Vägen tillbaka kräver tålamod

För en löpare som tränat regelbundet i över 20 år är det ganska frustrerande. Jag vill tillbaka till min vanliga löpning. Till rytmen, känslan och de där passen som bara fungerar. Men kroppen verkar ha en annan uppfattning.

Det märkliga är att jag kan känna mig ganska pigg under ett löppass, samtidigt som pulsen beter sig annorlunda än tidigare. Vilopulsen har också pendlat uppåt. Periodvis har den närmat sig mina normala värden, för att sedan stiga igen.

När jag vilar blir vilopulsen bättre. När jag börjar träna märker jag återigen att kroppen inte riktigt svarar som den brukar. Det väcker en fråga som jag inte riktigt kan besvara: Är det en postviral reaktion som dröjer sig kvar, eller kan infektionen ha påverkat hjärtat?

När jag kontaktade sjukvården bedömdes mina värden som normala. Men på något sätt lyckades jag inte riktigt förmedla att det var förändringen från mina egna normala värden som oroade mig. För någon som följt sin vilopuls och träningspuls under många år blir sådana förändringar ganska tydliga.

När kroppen inte hittar tillbaka

Efter en virusinfektion kan återhämtningen ta betydligt längre tid än själva sjukdomen. Det som brukar kallas postviral påverkan kan innebära att flera av kroppens system fortfarande fungerar annorlunda än vanligt.

Det autonoma nervsystemet, som bland annat reglerar puls, blodtryck och cirkulation, kan vara påverkat. Även kroppens förmåga att hantera fysisk belastning kan vara nedsatt. Det behöver inte betyda att hjärtat är skadat. En förhöjd puls vid en viss löphastighet kan ha flera förklaringar.

Men det finns också en annan möjlighet som behöver tas på allvar: myokardit, eller hjärtmuskelinflammation. Det är en ovanligare men allvarligare komplikation till vissa virusinfektioner. Symtomen kan variera, från bröstsmärta och hjärtklappning till trötthet, andfåddhet och försämrad fysisk prestationsförmåga. Ibland är symtomen ganska diffusa. Det går alltså inte att avgöra orsaken genom att bara titta på pulskurvan från Garmin.

När behöver man undersöka hjärtat?

En vanlig förkylning innebär i sig normalt inte att man behöver undersöka hjärtat. De flesta återhämtar sig utan komplikationer. Men om man efter infektionen har kvarstående hjärt- eller lungsymtom, exempelvis bröstsmärta, hjärtklappning, ovanlig andfåddhet eller tydligt försämrad ansträngningsförmåga, är situationen en annan.

De europeiska riktlinjerna från 2025 för myokardit och perikardit betonar vikten av en individuell utredning vid misstanke om hjärtmuskelinflammation. Den kan bland annat omfatta EKG, blodprover för att undersöka eventuell hjärtmuskelskada, ultraljud av hjärtat och vid behov magnetkameraundersökning.

Att acceptera en annan träningsrytm

Jag har tidigare skrivit mycket om kontinuitet och hållbar träning. Om att anpassa träningen efter livet och inte tvärtom. Nu får jag själv försöka leva efter den principen.

Det är lätt att tänka att några lugna löppass inte kan göra någon större skada. Men när kroppen inte reagerar normalt är det kanske just tålamod som behövs. Jag har fortsatt med lugn löpning och lagt subtröskelpassen åt sidan. I dag blev det en promenad i stället. Min egen bedömning är att det troligaste är en utdragen postviral återhämtning. Men jag vill inte dra några egna slutsatser om hjärtat innan det har blivit ordentligt bedömt.

Förhoppningsvis får jag kontakt med vården nästa vecka för att komma vidare. Det är frustrerande att inte veta, men just nu är det viktigare att förstå vad som händer i kroppen än att försöka hitta tillbaka till gamla träningsresultat.

Ibland handlar hållbar träning inte om att springa vidare, utan om att våga stanna upp.

Men hur ofta tänker vi på skelettet? Det är lätt att se benen som en konstruktion som håller oss upprätta och gör det möjligt att springa. Något som helst ska fungera utan att vi behöver ägna det någon större uppmärksamhet. Men skelettet är inte statiskt; det är levande vävnad som hela tiden byggs om och anpassar sig till de krafter vi utsätter det för.

Skelettet behöver belastning

Belastningen hjälper till att bibehålla benmassan och stärka skelettet, förutsatt att den är tillräcklig och anpassad efter dina förutsättningar. Gammal benvävnad bryts ned och ersätts med ny. När vi springer skickar varje löpsteg en signal genom kroppen. Och skelettet lyssnar.

Skelettet känner av varje steg

I en ny studie undersökte forskarna hur skelettets celler känner av mekanisk belastning och om den förmågan kan ha betydelse för åldrandet i resten av kroppen.

I benvävnaden finns celler som kallas osteocyter. De fungerar bland annat som känselsystem för mekaniska krafter.

Forskarna använde genetiskt modifierade möss för att undersöka vad som händer när den mekanismen försämras. Resultatet var förändringar som tydde på snabbare åldrande i flera vävnader, inte bara i skelettet.

