan innebära att vi väljer en annan väg, ändrar tidpunkten för passet eller anpassar utrustningen.

Anpassa löpningen

När höstmörkret kommer tänker vi ofta på reflexväst, pannlampa och varmare kläder. Men minst lika viktigt är att anpassa själva löpningen.

Kanske behöver vi välja en upplyst väg i stället för den vanliga skogsstigen. Kanske passar morgonlöpning bättre än en sen kvällsrunda. På hala stigar kan det vara klokt att släppa tanken på ett visst tempo och i stället springa efter känsla.

regnig löptur

Det handlar inte om att ge upp sina ambitioner, utan om att skapa förutsättningar för att kunna fortsätta träna.

Kontinuitet slår den perfekta träningsveckan

Kontinuitet är en av de viktigaste principerna för hållbar löpning. Hösten är ingen transportsträcka till nästa tävlingssäsong, utan en möjlighet att fortsätta bygga uthållighet, behålla rytmen i träningen och hitta sätt att springa som fungerar även när vädret och ljuset förändras.

Alla pass behöver inte vara snabba. Alla veckor behöver inte vara perfekta. Ibland är det helt rimligt att ändra planen.

Det viktiga är att inte låta mörkret automatiskt bli en anledning att sluta springa.

Ett pass i taget genom hösten

Efter min långa och sega luftvägsinfektion handlar löpningen inte om att hitta tillbaka till formen så snabbt som möjligt. Jag behöver anpassa mig, börja lugnt och successivt bygga upp basen igen.

Det blir inga snabba pass just nu. Inga tider att imponera med, inga intervallpass att skryta om. Bara lugna rundor i den fuktiga höstluften, med tålamod som viktigaste träningsredskap. Oftast i dagsljus, men ibland i mörker.

Det är också nu jag lägger grunden för det som kommer sedan. Pass efter pass, vecka efter vecka, bygger jag upp det som ska bära mig vidare. Jag behöver inte stressa fram formen. Jag behöver ge kroppen tid att komma tillbaka.

Ibland handlar löpning helt enkelt om att fortsätta, även när det är mörkt och kallt. Att lita på processen och acceptera att det tar tid att hitta tillbaka. Det finns inga genvägar. Formen får komma när den kommer.


Antal kommentarer: 1


Peo Sundberg

Jag tillhör skaran som kan tycka att det är lite ruggigt nu på hösten med grådis och fukt. Vintern är betydligt roligare. Men vet också att när jag väl kommit ut och kroppen blivit varm så känns luften frisk och löpningen rolig. När jag har mer tid tar jag bilen till en av mina två favoritskogar och gör löpningen till ett äventyr. Jag kan stigarna utan och innan. men i pannlampans sken blir de ändå som nya. Tempot går ju alltid ner på skogsstigar. I mörkret sjunker det ett steg till. Men det känns inte så. Konturerna och det flackande ljuset gör att stigarna känns som nya. Den där välbekanta kröken dyker plötsligt upp snabbt och oväntat. Den där trädstumpen misstas för en människa. Uppför och nedför blir mer utmanande. Känner mig aldrig otrygg i mörkret vilket underlättar. Tvärtom får jag ofta känslan av att vara ensam i världen. Vilket kan vara skönt för en stund. Allt blir som nytt när pannlampan lyser upp den mörka skogen. Löpningen blir som ett roligt äventyr.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Träna för livet
Blogg

Träna för livet


När vi pratar om träning handlar det ofta om att komma i form, förbättra konditionen, bli starkare och springa snabbare. Som om träningen har ett mål och att arbetet är avslutat när vi väl har nått dit.

Jag tror att man ska se träningen som ett mål i sig. Du kan inte träna ihop ett lager av hälsa som sedan räcker resten av livet. Det du byggde upp för tjugo år sedan är inte värdelöst – men det behöver underhållas. Kroppen anpassar sig till det du gör nu.

Det är aldrig för sent

För några år sedan skrev jag om en stor amerikansk studie där forskare följde mer än 300 000 personer och jämförde olika mönster av fysisk aktivitet över livet. De som varit aktiva under lång tid hade lägre dödlighet än de som varit inaktiva. Personer som varit aktiva som unga, slutat under en period och sedan börjat träna igen i medelåldern hade också lägre dödlighet än de som förblev inaktiva.

Du behöver inte ha varit den som tränade hela livet. Du behöver inte ta igen de år som gått. Kroppen verkar fortfarande svara när du börjar använda den igen.

Kroppen minns – men den lever i nuet

Jag har sprungit i mer än tjugo år. Ibland tänker jag på allt som träningen har byggt upp under den tiden: konditionen, styrkan, löpekonomin och framför allt vanan att röra på mig.

Men det finns en annan sida av saken. När jag blir sjuk och gör ett uppehåll märker jag hur snabbt kroppen förändras. När jag sedan börjar springa igen kommer mycket tillbaka. Inte allt på en gång, men kroppen hittar gradvis tillbaka och vanan hjälper till att visa vägen.

Det är både trösterikt och lärorikt. Träning handlar därför mindre om att nå ett tillstånd där man är “vältränad” och mer om att fortsätta ge kroppen en anledning att behålla det den kan.

Det behöver inte vara mycket. Det behöver framför allt vara något som går att fortsätta med.

Träning som en del av livet

När jag var yngre tränade jag inför lopp och jagade personbästa. Nu har jag ett annat perspektiv. Det viktigaste är att jag tränar så att jag kan springa nästa år också. Och året efter det.

Det betyder inte att man måste sluta försöka bli bättre. Tvärtom. Men utvecklingen behöver samsas med något större: att träningen ska fungera tillsammans med resten av livet.

För mig har det blivit allt tydligare. Det viktigaste passet är inte det som ger störst träningseffekt på kort sikt. Det är det som bidrar till att jag kan fortsätta träna.

Att träna för livet

Kanske är det därför jag tycker om ordet kontinuitet. Motivation kommer och går. Formen går upp och ner. Men vanan kan finnas kvar.

Den bästa träningen behöver vara tillräckligt utmanande för att kroppen ska ha anledning att anpassa sig, men tillräckligt hållbar för att du ska vilja och kunna göra den igen.

Träna så att du kan fortsätta. Träna för livet.

Nya tag

Tyvärr blev jag inte frisk i tid från den sega men ganska lindriga luftvägsinfektion som följt mig i flera veckor. Det blev alltså inget Härnö Trail i år.

Solen sken och jag hörde ljuden från tävlingarna uppe på Vårdkasberget medan jag ägnade mig åt lugna projekt som att slänga skräp på tippen och lägga badrumsgolv.

Jag kommer tillbaka till Härnö Trail 2027. Hoppas det är lika fint då.

Lite trist, såklart. Men det är sånt som händer, och livet är viktigare än en tävling.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*