Vilket intervallpass är bäst?
Genom åren har jag skrivit om fördelarna med norska intervaller, korta 30/30-intervaller, roliga 10-20-30-intervaller och långa intervaller på åtta minuter. Särskilt de senare väckte mycket kritik. Ingen tränar så, skrev flera bloggläsare.
Det finns studier som visar att korta intervaller fungerar bäst och andra där längre intervaller ger större förbättringar. Men många studier pågår bara några veckor eller månader. Det säger inte så mycket om vad som händer på längre sikt.
Många studier genomförs dessutom på relativt otränade personer. Kroppen får en ny stimulans och anpassar sig. Men betyder det att samma träningsupplägg är bäst även på längre sikt?
Basen kommer först
Innan intervallerna får en större plats i träningen behöver man bygga en aerob bas. Det handlar om att under lång tid förbättra kroppens förmåga att leverera och använda syre.
Här spelar den lugna och måttligt intensiva träningen en viktig roll. Den bidrar bland annat till fler kapillärer, fler mitokondrier och en förbättrad förmåga att producera energi.
Den aeroba grunden behöver inte byggas enbart genom lugn löpning. Även kontrollerad träning strax under tröskeln, så kallade subtrösklar, kan bidra till utvecklingen. Det ligger nära tankarna bakom norska singlar, där mycket lugn löpning kombineras med regelbundna subtröskelpass. Syftet är att utveckla den aeroba kapaciteten genom en betydande träningsvolym med en belastning som går att återhämta sig från.
Det betyder inte att högintensiva intervaller är onödiga. Men i ett sådant upplägg kan du framför allt använda intensiva intervaller för att spetsa formen inför tävling.
Kroppens begränsningar förändras
Som nybörjare kan många olika former av regelbunden träning ge resultat. Det viktiga är att komma igång och hitta något som går att fortsätta med.
Men så småningom har kroppen anpassat sig till den belastning du utsätter den för. Det behöver inte vara något problem. Du kan vara fullt nöjda med den nivå du har nått. Men om du vill fortsätta utvecklas är det bra att skruva på träningen. Det kan handla om att bygga mer aerob uthållighet, öka intensiteten eller variera belastningen på andra sätt.
Korta intervaller med kort vila kan hålla syreupptagningen förhöjd under en stor del av passet. Längre intervaller ger en mer sammanhängande aerob belastning. Båda kan vara effektiva, men fyller delvis olika syften.
Rätt pass vid rätt tillfälle
Det är lätt att fastna i detaljer. Hur många minuter ska intervallerna vara? Hur lång ska vilan vara? Vilken puls ska vi hålla? Det är inte oviktiga frågor. Men det finns en risk att detaljerna skymmer helheten.
Ett träningspass som fungerar bra för en vältränad löpare är kanske inte rätt för en nybörjare. Och ett pass som fungerade bra för ett halvår sedan behöver inte vara det du behöver mest just nu.

Det har jag själv fått anledning att fundera över under hösten. Efter min långdragna infektion har träningen handlat betydligt mer om att återfå kontinuiteten än om att förbättra konditionen. Lugna pass och tålamod har fått ersätta subtröskelintervallerna.
Det är också en form av träningsanpassning. Att välja den träning kroppen är redo för, snarare än den träning man helst skulle vilja genomföra.
Kontinuiteten är det viktiga
Det allra viktigaste för mig är det långsiktiga perspektivet. Vissa intervallpass har i korta studier visat sig ge större förbättringar av syreupptagningsförmågan än andra. Men om träningen samtidigt innebär att vi blir slitna, behöver längre återhämtning eller tappar motivationen kanske vinsten inte är så stor.
Det är relativt enkelt att mäta effekten av ett kort träningsprogram. Betydligt svårare är det att undersöka vad som händer när vi tränar regelbundet under flera år. Till syvende och sist handlar det om att skapa en träning som vi kommer tillbaka till vecka efter vecka, år efter år. Även efter perioder när träningen inte fungerar som vi tänkt oss.