I ett annat försök utsatte de äldre möss för kontrollerad mekanisk belastning av skenbenet. Belastningen gavs två gånger i veckan under fyra månader. Forskarna såg förbättringar i flera mått på fysisk funktion och ämnesomsättning. De såg också minskade tecken på inflammation och cellåldrande i flera vävnader.

Det mest uppseendeväckande resultatet var att medianlivslängden ökade med 9,4 procent hos de belastade mössen.

Det handlar om att fortsätta

Vi behöver inte jaga maximal belastning varje gång vi tränar. Vi behöver inte heller göra träningen mer komplicerad än den är. Promenader, löpning, styrketräning och andra aktiviteter belastar kroppen på olika sätt. Det viktiga är att hitta en nivå som fungerar och som går att upprätthålla över tid.

För mig handlar hållbar träning just om detta: kontinuitet, rytm och att anpassa träningen efter livet. Det viktiga är förmågan att fortsätta.

Den nya forskningen visar inte att löpning förlänger livet med en viss procent. Studien gjordes på möss, och belastningen applicerades med en särskild apparat. Men den väcker en intressant fråga om hur mekanisk belastning påverkar kroppen och hur mycket vi fortfarande har kvar att lära om skelettets roll i hälsosamt åldrande.

Kanske ska vi inte bara fråga hur starka våra muskler är eller hur bra vår kondition har blivit. Vi kan också fråga hur vi bäst ger hela kroppen förutsättningar att behålla sina funktioner när åren går.

Nästa gång du tar på dig löparskorna kan du tänka på att det inte bara är hjärtat och musklerna som får arbeta. Skelettet är också med på passet. Och det lyssnar på varje steg.

Men vad händer egentligen med vår löpning när dagarna blir kortare? Och hur gör vi för att fortsätta när förutsättningarna förändras?

Vad säger forskningen?

I en svensk studie publicerad 2023 undersökte forskarna hur 30 motionslöpare anpassade sin löpning under den mörka årstiden. Löparna förde dagböcker under november och december och intervjuades senare om sina erfarenheter.

Studien visade hur valet av löprunda förändrades med årstiden. Upplysta och välskötta vägar kunde erbjuda tryggare och mer förutsägbara förhållanden, medan mörka och hala skogsstigar ställde större krav på erfarenhet och utrustning.

Det intressanta är att löparna inte bara anpassade sig till mörkret. De anpassade också sin löpning efter de möjligheter som olika miljöer erbjöd.

Mörkret behöver alltså inte betyda att vi slutar springa. Men det kan innebära att vi väljer en annan väg, ändrar tidpunkten för passet eller anpassar utrustningen.

Anpassa löpningen

När höstmörkret kommer tänker vi ofta på reflexväst, pannlampa och varmare kläder. Men minst lika viktigt är att anpassa själva löpningen.

Kanske behöver vi välja en upplyst väg i stället för den vanliga skogsstigen. Kanske passar morgonlöpning bättre än en sen kvällsrunda. På hala stigar kan det vara klokt att släppa tanken på ett visst tempo och i stället springa efter känsla.

Det handlar inte om att ge upp sina ambitioner, utan om att skapa förutsättningar för att kunna fortsätta träna.

Kontinuitet slår den perfekta träningsveckan

Kontinuitet är en av de viktigaste principerna för hållbar löpning. Hösten är ingen transportsträcka till nästa tävlingssäsong, utan en möjlighet att fortsätta bygga uthållighet, behålla rytmen i träningen och hitta sätt att springa som fungerar även när vädret och ljuset förändras.

Alla pass behöver inte vara snabba. Alla veckor behöver inte vara perfekta. Ibland är det helt rimligt att ändra planen.

Det viktiga är att inte låta mörkret automatiskt bli en anledning att sluta springa.

Ett pass i taget genom hösten

Efter min långa och sega luftvägsinfektion handlar löpningen inte om att hitta tillbaka till formen så snabbt som möjligt. Jag behöver anpassa mig, börja lugnt och successivt bygga upp basen igen.

Det blir inga snabba pass just nu. Inga tider att imponera med, inga intervallpass att skryta om. Bara lugna rundor i den fuktiga höstluften, med tålamod som viktigaste träningsredskap. Oftast i dagsljus, men ibland i mörker.

Det är också nu jag lägger grunden för det som kommer sedan. Pass efter pass, vecka efter vecka, bygger jag upp det som ska bära mig vidare. Jag behöver inte stressa fram formen. Jag behöver ge kroppen tid att komma tillbaka.

Ibland handlar löpning helt enkelt om att fortsätta, även när det är mörkt och kallt. Att lita på processen och acceptera att det tar tid att hitta tillbaka. Det finns inga genvägar. Formen får komma när den kommer.

Jag tror att man ska se träningen som ett mål i sig. Du kan inte träna ihop ett lager av hälsa som sedan räcker resten av livet. Det du byggde upp för tjugo år sedan är inte värdelöst – men det behöver underhållas. Kroppen anpassar sig till det du gör nu.

Det är aldrig för sent

För några år sedan skrev jag om en stor amerikansk studie där forskare följde mer än 300 000 personer och jämförde olika mönster av fysisk aktivitet över livet. De som varit aktiva under lång tid hade lägre dödlighet än de som varit inaktiva. Personer som varit aktiva som unga, slutat under en period och sedan börjat träna igen i medelåldern hade också lägre dödlighet än de som förblev inaktiva.

Du behöver inte ha varit den som tränade hela livet. Du behöver inte ta igen de år som gått. Kroppen verkar fortfarande svara när du börjar använda den igen.

Kroppen minns – men den lever i nuet

Jag har sprungit i mer än tjugo år. Ibland tänker jag på allt som träningen har byggt upp under den tiden: konditionen, styrkan, löpekonomin och framför allt vanan att röra på mig.

Men det finns en annan sida av saken. När jag blir sjuk och gör ett uppehåll märker jag hur snabbt kroppen förändras. När jag sedan börjar springa igen kommer mycket tillbaka. Inte allt på en gång, men kroppen hittar gradvis tillbaka och vanan hjälper till att visa vägen.

Det är både trösterikt och lärorikt. Träning handlar därför mindre om att nå ett tillstånd där man är “vältränad” och mer om att fortsätta ge kroppen en anledning att behålla det den kan.

Det behöver inte vara mycket. Det behöver framför allt vara något som går att fortsätta med.

Träning som en del av livet

När jag var yngre tränade jag inför lopp och jagade personbästa. Nu har jag ett annat perspektiv. Det viktigaste är att jag tränar så att jag kan springa nästa år också. Och året efter det.

Det betyder inte att man måste sluta försöka bli bättre. Tvärtom. Men utvecklingen behöver samsas med något större: att träningen ska fungera tillsammans med resten av livet.

För mig har det blivit allt tydligare. Det viktigaste passet är inte det som ger störst träningseffekt på kort sikt. Det är det som bidrar till att jag kan fortsätta träna.

Att träna för livet

Kanske är det därför jag tycker om ordet kontinuitet. Motivation kommer och går. Formen går upp och ner. Men vanan kan finnas kvar.

Den bästa träningen behöver vara tillräckligt utmanande för att kroppen ska ha anledning att anpassa sig, men tillräckligt hållbar för att du ska vilja och kunna göra den igen.

Träna så att du kan fortsätta. Träna för livet.

Nya tag

Tyvärr blev jag inte frisk i tid från den sega men ganska lindriga luftvägsinfektion som följt mig i flera veckor. Det blev alltså inget Härnö Trail i år.

Solen sken och jag hörde ljuden från tävlingarna uppe på Vårdkasberget medan jag ägnade mig åt lugna projekt som att slänga skräp på tippen och lägga badrumsgolv.

Jag kommer tillbaka till Härnö Trail 2027. Hoppas det är lika fint då.

Lite trist, såklart. Men det är sånt som händer, och livet är viktigare än en tävling.

Ett vanligt råd har länge varit att öka träningsmängden med högst tio procent per vecka. Jag har själv skrivit om den så kallade 10-procentsregeln tidigare. Redan då funderade jag på hur användbar en enkel procentsats egentligen är som generell regel för löpning.

Tio procent av en kilometer är en sak. Tio procent av hundra kilometer är något helt annat. Och om man fortsätter att öka med tio procent varje vecka blir det snabbt uppenbart hur orimlig regeln kan bli om den används mekaniskt.

Men kanske har vi ställt fel fråga. En ny stor studie, där forskarna analyserade mer än 588 000 löppass från 5 205 löpare, undersöker inte bara hur träningsmängden förändras från vecka till vecka. I stället tittar forskarna på hur långt varje enskilt pass är i förhållande till det löparen nyligen har varit van vid.

Kanske är det inte den totala träningsbelastningen som är problemet. Kanske är det hoppet mellan det kroppen är van vid och det den plötsligt utsätts för.

Det handlar kanske om hoppet

Forskarna jämförde varje löppass med det längsta pass som löparen hade gjort under de föregående 30 dagarna. När ett pass blev mer än tio procent längre än det tidigare längsta passet var risken för en löprelaterad skada högre. Det var alltså inte framför allt veckans totala mängd som stack ut. Det var det enskilda passet.

Tänk två löpare som båda springer 40 kilometer på en vecka. Den ena springer fem ganska jämna pass. Den andra springer flera korta pass och avslutar veckan med ett långpass som är betydligt längre än något pass under den senaste månaden. På pappret har de samma veckomängd. Men kroppen har fått två helt olika belastningar.

Kroppen känner inte till 10-procentsregeln

En ökning på elva procent är alltså ingen magisk gräns där skaderisken plötsligt förändras. Studien är observationsbaserad och visar ett samband, men kan inte bevisa att just ökningen orsakar skadan.

Det gör kontinuitet viktig

Efter ett avbrott är det lätt att lura sig själv

Det förändrar också synen på långpass

Mindre fokus på regler – mer på progression

En tung september